Skogen var stilla den här natten. En lätt dimma hängde lågt över marken, och högt ovan skogen gömde sig stjärnorna bakom tunna moln. Eldflugorna dansade mjukt genom luften. Någonstans längre in bland träden kallade en uggla i tystnaden. En vacker natt.
     Even hade känt vargens doft redan på håll. Han hade hört dess långsamma, stapplande steg röra sig genom undervegetationen. En ojämn, obalanserad rytm. Men det var varken doften eller ljudet som slutligen lockat honom att följa den, utan ljuset. Åh, Ötamon var inte okänt för ljus även om natten. Men månblommornas sken var mjukt och stilla, och månvargarnas ljus var likt Duraneirs eget. Det här var varken eller. Vargens ljus var skarpt och flackande. Det stack ut lika starkt som blod i snö, blinkande och iögonfallande grönt. Det sken framåt, koncentrerat på ett vis som blommornas aldrig var. Even hade hållit sig i skuggorna mellan trädens väldiga stammar och rötter en längre stund. Tyst studerande. Avvaktande.
     ”Det är sällsamma ögon du har, min grå vän”, sade Even när han slutligen lösgjorde sig från mörkret. Hans röst var lugn och intresserad. Han rörde sig långsamt mot vargen, medvetet synligt. När han var säker på att vargen lagt märke till honom så svepte han med blicken över dess form. Som att han inte redan hade tagit in främlingens utseende tidigare. Det var en mager stackare. Sjuklig och matt. Om det inte varit för dess ögon så hade den inte varit värd att se på. En patetisk, sorglig varelse. Men den vände blicken framför sig, flackade med de lysande ögonen när ryckningar drog i musklerna. Ett ljus som inte passade en så beklaglig syn.

Det hade inte varit ett medvetet val, att gå mot Ötamon, utan helt enkelt bara tassarna som gick och han som inte riktigt orkade bry sig om vart de förde honom. Han hade sannerligen inte kommit hit för blommornas skull — sådan skönhet var numera bortkastad på honom. En gång i tiden hade han kunnat uppskatta de lysande blommorna och de höga, uråldriga träden, men den tiden var förbi. Nu kändes urskogens delikata attribut endast som en förolämpning mot honom och det vrak han hade blivit, som om blommorna hånade honom med sitt milda ljus. Han kunde inte låta bli att trampa lite hårdare på dem när de kom i vägen för honom. Ljuset hans egna ögon sände ut var inte alls likt deras; där blommornas ljus var vitt och rent, var hans eget grönt i en stark, sjuklig färg. De obefintliga pupillerna fick också hans ögon att se större ut, och blinda — men Figaro såg väl, även i nattens mörker. Kanske mer än han ville. 
    Rösten som plötsligt tilltalade honom var oväntad, men Figaro tillät sig varken att hoppa till eller visa något som helst tecken på överraskning. Svaghet. Istället stannade han och betraktade främlingen — såg inte mycket ut för världen, ett ganska ointressant utseende — med ett fullkomligt neutralt ansiktsuttryck, om än det ryckte i hans ansiktsmuskler under huden. Främlingen adresserade hans ögon. Kallade dem “sällsamma”. Om främlingen inte trodde att han såg sättet denne synade honom på, måste han vara dum. 
    “Du smyger omkring i skuggorna bra mycket diskretare än du tittar”, sa Figaro. “Vad letar du efter? Ett ställe värt att vila ögonen på?” Tonen var lite mer lättsam nu jämfört med första meningen han yttrat, men han gav fortfarande inte en antydan till att le. Han lät sina egna ögon glida över främlingens kropp, medvetet långsamt, menande tydligt. “Något sådant … tycks inte finnas på dig”, sa han fundersamt, antydande att vargens utseende helt enkelt inte var värt att se på, innan blicken lyftes och stannade vid vargens ansikte. “Eller har du något förslag?” Frågan kunde vara ställd med vilken avsikt som helst; rösten var lugn och färgad av ett kyligt intresse. Han lyfte ena ögonbrynet en aning. Det var inte uteslutet att den andre hade goda avsikter, men Figaro hade lärt sig att det oftast var bättre att förutsätta motsatsen. Dessutom var han inte på humör för ett hurtigt samtal just nu. När han tänkte på det, kunde han inte minnas senaste gången han varit det.

