Azheka var en märklig plats, denna stillsamma slätt, som höljd i tjock dimma tycktes ingjuta en känsla av ensamhet och ängslan i hjärtat på dem som passerade förbi. Det var tyst och stilla som i graven, vilket passade den grå kargens sinnesstämning väl där han långsamt stegade fram. Han var knappast någon vacker syn med sin knotiga kropp och glanslösa päls, och trots att det var många dagar sedan han förlorade sitt högra öga hade blodet i ansiktet torkat in i pälsen och bildade en tjock, mörk strimma som löpte från den tomma ögonhålan längs med nosryggen och ända fram till läpparna. Hans vänstra öga, som fortfarande fanns kvar, fungerade som en liten lykta och spred ett svagt, giftgrönt sken vart han än vände blicken. Någon pupill fanns där inte längre att tala om, den var bara ett svart, lodrätt streck i mitten av det intensivt gröna ögat, så tunt att den försvann när han fokuserade blicken. Inte för att det fanns något att fokusera blicken på — faktum var att han knappt såg tre meter framför sig, så tjock var dimman. Tung var den också, seg att andas, som att dricka trögflytande vätska. Att andas den här luften var som att dricka blod. 
    Plötsligt nåddes Figaros öron av ett ljud, visserligen dämpat av dimman men ändå nära. Ett lågt väsande, en stum duns och en röst som muttrade lågt för sig själv. Han hade inte sett någonting eller upptäckt någon doft, men å andra sidan hade han gått i tankar och inte varit så uppmärksam. Nu drog karghanen in den tjocka luften i lungorna och sorterade ut lukten som tillhörde ägaren av den muttrande rösten. Tydligen befann sig denna främling alldeles i närheten. Figaro knyckte till med huvudet — en ofrivillig rörelse orsakad av giftet i hans blod — och ändrade kurs. Han var dödligt uttråkad, och det här mötet kanske kunde bli ett roande tidsfördriv. 

Inte långt senare uppfattade han en rörelse på marken; alldeles intill hans framtass låg en gnagare och vred sig i gräset, uppenbart skadad efter att ha slagits omkull eller kastats. Han studerade den en kort stund, de spretande fötterna, dess ljusa pipande och det lilla ansiktet som spändes i smärta, innan han prompt sänkte huvudet, fångade gnagarens hals mellan käkarna och tryckte till. Djuret blev stilla samtidigt som munnen fylldes med järnsmak. Kargen fortsatte sin ljudlösa färd med gnagaren hängande från halsen mellan hans stängda käftar och läpparna färgade av blodstänk. Den dinglade från hans mun i takt med hans steg, och ögat sökte tyst efter den som skadat djuret. 
    Ögat sökte, och ögat fann. Han rundade ett träd och framför honom stod en skugga av en varg, mörk mot den mjölkvita dimman. Figaro stannade på ett par meters avstånd, och efter några sekunders tystnad öppnade han munnen och slängde den döda gnagaren mot den andre, så att den landade på marken framför främlingens tassar, med nacken i en konstig vinkel och pälsen fläckad med blod. 
    “Den här tillhörde dig, väl?” sa han hest. “Försök gärna plocka upp efter dig i fortsättningen.”

