Ingen utav dem hade uttryckligen sagt åt honom att han inte skulle ha på sig halsbandet för att det var fult, men de hade smugit in saltiga kommentarer om det. Hintat om att han började likna en skata. Iro fnös irriterat vid tanken på Corsons breda flin när han frågat om Iro inte ville ha några stenar som han hittat. Det var uppenbart att de bara var avundsjuka! Den gula bärnstenen fick faktiskt bara hans mörka päls att se ännu fylligare ut.
Så han hade tjurigt börjat patrullera revirgränserna för att sedan ge sig av längre in i skogen. Han letade efter en plats där han kunde öva på sin magi, han hade fortfarande svårt att få grepp om den och vägrade låta någon från flocken se det. Abraxas, Corson och Kogan visste att han kunde duplicera sig, han hade visat dem, men de visste inte hur svårt det var.

Till slut hade han hittat den perfekt lilla gläntan. Marken var täckt av tjock mossa och snön hade smält bort under förmiddagen. I ena änden fanns en stor sten som två fallna träd låg över medan det i andra änden rann en liten bäck som porlade lågt. Han började vandra upp ett spår i utkanten av den lilla gläntan, helt fokuserad på sina tassar.
Ett brak bakom honom fick honom att snurra runt och stirra rakt in i en vrålande käft. Det verkade vara en blandning av något panterliknande djur och björn, större än Iro och uppenbarligen arg. Med ett förvånat rop tog Iro ett skutt bakåt och flaxade med vingarna för att se större ut. Panterbjörnen vrålade mot honom och han såg de långa hörntänderna. Han behöll sig lätt på tassarna och dansade runt på stället, fortfarande med vingarna utsträckta åt sidorna.
"Du var mig en ful en." fnös han. Besten vrålade igen och tog ett språng mot honom.
Som att det var koreograferat dansade Iro runt besten, högg i sidan och försvann sedan utom räckhåll för tassen som svingades mot honom.

Det var kanske inte ett väldigt vist beslut att röra sig så långt ifrån Tassemark, men Ivo var nyfiken på att se ställen utnaför Eriinaris tundra. Mammutar i all ära, men hur vore det inte med lite präktig skog? Kaiwood, som alltid retade hans nyfikenhet i fjärran, var nu direkt inpå. Den åldrade skogens präktiga träd viskade om tider sedan länge passerade. Ivo såg sig imponerat omkring, aningen tankspridd, men hade ändå flocken som levde här i aktning. Jodå, nog hade han liksom de flesta hört talas om TBB. Man mucka inte med dem, så var det bara. Ivo var inte direkt självmordsbenägen för den delen, så han höll sig en bra bit ifrån flockens revirgräns. Men bara att befinna sig i deras skog kunde ju väcka en och annan varningsklocka. Bara en snabb titt, sen skulle han tillbaka.

Bland träden hördes något. Ivo spetsade öronen och vred huvudet i riktning ljudet kommit ifrån. Det lät som ett primalt vrål. Ivo rynkade nosen, nog var det väl bara dumt att ge sig in i nåt. Men han var nyfiken på vad det var som skapade sånt oljud i skogen. Tveksamt förde han stegen i riktning mot ljudet, och där, bland träden, såg han något. Ett stort, fult rovdjur såg ut att vara i full färd med att få i sig sin lunch. Ivo höll en låg profil, sökte blicken mot bytet. Eller, näe det vart ju en varg! Lätt imponerat såg han hur vargen dansade runt den vilda besten, högg honom i sidan och sedan kastade sig utom räckhåll. Shit asså! Men Ivo kände att han inte bara kunde stå och glo, dags att visa vad han gick för. Utan direkt eftertanke kastade sig Ivo in i gläntan.
"Assååå va behövde du göra för å göra han så förbannad?"
Ett flin spelade över hans läppar när han tog kontroll över en medelstor stenbumling som låg lägligt vid hans flank, och slungade den i riktning mot besten. Den missade huvudet, men slog in i djurets bog istället. Det ledde till att djuret föll bakåt, men Ivo visste nog att den säkert skulle vara på fötter snart.