Vargen hann inte mer än öppna munnen förrän dess ord gjorde det tydligt vad för sort den var. Eller kanske varit, och numer försökte ge skenet av. Ett kallt anlete som motsades av dess ordval och av ryckningarna i kroppen.
     ”Jag förstår att det är svårt med så begränsat synfält.” Ett behagligt leende vilade över Evens läppar. Han blinkade mot ljuset av den andres blick, och ryckte nonchalant på axlarna. ”Lyser de ständigt?” Det måste vara mörkt för vargen, utanför dess eget koncentrerade ljus. Even slutade inte röra på sig, utan när han kommit nära främlingen påbörjade han istället en lugn, studerande cirkel runtom den.
 
[Försöker rosta ur roll-gängorna igen. Lite knarrigt men mer än inget! Ta ett svar!]

Jag förstår att det är svårt med så begränsat synfält. Orden retade honom något gudomligt. Det var inget fel på hans synfält. Han hade aldrig varit särskilt stabil i humöret, hade aldrig besuttit ett speciellt stort mått impulskontroll, och nu när gift ersatt blod inuti honom var hans humörsvängningar värre än någonsin. Till hans försvar hade han inte direkt varit på strålande humör innan, och om den här främlingen kände för att driva med honom, tänkte han låta honom få äta upp det. Rösten, såväl som kroppen, var stel och avvisande när han svarade. 
    “Jag hyser inga tvivel om att mitt synfält är lika stort som ditt.” Han tyckte inte om tonen i den andres röst, leendet eller rörelserna när den påbörjade en cirkel runt honom. Han kunde inte tillåta sig att stå stilla medan främlingen cirklade runt honom, han kände sig för mycket som ett byte, så han svängde runt och följde med i rörelsen, så att han tog några steg åt sidan för att inte släppa främlingen ur sikte. Det var idiotiskt att ge någon man inte kände fri väg mot ens rygg. Dessutom tvingade smärtvågorna honom att hela tiden hålla sig i rörelse. Det var som värst när han var stilla eller försökte sova — vilket hade resulterat i att han numera försökte sova så lite som möjligt. Förmodligen var det inget taktiskt drag med tanke på hans redan instabila humör, men han hade slutat bry sig för länge sedan. 
    Lyser de ständigt? frågade främlingen, ironiskt upplyst i grönt när Figaro tittade på honom. “Sedan jag föddes”, upplyste Figaro. “De slutade lysa ett kort tag för …” Han mindes inte; hela perioden hade varit draperad i ett sjukligt skynke av smärta. “Giftet fick dem att slockna ett tag, men nu gör de det igen, starkare än förut. Och de ser, lika bra som dina och kanske bättre därtill, vad vet jag.” 
    Han rynkade pannan och drog upp läpparna en aning för att blotta de smutsgula tänderna. Giftet, som ständigt fanns överallt, så också i hans mun, hade färgat dem blekt gröna och när han spottade landade en loska seg grön saliv på marken. Han kunde knappt känna smak längre. Giftet hade frätt bort nästan alla smaklökar på tungan, så han kände inte smaken av det han åt. Han visste inte om han fortfarande kunde känna smaken av blod. “Vem är du, främling?” frågade han. Kanske kunde han ta reda på om han ännu kunde smaka det järnaktiga röda om han fick chansen.

Så de kunde sluta lysa, men hade bara gjort så en gång. Vad fick dem att sluta? Var de lika gröna utan skenet, må tro? Släckta av gift? En giftvarg, möjligen. Det förklarade ryckningarna. Doften. Even bara log åt vargens ord. Bättre? Åh, om den vetat.
     ”Vem är du, främling?” Vargen blottade tänderna. Tänder, läppar och tandkött sorgligt skadat och blankt av grönaktig saliv. Definitivt giftvarg.
     ”Uppenbarligen ingen värd att skina ditt ljus över”, svarade Even lågt, roat. Han stannade upp för ett ögonblick, som för att poängtera orden som följde. ”Men om du måste, så kan du kalla mig Even.” Han fortsatte sin långsamma cirkel runt vargen. ”Och ditt namn, om jag får be.” Det var ingen fråga. Namnet spelade egentligen ingen roll. Even hade föga nytta av en sjuklig giftvarg.

