Ivo kunde inte minnas senast han var såhär nervös. Hans tassar svettades och hans päls stod på ända. Varenda muskel var spänd som strängar och hans blick var vild och stirrig. Idag var dagen, dagen som Aurora skulle presentera honom för hennes pappa. Ivo var iförd sin dräkt som Aurora gett honom och hoppades innerligt att han såg respektabel ut. För stunden stod han ensam i huvudbyggnaden, väntade spänt. Illamående, svettig, kall, nej- varm. Ivo stod helt stilla som en staty i givakt. Vad skulle han säga? Hej, pappsen, schysst att... nej, nej. Civitas var så annorlunda och Auroras pappa var säkert någon högt uppsatt, mäktig hane som kunde fälla honom med enbart en blick. Ivo svalde hårt, väntade. Vilken tid det tog, när skulle de dyka upp? Diskret försökte Ivo rätta till sin krona med en tass. Djupa, långsamma andetag. 
Ljudet av en port som gnisslade fick Ivo att hicka till och han ställde sig rakt i ryggen, förberedde sig på att möta Aurora och hennes far.

[Till Aurora och Grendel!]

"Vänta här", hade hon sagt, och sedan hade hon lämnat Ivo ensam för att hämta Grendel. Allt skulle vara perfekt, vacker och formellt, så hon hade därför fört Ivo till huvudsätet. Det var inte långt därifrån till ledarnas boning, där hon hoppades att kunna hitta Grendel.
     Till sin glädje fann hon honom där efter inte alls mycket letande.
     "Pappa, han är här! Killen jag pratade om." Hon böjde sig ner för att kärvänligt slicka honom i pannan. "Kom!" I sin iver skyndade hon ut före honom, och fick stanna varannan meter för att se till så att han hängde med. Väl tillbaka i huvudsätet puttade Aurora upp en port och kikade in. Ivo stod där han lämnat henne, rak i ryggen och ett aningen uppskrämt utseende. Hon log ett bländande leende och tog ett steg in i rummet för att lämna plats åt Grendel. Hon noterade roat att delar av Ivos päls långsamt började spreta uppåt, som om han försökt släta till den med tungan.
     "Pappa, möt Ivo! Ivo, det här är Grendel."

Han hade legat och slumrat när dotterns röst väckte honom. Med en något sömndrucken blick såg han på henne med ett välkomnande leende.
    "Killen jag pratade om."
Det var som om någon hade hällt kallt vatten över honom, för han piggnade hastigt till.
Ett mjukt hummande lämnade honom när hon slickade honom i pannan. Men han hade inte chansen att ge henne en puss på kinden tillbaka innan hon hade rört sig bort mot dörren. Det var omöjligt att missa hur exalterad hon var över att pojken hon pratat om var här. Med road blick följde han i lugn takt efter henne.

När han klev in i rummet såg han till att ha en allvarlig min. Som svar på Auroras presentation grymtade han endast lätt. Två par framben och långa betar. Han var väl inte direkt vad han själv hade kallat attraktiv, men vem var han att döma. Men vid Tenrai vad hon hade klätt upp honom! En grön päls, och krona och allt. Men trots detta stod hans päls på ända. Den ljusa blicken såg på de svarta rosorna i hans krona. En bister rynka bildades i hans panna.
    "Aurora." började han stilla. "Är det där mina rosor?"

Aurora kom in i rummet och Ivo stelnade till. Efter henne kom pappan, fadern. Ivo hade räknat med en enorm, röd svallande hane med horn som en bergsbock och bister uppsyn, men bara ett av de antagendena stämde. In kom en brunrandig liten karg med en allvarlig min. Ivo reste sig mycket högt över honom, men storleken fick inte Ivo att känna sig ett dugg tryggare. Nu blev han rädd på riktigt, rädd över att han skulle säga något dumt. Han ville verkligen bli accepterad, och omtyckt av Grendel, särskilt eftersom Ivo skulle få stanna i Civitas längre.
Ivo tänkte hälsa artigt när Grendel noterade rosorna, och Ivo stelnade till igen. Han försökte le, men det blev ett något ojämnt leende över de mörka läpparna.
"G-goddag herr Auroras pappa... ja, herr Grendel," hasplade han ur sig och insåg genast hur dumt det lät. Han ville inte att Aurora skulle ta hela skulden för rosorna. Han var tvungen att visa sig mogen, och kunde inte gömma sig för något. "Ja. De är mycke' vackra rosor, herr. Ja' hörde du sett till att plantera dem." Det var något Aurora berättat när Ivo frågat, och nu var Ivo glad att han visste. Han hoppades tyst att Grendel inte var arg att några hade plockats. "Vi... har inga sånna där ja' kommer från så jag ville gärna klä i nåt som är härifrån. För å hedra er å... ja."
Ja, det lät bra. Ivo log lite mer jämnt nu, lite mer stadigt trots att hans ben kändes som små skakiga björkträd. Han kunde klara det här!

