Den lilla svarta tiken vandrar genom Lövskogen. Det är kanske ingen ovanlig syn nu då hon sällan lämnar Lövskogen. Men kanske borde hon göra det lite då och då. För att inte bli galen. Och utanför flockens revir är det större risk att hon möter på främlingar som hon kan träna sin charmkraft på. För hon vill kunna kontrollera den. Hittills har hon lyckats öka på styrkan. Men det är inte vad hon vill. Men för några dagar sedan lyckades hon dämpa den något. Hon tror det i alla fall. Det kändes som det. Men det fanns ingen i närheten då som hon kunde testa på det.

Violet rör sig inte lika smidigt som hon brukar. Faktum är att hon haltar något så när på märkbart. Hon har haft lite ont i sidan efter mötet med Zarec. Den där förbannade hanen trodde han kunde leka med henne. Innan han tillslut lämnade henne ifred så hade han slagit till henne. Hade Violet inte varit på sin vakt och förstärkt skinnet med diamantkraften så hade hon nog dragit på sig värre skador. För Zarec var mycket större än henne själv och han kunde lägga mer styrka i slaget. Förmodligen är det bara ett revben som fått sig en törn. Det ömmar i sidan när hon rör sig. Därför vilar öronen mot nacken.

[Pax till Tocho!]

Den stora hanen röde sig som vanligt målmedvetet igenom skogen. Det var ett tag sedan han lämnade reviret. Kanske borde han göra det men flocken höll på att växa sig så pass stor nu att han höll sig hemma i området för att hålla koll på alla de nya medlemmarna. De isande blå ögonen höll koll på skogens allt kalare intryck. Vintern var på väg och löven hade fallit från trädens kronor och täckte nu skogens marker som en tjock mjuk matta. I skuggorna klängde sig frosten ännu kvar och glittrade vagt i solens bleka strålar. Hanens päls hade vuxit sig tjock så han såg ännu större ut nu än vad han var. Han höjde nosen i den vaga vinden som svepte in mellan trädens kala stammar och en bekant doft nådde hans känsliga svarta nos. Han log till och började gå mot doften samtidigt som han gav ifrån sig ett kort yl för att förvarna denne att han var på väg.

Frosten knastar mjukt under de små tassarna och det bildas vita moln kring nosen av hennes andedräkt. Vinderpälsen får henne att se fluffigare ut än vanligt. Det ger den svarta mjuka pälsen ännu mer mjukhet. Hon blir som en svart liten fluffig kudde. Okej, dålig jämförelse. Och hon är inte så fluffig att det ser konstigt ut.
Träden står kala kring henne när hon vandrar framåt utan några planer på att stanna. Vart hon är påväg? Kanske till lyorna? Eller till sjön för att dricka? Hon har inte något direkt utsatt mål.

Ett kort yl får henne att stanna upp. Öronen spetsar sig på huvudet och hon ser åt det håll ylet kommer ifrån. Den långa yviga svansen sveper till bakom henne och hon ylar till svar innan hon börjar gå mot den varg som betyder allra mest för henne.

Han hörde snart hennes svars yl och började röra sig mot det lite snabbare och snart kunde han se hennes fluffiga gestalt längre fram. Han saktade in och inväntade henne. Lade huvudet lite på sned. Såg att något hade hänt. Han klippte till emd öronen. "Hej Violet.. Hur är det med dig?" Han ville inte gå rant på sak och fråga om det hänt något. Ville hon berätta skulle hon göra det.

Det gör ont. Men hon försöker ignorera det. Men det är inte lätt när rörelseförmågan är något behindrad. Hon fortsätter framåt. Snart ser hon honom och hon ler mjukt och stannar när hon bara är en bit ifrån honom. Han hälsar henne och frågar hur det är. Violet tänker inte ljuga.
"Hej Tocho... Det var en uppstudsig och irriterande inkräktare på reviret. Jag tror han oxå hade charmkraft". Hon ser på Tocho.
"Men jag påverkades inte av hans kraft och förmodligen blev han sur på grund av det och försökte istället med någon illusionskraft. När han tillslut valde att vandra vidare så slog han till mig. Jag tror några revben tog stryk. Hade jag inte använd min diamantkraft hade det nog gått illa. Men främlingen kom inte oskadd undan han heller". Säger hon och ett litet flin leker på hennes läppar när hon mins Zarec's tjut när han fick smaka på hennes diamantnålar hon skapat av pälsstråna.

Han lyssnade noga till det hon berättade och han lade huvudet lite på sned. Vinklade bak öronen lite då hon berättade om hanen. "Jag är ledsen att jag inte var där och kunde hjälpa dig Violet..." Han skakade lite på huvudet. "Ska jag hjälpa dig med skadan" Han tog några steg närmare men tvekade sedan.