Man måste vara en idiot för att inte begripa vargens avsikter, och Figaro var många saker, men han var ingen idiot. Inte än, i varje fall. Främlingens signaler var knappast subtila och det var uppenbart att han var ute efter en fajt. Det var förmodligen inte särskilt taktiskt av Figaro att stanna — hans kropp var långt ifrån vad den hade varit, och sjukdomsperioden hade tärt mycket på honom; muskler hade förtvinat och uthållighet reducerats. Snabbheten hade han fortfarande, men den var bara en skugga av sitt forna jag. Giftet var hans enda fördel, och just nu skulle han inte ha något emot att låta främlingen få smaka på det. Faktiskt var han tvungen att bita ihop käkarna för att inte ge honom en försmak. Det var förmodligen inte särskilt taktiskt att stanna, men han brydde sig inte. Någonstans på vägen hit hade han slutat fundera på vad som var taktiskt och inte. 
    Uppenbarligen ingen värd att skina ditt ljus över, men om du måste, så kan du kalla mig Even. Figaro blängde uttryckslöst på honom, som fortfarande cirklade runt honom. Det här började bli tröttsamt. Om han planerade att anfalla, kunde han lika gärna göra det nu och få det överstökat. Ditt namn, om jag får be. Even bad inte, frågade inte heller. Figaros läppar drogs upp, blottande de triangelformade tänderna en aning. “Om du måste, så kalla mig för Figaro”, sa han som ett eko av Evens tidigare ord. “Om du tänker utveckla den här lilla motionsrundan till något roligare ser jag gärna att du sätter fart, jag har inte hela natten på mig.” Han lyfte ett frågande ögonbryn. “En liten varning, bara — det svider en del.”

[En liten varning för läsare som kanske vill undvika det; sista stycket innehåller en lite utförligare beskrivning av ansiktstrauma]

Even skrattade plötsligt, högt och klart. Ett skratt som började djupt ner i bröstet.
     ”Du börjar väl inte bli trött, min vän?” Rösten var fylligt varm när han svarade. ”Nåväl.” Even saktade in och vände sig långsamt rakt emot vargen istället. Leendet förblev mjukt, ögonen delvis slutna när han såg in i dess gröna ljus.
     Han befann sig utan förvarning mycket närmre Figaro. Nära nog för att känna den andres andedräkt över sin nos. Even morrade lågt, ett ljud som var mer inbjudande än hotfullt. Lockande.
     ”Jag kan uppskatta iver i en varg.”
     Ilskan som blixtrade förbi i vargens tidigare så släta anlete var fantastiskt levande. Den högg efter honom, snabbt men förutsägbart. Even vred sig undan. Han fångade sidan av vargens hals mellan tänderna, slet den sjukliga kroppen till marken med en hård duns. Han ställde sig i samma rörelse över den, med en tass pressad under dess käke som låste den vid marken. Hans nos vilade mot vargens kind. Han kunde höra dess andetag. Hjärtat som slog, hårt och fyllt av liv. Kände kroppen rycka och kämpa. Even mötte Figaros ögon med en ohämmad, vild blick.
     ”Tror du de skiner lika klart på insidan?”
Even gav inte vargen tid att tänka förrän han högg. Han kände lika väl som han hörde skallen knaka mellan sina käkar. Blodets smak var lika skarp som doften. Frän och motbjudande. Det gröna ljuset spillde mellan hans tänder när han pressade in tungan under vargens öga. Tvingade ut det ur ögonhålan med ett mjukt ljud som försvann under vargens egna rop. Blodet fyllde Evens mun. Vidrigt, smutsigt. Förstört av gift och bortom räddning. En stark rysning spred sig genom vampyrens kropp, och han ryckte snabbt undan från Figaro igen, med ögat varsamt vilande bakom tänderna.

[Säger som MP, vill man inte läsa beskrivning av blod och/eller smärta bör man undvika femte och sjätte stycket!] 

