Hon flinar busigt mot honom och antar utmaningen. Hon skuttar mot honom och ger honom en lekfull buff i sidan innan hon smiter in bakom ett träd. Hon kikar fram från bakom trädet och skuttar sedan fram mot honom lite utmanande. Den violetta blicken säger: Nu kommer jag och tar dig. Det busiga flinet vilar på hennes läppar. Vem har sagt att man inte kan busa och jaga samtidigt?

[koortis. x3 Haha. Det skumt med dubbelpostning. xD]

Han kände henne putta honom lätt i sidan innan hon försvann in bakom ett träd för att strax komma fram och 'anfalla honom'. han flinade till och hoppade åt sidan för att hoppa i bakom en stor björk och sedan komma mot henne från andra sidan. Han gläffste utmanande mot henne innan han girade undan och satte av mellan träden.

Tocho hoppar undan och försvinner in bakom en björk. När han sedan kommer emot henne igen hoppar Violet åt sidan och sjunker ner i utmanande lekinvit med svansen rakt upp i vädret. Hon besvarar Tosho's gläfs och sätter sedan iväg efter honom. De små benen och den lilla kroppen får arbeta. Men Violet är snabb trots sin ringa storlek. Hon har helt enkelt inte så mycket luftmotstånd med sin lilla kropp. Men samtidigt kan hon inte ta särskilt långa kliv. Tocho är mycket större och har längre ben. Men Violet ger sig inte i alla fall.

Snabbhet hade aldrig varit hans starkaste sida då han hade en rätt stor kropp att bära upp även om han tog längre kliv så var de ändå mer som tog emot också framför allt nu då han hade så tjock päls. Vi var nättare än honom och kvickare så han hade bara möjlighet att hålla undan om han kunde hålla ett rakt spår och de gick ju inte i skogen. Snart uppfattade han dock en doft som fick honom att stanna in och vädra. SKulle de fortsätta så här skulle de skrämma iväg alla bytena inom de närmaste skogspartierna. Han såg sig om efter Vi.

Att få springa och sträcka ut är härligt. Vinden som sliter i pälsen och kroppen som jobbar hårt. Hjärtat som bultar i bröstet och pumpar runt blod i kroppens alla delar. Öronen ligger åter mot nacken för att vinden inte ska susa och slita i dem när hon springer.
Snart stannar Tocho in. Violet tvärnitar och stannar i sittande ställning. Då upptäcker hon doften. Hon vädrar i luften. Mat. Magen kurrar lite diskret. Språngmarchen har gjort henne hungrig. Tänk då hur hungrig hon kommer vara efter en jakt.

Han såg på henne och log innan han vädrade igen. kände den lockande doften och han nickade åt de hållet. "Damerna först" han log vänligt.

(IT.. är rätt trött nu :-P)

Hon vrider på huvudet och ser åt hållet doften kommer ifrån. Det är nog inte så långt borta. Och vargarna har vinden till sin fördel. Är de försiktiga men ändå kvicka så kan det bli en kort jakt.
Ena örat vinklas åt Tocho's håll när han talar igen. Hon ser på honom och ler lätt innan hon reser på sig och tar först några steg i hukande ställning. Smygande. Innan hon sedan kastar sig fram i språngmarch igen. Inte långt senare får hon syn på bytesdjuren och stannar. Hon inväntar Tocho och samtidigt läser av bytesdjuren. Vinden är fortfarande till deras fördel. Redan nu förstärker Violet sitt skinn med diamant. Så att hon inte tar större skada om något skulle gå fel eller något. Klor och tänder förstärks även de. Sedan kastar hon sig fram mot bytet som inte hinner reagera innan den har en Violet hängande från strupen.

[Hjortar?]
[Är med trött. Men kan inte sova ännu. Syrran har jobbat idag och slutar nu ungefär. Snart kommer hon messa och säga att hon vill ha möte från bussen. x3]

Han flinade till då Vi tog de första smygande stegen mot doften och snart sprang hon mot den. Han var inte sen att följa efter och då hon stannade in och inväntade honom kom han upp vid hebnens sida. Plötsligt kastade hon sig framåt och hängde snart i strupen på en av hjortarna. Tocho var inte senatt reagera och även han kastade sig framåt mot den hjorten. Han landrade emd frambenen över dess tygg och hans tyngd fick den att vackta helt oförberädd på angreppet. Hans massiva käkar slöt sig om dess nacke och ur hans framtassar sköt benbitar ut en bit som borrade in sig i hjortens sidor. Han kämpade för att behålla sitt grepp mot de panikslagna djuret.

