Fukten låg tätt in i pälsen, och trots att vattnet varit kallt så hettades det nu upp av solens gassande strålar. Sanden brände där den obönhörligt letade sig in mellan tårna, men inget i hans anlete visade något av obekvämligheterna.
Den röda blicken gled över strandkanten och skuggan som lockade vid trädgränsen, och vidare till en av hans systrar som kommit dit med honom. Lea var inte direkt den mest stabila personen att vara med, men deras band var ändå relativt starkt, och de båda var målmedvetna, något rebelliska, individer.
Att smita ifrån modern och Alfdis var inte den lättaste sysslan, men ironiskt nog var det deras träning och läror som tillät att de två valparna lyckades med det så ofta som de gjorde.
“Jag har hört att Yanamore är inte långt ifrån nu” sade han sakligt och blicken fästes åter mot träden när han fortsatte trampa sig fram över den brännheta sanden.

De hade inget speciellt mål med att ta sig in till den beryktade staden, annat än att de båda var nyfikna och båda hade tröttnat på de dagliga rutinerna, träningen. De ville också bara visa att de kunde, att de lärt sig. Kunde de smita ifrån Occultos sista överlevare kunde de smita ifrån det mesta, det var iallafall vad han helhjärtat trodde.

Learam hade följt efter sin bror, det hade varit hans plan att dra ifrån hemmet och tryckt framåt av rösterna hade hon med lätthet hakat på.
   Vattnet de just tagit igenom hade kylt henne, men solens strålar var välkomnande i sin värme, men ovälkommen i sitt ljus, hon gillade det bättre när det var mörkt och dunkelt, personligen, men det var inte mycket syfte med att gå till en stad mitt i natten, eller hur?
   Hon suckade lätt och skuttade framför brodern med ett flin, och slickade sig om läpparna.
   "Kom igen, rör på dig litet snabbare, i den här takten kommer de hinna hitta och stoppa oss innan vi hinner fram!" skrattade hon. 
   Hennes vänner sade till henne att så länge de var snabba skulle de hinna till Yanamore för ett snabb-besök! Hennes vänner hade aldrig fel, aldrig någonsin, de visste allt, kanske till och med mer än gudarna.

Systern skuttade framför honom, och med långa steg så hakade han på innan hon hunnit börja tala.
 "Det var ju du som gnällde över solen" Han fortsatte med att, fortfarande påväg in i skogen, att glatt reta henne. Aurinko var barmhärtig, min syster vill inte riktigt idag. tonen lätt hånfull innan han skrattade åt sina egna bravader.

 Skogen omslöt snabbt de små valparna, skylde dem ifrån solen genom att filtrera ner dess strålar till ett mjukt grönt ljus, och skapade fläckar av ljus på den moss beklädda marken.
 Ljudet av ett sorts sorl, som de aldrig varit med om förut, nådde deras små öron, och förundrat stod de framåt lutade på hjässan. Lystrade till ljudet av hundratals röster som beblandades med varandra. Vad mödrarna än kunnat sagt hade han inte kunnat ens i sin vildaste fantasi föreställa sig de vita byggnaderna som tornade upp sig mellan vargarna som vandrade stadens gator. Vissa av dem mycket, o så mycket, större än de båda tillsammans, och någon han kunde skymta med den röda blicken var nästan jämnstor, men såg vuxen ut.
 Förundrat skrattade han lätt förvånat och såg sen storögt mot sin syster. Det här var det mest fantastiska han sett!
 "Kolla där är det något som blänker!" hans röst var, trots det ständiga sorlet i bakgrunden, lätt att höra och det var flera som vände sina blickar emot dem. Hade Modern varit där nu hade han fått skäll för att han drog uppmärksamhet till sig.
 Efter att hårt buffat på Lea så kastade han sig emot ståndet med den blänkande metallen, enormt nyfiken på vad det kunde vara för något.

Learam ignorerade hans kommentar och fortsatte framåt i samma takt som hon sprungit förbi honom i, hon ville se vad de hade rymt för.
   Hennes vänner sade till henne att hennes bror tänkte illa om henne och hon slängde en blick bakåt, de kunde kanske ha fel? Nej klart de inte kunde, de var ju allsmäktiga... Hon skulle nog kunna planera ut en hämnd mot honom senare. Ett leende spred sig på hennes läppar när hon tänkte på det.