Du börjar väl inte bli trött, min vän? En muskel i karghanens kind knixade till, på grund av spänningen som nu fanns i hans kropp, och för en gångs skull inte av giftet. 
    “Jag börjar bli otålig”, morrade Figaro. Even hade ingen aning om vad han gav sig in på — Figaros blod var inte som andras, smakade förmodligen illa och gav rätt rejäla biverkningar. På normala vargar, i varje fall. Det var något med Even som var förvirrande. Till att börja med hade Figaro inte känt hans lukt; det var möjligt att det som hade frätt bort hans smaksinne också hade spridit sig och fördärvat hans luktsinne, men han tvivlade på det — för bara en stund sedan hade han ju kunnat känna lukten av skogen. Det var också något över den andres rörelsemönster, smidigt och ljudlöst. Någonting sa honom att Even inte var en vanlig varg. Nå då, bra att Figaro inte heller var det. 
    Plötsligt stod Even mycket nära honom och ett dovt ljud steg upp ur hans strupe — jag kan uppskatta iver i en varg — och sedan förvreds ansiktet i ilska. Figaro gjorde ett argt utfall mot honom, men Even låste hans hals mellan käkarna och slet hans av giftet förtvinade kropp till marken. Ilskan pulserade runt i Figaros kropp, starkare för varje hjärtslag, som för övrigt inte bara fyllde honom med ilska utan också med kontaminerat blod. Han försökte lyfta huvudet och hugga efter Even, men den andre höll honom stadigt nere och strax kände han Evens nos vila mot kinden. Han kan inte döda mig. Om han biter mig blir han förgiftad. 
    Tror du de skiner lika klart på insidan? 
    Sedan … smärta. En brännande, vitglödgad smärta i högra ögat som sköt likt projektiler genom Figaros kropp, blixtar av ljus fastän han blundade som för att värja sig och han bet ihop käkarna så hårt att det knakade, men kunde inte hindra det till hälften kvävda utropet från att höras. Det var över snart, och trycket från Even som höll honom nere försvann, men Figaro tillät sig bara ett par sekunders vila innan han bet ihop käftarna och hävde sig upp på tassarna. Varmt flödade blodet ur den tomma ögonhålan, en strid ström av röda tårar som färgade pälsen på hans högra kind och som droppade ner på marken vid hans tassar. När hans tunga strök över blodet som rann ner mot munnen smakade det beskt och frätande. Smutsigt, besmittat, men varmt. Figaro kunde inte undertrycka en rysning. 
    Hjärtat bultade hårt av adrenalinet som rusade runt inuti honom, men Figaro stod förvånansvärt stilla, fastän hans ena öga inte längre fanns i dess håla utan i Evens mun. Trots allt var det inte mycket länge sedan han blivit biten av giftvargen, och han hade lärt sig en del om smärta. Han hade vant sig vid konstanta plågor och faktum var att han inte var lika mycket rädd för eller skakad av smärtan som han var arg. Så arg att han darrade. 
    “Grattis, det har slocknat”, upplyste han Even med en röst som lät helt förändrad, hes och andfådd när han stirrade på Even. Ögat som skymtade fram i den andres mun lyste inte längre. “Jag vet vad du är”, väste han och tog ett steg mot Even, “du är en blodsugare. Men mitt blod tycks visst inte falla dig i smaken, va?” Figaro sänkte huvudet utan att ta sitt enda öga från vampyren och lät tungan smita ut för att slicka blodet, som fortfarande rann från ögonhålan, från läpparna. “Jag förbannar dig, vampyr.”