Hon hänger fast i hjortens strupe och blod rinner i hennes ansikte och ner över hennes kropp. Men hon släpper inte sitt grepp. Tocho har med angripit hjorten. Men bytet ger inget ljud ifrån sig. Violet har förmodligen orsakat stor skada med sitt hugg och så är hjorten förmodligen även panikslagen. Violet lyfter en tass upp över sitt eget huvud och trycker den mot hjorten där strupen börjar. Klorna blir längre. Snabbt. Diamanten skjuter igenom hjortens huvud och genomborrar dess hjärna och ryggrad. Omedelbar död. Kroppen faller till marken och Violet hinner precis släppa greppet och hoppa undan innan hon skulle gått hjorten över sig. Klorna och tänderna är sitt vanliga jag igen och så även hennes skinn. Hon ruskar på sig och det flyger blod överallt. Sen ser hon nöjt på hjorten och sedan på Tocho med ett leende på de svarta läpparna. Det är bara med Tocho hon ler så mycket.

Tocho kände snart hur hjorten segade omkull och de ryckte i den, döds ryckningar innan den låg stilla. Han hade hoppat undan då den föll ihop och han slickade sig om nosen och betraktade den lilla tiken och nickade kort. Ett lätt byte för de två. "Snabbt och lätt" Sade han gillande. Att ge sitt offer en snabb död var enligt honom barmhärtigt och man behövde inte dra ut på lidandet i onödan. Han gick fram till Vi och slickade henne om den lite blodiga nosen. "Damerna först"

Hon ler mot Tocho och försöker åter hålla tillbaka ett kurrande läte när Tocho slickar henne om nosen. Hennes lilla skära tunga smiter ut mellan de svarta läpparna och ger Tocho en puss innan hon går fram hjorten och klorna på högra tassen förstärks åter av diamant när hon river upp skinnet på hjortens buk och skinnet sprätter upp som om det vore något tunnare. Sen tar hon sig en tugga. Bryr sig inte så mycket om hur mycket blod som fastnar i pälsen. Det går alltid att tvätta av senare.

Han lade sig ner och betraktade henne medan hon åt. Ville ge henne lugn och ro medan hon åt och det var något spännande att se henne äta av djuret. "Vi är du nöjd som rådgivare?" Han undrade om hon ville ha den rangen elelr om hon ville ha en annan rang. Han lät de stora huvudet vila mot sina framtassar medan han betraktade henne.

Hon brukar normalt inte tycka om att bli utstirrad när hon äter. Men nu är hon så hungrig. Och det är Tocho det handlar om. Hon tuggar nöjt. Små tuggor för hon är en liten varg. Svansen sveper nöjt från sida till sida. Hon ser på Tocho efter att han talar. Hon sväljer och slickar sig om nosen. Öronen drar sig något bakåt men spetsas snabbt igen.
"Jag kommer aldrig vara säker på om jag någonsin kommer platsa som rådgivare. Eller om någon vill ha mina råd. Men jag kommer fortsätta kämpa
vilken rang jag än har". Säger hon och känner sig lite osäker över svaret. Den violetta blicken studerar Tocho där han ligger.

De intensivt isblå ögonen betraktade henne och öronen klippte smått då hon talade. Han höjde huvudet och nickade då hon talade. "Du vet de finns en rang du skulle kunna ha i stället för rådgivare... " Han låg dock kvar och betraktade henne. Han undrade hur hon skulle reagera på den rang han funderade på. Om hon skulle tro honom. Tro på att han verkligen menade det.

