Mörka tassar får det att damma om den torra savannjorden när de far fram i en väldans fart. Den gängliga kroppen har något mer hull nu men är fortfarande fruktansvärt smal och det ser ut som att benen skulle kunna gå av som stickor. Men balans har den stora manvargen och han far fram över savannen i glädjerus. För han är inte ensam. Även om det ser ut som när man tittar på honom. Han springer runt som i lek och skuttar och busar. Som om han vore valp på nytt. Ett leende pryder hans mörka läppar. Något som kan verkas som en en sällsynt syn. Det märks inte att denna hane lider av depression. För stunden är han fri. Fri från smärta och de mörka tankarna. Fri från allt vad problem heter. Han har ett bra tag nu faktiskt tagit hand om sig själv. Sedan det första mötet med en annan manvarg. Ett möte han knappt kommer ihåg då han stängt in sig i sin egen värld. En värld där han inte är ensam. Där han har sin kära vän vid sin sida. En stora bruna hanen vid namn Nimbus springer vid Tzi's sida och de leker och busar tillsammans. De båda är åter 15 år och livet leker för dem. Med Nimbus existerar inga problem. Med Nimbus är Tzi sig själv. Den varg han är om man tar bort all smärta och alla problem. Han är en vacker ung manvarg. En högrest hane med vackra färger som passar in så bra på denna savann. Han skrattar. Fåglarna kvittrar och flyger högt i skyn. Vinden dansar med den röd/bruna och mörka pälsen och de gröna ögonen lyser av en lyster de inte haft på länge. Tzi är helt uppsluppen av gamla minnen. Av hallucinationer. För Nimbus är inte vid hans sida. Nimbus är död. Och Tzi är inte 15 år längre. Han är inte så full av livsglädje som han är för stunden. Men just nu spelar ingenting någon roll. Han älskar livet och är glad att ha sin vän vid sin sida. De har lika kul tillsammans som alltid. Nimbus lockar fram det bästa i Tzi.
De långa benen trummar mot marken när tassarna skvätter upp dam. Klorna har perfekt grepp och de båda vargarna, bara en synlig, springer runt i cirklar och busar. Springer ikapp och försöker vara den som vinner. Reser sig på bakbenen och låtsasbrottas med frambenen. Tzi är som han ska vara. Detta är den riktiga Tzi. Det är denna varg han har stängt in långt inne i sitt medvetande. Långt in där ingen kan nå honom. Där ingen kan finna honom. Han är fängslad. Får inte komma fram. Bara när han är uppsluppen av sig själv. Av minnena. Då lyckas den riktiga Tzi ta sig loss och då leker livet.

[Pax till Cuywendz]

Solen sken bakom tunna stackmoln som drev hastigt över det vida himlavalvet. Träden och det, här korta, gräset gungade lätt i vinden. Marken var upptrampad och torr och de hjordar med djur som brukade beta här hade gett sig av i jakt på det grönskande gräs som ännu klädde markerna på andra sidan av savannen. Ett par rovfåglar cirklade på termiken högt upp och gav med jämna mellanrum ifrån sig klara skrin. Det hade inte regnat på länge och inte skulle regnet falla på lika lång tid. Torkan var en naturlig del av savannen - en del som kom åter vart år och som vart år följdes av kraftiga skyfall och oväder. Ett oväder som förde livet åter till denna torra plats. De vida vidderna sträckte sig så långt ögat nådde, bortom horisonten och vidare. Det var en magnifik syn.

De breda tassarna placerades en efter en på den torra marken i rask takt. Tunna moln av damm reste sig om tassarna endast för att lägga sig på nytt så snart den högresta tiken passerat. Hennes blick var riktad rakt framåt och likaså var de stora öronen. Ett leende prydde det smala ansiktet och svansen hölls rakt ut från kroppen på ett glatt vis. Passgångande rörde hon sig hastigt framåt. Gångarten var avslappnad och hon uppskattade att hon såväl kunde passgånga långsamt som lika hastigt som någon travade. Fick hon upp farten kunde hon passgånga ikapp någon som galopperade över öppen mark. Det var minst sagt en tacksam gångart. De långa, tunna, benen passerade varandra parvis och placerades på marken i samma stund som paret på motsatta sidan lyftes från marken med ett litet moln av damm bakom sig. Ett litet skratt letade sig fram ut tikens strupe. Hennes mörka ögon var placerade på en sillhuett vid horisonten. Vinden hade burit med sig en doft som hon mindes. En doft som förändrats sedan hon känt den sist. Ännu var det för vagt för att hon skulle kunna känna vad skillnaden var, men den vaga aningen av silhuettens doft sade henne att det var en varg hon mött förut. En varg vars skugga mot skyn rusade av och an, skuttade och snurrade runt som i glädjeyra. Cuywendz passgång ökade i tempo och hon närmade sig den sullhuett som mer och mer började likna den varg hon sett för inte allt för länge sedan. Leendet brednade när den andres långa ben tecknade sig mot himmelen och doften sade henne att Tzigane slutligen släppt på skräcken och tveksamheten.

Ännu för långt bort för att höra, men nära nog att urskilja såväl doft som bild för synen saktade hon in till en mer normal takt och hon stosade mot hanen med en lycklig spänst i stegen. Det ena örat vippade åt sidan och hon blinkade lätt i den ombytliga vinden när den vände. "Nämen, sist jag såg dig vågade du knapt lyfta nosen" skrattade hon högt när hon ansåg att hennes röst borde kunna bäras till den andre med vinden. "Du ser mycket bättre ut idag!" Hennes leende blev ännu bredare och klöv nästan hennes ansikte i tu. "Var hälsad vän!"