Snart var de vid sitt mål och hon såg sig omkring med ett litet flin, det här var något helt nytt, det fanns byggnader, sådana hade hon aldrig sett förut.
   Tänk vad vackra de skulle vara söndersmulade på marken! Hon skakade på huvudet för att bli av med den inre rösten, hennes vänner kunde vara jobbiga ibland, men så var väl alla vänskaper, man hade sina små bråk och sådant?
   Hon hörde knappt sin bror innan han buffade till henne mot ståndet med den glänsande metallen, hon höll blicken vid ståndet då hon inte visste vart hon skulle kolla i virrvarret, bara håll blicken på den glänsande saken.

Vägen emot - vad det blänkande än nu var, var inte rak och lätt. Många individer var i vägen och tydlig ansågs det inte vänligt eller uppfostrat att rusa rakt över ett torg, utan som helst tanke på andra vargar. Han fnös när någon nöp efter honom och drog ett glidande stopp framför föremålen som varit i hans sikte. Lite damm och sand dalade över dem och ett djupt frustande fick honom motvilligt att vända upp den röda blicken.
 Individen var större än han någonsin sett. Där han förväntat sig att möta en blick fanns det bara päls, och läder. Utan att stanna för länge fortsatte blicken så mycket att han var tvungen att se rakt upp för att kunna se den bruna bjässens ansikte ens. Där mötte han en blick, lika röd som hans egen, men ögonen så mycket större än hans egna, och i dem lätt irritation.
 Hanen harklade sig igen och Ani sneglade ner på föremålen som nu var lätt täckta i damm.
 "Hoppsan" han såg flinande tillbaka på bjässen, som bokstavligt hängde över de två valparna. Det fanns ingen rädsla att hämta ur valpens blick, heller ingen direkt ånger.

Learam följde bara brodern och kollade på den blänkande metallen, ibland försvann den bakom någon annan vargs kroppshydda och hon flyttade sig snabbt för att få syn på den igen.
   Snart såg hon hur brodern tvärstannade och täckte över hennes mål med damm och smuts och hon stannade med och såg nervöst på den.. jättelika ägaren till ståndet, hon var inte rädd per se, men hon ville helst inte behöva bråka med någon som såg ut som om han kunde krossa deras huvuden utan att blinka.
   "Ursäkta på min idiotiska broders vägnar, hans hjärna är lite halvtom." sade hon med respekt mot den store mannen medans hennes vänner sade åt henne att de kunde ta honom tillsammans, men det var en risk hon helst inte ville ta mitt i staden.

Guts hade en ganska seg dag, inga kunder ännu, han visste inte om han hade gjort rätt val att komma hit och försöka sälja sina metall-saker.
   De flesta som kom ville bara ha smycken och inte hans rustningsdelar, vilket gjorde honom litet nerstämd, det var trots allt det han fokuserade på, rustningsdelar i hans ordens stil.
   Han såg upp och såg hur två ganska unga vargar verkade ha väldigt brått om att komma till hans stånd, vilket i sig gjorde honom glad, men hur de gjorde det gjorde honom litet irriterad, de hade ingen som helst respekt för andra och när sedan den som verkade leda de två blev snappad efter så tvärnitade denne och skvätte massa damm och annat skit över hans varor, och ett frustande undslapp honom, vilket fick den mindre att se upp på honom och säga ett ensamt hoppsan, men det var inget som antydde att han ångrat det denne gjort.
   Då uttalade den andre sig och han frustade igen, det var lite överraskande att hon kallade den skyldige sin broder då han luktade som en tik, men Guts ifrågasatte det inte, men bestämde sig för att lära ut något här.
   "Ta mer i akt när ni finner er i andras sällskap, eller ni kan råka illa ut" sade han riktat mot den unge som hade skvätt ner hans varor, och sedan skiftade hans fokus mot den andre. "Och så är det inte fint av en dam att slänga smuts på en ung man endast för att han råkar vara lite energisk. Jag är Guts av den Rasande Metallens order, och vilka är ni?" han fäste blicken i den unge hannen som var honom närmast.