Främlingen var mörk, lika stor som han och besatt ögon av ungefär samma sort som han själv. Han mindes den enda andra personen han träffat med sådana ögon, hon som var roten till alla hans plågor, och tanken på henne fick honom att knycka till med huvudet som om han försökte skaka henne ur tankarna. Hon var ett avskyvärt kräk, inte värd att ödsla energi på. Istället valde han att fokusera på främlingen framför sig, läsa av situationen, utvärdera möjligheterna. 
    Oops. Trodde den åtminstone skulle ha vett att kravla sig hemåt igen, utan att vara i vägen för någon annan. Figaro höjde ett ögonbryn, och den lilla rörelsen fick det att strama och svida i huden runt hålet där höger öga suttit. Han låtsades inte om det. 
    “Det är lätt hänt att överskatta intelligensen hos de där”, sa han, “men å andra sidan är det lätt att överskatta den hos de flesta.” Han var ännu inte färdig med sin utvärdering av främlingen, behövde lite mer tid, några fler ord innan han kunde se vad denne gick för. Det förlorade ögat stirrade blint på främlingen ur sin tomma håla, men det andra sken lätt i grönt, och lika intensivt som det brukade. 
    Sådana som du ska väl ha något att göra. Säg mig, led den stackaren in i slutet? Den andre ryckte till med huvudet, nästan som om den härmade hans rörelse från tidigare, och han undrade om det kunde vara så att den här också var en giftvarg. Kanske ännu ett av den grå honans verk. Figaro stod kvar när främlingen närmade sig, uttryckslös förutom ett litet leende som drog i mungiporna. “Den skrek, om det är svar på din fråga. Det är något speciellt med att se små varelser lida, tycker du inte? Man känner sig som Gud.”
    Den grå hanen tog ett steg framåt, kortade av avståndet mellan dem ytterligare, lät sitt öga värderande söka i främlingens ögon. Kunde den här vara något att ha? Någon att använda sig av? För stunden hade han andra problem att hantera än att nå sitt mål, men det fanns alltid där i bakhuvudet, och han hade inte gett upp det för en sekund. Han skulle förändra den här världen, och de som ställde sig i vägen skulle dyrt få ångra det. I hans värld fanns det ingen plats för svagsinta, så det var lika bra att rensa ut dem nu. Med ansiktet mindre än en halvmeter ifrån den andre granskade Figaro honom med hakan höjd och huvudet lätt på sned. 
    “Vad är ditt mål i livet, främling?” frågade han lågt, fortfarande med det lilla pockande leendet som hotade att spricka fram och förvandlas till ett brett flin om han släppte på kontrollen. "Vad vill du uppnå mest av allt?" 

Vad har hänt med ditt öga? Figaro bet ihop käkarna hårt och blundade kort med det öga han hade kvar. Vampyren, det var vampyrens verk. Det hade kunnat gå mycket värre, men tydligen hade hans blod inte fallit vampyren i smaken, så han hade nöjt sig med att stjäla Figaros öga. Den grå såg åter på den mörka. “En vampyr stal det”, sa han enkelt. 
    På frågan om hans mål kunde Figaro inte låta bli att känna sig besviken. Trygghet och lugn. Verkligen? Leendet försvann från hans läppar och Figaro rynkade pannan, såg stint på främlingen. “Trygghet”, ekade han. “Är det inte vad alla vill ha? Det låter lite tråkigt, tycker jag, men är du säker på din sak, så.” Han tystnade, som om han var färdig med ämnet, men tillade sedan: “Tillåt mig att fråga, hur ska du uppnå din trygghet? Allting kräver offer, som du säkert vet. Det enda som skiljer ett mål från något annat är att det är viktigare än det man måste offra för att nå det.”
    Hans namn var Caedes. Kargen nickade kort — namn var överflödiga, om det inte var hans eget. “Figaro”, svarade han uttryckslöst, som i förbifarten. Vad var då hans mål? Vad var meningen med hans liv? Det var bra mycket större än trygghet och lugn, i varje fall. Det största, övergripande målet var att bygga en ny värld, men längs vägen hade han planterat flera delmål, mindre saker, roliga saker. Figaro vred bort huvudet en kort stund, som om han funderade, innan han såg på Caedes igen. 
    “Förändring.” Ögonbrynen var rynkade och uttrycket fundersamt, och han nickade lätt för sig själv. “Kaos, men inte utan ordning. Jämlikhet. Ingen mer svaghet. En plats för de värdiga.” Ögat smalnade lite när den grå studerade den mörke, värderande, granskande. “Säg mig, Caedes, har du höga tankar om dig själv? Anser du dig vara värdig?”