Hon ler mot honom.
"Sådana patetiska kräk är inte värt att lägga sin tid på". Säger hon. Hon är trots allt glad över att hon ändå lyckades få främlingen att lämna reviret. Och ett fint visitkort i form av en skadad tass fick han med sig. Och förmodligen en mer psykisk törn när hans kära charmkraft inte påverkade Violet.
Hon har satt sig ner. Tassen på den sida som är skadad hålls strax ovanför marken. Har hon tassen på marken så ligger benet och trycker mot skadan. Och det är inte skönt. Tocho frågar om han ska hjälpa henne mes skadan. Hon funderar på om han kanske har någon sådan kraft. Hon är inte säker. Tror inte han har berättat om sina krafter. Hon lägger huvudet lätt på sne.
"Om det inte är för mycket besvär". Säger hon och den violetta blicken möter Tocho's vackra isande blå ögon.

Han log mot henne. insåg nu att hon kunde hantera en inkräktare på egen hand och att han inte borde oroa sig. Han gick närmare henne och betraktade henne smått. Lyfte sedan ena framtassen och lät den lätt röra vid hennes bog samtidigt som han slöt ögonen och koncentrerade sig på henne och hennes skada. lät den helande energin skölja igenom honom över till henne. De röda teckena under hans ögon glödde vagt då han använde denna kraften på andra och sedan slutade de glöda och han tog bort tassen. "Känns de bättre nu Vi?" Han tänkte inte på att han inte sade hela hennes namn. Han lade huvudet lite på sned och betraktade den vackra tiken framför honom.

Hon sitter stilla och studerar honom när han rör vid henne. Hon ser på tecknen under hans ögon som glöder lätt. Sedan är smärtan borta. Hon lyfter på tassen några gånger och förundras över att det inte alls gör ont längre. Hon reser sig upp. Detta var en bra känsla. Hon tycker inte om att ha ont. Hon vill kunna röra sig obehindrat och smidigt som alltid.
Öronen klipper till när Tocho talar till henne igen. Han uttalar inte hela hennes namn. Använder sig av en förkortning. Ett smeknamn? Violet har bara fått negativa smeknamn förut.
"Tack". Säger hon och sträcker på hela sin lilla kropp och trycker mjukt sin nos mot Tocho's.
Sen ler hon lite generat och gömmer nosen i pälsen på sitt bröst. Drar liksom in huvudet mot kroppen. Hon ser upp på Tocho.

Han såg på henne då hon rörde med sig mos mot hans och han log. Sedan drog hon ed huvudet och gömde nosen i pälsen på bogen och såg upp på honom. Hon såg så söt ut då hon gjorde så. (Har en tydlig bild av hur hon ser ut ;-))

Han sträckte fram nosen mot henne och lät den lätt röra vid hennes kind och sedan slickade han henne lätt på sidan v nosen. "Jag har saknat dig Vi" Han såg henne i ögonen och log mot henne. Han hade saknat henne nu då han inte sett henne på ett tag. Även om han fått reda på henens kraft och att hon altagligen påverkat honom med den så hade han tänkt mycket då de inte varit i närheten av varandra och han hade insett att det inte bara var kraften som fick honom att dras till henne.

[hihi. Har med en söt bild av hennes pose i huvudet. <3]

Hon tycker om hans beröring. När han stryker nosen mot hennes kind och ger henne en slick vid sidan av nosen. Hon lyfter på nosen och ger honom en lätt slick på nosen innan han hinner dra tillbaka huvudet. Hon vill alltid vara nära honom. Få röra vid honom.
"Jag har saknat dig med". Svarar hon honom. Och det är sant. När han inte är i närheten svider det i hennes hjärtan av längtan att få vara nära honom igen. Hon tar ett steg mot honom och ser upp på honom. Hon koncentrerar sig på kraften. Försöker påverka den. Inte öka den som hon tydligen är rätt bra på. Men att knuffa undan den. Trycka den lång in. Hon försöker. Det är inte lätt. Men hon vill lära sig det. För hans skull. Hon vill inte att hans känslor ska påverkas av hennes dumma kraft. Även att han sagt att han har känslor för henne bortsett från kraften. Hon vill ändå få bättre kontroll. Det är faktiskt lite tack vare den där dumma inkräktaren Zarec som Violet faktiskt lyckades få ett litet grepp om kraften. Det känns som att hon för var dag kommer ett litet steg närmare. Hon kan känna det.

an log mot henne och flyttade sig lite närmare henne och satte sig sedan ner. Lät ena framtassen vid mot hennes och han mötte henens violetta blick. "Har du träffat några av de nya flockmedlemmarna ännu?" Han undrade smått om han hade gjort rätt val att låta alla dessa vargar gå med men han ahde fått se vad de gick för i vissa lägen men han var ändå osäker på om han hade gjort rätt.