Blicken hade snabbt lämnat den brune, och de röda ögonen himlades bara då systern lade sin kommentar. Små gnabbet emellan dem var mer vanlig än vänliga ord. De var skuggor av natten, de behövde inte daltas med. Heller tog han inte hanens ord på stort allvar, men nickade med ett lätt hummande för att visa att han hört och lyssnat. Leani skulle aldrig öppet göra något dumt för at aggrivera någon, speciellt innte när han tydligt var i underläge.
 "Just det jag är bara lite energisk" han log socker sött mot systern och kastade en oskyldig blick på hanen. Det var ett genomskinligt skådespel, och han antog att den äldre hanen skulle se rakt igenom det. Kanske skulle han bli mer irriterad, men Ani hoppades att litet oskyldigt syskongnabb skulle mjuka upp hanen. Inse att de bara var två valpar som aldrig varit i staden förut.
 "Vad är det blänkande?" frågade han sedan för att avleda uppmärksamheten ifrån dem. Det var för många blickar i hans rygg och han gillade det inte.

Learam suckade och nickade åt den större hannen, men Ani's kommentar fick henne att rynka litet på nosen och se på honom. 
   "Säkert du är, och jag är ledaren av Occultos" mumlade hon för sig själv och fnyste.
   Ani svarade inte på hannens fråga, så det tänkte inte Learam heller göra, att ge ut sina namn var inte vad de skulle göra, träningen förbjöd det.
   Men Ani's fråga fick henne att spetsa öronen, hon var också nyfiken på vad det blänkande kunde vara för något, hon hade aldrig sett något som det förr.

Guts skakade på huvudet, valpar var så udda varelser, han själv hade ingen tanke på att yngla av sig, och ifall han de facto gjorde det skulle han inte veta alls hur man skulle ta hand om de.
   Att de undvek att svara på hans fråga undgick honom inte och han sträckte sig till sin fulla längd och fick sina varor att vibrera litet så all sand och damm darrade av dem innan han valde att svara på deras fråga.
   "Det är metall, gudarnas finaste gåva, vackert som en gryning och starkare än sten, och användbart också"
   Han såg stolt ner på sitt eget hantverk och smålog. 
   "Om ni vill kan ni röra vid det" sade han lugnt och höll ett öga på de båda, så de inte snodde något.

Helt ärligt så hade Ani missat främlingens fråga, och nu i efterhand ville han inte svara ändå, de var ju nattens skuggor, inte en patet.
 Den store brune talade om sin metall som om det vore något mer värt än livet. Visst Han höll med om att den var blänkande vacker, men att påstå att det var en gåva ifrån självaste gudarna, och högre aktat än livet själv, det kunde han inte riktigt hålla med om.
 Hur som helst hade det funkat, fokus låg inte längre på vilka dem var och vad de gjort eller inte. Den mörka nosen sänktes emot de skinande bitarna och vibrerade lätt då han försökte hitta någon sorts doft ifrån ytan, men i sin nuvarande form var smyckena och plåtbitarna doftlösa, det var knappt att de höll doften ifrån sin ägare.
 Förundrat över hur de skulle kännas -var de lika lena som de såg ut? - sträckte han fram en mörk tass för att lätt röra vid den blanka ytan.

Learam satt på rumpan och lyssnade till vad Guts berättade om metall och hon skrockade lätt, blänkande stenar var vad det var.
    "Hur är metall användbart?" frågade hon litet uppnosigt och tittade på varorna som låg framme, de verkade inte kunna göra mycket förutom att blänka i solskenet.
   När han sade att de fick röra de skakade hon dock lät på huvudet, hennes vänner sade att det var en dålig idé, han ville lura dem på något vis.
   "Ani vi gå-" hon avbröts och stönade ljudligt när hon såg sin imbecill till bror ta på metallen, hur kunde han vara så urdum?