Aurora bet sig i läppen för att hålla inne ett fniss, men kunde inte hindra leendet. Grendels bistra min hade tydlig inverkan på Ivo. Han var om möjligt ännu mer tafatt än vanligt - men det var så hon ville ha honom. Hennes Ivo.
     "För å hedra er å... ja-"
     "De har blivit för vackra, omöjligt att stå emot!" Aurora strålade ner mot sin far, och sedan upp mot sin käraste. Höjdskillnaden mellan de tre var löjlig. "Vad gör väl några hit eller dit? Vi ska ju ha valpar, pappa! Jag kunde inte låta bli att pynta till honom lite." Hon lämnade sin pappas sida för att rätta till pälsen över Ivos rygg, och vände sig sedan tillbaka mot Grendel.
    "Är han inte stilig? Se så vi matchar!" Aurora var otroligt stolt över detta, och hon försökte inte dölja det.

Det tog varenda fiber i hans kropp att inte bryta masken av allvar han bar. Det var nästan så han tyckte synd om pojken. Men bara nästan.
    "Du har då ett sätt med ord, Aurora." svarade han på hennes komplimang.
Men hon hade rätt. Trädgården hade blivit fantastiskt fin om han fick lov att säga det själv. Allt experimenterande hade verkligen gett resultat.
    "Vi ska ju ha valpar, pappa!"
Grendel såg att hennes mun rörde sig, men han hörde ingenting efter den meningen. All den kontroll han haft över sitt minspel var som bortblåst. Munnen föll öppen och han bara stirrade på sin dotter.
    "...va?" lyckades han till slut få fram.
Valpar? Han såg mellan de båda ungdomarna, och försökte få grepp om vad det egentligen var hon hade sagt. Valpar. Skulle de... Valpar?! Med en lika förvirrad blick som innan mötte han Auroras ögon.
    "Redan?" frågade han med fåraktig röst.
Vad i hela världen skulle han ens svara på det där!?

Vi ska ju ha valpar, pappa!
Ivo stelnade till och kände sig nu plötsligt mindre oroad över Grendel, för det som kom ur Auroras mun var så mycket viktigare. Skämtade hon? Eller hade han verkligen hört rätt? Valpar?

Grendel fick svara, för Ivo var helt tom på ord. Redan? Ivo var säkert lika chockad som svärfar, om inte mer.
"Valpar?!" utbrast han, oförmögen att hålla tillbaka glädjen och lyckan som sprudlade i honom. Han såg på henne tårögd, och log så brett att kinderna värkte."Är de sant Aurora? Ska... ska jag bli pappa?"

"Redan?"
     "Visst är det underbart", pep Aurora, och var nu uppenbart exalterad. "Du ska bli pappa, Ivo! Och", hon vände en varm blick mot Grendel, "morfar!" Blicken hon fick av sin pappa var fortfarande oförstående, så hon smackade med tungan och lutade huvudet mot Ivos sida med ett brett leende.
     "Vi är ju kära", förklarade hon. "Det är klart vi ska valpar. Åh, pappa, är du inte glad för vår skull?"

Morfar. Valpar. Hans dotter skulle ha valpar. Med den här Ivo. Som han precis träffat. Och som hade sex ben.
    "Vi är ju kära!"
De var kära. Och skulle ha valpar. Valpar. Och han skulle bli morfar. Var det något han missat? Antagligen. Huvudet kändes fyllt av luft. Lika förvirrad som innan log han mot sin dotter.
    "Jo, det är jag."
Och det var han. Åtminstone när chocken lagt sig.

[Avslutat! Om ni inte vill svara nån mer gång c: men jag har svarat klart i alla fall :D]