Hon håller tillbaka ett kurrande läte när han flyttar sig närmare och sätter sig ner. Hon vill inte verka för fjantig. Hon har trots allt fortfarande svårt med hela den här känslogrejen. Även om hon älskar Tocho så otroligt mycket. Hon känner att hon är närmare sig själv när han är med henne.
Om hon mött några av nykomlingarna. Hon funderar två sekunder.
"Rai och Mitri". Säger hon och ser lite fundersam ut.
"Mitri verkar okej. Men Rai verkar inte så övertygande". Säger hon. Faktiskt så gillar hon inte Rai. Han är för stor. Och så ser han så butter ut hela tiden. Verkar inte vara lämpad för en flock alls.
"Sen har jag även mött några av de äldre medlemmarna. Kaiito, Wind, Lihai". Hon tystnar.

[Mötet med Mitri har inte gått så långt. Så Violet kan ändra uppfattning om henne senare. x3 haha. Man vet aldrig]

Tocho lyssnade noga på det hon hade att säga och han nickade lugnt. Han hade sina tveksamheter om den där hanen han också, och även lite mo Mitri för att hon drog med den där hanen. " Den där hanen Rai komemr jag hålla extra koll på.. Han verkade inte alls så övertygad om att han ville gå med i flocken men Mitri ville det och han sa att det avr vad han ville. Om han kan anpassa sig kan han bli ett bra tillskott... Annars kommer han inte vara kvar länge" Tocho hade inte gillat hanes sätt redan från början och han gillade inte vad som var på väg att hända men han kunde inte bara slänga ut hanen nu utan anledning. "Jag hoppas bara för Mitris skull att hon inte gjort ett allt för dåligt" han muttrade smått då han talade. Sedabn skakade han lite på huvudet och mötte hennes violetta blick. "Har Mitri sagt varför hon ville ha med den där hanen Rai till dig?" Han undrade om de gått ut emd vad som väntade till de andra i flocken eller om de skulle bli hans uppgift att berätta det.

Hon nickar lätt när Tocho talar. Rai hade varit väldigt retlig när Violet hade försökt få honom att tala. Men hon hade släppt det snabbt ändå. Hon är inte så irriterande att hon tvingar sig på andra. Och hon ville inte att Rai skulle bli så sur att han valde att flyga på henne eller något. Hon hade allt märkt att han var lättretlig. Det är i alla fall Violet's uppfattning om Rai. Han verkade nästan sur över att ha följt med Mitri. Violet skakar lätt på huvudet.
"Nej". Mitri har inte sagt något till henne. Faktiskt är hon nyfiken på varför denne Rai följt med Mitri till Cierzo. Förmodligen är det känslor som är stor del i det hela. Eller så kanske Mitri är en manipulerande tik som lockat med sig Rai. Helt enkelt har honom i sitt våld. Men det låter nästan för otroligt.

[Kanske Mitri berättar det för Violet senare. Vet inte. Men nu har hon inte sagt någonting alls i alla fall].

Hon verkade inte heller så överförtjust i den där hanen. han undrade smått avd hon tänkte på men sedan då hon sade att Mitri inte berättat något så nickade han kort. "De ska få valpar... Varför Mitri valde den hanen vet jag itne men jag tror inte att han har några starkare känslor för henne. Därför är han fortfarande kvar i flcoken.. Valparna bör få en chans att träffa sin far och växa upp i dennes närhet även om jag inte tror att han kommer hysa några starkare känslor för varken dom eller Mitri." Han ruskade smått på sig då han mindes mörkrets beröring och den energin han hade tömts på. "Rai är en farlig varg och kanske de bästa är att hålla honom inom flocken men borta från alla" Han såg på Vi och lade huvudet på sned.

Då ordet valpar nämns dras öronen bak mot nacken av ren reflex. Det är trots allt ett ämne som fortfarande gör ont. Violet försöker släta över reaktionen och tvingar öronen att spetsas igen.
"Jaså? Rai ser inte ut som en familjefar direkt". Säger hon och höjer lätt på ena ögonbrynet. Rai kanske är en sådan där pervers typ som tycker det är kul att leka med tikar och deras känslor. Men mot Violet hade han bara varit sur. För att hennes charm retat honom. Det fann hon rätt roande i alla fall. Hon förstår dock inte vad Mitri kan se i Rai.