[Yes för snabbskisser ;D ]

Han rusar fram över savannen. Dammer yr omkring honom. Bakom honom springer Nimbus. De jagar varandra. Tzi smubblar till. Faller. Står på nosen och slår nästan en kullerbytta. Men istället faller han ner på sidan. Snabbt är Nimbus framme vid hans sida. Tzi reser på huvudet och får tag i ett långt öra som han lekfullt drar i innan han på vingliga ben är uppe på alla fyra igen och springer iväg i glada lyckorus. Nimbus är inte sen att följa efter och de två unga hanarna tycks nästan dansa och dammet yr omkring dem.
"Du kan inte fånga mig". Ropar Tzi glatt åt Nimbus och skruttar sedan iväg. Något som nästan liknas gazell-skutt. Fast mycket klumpigare och stötigare.

Vinden svalkar de varma kropparna. Två bar långa öron står spetsade på var sitt huvud och en lång svans och en kort följer sina respektive kroppar i krumbuktande språng. Det är så här livet ska vara. Springa runt och busa tillsammans med sin bäste vän. Ja, det är så Tzi ser på Nimbus.

Plötsligt hörs en främmande röst får en bit bort. En röst som är bekant men samtidigt svår att placera. Tzi stannar upp. Nimbus likaså. Båda vänder på sina huvuden och blickarna faller på en tik. En manvargstik som kommer gående. Tzi lägger huvudet på sne. Han här steg vid sin sida. Han ser åt höger. Nimbus har börjat röra sig framåt. Mot tiken. Med högrest hållning och ett leende på läpparna. Och är han inte äldre? Sen försvinner han. Som om han sakta suddades ut. Tzi blinkar några gånger. Ser sig sedan förvirrat omkring. Den gröna blicken faller på tiken igen.
"Vem?...". Han försöker minnas. Eller ja, alla minnena försöker tryckas fram samtidigt. Det blir ingen reda på det. Han ruskar på huvudet. Ett namn trillar fram.
"Cuywendz?" Säger han och blinkar åter några gånger innan han fokuserar på tiken igen. Ett lätt generat leende letar sig fram i hans ansikte. Sen känner han sig bara fånig. Ruskar åter på huvudet och ser sedan på henne igen.
"Hej". Lyckas han sedan få fram.

[NAWWW!! Vilken söt bild!!! <3]

Cuywendz saktar in och stannar en liten bit ifrån Tzigane. Det verkade ta ett ögonblick för den andre att minnas, men snart nog dök ett namn upp och likaså ett litet leende. Cuywendz log ännu själv med hela ansiktet och trots att hon stannat gungade svansen i samma takt från sida till sidan som hela kroppen gjort när hon vandrat emot honom. Det kändes bra att se att han inte var lika nere som tidigare. Det gjorde henne lycklig.

"Det glädjer mig att se att du inte hänger med huvudet som förut." Hon log så att ögonen slöts för ett ögonblick och huvudet lades på sned. "Mår du bättre? Det var ett tag sedan ändå." Hon pausade där, gav Tzigane tid att svara om han så kände för det. Hon mindes mycket väl hur han varit sist, hur skrämd och tveksam han varit, och hon tänkte inte tvinga fram något ut honom hur nyfiken hon än må vara. Denna dagen var en bra dag. Hon var lugn och glad, ingen närhet till större känslosvallar än så länge. Därför var detta en bra dag.

Solen spred sitt obarmhärtiga, varma, sken över savannen och bortåt horisonten kunde man nästan ana att luften dansade där marken var som hetast. Men det var inget som störde Cuywendz. Hennes avsaknad av underpäls tillät hennes kropp att vara svalare än en varg med kraftig päls varit i denna miljö. Hon hörde hemma här. De stora öronen klippte lätt innan de åter vändes framåt, mot Tzigane. Hennes leende var vänligt, innerligt. Hon hoppades att få se mer av den livsglädje hon just bevittnat hos honom. Hon bad för det.

Han är borta. Nimbus är som bortblåst. Som om han aldrig funnits där. Tzi ser bakåt. Följer sina spår i dammet på marken. Bara hans spår. Det finns inte skymten av Nimbus spår. Han känner sig förvirrad igen. Ser sig omkring. Som om han förväntar sig att blicken ska fästas på Nimbus glada ansikte. Det där glädjeruset som sprider sig i kroppen efter att ha sett in i det ansiktet. Det kommer aldrig. Åter fästs blicken på Cuywendz.
"Bättre?" Han visste inte vad han skulle svara. För han brukar inte minnas mycket av sina depressioner. Bara känna det i kroppen. Det är som att hans hjärna inte vill minnas de stunderna. Som om den försöker få honom att slippa de tunga känslorna när han faktiskt är glad. Att han ska få slippa tänka på det.
Han ser sig åter omkring. För en stund tycks han se Nimbus. Skymten av honom. Svansen börjar vifta bakom honom och ett leende leker på hans svarta läppar. Men Nimbus är borta igen. Blicken faller på Cuywendz. Han är omedveten om leendet som fortfarande pryder hans glada ansikte. Han måste se fånig ut. Men det är ingen tanke som kommer honom nu. Han är lite borta. Som om glädjeruset faktiskt gör så att han slipper tänka. På någonting alls.
"Ja". Svarar han henne sedan. Men han minns inte vad han svarat på. Leendet försvinner han får ett mer misstänksamt uttryck i ansiktet. Blicken smiter iväg åt vänster utan att huvudet förflyttas. Det ser ut som att han ser på något. Nästan väntar sig att något ska hoppa på honom. Men det är ingen aggressiv misstänksamhet. Mer en neutral, kanske lite lurig misstänksamhet. Eller en helt nollställd misstänksamhet. Som om han inte vet vad han ska förvänta sig. Snabbt ser han på Cuywendz igen.
"Hej!" Utbrister han och huvudet hålls höjt för en gång skull och han ler faktiskt charmigt.