Förvånat tog Iro blicken från besten och sökte efter rösten som plötsligt dykt upp. Det verkade nästan stå två vargar där på andra sidan besten, det fanns i alla fall för många ben för en och väldiga betar stack ut ur käften från den. Kanske inte det mest attraktiva Iro någonsin sett men han hade inte direkt tid att avgöra det nu.
"Vaddå jag?!" ropade han förnärmat till främlingen. Besten hade faktiskt inte haft någon anledning alls att ge sig på honom!
"Ja har in.." en svans smällde till honom i ansiktet när besten gav sig på främlingen. Hade det inte varit för den uppenbara brådskan skulle Iro satt sig ner och tjurat tills smärtan försvann, men tillfället var allt för bra för att bara ge upp.
Med ett vrål satte besten av mot främlingen och blottade ryggen för Iro. Han tog ett språng mot den och flaxade med vingarna för att förlänga sitt graciösa hopp till bestens nacke. Tänderna begravdes i den svarta pälsen och ytterligare ett vrål lämnade den fula saten. Ryggen under Iros tassar kröktes i en våldsam rörelse och han kände hur han pinsamt nog gled av den breda ryggen. Med en duns landade han på marken, vingarna under sig och benen i vädret. Bestens stora tassar hotade att mosa honom.
"Men krossa skallen på den då!" vrålade han till främlingen samtidigt som han kravlade sig upp.

Ivo svalde när djuret satte av rakt emot honom, och därmed lade den mörke främlingen bakom sig. Ivo förberedde sig, hoppades tyst att han inte skulle få ett fult ärr till följd av detta möte. Innan besten hunnit fram hade främlingen kastat sig i luften, och Ivo följde honom hänfört med blicken. Vingarna förlängde hoppet och Ivo såg intresserat hur de fågellika extremiteterna slog i luften. Vilken kraft det måste kräva för att bära upp en sådan luns! Främlingen satte tänderna i besten i lagom tid och insåg han själv ju måste bidra med något här. Främligens attack urartade sig i något av ett fiasko, när hanen gled av besten och landade på rygg.
"Jamen du kan ju inte ba-"
Ivo abröt sitt griniga svar när djuret hotade att trampa på den mörke. Kvickt kastade han sig fram, egentligen utan att tänka ordentligt. Besten var större än honom själv, att gå rakt in i fysisk närstrid kunde bli förödande. Men Ivo var medveten om sin styrka. Att knuffa besten bort från främlingen, så att han kunde få en chans att ta sig upp, var bra nog. Besten stapplade bakåt och Ivo försökte svinga med sina betar mot honom, en sorts distraktion, medan han bände sten. Usch, det var så besvärligt att göra så många saker samtidigt, men han var tvungen om han inte ville bli djurets lunch. Att krossa skallen på den... det var alltså uppdraget. Under en sten? Ännu bättre. Med sin kraft tog han kontroll över en rejäl stenbumling som låg en bit bort och gjorde en ansats att rulla åt deras håll. 
"Hallå kan du hålla fast han med ditt flax-flax? Du ville ju ha skallen krossad sa du ju!" 

Flax-flax?
FlAx-fLaX??

Han hade god lust att ge sig av. Vem var fulingen att kalla honom för flax-flax? Vah? Så här förtretad hade Iro nog aldrig varit. Han kunde stå ut med mycket, men det här? Det tog faktiskt priset.
Tack och lov reagerade kroppen även om skallen var förlamat av den grova förolämpning han fått slängd på sig. Han rullade undan från bestens enorma tass som slog ner på ena vingen. Han ylade av smärta och rullade tillbaka så att han fick ett grepp om bestens tass. Hade vingen brutits skulle han göra slarvsylta av den lilla råttbajsen! Besten lyfte på tassen och Iro kom loss från den fruktansvärda tyngden.
Vid Gudarna han var så arg! En vitglödgad ilska spred sig när Iro tog ett skutt ifrån Besten. Ytterligare två Iros dök upp på andra sidan besten och började genast flyga omkring runt dess huvud.
"Är det FlAX-fLaX nog för dig?! Mosa då!" vrålade han mot fulingen.