Den mörka hanen ville uppenbarligen inget hellre än att överleva. Kosta vad det kosta vill. Figaro nickade svagt, mumlade fram ett “hm” mellan stängda läppar, och hans ansiktsuttryck var tankfullt och beräknande. Giftet hade gjort ett bra jobb med att fördärva hans sinne, men han var åtminstone ännu tillräckligt klar i huvudet för att räkna ut att det kunde vara en tillgång. Kanske kunde Caedes vara användbar ändå.
   “Är du rädd för döden?” frågade han, och det låg ingen som helst känsla bakom orden. Han var ännu inte helt klar över vad för slags person Caedes var, men han hade dragit den slutsatsen av hanens svar, att överleva till varje pris, och det fanns fördelar och nackdelar med de flesta egenskaper, liksom dödsångest. Vissa gjorde vad som helst för att rädda sitt eget skinn, förådde och dödade, men det kunde också göra dem mer försiktiga. Diskreta. Figaro lyssnade nu mer uppmärksamt och stilla än han gjort på länge.
   Den mörka ansåg sig vara värdig, men inte bättre än någon annan. Det ryckte en gång i en muskel i karghanens kind, men han breddade munnen i ett svagt flin. 
    “Jag anser mig bara vara bättre än de som inte är bättre än mig.” Det vill säga, de flesta. “Men det är just de, de som inte är bättre än någon av oss, som tyvärr inte riktigt platsar i den värld jag ämnar skapa. Det är synd, men det är inget för de svagsinniga, och inget för de som tvivlar och ställer sig i vägen. Dem kan man lika gärna rensa ut direkt. Mindre jobb efteråt.” Blicken var menande, nästan som "du vet hur det är", men där fanns en udd bakom när den grå betraktade den mörke. Inte riktigt en utmaning, men nästan.

Inte rädd för döden, alltså. Tonen i Caedes röst var lugn och avslappnad men där fanns en slags bestämd egg också, som talade om för honom att Caedes inte riktigt litade på honom. Roat väntade han tills den andre talat till punkt, och när Caedes tystnat såg han honom bara kort i ögonen innan han släppte fram det lilla leendet som ryckte krampaktigt i ena mungipan och vände bort huvudet med en lätt fnysning. Han andades in genom nosen och lyfte huvudet för att se på den andre igen, fortfarande hånfullt leende. “Filosofiskt. Det trodde man inte om dig.”
   Svaret på utläggningen om värdighet var inte det hanen ville höra, men faktum var att han fann det relativt underhållande. Och hur ska du veta om individen framför dig är värdig eller inte? Misstroget, men också lite teatraliskt, lyfte Figaro ett ögonbryn. “Du måste skämta. Sådant märker man. Och skulle jag ha problem med det, finns det en gammal beprövad metod som kallas att ställa frågor.”
   Han närmade sig en liten bit, och plötsligt fylldes han av iver att attackera, av en impuls att visa exakt vad han gjorde med sådana som misslyckades med hans lilla test. För hans inre blick såg han det som dolde sig under Caedes päls, varmt blod och ben, och det kliade i tänderna att få smaka det. Han kunde praktiskt taget höra krasandet av ben och känna blodstänken på tungan. Höra skrik av smärta. Caedes tyckte ju om när man skrek, kanske ville han prova själv? Det var någonting som inte stod rätt till hos kargen, någonting som slog slint och just nu närmast pulserade han av återhållen energi. Inte så mycket ilska, mer en fascination av det morbida, och en önskan att få komma under skinnet på den andre. Det skulle vara så enkelt. Att bara närma sig lite till, bara någon decimeter, göra ett snabbt utfall. Hugga tag i halsen. Figaro tvivlade på att Caedes skulle vara snabb nog att hinna parera, med tanke på att han ägde snabbhetens kraft, men han var så frestad att testa. 
    Inuti den grå hanens bröstkorg bultade hjärtat precis som det gjorde inuti den mörke, och vetskapen om att det fanns där, precis inom räckhåll, gäckade honom. Han greps av en plötslig önskan att se hur det såg ut. Förmodligen som hans eget, fast mindre infekterat. Hans eget var försvagat av att behöva pumpa runt hans giftiga blod, men Caedes var inte som han. Tanken på att det var möjligt för honom att göra det, att helt enkelt attackera den andre utan förvarning, var svindlande. Det kommer alltid finnas de som är bättre än du på alla plan, så i deras ögon blir det du som är i vägen. Att tala var svårt när adrenalinpåslaget rusade i kroppen, men han bet sig i kinden och gjorde det ändå.
   “Fel svar”, sa han, och ansiktet blev oroväckande allvarligt och stilla. “Om du vill överleva måste du vara smart. Taktisk. Att svara fel på främlingars frågor är inte så taktiskt, är jag rädd. När det gäller det andra, de som skulle vara bättre än mig …” Det började rycka och knixa kraftigt i hans ansiktsmuskler, och bit för bit klövs hans mun i ett brett, sinnessjukt leende.
   “Över mig står bara gudarna.” Att han sedan inte trodde på existensen av några gudar lät han vara osagt.

