"Fyra jätteörnar?", utbrast Blair. "Mot en mördarbjörn? Tre räcker, bergis!" Den andre rynkade ihop ansiktet, och det var klart att de inte var eniga över den saken.
     Hur det hade börjat var han inte säker på. Från början hade Blair börjat prata med den stora hanen för att samla information, men på något vänster hade de glidit över till att diskutera hypotetiska gladiatorspel. De hade redan diskuterat sig fram till ett troligt resultat mellan tre jättehjortar och en mammut, men det verkade ligga bakom dem. Nu hade den andre - Garn - föreslagit fyra jätteörnar mot en mördarbjörn. 
     Blair anade snabbt att han skulle behöva motivera sitt beslut.
     "Har du sett klorna på en sån? Och deras vingar!" Han fällde ut sina egna för att demonstrera sina tankar. Vad fakargen kände till så fanns det inget som hette jätteörnar, men det hindrade inte diskussionen. "Större än mina! Vad kan björnen göra?"

"Öh." Han kunde inte neka att hannens argument var bra, men så gillade Garn björnar bättre än örnar. Även om örnar också var häftiga. Fast björnar var ju bättre. Större. Starkare. "Ahh..." Garn nickade långsamt i ett försök att få det att se ut som han hängde med i dom skarpa kurvorna som hannen tog när han talade.
"Har du sett klorna på en sån? Och deras vingar!"
Han betraktade storögt hannens vingar och nickade lite snabbare. "Åh."
"Större än mina! Vad kan björnen göra?"
Oj, ja - vad kunde björnen göra? Dom tjocka rynkorna i hans panna gjorde sig synliga när all hans tankekraft riktades till att hitta ett svar på frågan. "Tre stycken jätteörnar? Frågade han tankfullt. "Mot en mördarbjörn?" Det var trots allt Garn själv som föreslagit dom två typerna av motståndare mot varandra. Tyvärr hade munnen lämnat förslagen innan han hunnit tänka igenom scenariot. "Mördarbjörnen är ju jättestor och stark. Tål mycket mer än alla tre jätteörnar. Får den tag på dom så är det slut!" Ja. Det lät bra. "Björnen kommer bita och slå! Örnarna har inget att säga till om!" Precis så skulle det vara. En mördarbjörn skulle slakta tre jätteörnar utan problem! 
Ett självgott leende spred sig över det breda anletet. Det där tänkte han ut bra.

Blair nickade intensivt för att visa sitt medhåll, men lät knappt hjärnan tänka efter innan han kastade ur sig sitt svar.
     "Det kanske beror på sikten? Svårt att se örnarna om det är typ, dimma eller så!" Om björnen i fråga väl fick tag på en örn var den nog ute ur leken direkt, men om djuret inte kunde se fåglarna komma hade den helt andra förutsättningar. Blair pausade, funderade och försökte spela upp scenariot framför sig. Nä, det skulle nog vara en ganska jämn kamp. Han trodde fortfarande på örnarna, men däremot trodde han inte att han skulle kunna övertyga den andre.
     "Den riktiga frågan är ju:", fortsatte han med ett brett flin, "Vad är våra chanser mot den här mördarbjörnen?"

"Vad är våra chanser mot den här mördarbjörnen?" 

"Men ja!" skrek han ut i en exalterad glädje. Tungan svepte över läpparna samtidigt som tankarna rusade i hans skalle. Han lyfte blicken till den bevingade igen, studerade honom för att sedan se sig om över området. "Vill du... prova? Att ta ner en alltså." Garn nickade kort och hastigt upprepade gånger med en uppspelt blick på den brune. "Vi fixar det."

Den här grabben ställde dom viktiga frågorna.

Det kom från ingenstans. Känslan. En plötslig närhet till vargen framför dig; djupare än fysiskt. Du förstår inte att känslan är den av Yibao och Yabao; tvillingänglarna som knyter vargar samman. Deras band i livet var så starkt att de fann varandra igen i Chaibos djupaste grottor, och återuppstod tillsammans som busiga änglar. Fortfarande förenade av sitt gemensamma band lever de nu ett liv av lek och skratt tillsammans för evigt.

De vargar som Yibao och Yabao besitter får ett obeskrivligt band till varandra som de inte själva alltid förstår. De kan plötsligt få förnimmelser från varandra, och kan ibland känna den andres känslor och sinnelag från ingenstans. De skulle hitta varandra igen oavsett avstånd, och när de är tillsammans kan de känna sig hela. Om det är bra eller inte är ytterst individuellt.