Den unge tiken verkade inte tro på honom och han suckade lätt, vad var det med valpar och vara så uppnosiga? Men, han skulle behålla sitt lugn, han ville inte bli utsparkad från Yanamore för att han tappade lugnet mot en valp.
   "Jo du ser, metallen kan formas om och användas som skydd, som jag har..." han nickade mot sin rustningsklädda kropp. "...eller som smycken som status-symboler."
   En lätt nickning visade att han var klar för stunden och ett leende spred sig på hans läppar när den unge hannen verkade intresserad av metallen och han lutade sig närmre och brummade litet.
   "Om du vill kan du få ett litet smycke av mig?" sade han finurligt "I utbyte mot en framtida tjänst"

Systern var otroligt paranoid, hennes röster var allvetande -det hade hon försökt övertyga honom om mer än en gång- och hon följde deras anvisningar mer än något annat.
 Han fnös tyst, men uppmärksammade hennes klagomål inte mer än så. Metallen var hårt under hans tass, men i slutändan inte mer intressant än dess blanka exteriör.
 Tassen drogs tillbaka och den röda blicken vändes åter mot föremålens ägare. Förslaget fick något nytt att tändas i blicken, något som legat bakom den valpiga nyfikenheten. Tjänster och gentjänster. Modern hade talat om det, ofta. Det var en grundpelare i varför Occultos grundades. Man ville inte vara skyldig någon något, men att ha innestående tjänster, det var något i det som skrek ut makt. galenskapen som redan grott i det unga sinnet glimmade till i blicken, bara så snabbt att man kunde undra om det verkligen funnits där, och ett flin breddes ut på de mörka läpparna då han mötte den mycket äldre och större hanens blick.
 "Inte vill du väl ha en tjänst från lilla mig?" han tippade på huvudet. För den oerfarne en oskyldig gest, för den som kände till vilka mörka läror som handmatades till de unga sinnena var dag skulle det inte vara något annat än oroväckande.

Ilskan växte i Learam och hon rynkade pannan och såg på honom stint, om blickar kunde döda...
   Åh, men det kan dem, min lilla, bara fokusera på det, du vet att du vill...
   Hon flinade och visste vad de menade och hon stirrade hårdare på sin broder, försökte nå den delen av henne som fått Ödlan att falla, hon försökte få brodern att falla, han skulle känna hennes ilska.
   Duktig flicka, fortsätt så, tala till honom.
   "Bror, jag vill att vi ska gå nu" Sade hon i sin fokus på brodern, den andra främlingen bortglömd.

Hanen hann inte svara, plötsligt fanns den där. Han kände igen känslan, visste exakt var den kom ifrån. Men innan han hann göra något åt det stegrade den sig till en högre punkt än vad han känt med ödlan.
 Smärtan var som om han brann, överallt fanns den, i hela hans väsen och även om han lyckades hålla sig på benen en längre stund föll han snart ihop. Hans mun gapade i ett ljudlös skri, men istället för hans röst fylldes området med skrin av dödsångest ifrån En handfull av fåglar i närheten. Det var ett högt tjutande, som en siren, och det kom ifrån många håll samtidigt. Ett fågelpar som cirklat ovan marknaden föll med en tyst duns till marken, skriet ifrån deras läppar hela vägen ner ifrån himlen. Dödade ifrån smällen av fallet.
Två nya upptog deras dödsång ifrån något annat träd.
 Trots oljudet, som fått alla andra ljud på platsen att tystna, kunde han inte höra något annat är susandet i öronen och ljudet av sitt eget hjärta där han ofrivilligt krampade på Marken. Tankarna var hämmade, men ändå klart som rött blod på vit snö i hans sinne.
Hon skulle få för det. Lea skulle få betala för det här.

[Fåglar inom en viss radie på marknadsplatsen känner via Anis kraft hans smärta och skriker av den, tänk er sirenerna de testar då och då, för varning av luftanfall
De två som föll dog inte fören de hamnade på marken, de föll av chocken~]

Guts skulle just till att svara den unge hannen att jo, det skulle han visst det vilja, när denne började darra och föll sedan till marken, och alla fåglarna flippade ut, skrek som om domedagen var här.
   Han såg sig omkring efter vad det nu var som kunde leda till sådant kaos och han fann systern när denne talade, och hon stirrade stint på brodern, han var inte född igår och kunde nog gissa vad som försiggick.
   Han klev över metallen med ett lågt morrande.
   "Jag vet inte hur du gör det där, men det är dags att sluta, nu" ett varmt blossande drog upp i hans bröstkorg och han lyfte upp en tass för att puffa omkull den mindre vargen, andandes tungt, han kunde inte förlora kontrollen nu, inte nu, de var ju bara barn... Men hans tankar dränktes ut av ljudet av fåglar som skrek ut en dödssymfoni.