Det var mitt på dagen och solen gassade ner över djungeln. Blair hade råkat på patrullering. Det var inget han var särskilt förtjust i, mest för att det var så händelselöst. En sväng runt revirets kanter för  att se att ingen tagit sig in och sedan var det färdigt. Lätt som en plätt, men det tog onödig tid. Idag var det särskilt illa, eftersom det var så förbannat varmt.
   Skuggan var som en pöl runt tassarna när han svängde förbi den del av reviret som var närmast Raukake. Han kunde se passet som han själv kommit igenom och som var det enklaste att passera genom. Slött lyfte han huvudet från marken och stannade till. Hettan fick bergsstigen att dallra. Det var en av de varmaste dagarna han varit med om. 
   Men det var någon på stigen, påväg mot djungeln. Han stelnade till. Vad..? Intresserat la han huvudet på sned. Vargen var inte över deras revirgränser, så han sökte inte bråk. Han var bara nyfiken.
   Långa, avslappnade steg förde honom framåt mot främlingen. När avståndet minskat något, nog för att han skulle kunna höras stannade han.
   "Jag antar att du inte har som avsikt att korsa vårt revir?" Rösten var lugn, rentav vänlig. Inget att reta upp sig över. Det var för varmt för att Blair skulle känna sig på humör att mucka gräl.

Vad ungvargen hade mötts av när han äntligen passerat bergskedjan, var inte vad han väntat sig. Från ovan liknade det ett hav av grönt som sträckte ut sig längre än hans öga kunde nå. Det vidgade sig ändlöst ut, sida från sida. Det var inte alls lockande.
     Redan tidigt vid gryningen, hade värmen vart chockerande. Nu, tidig förmiddag, var den outhärdlig. Det kändes som stenhällen under honom vid vissa tillfällen glödde. När han äntligen nått slutet på bergsfoten, kändes gräset befriande. Träden var rätt så glesa här, tätt inpå bergen. Men av att döma från ovan, skulle det inte vara så länge till. Huvudet som tidigare varit så tomt, då bergen sannerligen var en ödeplats, fylldes med ens av sinnet från alla möjliga olika djur. Fåglar, råttor – arter han inte kände igen eller kunde identifiera. Det var så rörigt i skallen på honom, att han inte märkte den svarta vargen förrän den uppenbarade sig framför honom.
     Corson stelnade till, överraskad. Hårt bet han ihop och ett sammanbitet uttryck spelade över hans ansikte. Irriterad över sig själv. Det var sällan det gick att smyga sig på honom. Denna gång på grund av alla nya intryck som brusade innanför skallbenet på honom.
     ”Jag antar att du inte har som avsikt att korsa vårt revir?” Den hårdnade minen släppte en aning och ersattes av en stilla likgiltighet. Nosen rörde på sig när han drog in den främmande hanens doft. Jo, där satt en doft av flock, andra vargar. Kunde det här vara Isil Anar?
     ”Jag vet inte. Vilka är ni?” Rösten innehöll inte mycket känslostämningar. Så länge främlingen inte besatt telepatiska, tankeläsande krafter skulle han inte kunde identifiera honom som en av The BloodBlooms medlemmar – den doften hade han gjort sig av med för länge sedan. Det hade inneburit många – allt för många – bad, rullande i andras lukter, vid jakt hade han gnidit sig emot bytesdjuren han fällt. Det fanns inget spår av TBB att finna i hans päls, förutsatt att vargen framför honom varken hade förhöjt luktsinne eller förmågan att läsa tankar. Ungvargen kände sig självsäker, och det syntes tydligt i den avslappnade hållningen.

Trots avståndet ägde Blair ögon skarpa nog att se vargens ansiktsuttryck, tack vare fakargsblodet. Det var en ung hane, med klarblåa ögon och svart fäll. Hans ansikte var i en stram, hård mask men fakargens ord löste upp den till stilla likgiltighet. Hanen svarade med en röst som var svår att avskilja känslor i.
   "Jag vet inte. Vilka är ni?" Blair vägde främlingen med blicken. Han velade mellan att stolt säga namnet eller att skydda Occultos identitet. Å ena sidan kunde de behöva skaffa sig ett namn, men å andra sidan jobbade de i skuggorna. Att direkt röja sin täckmantel verkade dumt, men om den var för bra skulle de aldrig kunna resa sig över vanliga slödder-flockar. Isil Anar, till exempel. Hanen hade bristfällande respekt för flocken, trots att två tredjedelar av de medlemmar han stött på fallit honom i smaken.
   Han slickade sig snabbt i hålet i läppen och bestämde sig sedan för att svara.
   "Occultos." Inget mindre, inget mer. Blair förblev avslappnad, men öronen stod alert upp på hjässan.
   "Vem frågar?", sa han efter någon kort minute tystnad. Om de ändå skulle stå och stirra på varandra skulle det i alla fall vara kul att veta ett namn på den man stirrade på.

