Ria hade vandrat en bit in i Kaiwood sen hon tog tillbaka sin kropp från Lea, hon hade inte en tanke på att  låta henne återta den på den närmsta tiden, hon skämdes över det faktum att hon tappat kontrollen åt henne, men nu gick hon runt fokuserad på att vara i kontroll, ingen liten sekund av svaghet skulle tillåtas så att Lea kunde få komma ut.
Hon kände av träden runt sig och de små ekorrarna som rusade upp och ner för deras stammar, hon saknade sina ögon men hon behövde de inte nämnvärt.
Hon kände snart av doften av ett revir och stannade, skulle hon vara så fräck att ta sig över gränsen? hon bestämde sig för att det inte var värt det, utan bara höll sig lite utanför reviret och bestämde sig för att jaga en ekorre och snart hade hon det döda lilla djuret i munnen och tuggade i sig allt det hade varit, och dess smärta hade gett henne en stunds tillfredsställelse, men hon var ytterst uttråkad.

[Phenex]

Det gjorde fortfarande ont, så förfärligt ont, inom honom. Varför kunde han inte bara bli av med den? Saknaden som grävt ett hål i hans bröst. Han hade dock lyckats dölja den, och vissa dagar kunde han nästan inte känna va den alls, så länge som han hade annat att fokucera på. Idag var inte en av dem dagarna. Han hade tränat och det var då det var som värst, för de hade tränat tillsammans. Lärt av varandra. Det hon inte kunnat göra fysiskt vägde hon mer än väl upp med sin kunnighet.
 Han hade inte klarat av det och istället rört sig utåt på reviret, försökt hitta en distraktion, tanken gled lätt till den loppbitna vargen han funnit dagen av hennes bort gång. Tanken fyllde honom med tillfredställelse men även ilska. Han viftade bestämt bort den och gick med dominant, stolt hållning mellan stammarna, i utkanten av reviret.
 En doft letade sig emot honom. Främling, men det var något mer utöver dem, en doft som var söt över hans sinnen. Han hade känt den förut, men aldrig hade den lockat honom så. Han vred det svarta huvudet åt det håll som doften kom ifrån, styrde sedan stegen ditåt. Det var svårt att avgöra om främlingen var på reviret eller inte, men det hade aldrig stoppat honom förr. 
 De vita ögonen doldes för omvärlden medan dess energier målades upp framför honom, han hade längre räckvidd på kraften än den vanliga synen, och det dröjde inte länge innan han kunde se energierna ifrån främlingen. De var blandade, kaotiska. Ett leende prydde snart de mörka läpparna, illvilligt. Detta skulle då bli intressant.
 "Vad gör du så nära vårat revir?" Det hördes lätt på honom att han ansåg sig stå högre än främlingen, att han krävde ett svar på frågan. Andra vargar existerade för Deras nöje.

Hennes uttråkan efter att ha dödat ekorren kunde ha rotat sig i det faktum att hon löpte, denna uttråkan blev klippt kort när en röst tilltalade henne, den lät överlägsen, som om den fann att solen gick upp om gryningen bara för att lysa på dess ägare.
Hon vände sig om för att vara vänd mot den som talade med henne, även om det bara var en formalitet, hon 'såg' honom precis lika bra från alla håll på grund av skuggorna från träden.
hon hade nästintill glömt hans fråga men med en liten ansträngning kom hon på vad den var och hon log brett och kurrade lätt åt honom, nånting tyngde honom, något smärtade honom, hon kunde känna det och det gjorde henne lycklig.
"Jag bara råkade komma hit av en händelse"
Sade hon med ett brett leende och hon kände sig road av den unge hannens närhet, han verkade vara trevlig, eller ja inte trevlig så som normala vargar såg på det, men som tur var var Ria lång ifrån en normal varg.

Den mörka, och äldre, honan log brett mot honom då hon svarade, och han tippade det hornprydda huvudet lätt på sned. Så hon kom hit av en händelse, av vilken händelse kunde man då undra.
"Så det säger du?" Hans röst fortfarande överlägsen, kanske höll den undertonen av ett hot.
 Den vita blicken drog över hennes gestalt. Hon såg inte ut att vara mycket för världen, och det var inget tilldragande i hennes utseende. Hans intresse för hyndan låg i den söta doften, och hur nära hon befann sig reviret. Hon hade inga ögon, och han undrade kort hur det kom sig, men viftade snabbt bort frågan. Den var oviktig.
"Av vilken händelse kan det vara då?" Kunde hon kommit hit för att veta mer om flocken? Infiltrera? Blicken smalnade något där han betraktade henne. Han var ganska säker på att han kunde ta sig an tiken, hon var inget hot mot dem.
 Han var beredd på hennes minsta rörelse, osäker på vart det här mötet skulle ta dem.

