Informationssamlande eller infiltration var det alltså som gällde. Figaro nickade samtidigt som svartvargen satte sig ner. Vad för typ av information och infiltration vill ni ha tag i? All som han kunde få, kunde han svara, men han anade att han skulle behöva vara mer specifik för att svaret skulle vara till hjälp.
    “Som du kanske har märkt befinner vi oss i ett område med många flockar”, började kargen. “Du är givetvis fri att gå vart du vill, men se det som en tjänst, om du inte ser det som ett uppdrag — har du vägarna förbi någon av de här flockarna, ber jag dig att spetsa öronen. Ta reda på så mycket information du kan; om de vandrar, vem som leder dem, var reviren går, deras relation med andra flockar och så vidare. Flockvargar är oftast hemlighetsfulla, men vandrare är generösare med information.”
    Det var ett liknande uppdrag som han själv fått av Fenris för inte alls länge sedan, men det gjorde ingenting — än så länge var de bara informationssamlare, och för att kunna starta sitt uppror behövde de veta hur det såg ut i landet. Vad flockarna hade för sig, och vilka det kunde löna sig att infiltrera. Han var en otålig varelse, men han förstod att de behövde vara grundliga. 
    Caedes frågade vart han hade varit på väg innan de möttes, och han tog blicken ifrån den mörka hanen för att nicka med huvudet i riktningen han färdats i. 
    “Söderut — jag tänkte faktiskt undersöka någon av flockarna i söder själv. Och så finns det platser i landet som jag ännu inte sett men som jag gärna skulle besöka, så det var dit jag var på väg.” Hans vandringar hade täckt i huvudsak centrala och västra delen av landet, och han var nyfiken på vad för platser som fanns längre ner i söder. 
    “Men innan jag fortsätter”, tillade han, “ska jag möta upp en person som befinner sig alldeles i närheten. Han hjälper oss — han är en del av gruppen, och vi kommer behöva honom. Jag och han kommer att vandra längre neråt landet.” Förvisso hade han inte sett Vârcolac på ett tag, men om han kände det stora gråblodet rätt var han inte typen som stannade länge på samma ställe, och eftersom det var nära Azheka som Figaro stött på honom från första början hade han en känsla av att hanen skulle söka sig ditåt igen. Det var ett klantigt misstag att tappa kontakten med medlemmarna, men det skulle han rätta till nu, för trots att Vârcolac var tillknäppt och kylig var han en värdefull tillgång, med sin tankeläsande skalle. Figaro visste bättre än att tappa bort en sådan person.
    "Vart planerar du själv att vandra, och när kan vi mötas igen för att gå igenom det du fått reda på?" 

[Kaosigt värre, men here you go! Vi kanske ska börja avsluta strax? :'D]

Det började bli dags att ge sig av — det kliade i benen och kargen började känna sig rastlös. Ändå var han mycket nöjd med mötet och hur det utvecklat sig. I och för sig var han inte typen som gjorde saker för andras skull, men han kunde inte låta bli att tänka att om Fenris sett honom hade han varit imponerad. Av hur han hanterade och förde vidare idén. Det var imponerande, utan att överdriva. 
    Må din vandring söderut vara givande, sa Caedes, och Figaro hummade fram ett litet "mm"-ljud mellan stängda läppar. Åh, visst skulle den vara det. Själv skulle Caedes norrut. "Lycka till på din färd", sa han, men det lät nog ganska ointresserat eftersom han mentalt redan börjat röra sig därifrån. De skulle mötas när snön smälte. Det lät bra i hans öron, och han nickade en gång för att visa att han hört.
    Den andre smet förbi honom och han själv satte sig också i rörelse, åt andra hållet, med tänderna tätt sammanbitna. De hade mycket att stå i. 

[AVSLUTAT]