”Duuuu!”, tjöt han nästan förvånat när han fick syn på det bekanta ansiktet. Bara ett par dagar hade gått sedan han fått beviljat att stanna med flocken. Det var många att hälsa på, presentera sig för, på håll hade han sett denna hane men nu när han kommit närmare blev minnet av honom tydligt. Wulfric stod förfryst i marken, blickade upp på den äldre hannen med ett perplext uttryck.
     ”Du ser annorlunda ut utan de där stenarna i ansiktet.” Ett flin klöv det bleka anletet itu, nästan lite retsamt. Minnet var så uppenbart nu när han blickade upp i ansiktet på honom. Det hade varit ett minne som förflutit men nu kom tillbaka blixtrande klart; de hade träffats i Byoomi en kort stund, då hade hanen en hel del stenar i ansiktet, mötet hade avslutats med att hanen slagit omkull honom och Wulfric hade skyndat sig därifrån efter att ha kallat honom något taskigt.
     ”Muppas, eller något sånt var det, va?” 

[Utspelar sig i början av sommaren 2015]

Hannen såg, med uppspärrade ögon, på den mindre individen som frusit fast på sin plats en bit bort. Det fanns ingen annan i närheten så ynglingens försök att tillkalla sig uppmärksamhet måste ha varit riktad till honom. Men, så kom orden som fick den brune hannen att reagera med att lägga öronen ogillande ut åt sidorna. Han hade inte haft ansiktet klädd i metall sen mötet med Tramptass. Utan att överväga möjligheterna så reste sig raggen i nacken, vilket fick den silvergrå kammen att beblandas med den bruna basfärgen som täckte större delen av hans fäll. Överläppen drogs upp för att hotfullt blotta tänderna och nosryggen annars släta figur låg nu i djupa rynkor. Vem i chaibos namn var det? Sakta började hannen lägga ihop ett och ett och till slut slog det honom. Mötet i Byoomi. Den runda valpen som varit så sjukt irriterande. Det var han.

Muppas....

Snorvalp, sa han genom sammanbitna tänder samtidigt som den grå blicken studerade vargens utseende, i samband med att Malphas styrde stegen mot honom. Det verkar som du har växt på dig lite. Skinnet spände hårt över käkmusklerna. Men skallen din verkar inte ha haft samma tur. Malphas höjde tassen, efter att han tagit plats framför valpen och suttit sig, och tryckte trampdynorna in i kinden på ynglingen så att veck av överblivet skinn formades efter hans tass.
Ulf-prick.

Wulfric kunde inte låta bli att skratta åt den äldres reaktion. Det var tydligt att han mindes, och det gladde ynglingen på ett sätt, även om det kanske gynnat Wulfric ifall han glömt. Förolämpningarna var inte sen på att komma, och återigen skrattade han. Det kändes svårt att ta honom på allvar. Det bara låg något i energin på den brune, som gjorde att Wulfric bara ville retas med honom. Även om det kanske bara vara idiotiskt.
     Precis som sist, så höjde Malphas tassen och slog honom över kinden. Slaget fick honom att gny till, men sedan ruskade han på sig som för att skaka av sig känslan. Det roade flinet som sträckt sig över hans läppar hade försvunnit och han såg sur ut.
     ”Inte ditt heller”, frustade han. ”Varför känner du behovet av att slå mig?” Öronen strök sig tillbaka och tänderna blottades lite bakom de mörka läpparna. 
     ”Är det för att du saknar intelligens nog att komma på saker att säga, eller vadå, Muppas?” Malphas. Så hette han egentligen, han mindes det.

Ditt utseende provocerar mig till att slå dig. Ett nöjt flin spred på läpparna när valpen uppvisade sitt missnöje genom att lägga öronen bakåt och visa tänder.

Men så hörde hannen hur något talad till honom. Det var en röst men samtidigt inte, utan mer som en känsla på något vis. Oförklarligt och högst obehagligt.
Malphas släppte sin fokus från ungvargen och vred öron och huvud för att finna ursprunget till det, och vid hans högra sida stod den.
Öronen la sig platt mot nacken och en vag, samt osäker morrning steg upp ur gråblodets strupe. Så nära som den var nu. Malphas tog några kvicka avvikande steg åt motsatt riktning utan att släppa sin silvergrå blick från varelsen. Varför förföljde det nedrans saken honom?!

[Ängeln visar sitt misstycke genom att närma sig Malphas, som tycker det är sjukt obehagligt.]