Caedes hade märkt hans humörsvängning och gjorde sig synbart beredd på en attack. Detta roade honom, att se den inverkan han kunde ha på andra, och det faktum att det var så lätt. Han var så otroligt fascinerad av tanken på att studera den andres kropp från insidan, så försjunken i tanken på att smaka blod och slita i kött, att han nästan inte hörde vad den andre sa. Det var egentligen inte länge sedan som han sist dödat en varg, men det var berusande. Beroendeframkallande. Just nu led han svåra abstinensbesvär, men han höll sig i skinnet. Fastän han i tankens värld slitit sönder Caedes till trasor tusen gånger om, stod han i verkligheten kvar, mycket stilla. Vad som ger dig rätten att bedöma rätt och fel svar på en fråga som fritt kan tolkas talar mer om dig än om mig. Figaros röst var något hesare än vanligt, men förvånansvärt stadig och obrydd, inte rösten hos någon som fantiserade om att avliva sin samtalspartner. “Det gör väl det.” Självkontroll, påminde han sig om, alltid självkontroll. Det var svårt nu när Caedes irriterade honom så, och när giftet torterade honom bortom all sans, men han var tvungen att hålla sig lugn. Eller åtminstone ge sken av det. Den som kunde kontrollera sig även i stunder då kontroll var det minsta man väntade sig hade övertaget. Givetvis. 
    “Vad som är kriterierna för värdighet varierar förstås från individ till individ”, sa han lågt men lättsamt. “Varje person står bakom sina egna värderingar. Men det är jag som har ambitionen av oss. Det är jag som ämnar förändra.” 
    Han studerade den andres mörka leende under tystnad, och hans eget flin hade dött från hans läppar. Tankarna stormade omkring innanför pannbenet på den grå men ingen syntes utanpå. Han spottade ut en loska med saliv i ungefär samma färg som hans öga, fast inte lika intensiv, som landade på marken vid hans tassar. Där fanns spår av blod i saliven, förmodligen från såren i hans hals och mage orsakade av det frätande giftet. Det hade färgat hans saliv grönt, men ännu inte lyckats färga hans blod. Eller? Nej. Det torkade blodet i ansiktet var ju snarare svart. Han greps av tanken att han kanske skulle bli tvungen att kolla, bara för säkerhets skull, och kände för att le, men lyckades hålla det till en mikroskopisk ryckning i ena mungipan. Så plötsligt lyfte han blicken, som varit fokuserad någonstans på Caedes hals, som om han försökt få den att öppna sig genom ren viljekraft — och såg den andre i ögonen med ett bergfast uttryck i ansiktet. 
    “Har du någonsin dödat någon? Någon som är större än en gnagare, vill säga.” Tonen var rak och frågande, ärlig om än något nedvärderande, och Figaro nickade menande åt den lilla döda gnagaren som låg på marken mellan dem.

[Hepp, ta ett megarörigt inlägg x)]