Cuywendz eget leende brednade när hon såg att Tzigane log och viftade på svansen. Det glada, jakande svaret var också välkommet. Hennes egen svans gungade hastigt fram och tillbaka i luften när hon studerade hanen. Den andre manvargen verkade faktiskt må bättre även kroppsligt sedan sist, även om han ännu såg undernärd ut. Hon kunde se en lyster omkring honom som hon inte sett förra gången. Glädjeämnena blev bara fler och fler och Cuywendz bekräftade för sig själv att: Jo, detta var en bra dag. När Tzigane plötsligt hälsar på nytt skrattar Cuywendz. Hans charmiga leende glädjer henne och hon rätar på sig på ett lyckligt vis.

"Hej själv." Hon ler med hela ansiktet och öppnar sedan ögonen för att fånga Tziganes blick. Inte helt säker på vad hon ska säga härnäst står hon helt sonika där och viftar på svansen och ler. Det kändes ändå bra.

Hans hjärna är seg. Har tappat mycket på grund av att han är undernärd. Men just nu är det inget som tynger honom. Men sakta kommer minnen tillbaka från förra gången han mötte Cuywendz. Eller åtminstone så tror han att det är minnen. Något han fortfarande inte kopplar till är det hon berättat då. Att Numbus är död. Nej, han är inte död. Nimbus är ingen som bara går och dör. Han är stark. Han strävar mot sina mål. Han kan inte vara död. Men samtidigt. Långt inne inser han att det är så det är. Kanske därför Nimbus varit med honom så länge sedan förra mötet med Cuywendz. Det var något hans hjärna kokat ihop för att dra honom ur depressionen. Förmodligen för att hindra honom från att skada sig själv. Men sakta kommer skuldkänslorna tillbaka. Nej! Han skakar åter på huvudet. Som om han försöker bli av med alla de hemska tankarna. Öronen fladdrar med i rörelsen. Det måste se komiskt ut eftersom öronen är så stora och långa.
Sen ser han på Cuywendz igen. Möter hennes blick. Han blinkar några gånger. Han vet inte vad han ska säga. Han hör steg bakom sig. Öronen vinklar bakåt. Som om han lyssnar på det som finns bakom honom. Han vänder bort huvudet. Det ser ut som att han försöker vrida det ett halvt varv. Han ser Nimbus gå runt honom. Tzu följer honom med blicken. Ett leende lägger sig på hans läppar igen. Men det dör bort igen när han inser att Nimbus inte alls är där. Öronen börjar sloka. Han ser sedan trevande på Cuywendz igen. Han andas tungt ut. Plötsligt fylls hans blick av all den trötthet som kroppen brottas med. Sen försvinner den. Som om det aldrig funnits där. Glatt viftar han på svansen igen.
"Vad gör du här?" Frågar han glatt och ser nyfiket på Cuywendz.

[Jag tryckte fel och blev av med allt jag skrivit! D: Börjar om....]

Cuywendz leende byttes emot en aningen orolig min när hon såg efter vad den andre manvargens ögon sökte. Hon var inte säker på vad det var Tzigane såg, då det enda hon kunde blicka ut över var savannen. Det fanns ingenting där som kunde ha fångat den andres uppmärksamhet så. Om det inte var den förvirrade känslan som lagt sig i luften. Hennes stora öron lade sig ut åt sidorna när hennes tankar rann trögt genom hennes skalle.

Med ens vände Tzigane mot henne igen och den förvirrade och trötta blicken byttes mot ett leende. "Vad gör du här?"

Cuywendz ruskade lätt på huvudet och leendet dör upp på nytt. "Jag bor här. Det här är mitt hem." Hon rätade på sig på nytt. "Jag och valparna bor här." Leendet brednade aningen och hon önskade innerligt att hon hade kunnat förstå vad som rört sig i den andres hjärna. "Vad gör du själv här, Tzigane?" Bollade hon tillbaka frågan och lade åter huvudet på sned.



[Jag orkade inte skriva lika mycket igen... Det får duga~]

De långa breda öronen vippar ut åt sidorna, sedan fram och tillbaka för att slutligen spetsas på nytt medan han väntade på ett Cuywendz skulle svara honom och han studerade hennes ansiktsdrag. Det var verkligen länge sedan han hade samtalat med en annan manvarg. Det har gått så länge och på grund av allt som gnager och skadar honom så hade han för ett tag sett sig till och med ovärdig för att ens ha rätt till att kalla sig manvarg. Han hade lämnat sitt släkte bakom sig. Eller rättare sagt tvingats lämna dem.