Han skakade smått på huvudet och suckade kort till. "Kanske kommer han att dra in en massa valpar i flocken från tikar runt om i Numoori. Kanske kommer han hålla sig till mitr, inte för att de är troligt, men men" Han hade lagt märke till hennes reaktion då han talade om valpar men han nämnde inget om det. "Att de föds valpar inom flcoken är bra på sätt och vis och valparna ska itne bli bestraffade för att de ahr en hane som den där till far" Han buffade mjukt på henne. "Jaja nog om den hanen nu... Han blir kvar så länge han blir kvar"

Hon tycker inte om hanar som springer omkring och betäcker tikar till höger och vänster. Någon borde kastrera dem. Usch. Visst. Det är som det är nu. Violet vet inte om hon verkligen hoppas på att Rai ska lämna flocken eller inte. Lämnar han flocken kanske det är stor risk att han väljer att se Cierzo som fiender. Men ändå. En hel flock mot en ensam hane är bra odds för flocken. Men man vet aldrig om Rai är ensam eller inte. Varför följde han med Mitri? Bryr han sig verkligen om henne? Det verkade inte så när Violet talade med honom. Eller så är han bara en sådan där som ska spela tuff inför alla. Och ändå. Violet vet hur det är att ha en far som föraktar henne. Det är inget hon önskar någon valp.
"Så länge han tar sitt ansvar". Säger hon med en lätt axelrykning. Försöker verka likgiltig inför hela den här valpgrejen. Hon se upp på Tocho. Inte för att hon inte tänkt tanken. Men samtidigt är hon rädd att det ska gå som förra gången.

Tocho funderade själv i allt de här med valparna och på sätt och vis var de skönt att ha någon att tala med om de hela för han hade gått och grubblat en hel del över hela situationen. Nu lutade han huvudet lätt mot hennes och suckade kort till. "Tar inte han ansvaret får flcoken hjälpa till att fostra de små. Jag är inte far till några valpar men jag tänker ge dom den bästa chansen de kan få i denna flock även om de har en far som den där" Han ahde själv varit 'föraktad' av sin far så han ville inte låta valpar gå igenom samma sak. Bara blivit sett som ett smutsblod och värdelös. Så hade han förstått det i alla fall medan hans syster hade fått allt beröm.

Hon sluter ögonen en stund när han lutar huvudet mot hennes. Öronen vilar mot nacken för att inte vara i vägen. Det är inte något aggressivt i det hela. Aldrig mot Tocho.
"Alla borde få en bra start i livet". Säger hon och suckar tyst. Själv hade hon ansetts vara skräp redan från födseln. Då endast för att hon bar samma pälsfärg som sin mor. Modern hade setts som skräp långt mycket längre. Det var alltid bara modern som brydde sig. Alla andra höll sig helst så långt borta från Violet som möjligt. Ärren på hennes kropp har fått henne att många gånger ångra att hon stannade så länge som hon gjorde. Men hon var ung och dum då. Trodde att hon faktiskt kunde utnyttja kraften till att få vela så bra som möjligt. Men det var bara löjligt önsketänkande.
Det är främst det stora ärret över hennes strupe som syns. Och det på vänster lår. Men även de döljs mer nu av vinterpälsen.

Han lyssnade till det hon sade och han gav ifrån sig ett mm ljud då han höll med henne i det hon sade. Han höjde sedan huvudet och buffade på henne. "Ska vi röra på oss? Kanske hitta något att jaga?" Han var lite less att bara sitta stilla och han behövde alltid kolla reviret så det inte var massa främmande vargar i det. Han reste sig upp och ruskade av sig smått innan han såg på henne med den isande blå blicken.

Jaga. Det är hon mer än gärna med på. Det var ett tag sedan hon åt. Hon ler mot honom och nickar.
"Gärna det". Svarar hon honom och ruskar på sig så pälsen för en stund ser ännu fluffigare ut. Hon ser ut som en svart liten trasselsudd på ben. Okej, kanske inte. Men nog kan man jämföra henne med det. Om man vet vad en trasselsudd är förståss.
Någon gång kommer hon förmodligen att berätta hela sin historia för Tocho. Men hon vet inte hur hon skulle börja och det känns skönt att skjuta på det. Även om det samtidigt känns fel. För hon vill inte dölja något för honom.

Edit: blev nått mysko så blev en dubbelpostning...

Tocho flinade till och gav henne ett mjukt nyp på sidan av halsen innan han började trava framåt. nypet var väldigt löst men lite utmanande ändå. Han såg på henne och flinade medan han svepte mjukt på svansen och ruskade på sig än en gång. Han vädrade snabbt i luften och sneglade sedna på Vi för att se om hon hängde med. Han kände väl sig lite smått busig nu på nått underligt sätt.