"Lovar du?"
     "Åh, Ivo", Aurora såg på honom med leende, ljusa ögon, "klart jag lovar. Inte för att det kommer bli relevant ändå när du förlorar."
     "Amen, durå, du kommer säkert SNUBBLA!"
     "Jag? Vem är det som har sex ben-"
     Trashtalket fortsatte en kort stund till, ett tjafs som kastades dem emellan med glimten i ögat och den totala frihet som kom från att vara fullständigt bekväm med sin partner.
     Det hade varit en kall vecka i Relictus, nästan kallare än vintern, om man nu kunde kalla det för det. Aurora saknade kalla vintrar, och hon såg i Ivos blick att han också gjorde det. Så nu, när det för en gångs skull bara var några få plusgrader slank Ivo och Aurora iväg. Deras valpar var gamla nu, och det var inte ens säkert att paret skulle bli saknat.
     De nådde fram till sitt mål: en liten, liten tjärn. Vattnet skvalpade, iskallt, men ännu inte fruset. Aurora vände sig om mot sin partner med ett leende.
     "Säkert att du inte vill backa ut? Behålla värdigheten?" Hon tjöt till av skratt när Ivo blåste henne i örat. Det var allt svar som behövdes. Aurora tog några steg bort, och koncentrerade sig sedan på temperaturen över den lilla tjärnen. Hon mindes gamla dagar i Itrozo, då hon kämpat med en liknande uppgift. Det var lättare nu. Is spred sig över ytan var än Aurora tittade. Det var inte genomfruset - det skulle kräva onödigt mycket energi som hon inte hade att lägga på ett vad.
     Aurora satte en tass på den nyblivna isen och tryckte till. Den höll för hennes tyngd. Hon visste att hon skulle behöva hålla ett fast tag om kraften för att inte isen skulle tina, men det var överkomligt.
     "Okej", nickade hon. "Tre försök var. Längst glid vinner." Hon blinkade åt honom. "Må bästa kvinna vinna." Sedan satte hon fart, flög över den torra marken och sedan rakt ut på isen. Där gled hon flera meter innan hon slutligen stannade. Usch, hon var verkligen inte lika stark som i sin ungdom. Aurora var inte gammal, men hon hatade tanken på att bli det. Bli som Sraosha- nä, bättre att dö ung och vacker.
     "Din tur, älskade!" ropade hon, och vred ner temperaturen ytterligare så isen skulle hålla för deras gemensamma tyngd.

Mer än någonsin förr ville Ivo vinna. Han vann sällan, kanske främst för att han inte var särskilt tävlingsinriktad, men givet vad som stod på spel så ville Ivo kamma hem vinsten. Han såg sitt hjärta kasta sig ut mot isen, och gled en bra bit ut. Han skulle behöva slå det. Tre försök var.
Din tur, älskade!
Ivo gav henne ett brett flin innan han satte benen i rörelse. Han fick snabbt fart, även om hastighet aldrig varit hans starkaste sida. Som Jaktmästare i Tenebris hade han dock fått slipa på sin fysik och nu för tiden snubblade han sällan, de extra benen till trots.
Ivo tog kraft, sträckte ut benen i ett språng rakt ut på isen och gled utåt i en väldig fart. Isen knakade lite för hans tyngd, men höll ändå, och Ivo räckte ut tungan retsamt åt sin älskade när han insåg att han hade momentum nog att glida förbi henne. Det räckte inte mycket längre, men det var ändå en uppenbar seger.
"Såg du, hjärtat?" skrattade han och var tvungen att hålla sig från att hoppa på stället. Då skulle isen brista med säkerhet, och det var för kallt för att dimpa i plurret. "Igen!"
Han ville kamma hem vinsten, mer än någonsin ville han vinna. Med ett leende pussade han sin älsklings kind innan han skyndade upp mot land igen.

Aurora stönade när Ivo gled förbi henne, men godtog ändå sin förlust. Han lämnade små sprickor i sitt kölvatten, och hon skyndade sig att koncentrera extra kyla på de ställena. 
     "Igen!" stämde hon in, och skyndade sig tillbaka efter honom. Den här gången såg hon till att verkligen kyla sin bana för att få bästa glid - och det gick bättre den här gången. Haha! Aurora lät lite av extrakylan försvinna med ett flin. Isen skulle bära, men Ivo skulle inte få det extra glidet.
     "En naturbegåvning!" ropade hon tillbaka till honom, utan att förtydliga om hon menade honom eller sig själv. "Brukade ni glida mycket på isen i Eriinari?"