Vad tror du dig kunna förändra? Vad ska din förändring leda till? Figaro lät ansiktet förbli en stel, orörlig mask tom på känslor, men inom sig fnös han ljudligt åt den andres dumhet. Det var tydligt att Caedes inte var något att ha, ingen han kunde använda sig av, så mycket hade han fått ut av samtalet, och Caedes visade bara på ännu fler anledningar till att han inte skulle välja honom ju mer han öppnade käften. Tänk lite själv, för gudarnas skull! Kanske var det så att hans mål var för stort för att vanliga vargar skulle kunna greppa det? Kanske var anledningen till att Caedes avvisade hans idé att han helt enkelt inte förstod bättre? Trots allt, de enda han träffat som helhjärtat backade upp planen var ju Fenris, Othello, Nathaniel och Vârcolac. De andra medlemmarna i Nätverket. Kanske skulle han ta och leta upp dem igen, se vart de stod, om de fortfarande var med. Han återvände till nuet.
    “Vad brukar förändring leda till?” kontrade han. Om Caedes hade det minsta uns av logiskt tänkande hade frågan varit överflödig. 
    Råttor är inte direkt min favoritföda. Figaro nickade svagt och slöt ögonlocket över det enda kvarvarande ögat för en kort sekund. Tankarna rörde sig med halsbrytande hastighet innanför pannbenet, som alltid, men han tvingade sig att sakta ner, sortera ut dem, skapa ordning. Han öppnade ögat igen och betraktade kyligt Caedes. “Att döda är enkelt. Det är att veta när man ska låta bli som är svårt.” Han var lugn nu, märkligt distanserad och stilla, som om han betraktade scenen utifrån sin egen kropp. “Jag tolkar ditt ansiktsuttryck som att det var en trevlig upplevelse.”

Han var inte säker på om han väntat sig ett svar eller inte på frågan om vad förändring ledde till, men det fick han i alla fall. Starka individer med starka viljor. Det var förstås korrekt, men Figaro såg det som det minsta problemet i planen, och i varje fall något att ta itu med först när det viktigaste var avklarat; nämligen byggandet av ett värdigt samhälle. Det verkade som om de båda hanarna var lugnare nu, efter att tidigare ha tävlat om att få vara den som först fick bita den andre i halsen, men även om Figaro till det yttre tycktes oberörd var han inte så dum att han för ett ögonblick släppte ner garden. Vill ni alla ha samma resultat? 
    Figaro särade käftarna och släppte ut ett lätt skratt, lågt och djupt nerifrån halsen, nästan som en morrning. “Det hoppas jag. Om inte annat får vi väl kompromissa.” Tonfallet föreslog att han med ‘kompromissa’ inte menade att han själv skulle behöva underkasta sig. Nej. Han var beredd att göra undantag, om de var praktiska, men det var fortfarande hans idé som skulle drivas igenom. 
    “Någon rangordning”, fortsatte han sedan, “kommer nästan inte att existera. Jag — och några till — ämnar skapa anarki. Under kontrollerade former, givetvis. Alla ansvarar för sig själva, alla har samma rättigheter och skyldigheter. Vem som styr kommer inte att spela någon roll eftersom ingen kommer att vara bättre än någon annan.” Själv hade han ju en liten egen idé om hur rangordningen skulle se ut. Fenris delade den, såvitt han mindes. Någon måste ju upprätta åtminstone spelreglerna, och vilka passade då bättre än de som skapade själva spelplanen? Det var hyckleri på högsta nivå, men det rörde honom inte i ryggen. Så länge han fick vara kung var han nöjd. Det var dock ingenting han hade för avsikt att delge Caedes; den andre hade lite till att bevisa. 
    När Caedes talade om vikten av självbehärskning kunde han inte låta bli att hålla med. Det krävde något alldeles extra att hålla huvudet kallt när kroppen bultade av adrenalin. “Sådana vargar har min respekt.” Dock var han inte särskilt förtjust i att skona liv bara för barmhärtighetens skull, bara för att visa sig mer sympatisk och ädel än sin motståndare; vissa förtjänade att dö. Som den ljuse ynglingen vars liv han tagit i blint raseri. Han mindes tillbaka på mötet med en lätt känsla av självgodhet, trots allt var det hans verk och bara hans. Så, hade han nu dödat en annan varg?
    “Det har jag.” Han släppte fram ett litet leende i ena mungipan. “En yngling som inte förstod sitt eget bästa. Han tyckte inte om min lilla idé.” Figaro ryckte oberört på axlarna. “Jag tyckte inte om honom, så jag löste problemet.”