Hannen talade och hon skulle rullat med ögonen om hon fortfarande hade de i huvudet, ja, en händelse, det var så som hon sade, hans röst var fortfarande överlägsen och hon fann det lite störande men inte alltför illa.
Han frågade vilken händelse det kunde vara
"Jo jag kallar det att vandra i blindo genom skogen, men om du har ett bättre namn för det, snälla, låt mig få veta"
Det var något med honom som växte på henne, en känsla av obehag som hon inte känt förrän nu, det var något med honom, hon kunde inte sätta tassen på vad det var, men han gav henne en känsla som fick pälsen att stå på ända så här i efterhand, hon skyllde det på att Lea var rädd för honom.
Hon undrade om han kunde roa henne en stund eller ifall det skulle kunna vara ännu ett tråkigt möte i skogen.
"Jag antar att du inte kom hit gör att leka frågelekar?"
Näe, hon antog att han kom hit för att han antog att hon var en spion eller dylikt, trots att hon höll sig lite utanför reviret.

Honañ svarade, med en något drypande ton i rösten, med tung sarkasm bakom. Han gillade det, samtidigt som det störde honom något otroligt. Visste hon inte vem han var? Han hade inte samma barnsliga tanke att folk borde kunna hans namn innan de mötte honom, det var absurt, men de borde fortfarande känna till Bloodblossom, hennes släkte och blod. Det bubblade lätt inom honom av mörkret som bodde där, han var inte medveten om kraften, eller dess inverkan på andra, men det brukade egga honom. 
 Han blinkade och lät energiernas värld blandas samman med den värld alla andra såg. Målade upp dem i en harmoni som han tränat fram när han var yngre. Det var en vacker syn, en värld som var helt hans egen. Tikens mörka, kaotiska energier dansade inom henne, tvistade sig runtom varandra. Men därunder, nästan gömt, fanns ett ljus. Det pockade på hans intresse, men han hann itne tänka mer över det innan tiken talade igen. En klyftig en, ser man på.
"Du är nära på att korsa in på vårat revir, TBB tar inte lätt på främlingar" Hans röst hade ändrat tonläge, till en spinnande förrädisk röst.
"Och med den doften" Han skrockade glädjelöst "Du ska vara glad att det bara var lilla jag som dök upp" Han var väl medveten om att tiken var mindre än honom, även om hon var äldre. Han hade, undertiden han talat, rört sig närmre henne. Undrade smått om hon kunde uppfatta det, han visste att ögon inte var allt man kunde se med.

Hon visste inte alls vad hannen tänkte på och hennes speciella syn kunde inte överföra vargars ansiktsuttryck så bra så hon kunde endast räkna ut hur folk mådde från deras röster, och eftersom han inte talade för stunden hade hon ingen aning om vad som pågick inom honom och det gjorde henne illa till mods, hon visste redan att han var något större än henne.
Han talade om att hon var nära deras revir, vilket hon redan visste, sedan sade han även att TBB, som antagligen var hans flock, inte tog det lätt på främlingar, det hade hon inte vetat, men hon kunde ha gissat.
Hans röst var förrädisk, på ett sätt som hon inte visste vad hon skulle göra av, och hon visste inte ens varför hon kände sig som hon gjorde, det fanns inget han kunde göra som egentligen skrämde henne men det var ändå något som gjorde henne osäker.
Han påstod att hon skulle vara glad att det bara var han som dök upp med tanke på hur hon doftade och hon flinade, till skillnad från hur hon kände sig inombords.
"Vad skulle ha hänt annars?"
Frågade hon med rösten fylld av en självsäkerhet hon inte kände

Det roade honom, något så innerligt, att hon inte visste, inte förstod att han kunde se allt. Henner energier så avslöjande. Hon var kluven, och det var förtfarande den där lilla, ljusa, dolda energin. Han var intresserad av det hela.
 Hon flinade emot honom, något som talade emot hennes upproriska energier, och frågade vad som annars kunnat hända.
 Ett illvilligt flin bröt ut på hans läppar, det fann så många alternativ för honom här. Så mycket att spela på. Han kunde visa henne, en mycket lockande tanke, eller så kunde han i detalj beskriva det. Eller bara ge hintar, låta hennes egna fantasi komma på vad för hemskheter det än kunde vara.
"Vissa av oss är litet mer" han tog en konst paus, som om han sökte efter rätt ord, "kreativa, när det gäller vart gränsen går, och vad som är intrång" en illvillig ton hade smygit sig in i den reda förrädiska rösten, som ett löfte om vad som skulle ske inom en snart framtid. 
"Vi är inte direkt kända för att vara tålmodiga heller" Han log åt tanken. Hur många hade inte misst livet, eller åtminstånde kroppsdelar, bara för att de råkat kliva innanför en osynlig gräns.
"Så vad ska vi göra åt ditt lilla intrång?" Han såg mot henne igen, rösten talade tydligt om att det fanns baktankar.
"Du förstår ju att jag måste sköta min plikt" Skulle honan förstå? Gjorde hon itne det skulle hon snart bli varse ändå.