Even hade redan släppt ögat nedanför sig, och spottade giftet ur munnen när vargen hävde sig upp från marken igen. Blodet rann tjockt över dess ansikte, droppade ner i gräset och fläckade de vita blommorna. Ett milt intresse speglade i Evens anlete. Han hade inte väntat sig att vargen skulle resa sig så snart igen. Dess ben skälvde, inte längre enbart av giftets ryckningar. Han kunde höra dess hjärta slå, snabbt, kämpande ikapp med andetagen. Det var gäckande, lockande, men en lögn i Evens öron. Det var inte hjärtat hos en frisk varg. Den fräna doften hängde tung i luften och smaken fäste sig envist vid Evens tunga. Det fanns inget vackert att hämta hos Figaros sorgliga skepnad.
     ”Så synd”, svarade Even på Figaros kommentar. Han kastade en snabb blick på vad som var kvar av det nu slocknade ögat vid sina tassar. Det milda leendet var tillbaka i hans ansikte när han såg upp på Figaro igen.
     ”… Men mitt blod tycks visst inte falla dig i smaken, va?”
     ”Jag kan inte påstå att du står högt på min lista”, skrockade Even, varmt och roat. ”Vämjeligt.” Han slöt sakta avståndet mellan sig och Figaro igen, stannade upp nära nog för att ta en ordentlig titt på det öppna hålet i vargens skalle. Ögat låg kvar på marken, övergivet. Det var ett under att Figaro var klar nog i huvudet för att tänka genom smärtan såret måste åsamka honom. Anmärkningsvärt. När Even fortsatte så var det med en lägre stämma.
     ”Inte för att det spelar någon roll för dig. Du verkar inte ha något problem att tömma dig själv på blod, så länge du inte gör något åt det där.”
     ”Jag förbannar dig, vampyr.”
Even skrattade igen, den här gången lågt och mörkt.
    ”Åh, det gör många. Och se, så mycket nytta det gjort.”

Figaro hörde vampyrens ord som genom en tjock dimma. Smärtan och adrenalinet som pumpade runt i kroppen i takt med att blodet pumpade ut ur hålet där ögat suttit gjorde det svårt att tänka, liksom lindade in honom i en slöja av bedövning, och han kände inte mycket förutom att det var varmt och kletigt i ansiktet. Han måste se förfärlig ut. Tanken väckte inga särskilda känslor hos honom, och han vred på huvudet och spottade iväg en loska blodblandad saliv innan han åter såg på Even. Figaro stod inte högt på hans lista — hans blod smakade vämjeligt. Även om vampyren kanske kunde dricka hans blod utan att dö av giftet, var det uppenbart att han inte tänkte göra det. Nå, Figaro hade i vilket fall som helst ingenting att frukta. Det kunde knappast bli värre. 
    “Föga förvånande.” Figaro lyfte huvudet för att kunna blänga på Even med sitt enda kvarvarande öga. Vampyren stannade tillräckligt nära för att kunna studera såret, men i Figaros tycke lite för nära, och kargen sköt ut med huvudet i ett ogillande morrande och ett hugg mot den andre för att hålla honom på avstånd. 
    Han andades fortfarande hårt och kroppen var fortfarande på högvarv, och rösten var skakig och grötig men ändå långt ifrån så tagen som den borde vara. Kanske var det ännu en bieffekt av giftet — kanske hade det saboterat hans nerver, och de som fanns kvar var överansträngda på grund av den konstanta smärtan. Kanske bestämde de sig helt enkelt för att lägga av. Kanske var det därför han knappt kände någonting, måhända var det chocken. Det var också möjligt att han bara hade slutat bry sig. Det bultade kraftigt i hålet efter ögat, men fast Figaro noterade det, gjorde det inte direkt ont. 
    Inte för att det spelar någon roll för dig. Du verkar inte ha något problem att tömma dig själv på blod, så länge du inte gör något åt det där. Kommentaren lockade en underlig reaktion ur Figaro; läpparna drogs uppåt i vad som förmodligen såg ut som en grotesk parodi på ett leende, särskilt med tanke på blodet som fortfarande rann nerför kinden. Han skakade lätt på huvudet. 
    “Du har rätt, det spelar ingen roll alls.” Synen var något dimmig, och han började bli yr. Ändå stod han kvar, envisheten själv, med ögat stint fokuserat på Even tills han log igen och vände bort huvudet åt sidan med en svepande rörelse. Var det chocken som förvirrade hans beteende, eller vad tog det åt honom? Det kloka vore att sticka så fort som möjligt, fly, ta hand om såret. Men ändå stod han kvar. “Jag måste säga att du vet hur man gör ett möte intressant. Så mycket mer spännande än ett vanligt utbytande av artighet fraser. Det här ...” Han drog ännu en gång med tungan över läpparna — det smakade järn i munnen. "... är roligare."

Even hummade till svar. ”Låter som att du inte träffat många spännande vargar.” Han lade huvudet på sned. ”Eller, så är det du som inte är det. Men det ligger väl i betraktarens ögon.” Evens blick smalnade av i ett kortvarigt, mer tandat leende. Han satte sig ner, och fortsatte lättsamt:
     ”Så, vad tänker du göra? Något måste passera innanför det där skallbenet. Jag tror du fortfarande är klar nog för att förstå att du inte har långt kvar om du låter allt liv rinna ut.” Av vad Even sett tidigare så hade Figaro nog inte haft ett så långt liv att se fram emot ändå. Giftvargar hade den tendensen. Tragiskt.