Maten får vänta. Hon är inte så oartig att hon talar med mat i mun. Eller sitter och tuggar när någon annan talar till henne. Hon ser på Tocho. Försöker lära hans ansikte. En annan rang? Hon tippar huvudet lätt på sne. Ena örat tippar med i rörelsen.
"Vad då?" Frågar hon och känner sig mer osäker nu. Hon vet inte vad Tocho har tänkt sig. Hon är fortfarande osäker på alla känslor. Men hon älskar honom så. Och han har sagt att han älskar henne med. Att han vill ha henne som partner. Hon vill tro på honom. Hon tror. Det finns ingen tvekan i vad hon känner för honom.

Han satte sig upp och såg på henne med de isande blå ögonen. "Ledarens partner" han betraktade henne då hon inte åt nu. Han reste sig lugnt upp och gick fram mot henne. "Jag vill gärna ha dig som min partner och dela mitt liv med dig." han stannade framför henne och mötte stadigt hennes blick. "Om du vill ha mig"

Hon ser på honom. Blinkar några gånger. Är inte säker på om hon hört rätt. När han kommer närmare henne sprider sig en trygghet och värme i hennes kropp. En lycklig känsla som hon inte vill förlora. Och hon vill inte förlora honom. Hon ser på honom. Möter stadigt hans blick. Inga tvivel finns att skymta hos henne. Hon reser sig lite lätt på bakbenen och trycker sin nos mjukt mot hans.
"Det finns ingen annan jag hellre vill vara med än dig". Säger hon.
"Tocho. Jag älskar dig. Att få vara din partner gör mig mer än lycklig". Hon stryker med nosen längst med hans kind. Hon står fortfarande och balanserar på bakbenen. Han är så mycket större än henne. Men det spelar ingen roll. Han är perfekt.

Han såg på henne och log varmt mot henne och sänkte nosen mot hennes innan han lät den borras in i den tjocka pälsen på hennes hals. "Jag älskar dig Vi. Du är min värld" han drog in hennes speciella doft i den svarta nosen. Han suckade kort men nöjt och de klippte lite i öronen. "Jag vill att du sak vara mor åt mina valpar. Du och ingen annan" Det var vad han kände och ville hon inte det skulle han acceptera det. "Men bara om du vill det." Lade han till så de inte skulle låta som om han krävde det av henne.

Att höra honom säga att han älskar henne får hennes hjärta att slå dubbla slag. Hon är så lycklig. Men lyckan gör henne samtidigt osäker. Rädd för att förlora allt igen. Men lyckokänslan är starkare än rädslan.
Tocho fortsätter tala. Säger att han vill att hon ska vara mor åt hans valpar. Hon blir lycklig över de orden. Men samtidigt fasar hon över det hela. Över hela tanken på valpar. För hon vill verkligen så mycket ha valpar. Hon ser på honom. Sätter sig ner. Hon måste berätta. Få dela med sig av sin rädsla. Kanske kan Tocho hjälpa henne övervinna rädslan.
"Jag måste berätta. Jag har lovat både dig och mig att vara helt ärlig. Inte dölja något". Hon sänker blicken något men höjer den igen.
"Jag har haft en partner förut. Ledaren i min födelseflock". Hon gillar inte sina egna ord. Hon hatar dem. För det betyder att hon inte är orörd. Hennes kropp har blivit rörd av någon annan är Tocho.
"Jag var ung och dum då och trodde att min kraft kunde hjälpa mig att nå högre än min mor någonsin gjort". Hon drar ett djupt andetag.
"När jag var 15 blev jag dräktig med hans valpar". Hon vågar inte se Tocho's reaktion på det hela.
"Han betydde inte mycket för mig. Men valparna. Men jag förlorade dem". Hon kan inte hjälpa att ögonen tårar.
"De var dödfödda allihop. Han blev arg. La all skuld på mig. Han försökte verkligen döda mig". Ett svagt leende blir synligt på hennes läppar för någon sekund. Inget glatt leende.
"Med strupen uppsliten trodde jag verkligen att det var slut. Men jag fick en andra chans. Och då tog jag mig så långt bort ifrån den flocken som möjligt. Då såg jag verkligen min kraft som en förbannelse. Något som getts mig av rent djävulskap. Att jag inte var värd att vara lycklig". Hon ser åter på Tocho.
"Jag vill ge dig valpar, Tocho. Men jag vet inte om jag orkar förlora en kull till". Hon orkar inte hålla tillbaka tårarna.