Om ni inte har någon som styr, hur ska ni kunna skapa ordning? Det lär finnas individer som skulle vilja hävda sin rätt mot en icke befintlig ordning? Men fanns där en kung som styrde skulle man lättare kunna luta sig tillbaka mot ledningens order. Det fanns logik i det Caedes sa, det måste han medge. Så bra att han hade allt uttänkt, då. Detta var hans livsverk och han tänkte inte lämna något åt slumpen. Figaro drog upp överläppen i ett svagt flin, så att man precis anade de triangelformade tänderna som fanns där bakom.
   “Oroa dig inte, jag vet precis hur det ska se ut. Det kommer att finnas en kung. Det kommer att finnas lagstiftare och det kommer att finnas vargar som ser efter att lagarna efterföljs. Det är därför jag kallar det kontrollerad anarki.” Ja, hans mål var allt för honom, allt som någonsin hade betytt något och allt som någonsin skulle göra det. Det var möjligt att han var en smula fanatisk, men han valde inte att se det så. Snarare var han dedikerad. Målmedveten. Konsekvent och principfast.
   Det visade sig att Caedes också hade haft en fejd med sin bror. Figaro mindes de tre idioterna han vuxit upp med, de som fläckar ner hans barndom och reducerat den till blott plågsamma minnen, och smällde ihop käkarna hårt vid tanken på dem. Han hatade dem med varje cell i sin kropp, och han skulle se till att de fick betala. “Liknande, verkligen”, instämde han, en aning frånvarande innan han slet sig ifrån tankarna på bröderna. “Jag har faktiskt ett annat mål också. Hämnd. Mina bröder är skyldiga mig sina liv.”
   Det Caedes sa härnäst förvånade honom lite, smickrande ord låg ungefär så långt man kunde komma ifrån intrycket han fått av den mörke hittills, men han höll ansiktet neutralt. Jag gillar ditt tänk. Jag stöter alltför ofta på andra som har ett svagt mål. All cred till dig.
   “Jag har aldrig förstått meningen med att ha ett mål om man inte är villig att göra allt för att nå det”, sa han ärligt. “Inte heller ser jag någon mening med att låta de som står i vägen för mig leva, om jag kan förhindra det.”
   Detta var en helomvändning i samtalet och han var misstänksam mot sanningshalten i Caedes ord, även om han inte lät det synas på utsidan. Nej, på utsidan var han sval, lite lätt nedvärderande, men inte fientlig. För tillfället valde han att spela med. Om så bara för att se vart det ledde.

När Caedes talade igen var Figaro tvungen att hålla med honom återigen. Han inbillade sig inte att hans egen version av förändring skulle vara smärtfri på något sätt. Det var mycket möjligt att den skulle kunna slå tillbaka mot honom själv, och kanske skulle han förlora något viktigt i kampen. Förmodligen. Det som var viktigt var att slutresultatet uppvägde förlusterna. Han var en hycklare på många sätt, men inte i det här — han gick in för sitt mål helhjärtat, och han var inte så dum att han trodde att han skulle slippa undan om han blev motarbetad. När han sa att han var beredd att riskera allt, då menade han det. 
   “Sant. Allt har en fram- och baksida. Den som lyckas är den som vet hur man hanterar bådadera.” 
    Han mindes bröderna igen, mindes åren han spenderat i deras skugga, som en slagpåse av kött och blod och sakerna de gjort mot honom. Sakerna han på den tiden hade låtit dem komma undan med, för på den tiden var han bara en kuvad ungvarg utan fysisk styrka eller särskilt användbara förmågor. Han var tvungen att bida sin tid, bygga upp sig själv till den individ han nu var, samla sin styrka och sedan återvända, slå tillbaka med full kraft. Jag hoppas du finner din hämnd, för den är ljuv. Figaro nickade kort och släppte ut ett lågt "mhm" mellan sammanbitna tänder. 
    Han var tvungen att omvärdera sin uppfattning av Caedes en aning, för ju längre samtalet pågick, desto mer hade den mörke räddat upp situationen. Först hade han varit beredd att avfärda Caedes som en oanvändbar idiot, men han behövde nog modifiera bilden av den andre en aning. Det han nu sa — att problemet med de flesta var att de inte var tillräckligt målmedvetna — var klokt och Figaro kunde inte annat än att nicka instämmande. Hans kokande inre hade lugnat sig en aning nu, när det verkade som att de båda hanarna åtminstone hade börjat röra sig i samma riktning.
    “Det är därför de flesta aldrig lyckas, för att visionen är för svag och behovet att tjäna andra för stort.” När man trodde på sig själv som Figaro gjorde var den saken inget problem. “Drömmar är ett bra sätt att beskriva det”, tyckte han. Sedan blev hans ansikte något mer tankfullt och han såg beräknande på Caedes. Den kattlika svansen knyckte till en gång bakom honom. 
    “Skulle du vara beredd att ta del av den värld jag har berättat om?” frågade han med huvudet lite tippat åt sidan. “Och i så fall, skulle du kunna bidra till skapandet av den? Har du några användbara kvalitéer? Jag tror nämligen att vi skulle kunna hjälpa varandra, på flera sätt." Det var ingen lögn, han trodde genuint att Caedes hade något att tillföra. 
   "Trots allt, en bundsförvant kan vara bra att ha. Någon som står på ens sida.” Blicken i det lysande ögat var ärlig men uppmärksam. Han lämnade förslaget öppet för Caedes att välja hur han ville göra sig användbar, samtidigt som han gjorde det klart att han väntade sig assistans av något slag oavsett hur det slutade.