Vampyren satte sig ner, men Figaro var spänd i hela kroppen, varje muskel spänd som en stålfjäder och blodet som nu inte rann lika häftigt längre utan pulserade lugnt och rytmiskt ut ur ögonhålan. Smärtan gjorde honom yr och han blinkade lätt ett par gånger med det kvarvarande ögat för att fokusera. Vad tänkte han göra? Något måste passera innanför det där pannbenet.
   “Åh, visst gör det det.” Kargen hostade till — en grön och röd loska landade framför hans darriga tassar — och knyckte till med nacken. Han kunde inte låta vampyren komma undan med det här. Han kunde knappt stå upp — benen darrade och hjärtat slog så hårt att han kände dunkandet ända ut i tassarna — men han måste göra något. Hämnd. Figaro lät tungan smita ut och slicka saliven som kletat sig kvar runt munnen när han hostade. Han var ju färdig med att ta skit. Aldrig mer, var det inte så?
   Utan förvarning gjorde han ett utfall mot Even, snabbt och med siktet inställt på strupen. Han nafsade i den andres päls med tänderna, men vampyren var snabb och ryckte sig loss. Hjälplöst, men med ett ursinnigt morrande, gjorde Figaro ett hugg till, men Even var utom räckhåll och han snubblade bara framåt, haltande, sjönk ihop på marken och plötsligt var det som om luften gått ur honom. Med en enorm kraftansträngning hävde han sig upp på fötter igen — vägrade ligga här och ge Even tillfredsställelsen att se honom dö — men det dunkade i huvudet och synen var dimmig, så pass att han knappt ens såg den andre. Han skakade i hela kroppen men tvingade sig själv att dra tillbaka läpparna och morra, ett dovt, vibrerande ljud nerifrån strupen. 
    Kanske skulle han dö nu, eller åtminstone snart. Kanske skulle han falla och aldrig resa sig. Kanske skulle allt han var — ett löfte, han var bara ett vagt löfte om hämnd — reduceras till ingenting, och världen skulle aldrig behöva betala tillbaka det den var skyldig honom. Men kanske spelade det inte heller någon roll; han var trött på den här världen i vilket fall som helst. Han var trött, så trött, men sömn kunde inte hjälpa honom nu; den hade övergett honom när han behövde den som mest. Det enda som fanns kvar var döden, som höll fram tassarna och bjöd in honom, erbjöd honom att sova för alltid. Han var frestad att tacka ja. För en gångs skull gå den till mötes.
   “Försvinn”, väste han, osäker på om han pratade med sig själv eller vampyren. Sak samma, egentligen, han var ändå döende, livet räknat i timmar om inte minuter. Det fanns inte längre något att förlora.

[Börja avsluta här kanske?]

Even satt stilla tills Figaro högg efter hans strupe. Han hade stigit åt sidan redan innan den dödliga kunnat få något grepp. Blod och saliv märkte Evens päls, och han höjde o-imponerat på ögonbrynen när Figaro försökte igen, endast för att snubbla till marken när Even aktade på sig. Blod målade blommorna på marken runtom dem, och dämpade deras ljus. Figaro kämpade tillbaks upp på tassarna, men blicken som sökte efter Even var ofokuserad. Morrandet var ett tomt hot från någon som knappt kunde bära upp sig själv längre.
     ”Försvinn.”
Even förblev stilla för en kort stund, innan han ryckte på axlarna med en road fnysning.
     ”Nåväl. Jag är inte oresonlig.” Han slöt plötsligt avståndet mellan sig och Figaro igen, utan hänsyn till den andres kämpande. Ett mjukt, inbjudande leende klädde hans anlete, och rösten var varm när han fortsatte tala invid vargens öra. ”På återseende, skulle gudarna vara med dig.”
     Even fortsatte förbi Figaro, tillbaks ut i mörkret, och lämnade vargen och dess öga bland de rödfläckade blommorna.

[ ;) ]