Han log och det fick henne att känna sig illa till mods mer så än tidigare, hon blev nästintill arg på sig själv för hur hon kände.
Han förklarade att vissa av de i... TBB, var det det han hade sagt? var mer kreativa med revirets gränser samt deras syn på intrång kunde skifta.
Hon hörde tonen av illvilja och trots hans aura som gjorde hon obekväm kunde hon inte låta bli att trycka upp ett genuint leende, han visste inte att något sådant som andra skulle se som straff skulle hon se som en trevlig stund.
Han fortsatte med att säga att de inte var tålmodiga och hon kurrade lågt åt honom likt en katt.
"Så varför skyndar vi oss inte på?"
Han frågade vad han skulle göra åt hennes intrång samt  att han måste sköta sin plikt och hon log av upphetsan på vad han hade kunnat tänka sig göra med henne.
"Låter du en utomstående bestämma det?"
Frågade hon med ett litet uns av kaxighet i rösten, som om den inte riktigt var där, men tydlig nog om man visste.

Hennes energier ändrades något, mindre kaotiska, mer räta och flytande, men ändå hetisga. Hon var onekligen en intressaant individ, att bli upphetsad över tanken på ett straff, eller hade hon kanske listat ut hans tankebanor?
Varför skyndade de inte på? Det var en god fråga. Något han skulle ta i beaktande. 
 Han skrattade åt hennes nästa mening. Kanske han hon missförstått honom helt? Det gjorde honom inget, han hade ett behov, och hon, som utomstående, hade som plikt att tillgodo se det. Det var skälet till hennes existens.
"Självklart inte" Rösten nästan nedlåtande. Hon hade varit kaxig, vågat sig på att vara det, i han hotfulla närhet. Kanske borde det ha belönats, men det var inget han tänkte göra.
"Faktum är att jag har något passande i tankarna" Han log mot henne, drog in den söta doften genom nosen, berusande. Det var mer symboliskt, kanske ännu en hint till den äldre honan.
 Han hade räknat med att hon skulle förstå, men kanske var hon litet efter? Det skulle inte stoppa honom. Begäret växte inom honom, och han skulle få det han ville ha, oavsett hur han gick tillväga.
"En varg har sina behov vet du, min kära" Hela meningen uttalad med en ton av kall skadeglädje, sarkasm på det sista. Ett utlopp för den ilska som bott inom honom.

Han skrattade åt hennes kommentar om att en utböling skulle få bestämma sitt öde, sedan sade han att det självklart inte var så, vilket hon självklart hade vetat, men hon frågade honom för att reta upp honom litet, få honom att vilja attackera henne, men han sade att han hade något passande i tankarna och hennes sinne vandrade till den ljuva tortyr han skulle kunna ge henne, men när han drog in genom nosen klickade det till, hon anade vad han planerade, hon mindes vad som hänt den gången i döda skogen med Saderk, namnet gjorde henne sur, han hade snott hennes valpar, de var hennes och göra som hon ville med och han hade snott dem, men om det gick så denna gång skulle det kunna gå annorlunda, hon var i kontrollen denna gång.
Snart bekräftade han det hon anade om det han tänkte göra och hennes leende var utmanande denna gång som den varit förra gången hon var i en liknande situation och hon viskade fram.
"Gör ditt värsta"
Hon hade inte planerat att ha valpar men om hon fick det skulle hon ha nöjet att tugga i sig dem, dräktigheten var mindre kul, men själva födelsen var att se fram emot.

Han struntade helt ärligt i vad tiken tyckte om hans planer, och han hade börjat närma sig med ett flin på läpparna innan hon bestämt sig att svara. Drog in den eggande doften, kände hur den drog i hans muskler. Lovade en njutning, lovade distraktion, smärtstillning. Han rundade henne, synade den mörka pälsen. I hans ögon var hon inte mycket för världen, även om det vilade muskler under huden, något Phenex upskattade, så var det något över henne, kanske åldern, kanske de lila partierna som bröt upp det svarta, som helt enkelt inte tilltalade honom. Men den där doften. Den var nog.
 Han insöp den igen, öronen vippade då hon svarade, och han kunde inte avgöra om det var kaxigt, utmanande eller helt enkelt förväntansfullt. Hon verkade inte vid sina sinnes fulla bruk, men han brydde sig föga, så länge han fick vad han ville ha.
 Han närmade sig henne, såg hennes tyggtavla, nöp henne lätt i hasorna innan han närmast flög fram för att trycka ner henne i marken, hade inga som helst tankar på att vara lugn, eller försiktig för den delen.

När den våldsamma, men ack så njutningsfulla, akten var utför lämnade han henne där, hon låg på Marken, och hade fått nya sår, orsakde av hans tänder, bland annat. Han brydde sig föga ifall någon annan hittade henne så nära reviret och straffade henne för det. Hon var inget för honom längre, han hade fått det han ville ha, och genast var hennes dragningskraft som bruten.

Avslutat