Men nu står han här med en, faktiskt en väldigt vacker, tik framför sig. Hon är nästan för vacker. Är han ens värd att befinna sig i hennes närhet. Huvudet sänkts omedvetet allt eftersom hans tankar virvlar omkring och förvirrar hans sinne. Och hon har tillhört Nimbus. Kanske det är därför han ändå känner att han vill vara med henne. För att de båda har känt Nimbus.

Tzi lyssnar på det hon säger. Just det, hon hade nämnt förra gången att hon hade valpar. Nimbus valpar. Han undrar om de är lika sin mor eller sin far mest. Sen frågar Cuywendz vad han gör här. Han vet inte vad han gör här. För han har sedan deras första möte varit fast i sitt eget huvud. Tillsammans med sin gamla vän, Nimbus. Men skulle han berätta det skulle hon förmodligen inte tro honom och dumförklara honom på stubben. Det vill han inte. Han vill inte att hon ska se på honom som alla andra gör.
"Jag...". Han avbryter sig redan efter ett ord. Det är en röst som viskar i hans öra. En välkänd röst som närmast ber honom att tala sanning. Klart han ska berätta. Han kan inte komma på något annat att säga och att ljuga är han inte bra på alls.
"Jag... kunde inte lämna den här platsen. Han höll mig kvar. Och för en stund var allt bra igen". Hans ord väller ur honom som rena rappakaljan. Men han kommer inte på något bättre sätt att säga det på. Huvudet har sänkts så långt det går nu. Det ser ut som att han talar till marken. Han ruskar snabbt på huvudet och höjer det en bit så att han åtminstone kan se Cuywendz reaktion. Om hon ens förstod vad han talade om. Men det skulle hon förmodligen inte göra. Det är det inte många som gör.

Han? Cuywendz lät huvudet hållas på sned medan öronen guppade fundersamt åt samma håll. Vilken var han? Hennes just nu trögflytande tankar kämpade fram likt lerjord över sprucken mark. Hon försökte förstå hans ord. Vad hade han sagt senast? Att han känt sig bra tillsammans med Nimbus? Att Nimbus och han varit vänner, ja... Men om... Nej. Nej, hon hade sett honom dö. Hon... Hon hade bevittnat sin älskades... mosade kopp... dö... Han kunde inte finnas här. Han kunde inte vara vid liv ännu? Det kunde inte vara så. Men om han fanns här...

"Nimbus?" Frågade hon med ett tvekande tonfall. Hennes röst var mer en viskning än ord, men hon kunde inte bringa sig till att ge kraft till den. "L-Lever..?" Ett litet hopp ville lysa inom henne, men samtidigt låg det tunga, ogenomträngliga mörkret som ett lock ovan allt hon kände. Hon ville så innerligt få se honom igen. Hon ville få höra hans röst igen. Hon ville att det hon sett varit ännu ett förvirrat spratt av hennes minnen och drömmar. Hon ville att han skulle vara vid liv. Hennes hållning hade sjunkit aningen när hon talat, men det var inget hon själv hade lagt märke till. Hon ville hänga fast vid den lilla sköra tråd av hopp som fanns. Hon kämpade för att hålla sig kvar på klippranden och inte falla över kanten.

Hennes blick hade fallit, men hon lyfte den på nytt medan öronen återtog sin framåtpekande plats. Nosen höjdes aningen igen för att låta henne fånga Tziganes blick. Det var värst så hon hade sjunkit ihop. Hon rätade på sig som för att förtränga faktumet att hon ens hade låtit sina tankar vandra, även om det lilla hoppet ännu slet och tärde inom henne. Hon lät svansen hänga avslappnat bakom sig. Lugn. Hon behövde hålla sig lugn. Lugn medan hon väntade på ett svar.

[För lat för att göra en till skiss... kanske en senare...]

En kort nickning bekräftar det Cuywendz säger. Att det är Nimbus han menade. Men när hon yttrar nästa ord skakar han på huvudet.
"Jag har inte sett honom sedan vi gick skilda vägar när vi var femton. Mitt minne av honom är en femtonårig ungvarg. Men för ens stund. När du kom. Blev han på ett sätt äldre". Hans ord måste vara helt förvirrande. Det är så att han själv blir förvirrad. Han ruskar snabbt på huvudet igen. Något han gör väldigt ofta för att skaka om sina tankar och försöka få grepp om dem.
"Han finns inte. Men minnet... bilden finns kvar". Han ser på Cuywendz. Möter hennes blick. Den gröna blicken gnistrar till för en stund. Tzi kan inte läsa tanker eller tränga sig in i någons huvud för att roffa åt sig information. Men hans kraft känner ibland av vad det är andra vill se. Tzi vrider på huvudet igen. Leendet breddas åter och han ser in i de där vänliga isblå ögonen igen. Nimbus ler tillbaka. Han är inte den femtonåriga unghanen som Tzi minns honom. Han är en avbild av den Nimbus Cuywendz kände.
Nimbus vänder den isblå blicken mot Cuywendz. Hans leende blir mer varmt. Kärleksfullt, och ursäktande. Sorgset. *Cuy* Ordet sveper över hans läppar likt en vind.

Den lilla strimma av hopp som levt inom Cuywendz slets bort lika obarmhärtigt som den dykt upp. Att den ens infunnit sig i hennes inre kunde hon inte förstå. Hon hade varit där, och hon visste mycket väl att han var borta. Borta för alltid...