Ja. När Caedes bekräftade sitt bidragande rätade kargen upp sig lite, andades tyst ut genom nosen. Blicken höll han fixerad vid den andres ansikte, tom på känslor andra än en slags stolt kyla. Han behövde egentligen inte Caedes, och han såg till att göra det klart också. Han behövde inte Caedes för att nå sitt mål, han behövde ingen alls. Men det skulle sannerligen underlätta en hel del att ha kompanjoner. Det var därför han anslutit sig till Nätverket från första början; för att flera var starkare än en. Och han tvivlade inte på att Caedes besatt användbara förmågor, förmågor som skulle kunna komplettera och kompletteras av hans egna. Trots allt var ju tre ögon bättre att ha än bara ett. 
    Han lyssnade på Caedes utan att avbryta, och tystnaden han visade var respektfull och eftertänksam, något man inte såg hos Figaro varje dag. Förhöjd hörsel som kraft, där ser man. Målet att överleva verkade vara väldigt viktigt för Caedes, kanske snudd på maniskt mycket, men han var förmodligen inte rätt person att uttala sig om hysteriska mål. Beredd att göra både mindre och tyngre jobb, inte rädd för att döda, skyr inte tanken på smutsigt arbete. Det var som en mental checklista där Figaro bockade av sak efter sak, och han var nöjd med resultatet. 
    Han skulle just svara när Caedes tog till orda igen, och samtidigt tog ett steg närmare honom med huvudet höjt och ögonen fästa på hans. Den värld du beskrivit för mig är jag beredd att slåss för, jag är beredd att följa dina order och att få vandra in i en ny era med dig och ditt förband. Figaro mötte kyligt hans blick under en sekund innan han började le — det började som en ryckning i ena mungipan och sedan växte det tills det klöv hans läppar och delade hans ansikte i två. 
    “Bra”, sa han lättsamt. Leendet krympte och han antog istället ett mer neutralt ansiktsuttryck, om än han behöll det belåtna leendet, mindre och mer diskret den här gången. “Arbete kommer det att krävas mycket av, och smutsigt sådant också. Men vi kommer att vinna en ny värld, en värld där vi — om vi vill — kan vara kungar.” Så stark brann övertygelsens låga hos kargen, rösten var låg men kraftfull och ordet smakade gott på tungan. Kungar. 
    “Jag har bara en fråga …” Figaro hade tagit ett par steg åt sidan, men nu vände han sig mot Caedes igen. “Ditt största mål är att överleva. Skulle du förråda mig och min sak, om det betydde att du fick leva?” Uttrycket i det grå ansiktet var inte anklagande eller hotande, snarare genuint undrande, men blicken var genomträngande och tolererade inga lögner. “Du kan vara helt ärlig. Jag värderar ärlighet högre än påklistrad lojalitet”, sa han, och han menade det. Vissa kanske ville kalla det hypokritiskt av honom, men faktum var att även om han aldrig haft något emot att ljuga ändå oftast valde att vara ärlig, om han inte hade något att vinna på att göra motsatsen.