"Men ja!" Blair var nära att rycka till. Han hade inte väntat sig en sådan reaktion. "Vill du... prova? Att ta ner en alltså?" Blairs första reaktion: absolut inte. Andra reaktion: nej. Mördarbjörnar var inte att leka men, och de vore dumdristiga om d-
     "Absolut!" En del av Blair hade väl insett att han inte hade nog med självbevarelsedrift för att inte tycka att det lät som en helkul idé. I samma ögonblick fyllde en stark känsla av närhet honom. Han hade aldrig upplevt något likt den förut.
     Blair hade hört de som jobbade som jägare i Islagunen skryta om de obrytbara band som bildades mellan jägare på tundran, men han hade verkligen inte väntat sig att ett sådant band skulle komma så fort, eller så intensivt. Han kunde känna Garns upphetsning, inte bara ana den. Det kändes som att de var knutna till varandra, oavsett tid och avstånd.
     Fakargen rynkade förvånat pannan, men visste inte om det var en ensidig känsla. Istället slätade han ut anlete och log brett.
     "Då tar vi och hittar en då!" De tog sikte på den närmaste skogen - vilket var ett dussin sorgliga träd. Ju närmare de kom, desto mer såg det faktiskt ut som att något rörde sig mellan dem. Han väntade sig halvt om halvt att en skrämd hjort skulle hoppa fram, men det blev snabbt tydligt att det här var något mycket större.
      Vad var oddsen? Blair blev nästan irriterad över deras tur, för oavsett om det var mördarbjörn eller jättehjort så hade de träffat på något stort att sätta tänderna i.

Plötsligt var den där. Känslan. Garn stannade upp i den påbörjade rörelsen och fastnade med blicken i de gröna ögonen. 
Den här grabben alltså. 
...
En förbannat bra grabb. 
...
Den bästa han träffat, faktiskt.

Han rycktes ur sina tankar, och blinkade hastigt återupprepade gånger innan han lyckades fokusera. Det var underligt ändå. Det här som han kände nu, det var säkert tio gånger starkare än det band han hade till Varga. Hon som var den viktigaste för honom. En ledstjärna i hans liv.  
Var.
Men det kändes så rätt. Det var rätt. Blair var hans bästa vän. Den bästaste bästa vännen. Deras band var det starkaste, Garn kände det. Det fanns ingenting att ifrågasätta. Aldrig.
Trots att det kommit så plötsligt och som från ingenstans accepterade Garn det gladeligen. Sanningen var den att han ogillade att vara ensam och därför tycktes den här nya känslan, upplevelsen fylla något i honom som tidigare hållit ett stort tomrum. 
Han var inte ensam längre. 
Garn skulle alltid ha Blair.

Den korta stumpen svajade häftigt fram och tillbaka när de rörde sig bort mot hopen av tunna träd som de satt sikte på. Det skulle inte vara mycket till skydd att gömma sig bland, speciellt inte om man vore en mördarbjörn. Garn hade hört berättelser om mördarbjörnarnas storlekar, och när han ändå tänkte efter så tvivlade han på att dom bodde bland träd och sånt som vanliga björnar. Han hade nog hört något om att dom bodde i stora berg och bara jagade om nätterna, eller, var det något annat? 
Plötsligt såg han figuren av något stort som rörde sig bland träden, och utan en tanke på något annat än att få visa sin styrka för sin bästa vän, rusade han mot den med ett högt och utmanande vrål i följe.
Varelsen bland träden frustade ljudligt tillbaka och ett steg ut ur skuggorna. En krona av ben klädde dess skalle. En hjort, en jättelik en. Den sänkte sin hals och riktade hornen mot hotet. Garn, i sin övertro på sig själv tog ett steg åt sidan innan han skulle kollidera in i hjorten men kände hur ett av dess taggar rev upp ett sår i hans sida. Han hade varit för sen med sin manöver. Men det gjorde inget. Den blå blicken flackade som hastigast bort mot vännen som också var på intåg. Bra. 
Garn siktade ett stadigt hugg mot sidan av dess hals och med sitt nyfunna grepp slet han hjortdjuret ner i marken.
Allt han hoppades, i den osaliga blandningen av adrenalin och eufori, var att Blair skulle tycka att han var bra.

Garn tog täten och Blair följde efter, blicken vaksamt fäst på jättehjorten. Vännen vrålade, men steg åt sidan ett ögonblick för sent. Hornen rev upp sår i sidan, och Blair grimaserade. Inte bara av medlidande - för en sekund kunde han nästan känna det svida till i hans egen sida. Känslan försvann snabbt, men han kunde svära på att den varit där.
     Med ny ilska - den hade skadat Garn - tog han ett språng och pressade sig upp med ett vingslag. Med den rörelseenergin seglade han fram, och landade på djurets bröstkorg. Det knakade till när flera revben bröts av smällen. Blair själv höll på att halka av, men grävde ner klorna för att hålla sig fast. Garn höll djuret nere medan fakargen vände sig om och högg, om och om igen, i dess hals. Hjortens andetag, som varit rassliga ända sedan en viss fakarg knäckte halva dess bröstkorg, började sakta in efter att ha varit krampaktiga och ryckiga.
     Efter att ha säkrat sig om att djuret var död gled Blair av, och sjönk ihop bredvid Garn. Adrenalinet pumpade runt i kroppen, men han visste att han skulle krascha snart.
     "Vet du vad", konstaterade han när de högg in på måltiden. "vi är nog det bästa teamet jag hade kunnat tänka mig, du och jag." Oavsett vad framtiden hade avsett för dem så skulle de alltid vara ett team. Blair kunde känna det.

[Avslutat <3]