Hastigt vred Cuywendz på huvudet när en skepnad uppenbarade sig vid hennes sida. Öronen flaxade av hastigheten och de mörka ögonen vidgades till bristningsgränsen. Hennes käkar gläntades i förvåning och hon stelnade till märkbart. Nimbus! Hennes Nimbus! Svansen höjdes i blandade känslor. Den kärlek hon kände för honom var överväldigande, men skräcken över att han plötsligt stod där, en död varg, fick henne nästan att rygga undan. Vad? Hur?! Hennes leende var som bortblåst och hon visste inte riktigt var hon skulle bli av. Men när Nimbus vände sitt vackra, kärleksfulla ansikte emot henne förstod hon. Tårarna trängde fram ur hennes ögon, hon kunde inte hindra dem, och hon tog ett steg emot den avbild av hennes älskade Nimbus som stod där. Hon kunde inte förstå var den kommit ifrån, kunde inte inse att det var Tziganes verk utan var med ens alldeles uppsluppen i faktumet att hennes älskade stod där. Även om han inte var vid livet. Även om det endast var en avbild som viskade hennes namn. Hon försökte närma sig honom, och stryka sin panna under den haka som tillhörde den varg hon älskade så högt. Det sved inom henne när det inte fanns något där att stryka sig mot. Och tårarna rann i tystnaden.

"N-Nimbus..." Kved hon i ett försök att se in i avbildens ögon. Hon backade och svansen slokade på nytt. "Älskade..." Ett litet leende, inte helt olikt det hon gett honom i de sista ögonblick de haft tillsammans, letade sig in i hennes ansikte. Ett som sade världen att hon ville se honom igen, ett som kved utan ord och som skar in i själen. Men trots det ett leende. "Älskade, jag... valparna..." Hon var tvungen att svälja innan hon fick fram fler ord. "Vi är säkra Nimbus. Jag hoppas att du vet det." Hon såg från Nimbus, mot Tzigane och för ett ögonblick hade hon nästan glömt att den andre var där. Blicken återvände till den högre hanen och hennes leende slappnade av något. "Jag älskar dig." Hon lutade huvudet lätt åt sidan och log med halsen sänkt. Än en gång gjorde hon en misslyckad ansats att röra vid Nimbus, och tårarna rann.

Tzi stod vid sidan och ser på de två vargarna framför honom. Han står där i tystnad. Vågar inte säga något. Han håller koncentrationen på att hålla upp avbilden av Nimbus. Den varg som betyder så mycket för både honom och Cuywendz. Tårar rinner ner för hans kinder. Något han själv inte lägger märke till. Det darrar lätt i kroppen på honom.

Nimbus står stilla och ser på Cuywendz. Kärleken till henne lyser i hans isblå ögon. Öronen lägger sig sorgset åt sidorna när Cuywendz försöker röra vid honom. Men han är ingen fysisk avbild. Det är bara en illusion. Men han står där i alla fall. Bara det är något stort i alla fall.
*Jag älskar dig och valparna och kommer alltid finnas med er*. Säger han och ser på henne. Hans röst är bara som en lite högre viskning och smeker likt vinden när de sveper över hans läppar. Även han försöker röra vid Cuywendz utan att lyckas. Det gör honom sorgsen. Men leendet vilar fortfarande på hans läppar.
*Jag älskar dig och vakar över dig*. Han ser in i hennes vackra ögon. Sen, sakta, blir hans kontur suddigare. Sakta försvinner den tills det bara är luft kvar.

Tzi andas ut. Det är trots allt hans kraft. Även om han inte styr så mycket av vad som sägs. I alla fall inte ny då det var en avbild av den Nimbus Cuywendz kände. Orden är en illusion de med. Men de är ändå äkta på ett sätt. Att hålla uppe kraften tar ändå på Tzigane's krafter. När det är medvetet i alla fall. När det bara är hjärnan som styr för att skydda honom från något så tar det inte så mycket på krafterna.
Bakbenen viker sig och Tzi upptäcker att han nu befinner sig i sittande ställning. Öronen har lagt sig åt sidorna. Han blinkar några gånger för att fokusera och ser sedan på Cuywenz.

När Nimbus försvann grät Cuywendz högt. Hon bet sig i läppen för att dämpa snyftningarna och kämpade innerligt emot strömmen av känslor som vällde fram inom henne. Hon fick inte tappa det nu. Hon fick inte försvinna. Det räckte att Nimbus försvunnit. Hon fick inte försvinna och ersättas av en annan. Hon önskade inte det. Hon önskade att få stanna av hela sitt hjärta. Hon önskade att den älskade hon sett skulle få finnas kvar. På samma plats och i en bredbent pose stod hon kvar med huvudet sänkt och svansen slokande. Den långbenta kroppen skakade i ansträngningen för att hålla sitt medvetande kvar. Skakade av sorgen som hon försökte tränga undan.

Först ett par minuter senare började skakningarna att avta. De hårt slutna ögonen gläntades och hon andades tungt ut. Smaken av blod fick henne att förstå att hon bitit hål i läppen. Huvudet sjönk aningen, endast för att lyftas på nytt. Blicken vändes efter Nimbus, men sedan åt Tzigane när hon insåg att den andre inte stod att finna. Försvunnen som i tomma intet. De mörka, blodsprängda ögonen försökte fånga Tziganes blick och hon fuktade munnen med tungan. Ett litet, framkämpat leende infann sig i hennes ansikte och hon tog ett steg mot den andre manvargen. Huvudet hölls under mankhöjd när hon stannade framför den sittande hanen. Hennes öron hade lagt sig mot nacken, men på ett allt annat än argt eller skrämt vis. Utan att tänka eller vänta på någon reaktion slöt hon det sista mellanrummet mellan henne och Tzigane och strök sin kind emot hans. Ännu rann tårarna.