Om bara Figaro kunde utläsa Caedes tankar skulle han nog slita strupen av honom befarade han. Därför var det livsviktigt att Caedes lade dessa ord han yttrat och hans handlingar han gjort hittills på sitt bästa minne, för om Figaro hade ett bra minne skulle ett felsteg kunna leda till fördärvet. Medan han lyssnade på Figaro fick han känslan av att det här utbytet av tjänster antingen skulle leda till ett livslångt förband eller döden för någon av dom. När Figaro yttrade ordet kungar kunde han inte låta ett litet leende sprida sig över dom mörka läpparna, han skulle nog aldrig kalla sig kung. Han var inte ämnad att leda en värld såsom Figaro ville ha den. En värld i skräck, panik och kaos var vad han ville ha och Figaro ville ha det mer strukturerat och ordningsamt.

Leendet dog av när Figaro sa att han bara hade en fråga till honom, Cae släppte inte blicken från honom och väntade med en något svag spänning. Vad skulle det vara som han ville veta? Även om frågan var lite väntad så blev han nästan besviken över den något förutsägbara frågan. Cae var just på väg att svara när Figaro sa åt honom att han kunde vara helt ärlig, att han föredrog ärlighet. Caedes läppar bildade ett litet roat flin.
-" Om det skulle innebära min död att vara dig trogen, så innebär det att du också vänt dig mot mig och då är svaret ja. För annars ser jag att jag både har dig och resten av er bakom min rygg om jag behöver stöttning. Ensam är inte alltid starkast. " Han stod nästan fastfrusen och andades tungt, han kisade med båda ögonen nu och uttrycket var barskt. Caedes såg ingen annan anledning till att han skulle förrådda Figaro om det inte vore för att han var på väg att driva Cae in i döden. Skulle han vara ute på uppdrag och stötta på problem skulle han vara flink nog att smita därifrån, det skulle inte innebära att förråda Figaro utan bara att uppdraget skulle behöva lite hjälp eller en annan infallsvinkel.

[Ursäkt för lite kort och udda... men just avslutat min första jobbdag på nytt jobb så hjärnan funkar inte riktigt som den ska :)))]

Dolde han någonting? Figaro kunde inte vara säker på det; det var något med sättet Caedes log på, roat, som om han hade en baktanke. Figaro besvarade inte hans leende utan lyssnade med ett ansikte som nu tycktes vara hugget i sten. Ensam är inte alltid starkast. Talade Caedes från hjärtat eller stod han här och ljög honom rakt upp i ansiktet? Han trodde faktiskt inte det. Ögat smalnade lite, en mycket liten rörelse av misstänksamhet, men i övrigt var kargen stilla. 
    “Har du något förslag på hur vi kan testa din dedikation? Vad vill du göra för att jag ska veta att jag kan lita på dig? Ord räcker inte alltid, är jag rädd, hur lovande de än låter.” Han var inte intresserad av att köra över någon som kunde vara en tillgång, och han ville också gärna höra Caedes svar. Trots allt var det ju Caedes som kände sig själv bäst och visste vilka hans kvalitéer var, och det var möjligt att Figaro kunde utläsa något i hans svar. Därför gav han honom möjligheten att välja vilket uppdrag han ville ha. 
    Karghanen satte sig långsamt i rörelse och började gå i en cirkel runt Caedes, medan han funderade högt. Det värkte och kliade i benen, han hade stått stilla för länge. Svansen lät han lättjefullt svänga fram och tillbaka medan han gick, ett steg för varje hjärtslag. 
    “Det finns många uppgifter för dig. Vill du samla information? Vill du rekrytera fler medhjälpare? Vill du infiltrera? Vad skulle passa dig bäst?” Han stannade upp framför Caedes efter ett par varv och betraktade honom, kanske lite närmare än han stått från början. Hans gröna, pupillösa öga borrade sig in i Caedes med en slags nyfiken bestämdhet som var svår att placera. Han trodde verkligen att den här hanen kunde ha potential, och han ville gärna se vad han valde att göra med den. Se vad för slags virke Caedes var gjord av. För Figaro var allting en prövning för att sålla de svaga från de starka. Och oavsett vad Caedes hade för idéer om hur den nya världen skulle styras, ansåg han att det var en fråga de kunde göra upp om senare.

[ Luuugnt :) Precis börjat igen jag också <3 ]