Han lyssnade till de hon berättade. Lyssnade noga och öronen klippte på hans huvud. Han såg tyst på henne och sedan då hon började gråta drog han henne intill sig och hade en tass om hennes rygg och vilade pannan mot hennes. "Seså Vi. Jag kan inte säga att jag förstår din sorg i att ha förlorat valpar. Jag kan försöka förstå men komemr aldrig förstå då jag inte råkat ut för det. Men det påverkar inte mina känslor för dig. Jag älskar dig Vi och jag kan förstå din rädsla att förlora fler valpar. Jag tänker inte säga mer i denna saken. Tänker inte pressa dig att göra något du inte vill elelr fruktar" han slickade henne på nosen och höjde hennes haka med tassen så han kunde möta hennes blick. "Du är mitt hjärta och jag är bara glad över att få dela livet med dig." Han log mot henne. menade det han sade. Visst ville han ha valpar men inte på Vi's bekostnad. Han ville inte göra något som kunde orsaka henne smärta eller sorg.

Han är så förstående. Det gör ont. Men det är ändå mer än hon någonsin vågat hoppas på. För ingen har någonsin förut ens försökt förstå henne. Och att han inte skjuter bort henne på grund av det hon berättat gör bara att hon älskar honom ännu med. Bara att få vara nära honom gör att hon mår så bra.
"Jag älskar dig, Tocho. Så otroligt mycket". Hon har lyckats stoppa tårarna. För hon känner sig bara fånig när hon gråter. Fina Tocho. Hon är så lycklig att han bryr sig. Och hon vill verkligen ge honom valpar. Det är sant. Varför ska rädslan stå där i vägen som en enorm stenbur?

Han höll om henne och drog in hennes doft. Lät henne lugna ner sig innan han slickade henne på kinden ingen. " Jag hoppas du inte tror att det är för din kraft som jag säger att jag älskar dig för jag gör verkligen det Vi. Du är solen i mitt universum." Han log mot henne och drog sig undan lite. "Så ska vi äta nu innan köttet blir helt kallt?"

Hon älskar att sitta där i hans famn. Få känna hans värme och andas in hans doft. Hon ler lätt.
"Jag tror dig. Den sista stunden har jag faktiskt haft kraften helt avstängd". Säger hon och ler lite halvt retligt och slickar honom på nosen. När han sedan drar sig undan och menar på köttet som ligger och kallnar ler hon ännu mer.
"Efter er, min herre". Säger hon lite överdramatiskt och sveper på svansen.

Violet har faktiskt under hela det här mötet med Tocho försökt få bättre grepp om kraften. Och hon har lyckats. Det är krävande på hennes energi och kraft. Men nog har hon ändå lyckats stänga av kraften. Men hon kommer inte kunna ha den avstängd särskilt länge till.

[Hehe. Kände för att vara lite dramatisk. (a)]

Han såg på henne med huvudet lite på sned då hon sade det där med kraften och han log mjukt mot henne och nickade. "Ja så då vet du att allt kom direkt från hjärtat" Han slickade henne på kinden och vände sig sedan till hjorten och slet lös ett stort stycke kött ur låret på den och lade sig ner för att tugga på det. På sätt och vis var det skönt att hon litade på honom och att hon gav honom chansen att visa hur han kände för han kände så här även då hon inte var i närheten även om allt blev mer intensivt då hon var nära. Att allt han kände var vad han kände oavsett kraft eller inte. Han skulle vara henne trogen så länge hon ville ha honom och han trodde inte något kunde få honom att känna annorlunda. Om hon så valde en annan hane så skulle han inte lägga skulden på henne även om det skulle krossa hans hjärta.

Hon ler mot honom och ser på när han sliter loss ett stort stycke kött från låret på den döda hjorten. Sakta låter Violet kraften återgå till normalt läge igen. För att inte helt trött ut sig själv. Hon känner sig tung i kroppen av att ha hållit kraften avstängt då länge. Men hon är ändå nöjd. För att hon lyckats att komma så långt med att behärska kraften. Att hon utvecklats så mycket. Och självförtroendet ökar bara för varje dag som går.
Hon går fram till hjorten igen och sliter loss en för henne stort stycke kött och lägger sig ner och tuggar glatt.