Han satt kvar där han satt. Kände att det hade tagit hårt på kroppen att hålla uppe avbilden av Nimbus. Och sorgen hade snott åt sig en hel del energi från honom oxå. Han kände att han inte skulle kunna resa sig. Inte än. Så han sitter kvar i en ytterst fånig ställning. Bakbenen ligger inte riktigt under honom som de brukar när han sitter. Och de långa frambenen har fått ta allt tyngd.
Han ser lite osäkert på Cuywendz. Han kan inte göra något åt hennes sorg. Han kan inte torka hennes tårar. Öronen lägger sig mer åt sidorna när hon kommer närmare. Och hela han stelnar till när hon helt plötsligt stryker sin kind mot hans. Han kniper ihop ögonen och förväntar sig nästan att känna smärta av något slag. Att hon skulle skada honom. För det brukar ske när andra närmar sig honom. Men det är bara en mysig och varm känsla som sprider sig i hans undernärda kropp och han mjuknar lite. Är inte längre så stel. Men öronen ligger kvar osäkert ut åt sidorna. Han stirrar på en punkt bakom Cuywendz. Vet inte vad han ska göra. Det känns bara så bra. Att sitta där. Men han vet inte vad han ska göra. Han vet heller inte vad han ska säga. Om han borde säga någonting alls.
Han blir blöt av hennes tårar. Det gör ingenting. Utan att tända drar han lite lätt och försiktigt bak huvudet. Ingen snabb rörelse. Den skära tungan blir synlig mellan hans svarta läppar och han ger henne en lätt slick på kinden. Fångar upp hennes tårar med tungan.

Tziganes kind är mjuk och Cuywendz vet inte om hon ska vara förvånad eller tacksam när den andre inte ryggar undan. Det var för sent för henne själv att hindra det hon just gjort, men innerst inne ångrade hon det inte. Hon behövde en kram. Hon behövde känna en smula närhet med någon, även om ingen någonsin skulle kunna läka det sår som brände efter att Nimbus försvunnit. Ingen skulle någonsin kunna läka det tomrum som infann sig inom henne.

En lätt bris svepte över det gräsklädda landskapet. Solen sken och de små drivmolnen smög långsamt över den blå skyn. Det taggiga trädets blad darrade i brisen men tystnade så snart den dragit förbi. Under himmelen, så oskyldigt blå, stod den ena långbenta manvargen med sin kind pressad mot den andre, sittande, manvargens kind. Tårar av sorg föll, tårar av lycka blandades med dem. Innerst inne var Cuywendz glad. Hon var glad att ha funnit en som Tzigane. Hon var glad att han inte ryggade undan och försvann. Hon var glad att, även om hon berättat om sin sjukdom, så satt han kvar. Om han sen mindes så mycket av vad hon sagt kunde hon inte vara säker på. Men han verkade må bättre och verkade inte alls lika rädd som det första mötet. Hon var glad för honom. För att inte vara ensam.

När Tzigane rörde sig undrade Cuywendz vagt om hon borde akta på sig. Men så kände hon Tziganes tunga mot sin kind. Hennes salta tårar föll över kinderna, men tvättades lika snabbt bort. Osäker på hur hon var menad att reagera på detta satte hon sig ner. Hon satte sig invid Tzigane och höll kvar sin kind emot honom. Hon ville inte lämna honom. Hon ville inte bli ensam igen. Hon ville sitta där. Och inte göra någonting mer.

Han slickar sig om munnen när den salta smaken av Cuywendz tårar sprider sig på hans tunga. Det är en liten glipa mellan dem nu. Men Tzi känner inte för att flytta på sig. Han är inte säker på om han kan det heller. Han vet inte riktigt vad han ska göra. Sen för att hans slick inte ska kännas så malplacerad börjar han helt enkelt tvätta hennes kind. Han har aldrig varit så nära någon förut. Han minns bara vad Nimbus brukade göra när Tzi hade sjunkit för djupt.
Tzi vet inte vad han ska tänka eller vad han ska göra. Han håller tyst för att han inte vet vad han ska säga. Han är för snäll kanske? Men han kan inte bara dra sig undan när någon annan mår dåligt. Han vill inte tänka på att Cuywendz kanske kommer bli ännu en som bara går ifrån honom. Som tillslut inte står ut med hans närhet längre. Det slutar alltid med att han blir ensam.
Han slutar tvätta hennes kind och slickar sig om munnen igen. Sen lämnar en ofrivillig suck honom. Vad sucken har för innebörd är svårt att säga. Det är väl bara en helt vanlig suck. Att han bara ville fylla lungorna med lite extra syre. Sedan ser han på Cuywendz. Ger henne därefter en uppmuntrande buff på kinden.

Hon sitter kvar och låter Tzigane tvätta hennes kind. Ett litet, vekt, leende letar sig in i hennes ansikte. När hanen upphör att tvätta hennes kind och drar en lätt suck andas Cuywendz själv ut. Hon känner hans mjuka puff på kinden och känner sig ytterst lättad över att han finns där. Hon låter lite mer luft än vanligt lämna nosen och vänder sina fuktiga ögon mot den andre. "Tack." Det lilla leendet breddas aningen medan ögonbrynen lyftes på mitten. "För allt." Hon vet inte vad mer hon kan säga. Vet inte om det finns mer att göra än att sitta där och se på manvargen vid sin sida. Hon var glad, men samtidigt så fruktansvärt ledsen. Och känslorna slet inom henne och försökte dra henne åt olika håll.