Corson tog prövande några steg framåt för att förbättra uppsynen av främlingen. Mörk, bar på skugga i fällen – precis som han, förutom den vita kajalen som ramade in hans ögon, de vita tecknen som prydde hans vänster framben, och de vita strimmorna längs tårna som klargjorde gränsen mellan trampdyna och päls.
     Occultos. Ett främmande namn, inte det namnet han sökte. Ungvargen fnös tyst, nästan lite irriterat. Självklart skulle det inte vara så simpelt, nej. Men kanske kunde den här främlingen vara till nytta.
     ”Vem frågar?” 
     ”Corson”, svarade han kort, känslolöst. Den blå blicken började vandra omkring, studerandes. Främmande växtarter, mycket olika dem i Kaiwood. Djungelaktigt, verkligen. Ännu var det för nära bergskedjan för att säga om det var en fullfärdig djungel. Kawazatri. Det var dit han skulle. Var detta den platsen?
     ”Är det här Kawazatri?” Ögonen som undersökt omgivningen för ett kort ögonblick föll tillbaka på den mörkpälsade. Skarpa, hårda. Där fanns ingen fientlighet, men inte heller vänlighet. Ett genuint ointresse.

Flockens namn möttes med ett tyst fnysande som varit lätt att missa om han hade andats i just den sekunden. Antingen föraktade den andra vargen Occultos eller så var det fel svar. Blair kände att hans ögon smalnade något. Hittills hade inte främlingen gjort något ont, men han lämnade dessvärre inte ifrån sig så mycket att läsa och var inte så intressant alls. Blair bestämde sig för att förbli öppensinnad. 
   Corson var hanens namn. Blair nickade tyst och smakade på namnet i huvudet innan han svarade.
   "Blair." Kanske hade Corson inget intresse i att veta, men Blair hade som vana att alltid presentera sig tillbaka om någon presenterat sig. Då behöll man en artig image. 
   "Är det här Kawazatri?" Blair la huvudet på sned. Trots att det borde vara uppenbart med djungeln och allt nickade fakargen. 
   "Det är det. Vandrar du?" Han tog diskret ett litet steg närmare för att kunna studera Corson bättre. Även om den andras ansikte var blankt skulle det säkert slippa igenom något förr eller senare.

Den bevingade hade presenterat sig som Blair. Onödig information, och förmodligen inget han skulle lägga manken åt att komma ihåg. Vaksamt noterade ungvargen främlingens steg. Om än där inte fanns något fientligt i dess yttre, så var det inte mer än allmän vett att vara på sin vakt.
     Corson nickade kort till svar åt frågan. ”Precis”, förstärkte han. Främlingen, Blair, kunde inte vara mycket äldre än honom om än något större.
     ”Jag har vandrat från långt upp i norr”, förklarade han. Det var noga med att han inte avslöjade sin ursprungliga position. Kanske var unghanen medveten om TBB. Blicken var fastnålad i det mörka anletet, om än inte fientligt var det självsäkert.
     ”Occultos” Tankfullt smakade han på namnet. Det var inte den flock han sökte, men det skakade inte att ta med sig extra information hem. ”Jag har inte hört om er tidigare. Är ni en ny formation eller har ni bara inte gjort ett namn för er?”

Blair avbröt abrupt sitt försiktiga närmande när han la märke till Corson's skarpa, vaksamma blick. Det var ingen idé att närma sig någon som noterade det. Han ville inte att den andre skulle backa och tillintetgöra allt.
  Den mörka nickade och strök under sina ord med ett 'precis'. Främlingen höll sin blick fäst i Blairs ansikte, utan att vika. Fakargen svepte med svansen, fortfarande avslappnad men nu med dold i vaksamhet i blicken. Den andras hemlighetsfulla, behärskade sätt var inte obehagligt, men just nu uppskattade han det inte något särskilt.
   "Occultos. Jag har inte hört om er tidigare. Är ni en ny formation eller har ni bara inte gjort ett namn för er?" Blair rullade på skuldrorna i en nonchalant, avfärdande gest. Inte så konstigt att den något mindre hanen inte hört något om dem. De jobbade i skuggorna. Plötsligt undrade han om det varit klokt av honom att avslöja flocken. Kanske hade Shady en annan plan? Han hade blivit så impulsiv på sistone. Först Ronia, och nu det här. Han motade kvickt bort tankarna på annat ur huvudet och återvände till nuet.
   Blairs blick hade sjunkit till en punkt i den andres päls, men höjde den nu.
   "Lite både och.", svarade han. "Oavsett uppskattar vi när folk håller avstånd från vår mark." Uppskattar var egentligen fel ord - kräver passade bättre. Senaste gången någon klampat in objuden på deras revir hade Shady huggit; även om det då varit Devils.
   Blair studerade Corson. Han orkade  inte med den tryckande värmen så mycket längre. Det mörka i hans päls gjorde den nästintill olidlig.
   "Håll åt väster, så passerar du inte revirsgränserna." Han backade något med en skarp, uppmärksam blick fäst på vargen. Sedan vände han om in i skuggorna. Fakargen tänkte inte prata mer med honom, men det betydde inte att han inte skulle hålla ett öga på främlingen.

[Lite lustigt, men aaah.]