Himlen kantades av en djup purpur färg, men var mest dominerad av en djup mörk blå himmel, där stjärnorna redan syntes tydligt. Månen saknades på himlen, dold i jordens skugga, och nattens mörker låg tätt mellan skogens stammar. luften hängde stilla i avsaknaden av ljud, och inte ett djur rörde sig i närheten av den mörka gestalten som rådvillt spatserade mellan trädens väldiga stammar, som sett många tider innan denna. Uråldriga kronor sträckte sig och täckte fläckvis himlavalvet ovan honom, men scenen låg för tillfället för blinda ögon.
Stegen var bestämda, trots att han inte visste vart de bar honom, och en slöja av irritation låg över hela hans väsen. Tankarna och känslorna honom i ett våldsamt krig, hans sinne och känslor för första gången i hans liv kluvna över vem han skulle vara och vad som var hans.
Modern hade rätt, det hade hon nästan alltid, och straffet var rättvist. Han visste att det var det. Men samtidigt. Hade de inte sagt att de stod över alla andra? Hade de inte sagt att vargar som inte var en del av dem var lägre stående varelser, för dem att nyttja som de ville? Hade inte Shiva gjort samma sak? Mer än en gång? Vart var hans straff? Om deras blod var så heligt, varför kunde han då sprida det som om det var inget?
Stegen var hårda mot mossan, och han brydde sig inte om pinnarna som ljudligt bröts under hans mörka tassar. Ansiktet var förvridet i irritationen som bildades av dessa kluvna känslor. Han hatade ovissheten, hatade att känna sig så smutsig. Han hade växt upp med att få veta att världen var deras, och nu var han straffad för att han hade agerat efter det.
Men han förstod att det var fel. Det hade alltid varit fel, men just då i stunden hade smärtan varit större än förnuftet, och hyndan hade bett om det.
Gör ditt värsta. Nu i efterhand kunde han ha gjort det värre. Det var hennes fel. Önskan brann i honom att han kunde gå tillbaka och istället slita i hennes kött. Som den där patetiska lilla loppan som gömt sig för döden själv. Han önskade att han fått smaka mer av hennes blod, slitit hennes muskler i slamsor.
En omedveten morrning slapp igenom käftarna vid tanken på den mörka tiken och nosryggen var hårt krusad där han blottade tänderna inför ingenting.
Oavsett så skulle han visa sig värdig igen. Han skulle ömsa bort den skam och smuts hon dragit över hans namn, och han skulle stå över dem igen. Han hade vanhedrat systrarnas namn och han ämnade att återställa det, om det så var det sista han gjorde.

[Utspelar sig en tid tillbaka, kort efter detta och dess påföljder. Är ett Ensamt inlägg]