Med ens blev hon orolig. Den kluvna känsla hon bar på var ingen hon ville känna. Hon behövde få bort den. Och hon behövde få bort den nu. Hon fick inte känna så. Det skrämde henne att ens tänka på hur olägligt det vore om hon blev arg nu. Eller än värre. Om hon skadade Tzigane skulle hon aldrig förlåta sig själv. Lika lite som hon tänkte förlåta sig själv för det hon kanske gjort mot Nimbus. Det kunde ännu vara hennes fel.

Hon höjde huvudet, men satt i övrigt kvar. Blicken var frånvarande, som om hon betraktade någonting bortom horisonten. Hon behövde lugna ner sig. Samla tankarna och gömma dem. Gömma allt. Långsamt föll lugnet över henne. Men endast långsamt, och länge satt hon och såg ut i intet.

[Ingen bild denna gången... fixar det en annan gång ^^; ]

Ett litet leende letar sig fram på hans läppar när Cuywendz tackar honom för nu andra gången. Om man räknar med första gången de möttes. Ingen har tackar honom så många gånger förut. Och han är fortfarande osäker på vad det är hon tackar för, och om han verkligen är värd det. Han ser ner på sina tår.
"Det var inget". Säger han med en låg och näsan vek röst. Han vill inte flytta på sig. Det känns bra att sitta där med henne. Men han vågar inte känna något. Han tänker på Nimbus. Cuywendz är Nimbus hona. Och de har valpar tillsammans.
Tzi känner sig åter som en värdelös åskådare som likt ett spöke ser trånande på den värme och lycka som finns mitt i allt mörker i världen. För en stund sänks hans humör igen. Det kanske inte var så bra att visa avbilden av Nimbus för Cuywendz. Men för en stund hade han faktiskt velat se henne glad. Men istället hade hon nästan gråtit ut sitt hjärta. Hon tackar honom. Men det känns inte som att det är något som borde tackas för när hennes kinder är blöta av tårar på grund av något han gjort. Faktiskt är det första gången någon har gråtit på grund av honom. Och Tzi finner sig helt handfallen. Han vet inte vad han ska göra. Det finns inget mer han kan göra. När Cuywendz samlat sig kanske det är bäst att han lämnar hennes att återgå till sitt liv.
Med en oroväckande tanke inser han att han tänkt på att göra just det som alla andra gjort mot honom i alla år. Men han förstår fortfarande inte varför alla lämnat honom. Men han känner att han inte kan lämna Cuywendz. Kanske är det bättre att han frågar henne. Men vågar han det?

[Naww <3 Tzi är så söt~ ]

Hon andades ut tyngre än hon planerat men puffade sedan Tzigane vänligt på kinden med sin nos för att låta honom förstå att det inte var en illasinnad suck. Hans beteende under deras förra möte gjorde att hon inte ville ge något tillfälle för honom att ta åt sig. Fast. Det hade hon lyckats bra med ändå. Han hade tagit åt sig allt, oavsett om han ens varit inblandad sist. Men innerligt hoppades hon att han förstod att hon inte menade honom illa. Hon skulle aldrig vilja någon illa. Vid den tanken ekade någonting vagt i hennes hjärna. Men hon var osäker på vad det var. Oavsett så var det inte viktigt nog att lägga någon vikt vid.

Hon satt bra där hon satt. En lätt bris lekte i pälsen och hon kunde åter slappna av. Det var skönt när hon lyckats lugna ner sig. Hennes mörka ögon blinkade ett par gånger medan de vandrade från horisonten och till Tzigane. Den andre manvargen gav henne ett nervöst intryck. Vad han tänkte på kunde hon inte säga. Men någonting var det. Hon studerade hans pose. Hur satt han egentligen? Hon lade huvudet på sned och de stora öronen guppade över på sidan. Hon ville sluta tänka på allt som gjorde henne sorgsen. Det måste ha varit Tzigane som gjort något. Och hon hade behövt det. Hon behövde bli av med sorgen. Hon behövde vara glad.

Långsamt lutade hon sig bakåt och lade tyngden på frambenen. Det ena bakbenet rätades ut framför henne på samma vis som Tziganes och sedan även det andra. Plötsligt satt hon på höftbenet, vilket var en ytterst ovanlig känsla. Svansen låg ut bakom henne och hälarna låg i marken. Tassarna pekade snett uppåt. Ytterst... speciellt. Hon log brett och vände den roade blicken mot Tzigane. Tårarna hade upphört att rinna och hennes ena kind var torr tack vare den andre manvargen. Ett litet skratt bubblade fram inom henne när hon såg på sina egna baktassar.

[hihi. Cuy är med söt. <3]

Ingen av dem sa något mer för stunden. Han visste inte vad som rörde sig i Cuywendz huvud. Han är inte ens säker på vad som rör sig i hans eget huvud. Det är för förvirrande. Och just nu vill han hålla sig borta från alla tankar som kan vara skadliga för honom. Han mår rätt bra där han sitter med Cuywendz. Och det vill han gärna bevara ett tag till.
Hon ger honom en puff på kinden. Han vet inte vad dem betyder men hon verkar inte vilja stöta bort honom.