Åh, nej. Den här gången gled Aurora väldigt långt. Ivo rynkade på nosen, men var ändå fast besluten att kamma hem segern igen.
"Jajjemän, fast då vare i både tid och otid. Man hade inget val," ropade han till svar med ett kort skratt. Sedan satte han av, hoppade, och- hoppsan.  Han landade lite snett, satte krokben för sig själv med en tass. Med en tung duns föll Ivo platt på mage med benen spretande åt alla håll och snurrade runt, runt på den hala isen tills han långsamt stannade. Ganska nära fast land. Besviket plutade han med läppen, även fast han fortfarande hade chans att vinna.
"Det här... blir vår hemlighet," frustade han och försökte resa sig upp. Lite pinsamt. "Skratta inte."

Aurora brast i skratt. Hon vek sig dubbel och skrattade till hon kiknade, och fick flämta efter luft. Vår hemlighet, visst. Nilo skulle älska att höra om det här, speciellt med vadets utgång.
     "Ett-ett, käraste!" sa hon triumferande. "Är du beredd på förlusten nu?" Hon hjälpte honom upp när hon passerade, och de gick tillsammans in till stranden.
     "Okej", hon hejdade honom innan han kom på någon idé att ta sats, "Vi kör samtidigt den här gången. Lika förhållanden, lika allt." De såg varandra i ögonen, och backade sedan. Tillsammans fick de fart och gled ut på isen.

Ivo fnös, men kunde inte dölja ett leende. Förlust? Nej, aldrig. 
De förberedde sig för nästa omgång, och Ivo var fast besluten att inte snava över sig själv den här gången. Nu skulle de iallafall hoppa samtidigt.
De gled ut på isen. Ivo fick ett något snabbare momentum och gled till en början ut före. Kanske visade det sig att hoppa samtidigt var ett misstag - Aurora gled nämligen rakt in i honom och landade ovanpå hans rygg. De båda föll platt på isen - Ivo med ett stånkande ljud när luften slog ur för en stund, och Aurora landade över hans rygg. I en sekund hann han bli rädd att isen skulle brista av fallet - mest för Auroras skull - men den höll. Långsamt saktade de in, snurrade ett halvt varv, och Ivo slöt ögonen. Han ville vinna, så han bad, och bad och bad och bad. 
Tillslut stannade de upp och Ivo öppnade ögonen. Det var då han insåg till sin stora glädje att hans bakben sträckte ut mot tjärnet. Han hade kommit längre än Aurora - han hade vunnit.
"Älskling!" utbrast han med sån lycka och kysste hennes kind med ett högt skratt. "Jag vann! Seru? Mitt ben är längre ut. Visst? Visst vann jag?"
Svansen viftade så häftigt bakom honom att nästan hela bakdelen gungade med.

De krockade, och det högg till av rädsla inom Aurora när hon föll. Hon lyckades vrida på sig, och landade på sidan över hans rygg. Mjukt, i alla fall. Hon tyckte sig se ut genom virrvarret och urskilja tunna sprickor, och kylde i panik isen runt om den. Den höll. Tillslut stannade de upp, och Aurora var tvungen att blinka flera gånger för att mota bort illamåendet.
     "Älskling! Jag vann!" Hon öppnade ögonen helt och såg efter själv.
     "Nääää", stönade hon, men hans genuina glädje och entusiasm var för stor för att hon skulle kunna deppa över sin förlust. Lite missnöjd var hon allt, men hans reaktion fick henne snabbt att svälja känslan. Om det gjorde honom så glad så skulle hon ge honom det här.
     Aurora reste sig upp med viss möda, så att även Ivo kunde komma loss. De gick av isen, och hon släppte med en lättad suck taget om sin kraft. Det skulle inte dröja länge innan isen började spricka.
     "Jag erkänner", suckade Aurora. "Du vann. Men", hon höjde ett ögonbryn, och fortsatte med en skämtsamt varnande ton, "få mig inte att ångra det!"

[Avslutat <3]