"Görbra ju!" berömde Ivo när han såg flax-flaxed fladdra runt besten. Vänta, var  det två av honom nu? Tre? Ivo blev nästan snurrig och försökte att se bort så att han slapp bli yr av allt ståhej. Stenen kom rullande i en väldig fart, mest tack vare Ivos kraft, men tillslut hade den satts i en sådan rullning att till och med Ivo skulle ha svårt att hejda den. Han hog några steg bakåt, för att undvika eventuell skada, och såg storögt hur stenbumlingen kolliderade med besten som tills nu varit fullt upptagen med att  hugga efter flygfäet över honom. Stenen var mindre än besten, men hade fått in en fullträff på skallen. Ett krasande ljud fyllde lyften och besten föll slapp till marken. Ivo antog vid det här laget att striden var över, och vände nu intresserat blicken mot den mörke som flög. Han var lite avundsjuk över vingarna, varför hade Ivo inte begåvats med sådana?
"Coolt trick," flinade han, lätt utmattad. Han hade undkommit för allvarlig skada under striden, men han var trött från att ha använt sina krafter. "Fett förbannad var han ju, men nu är han dö. Rätt coolt teamwork, elle? Visst?"

En sten kom rullande i enorm hastighet och gav besten ett snabbt avslut, vilket var långt mer än den förtjänade. Med en suck slappnade Iro av och hans kopior försvann med ett svagt 'popp'. Vingen som blivit trampad på hängde tung vid hans sida, det var någonting som var fel på den. Trött såg han istället upp på främlingen som verkade berömma honom... ja nä han blev inte snyggare när han stod stilla. För många ben för Iros smak.
Tjurigt såg han på långben, putade nästan med läppen innan han såg ner på vingen. Visst hade han en poäng, det hade varit ett bra teamwork det där, eller inte helt fel.
"Jo det är bäst att den är dö, annars skulle han få smaka på dem här!" sa han och kastade med huvudet för att indikera hornen "Men ja, det gick ju helt okej faktisk. Jag är Iro förresten."

Ivo såg med en imponerad blick hur han svingade med hornen. Måste vara häftigt att ha såna, i och för sig hade Ivo liknande bara att de växte ur käften på honom. Ivo flinade, men flinet rann snabbt av hans läppar när hanen presenterade sig. Iro.
"Va!" utbrast Ivo och den kluvna  svansen bakom började genast vifta, indikerade både iver och glädje. "Det e' ju nästan samma som mitt. Ivo är mitt namn."
Wow. Ivo hade en omedelbar känsla att Iro skulle bli hans nya, coola kompis.
"Du skulle va me mig å jaga zombier. Slår vad om att vi hade dräpt varenda zombie i Ken-Yak me våra skills."

Ögonbrynen höjdes i en förvånad min och svansen började vifta när han fick reda på Ivos namn. Tänk att de hette så lika, så coolt!
"Nä shit asså va coolt!" sa han och flinade brett. Genast vad smärtan i vingen förlåten och han verkade helt ha glömt det monstruösa djuret som de tillsammans slaktat.
Iro skrattade till när Ivo föreslog att de borde jaga Zombies tillsammans.
"Det vore väll nästan osjysst mot resten som också vill mosa zombies, de skulle ju inte finnas några kvar alls." sa han och skrattade till "Tyvärr så har jag viktiga tilltaganden här i skogen, hos TBB. Där händer det stora grejer serru. Men vi måste jaga zombies nån gång! Det lovar jag."

"Eller hur!" instämde Ivo ivrigt. Duva hade älskat den här grabben, tänkte han för sig själv med ett flin. "Va hade Zombiejägarna då haft för sej?"
Ivo putade lite med underläppen när Iro hade viktiga grejer att göra i skogen, hos TBB. Ivo visste inte riktigt vad han pratade om men det lät riktigt viktigt, med stora grejer och sånt på gång.
"Bra! Då ses vi serru, å när vi gör de ska vi dräpa zombies."
Ivo flinade och vände, det var nog hög tid att han återvände hem. "Glöm inte att du lovade!" ropade han över axeln medan han försvann bort.

[MINA BOIS, i guess vi kan börja avsluta nu?   ]