Tzi minns inte mycket av hur han själv är när han är som mest deprimerad. Han minns vad han är med om. Vilka han möter och vad som sägs. Än dock om det först ligger som under ett lock som behöver knuff för att komma fram. Därför minns han inte hur han själv var förra gången han mötte Cuy. Han minns känslorna av att finna sig ovärdig hennes tacksamhet. Men inget mer av hur han själv betedde sig.

Vinden leker med hans päls. Öronen ligger fortfarande osäkert ut åt sidorna. Han ser på Cuywendz. Han blir lite förvånad när hon ändrar ställning och sätter sig som han sitter. Försöker hon håna honom på något sätt? Men hennes skratt är allt annat än hånande. Det är gladare. Ett glatt bubblande skratt. Tzi kan inte låta bli att dra på munnen lite. Hennes skratt känns så bra att höra. Själv vet han inte om han ens om han är förmögen att skratta. Han kan skratta. Bara att när han väl har skrattat har han inte varit medveten om det. Med Nimbus är de enda gånger han skrattat. Och då har det känts så naturligt att han inte ens har tänkt på det. Och för en stund sedan. När han skuttade omkring med avbilden av Nimbus som bara han kan se så skrattade han men han var inte medveten om det. Han var just då inte medveten om någonting.

"Sitter du alltid såhär?" Fnittrade hon och viftade lätt med baktassarna där de hängde i luften. Hon hade aldrig ens tänkt på att det gick att sitta så. Gick det att resa sig efter att man satt sig så? Det var upp till bevis. Hon försökte dra in tassarna under sig igen, men höftbenet var i vägen och hon kom inte så långt. Svansen slog lätt, om än frånvarande, mot marken. Just nu gjorde hon allt för att lätta på stämningen som, trots att det var behagligt att bara sitta där, tedde sig aningen tyngre för var minut. Hon sprattlade med det ena bakbenet i ett tafatt försök att få rätt på det. Framtassarna pressades mot marken och hon lutade sig i sidled... och föll omkull. Lyckligtvis föll hon ifrån Tzigane och landade med sidan mot marken. Frambenen mellan bakbenen och svansen förvånat rakt ut. Det ena örat fastnade under hennes huvud medan det andra klippte i förvåning.

Och hon skrattade.

Öronen lägger sig dör en stund mot nacken och han ser... liten ut när hon frågar om han alltid sitter så. Han vet inte. Han minns inte. Men han tror inte att han brukar sitta sådär. Det var bara den här gången när benen inte riktigt ville bära honom. Han skakar svagt på huvudet. Öronen lägger sig ut åt sidorna igen. Men ett spetsas lite nyfiket när han studerar Cuywendz när hon försöker komma upp från just samma sittande ställning. När hon faller blir han först orolig över om hon skadat sig. Men när hon börjar skratta pustar han ut.
Tzi reser sig till stående. Förvånandsvärt lätt med tanke på hans långa ben. Men även om han inte minns så minns kroppen och han ställer sig upp som om det inte vore någonting. Sedan går han runt Cuywendz. Han håller huvudet lågt och går med staplande steg. Han stannar vid hennes huvud.
"Hur gick det?" Frågar han när hon ligger där och skrattar. En liten röst i huvudet säger att det kan ha gått illa även om honan skrattar. Tzi tänker inte ens på att hans egen kropp inte riktigt vill stå upp. Men gör det i alla fall. Han tänker bara på Cuywendz just nu. Det är hon som fyller hans tankar. Han böjer in frambenen under sig och sedan även bakbenen och han lägger sig ner. Han lägger ner hakan mot marken och hans nos är endast några centimeter från honans nos. Han andas ut. Öronen ligger ut åt sidorna och de gröna ögonen studerar honan.

"Det gick bra." fnittrar hon och ler mot Tzigane när denne lägger sig ner framför henne. Hon fnyser roat när hans andetag kittlar hennes nos. Ögonen sluts för ett ögonblick och hon nyser kraftigt. Lyckligtvis hinner hon dra undan ansiktet för att undvika att nysa på hanen. De långa benen sprattlar innan hon lyckas komma upp i en liggande pose. Därifrån blev det lättare att stå upp. Hon ruskar på sig så att benen stelnar i en bredbent pose för att hålla henne upprätt. Ännu fnittrande ser hon sedan ut över landskapet. Det är en vid och öppen plats. En vacker plats.

"Orkar du springa?" Hennes mörka ögon vänds mot Tzigane och hon ler glatt. Lekfullt.

[Kort, men vafan XD Det blir bra~]

Ett litet leende bekräftar att han är glad att höra att det gick bra.
Se långa öronen klipper till och faller sedan ut åt sidorna igen.
Det ser väldigt lustigt ut då öronen är så långa och breda.

Han ser på henne när hon reser sig upp.
Han gör det samma. Mödosamt men ändå med en förvånansvärd
lätthet. För trots att hans kropp ser ut att falla i bitar bara av
en enkel vindpust så har han faktiskt en otrolig kontroll över
sin kropp.

De långa benen samlar sig under honom där han står och
ser på Cuywendz. Han ler mot henne. Gladare för att hon är
glad. Sen nickar han. Ja, han orkar springa.

"Ja". Säger han för att bekräfta. Den korta svansen
sveper till bakom honom och öronen lägger sig lite busigt mot
hans nacke innan han sänker huvudet i en lätt lekfull pose.