[Mellan Kithara och Oscuro, inga svar, tack!]

Det karga landskapet hade nog tidigare inte lockat Kithara, men sedan Durano hade visat hennes en ny värld kittlade Lavaöknen hennes äventyrslust. Dessutom, vad behövde hon vara rädd för när hon hade sin eviga beskyddare?
Hon kunde känna hur demonen njöt av de tankarna.
De hade vandrat några dagar, passerat ett stort berg där hon fått veta att en av de patetiska gudarna sades ha ett tempel. Något som hon inte lagt vidare mycket tanke vid. Hon hade bara fortsatt vandra. Vandrat och vandrat, tills nu, när gestalten av en främling fick henne att stanna upp.
"Ska vi ha lite roligt?"
Kithara flinade innan hon styrde stegen mot den andre.

Oscuro mötte den bruna honan med ett vänligt leende, precis som vanligt, trots att han kunde ana falskheten som låg bakom hennes grin.
"Var hälsad, främling. Jag är Oscuro."
"Angenämt. Jag heter Kithara."
Ett ögonblickstystnad lade sig mellan de två vargarna, och Oscuro kunde känna hur hans leende började dö ut. Det var något som inte stämde med denna varg.
"Så, vad gör du i detta område Kithara?"
Hon skrattade kort. 
"Åh, jag bara ser mig omkring. Jag letade faktiskt efter lite underhållning, och plötsligt var du här. Som om du var sänd från ovan, bara till lilla mig..."
Hon tog ett, två, tre steg närmare honom.
"Jaså?" Oscuro sträckte på sig, gillade inte sättet hon hade. Han kunde inte sätta klon på vad, men det var något som inte stämde.
"Stå still, så ska jag visa dig," flinade Kithara emot honom.

"Akta!" 
Stämman ekade högt i Oscuros huvud samtidigt som den brunan honan med ett roat skratt kastade sig mot honom med öppna käftar. Med nöd och näppe undkom stäppvargen attacken, samtidigt som han kämpade för att återfå balansen. 
"Stå still, sa jag ju!"
Smärtan skar genom hans kropp när Kithara högg fast i ett av hans bakben. Reflexmässigt snodde han om, högg henne i sidan, vilket fick henne att släppa honom samtidigt som ett tjut lämnade henne.
Oscuro släppte henne, förväntade sig lite andrum, men demonen drev på Kithara vilket fick henne att slänga sig över stäppvargen igen. Det blåste upp kraftiga vindar omkring dem, då Kithara släppte lös sin kraft utan att tänka på vad hon gjorde, och Oscuro kunde inte hindra skriket som lämnade honom då honan hänsynslöst högg, gång på gång, överallt där hon kom åt.
"Kämpa, din dåre. Kämpa!" ekade Cademions röst inom honom. "Var inte dumdristig, använd det gudarna har gett dig!"
Oscuro slöt ögonen och ögonblicket senare stod han i lågor, lät elden härja fritt över kroppen, brände den bruna honan. Kithara slängde sig bort från honom, med pälsen bränd och rykande. En snabb blick på stäppvargen fick henne att inse sina begränsningar.
"Vi lämnar den här, älskling. Han är inte värd våran tid." Duranos ord fick henne att le, samtidigt som hon lyssnade till det han fortsatte viska i hennes huvud.
Hon cirkulerade några varv kring stäppvargen, som flammade stod redo för strid. Sedan stannade hon, med ett brett leende på läpparna.
"Durano hälsar så gott."
Och med ett tjutande skratt vände hon ryggen mot Oscuro, lät tassarna föra henne därifrån i snabbt språng.

Kvar stod stäppvargen, och lät lågorna dö ut. Andetagen var flämtande, han blödde från flera ställen på kroppen, och han kände sig otroligt matt.
"Cademion?" Rösten var trevande.
"Jag är här," kom det lugna svaret. "Allt är förlåtet."
Ett svagt leende av lättnad drog över Oscuros läppar. Chocken över det som hade skett släppte mer och mer.
"Vila en stund. Vi har en del att tala om sen."