Han blängde på henne. Hennes glöd var likgiltig när han förolämpade henne. Det var inte förolämpningen som rörde upp något svårdefinierat. Det var nejet. Inamorta kände sig rastlös igen. Sådär som när hon knuffat till honom och han morrat åt henne. Lite irriterad. Nu plötsligt också irriterad på hans högfärdighet. Hon hann tänka något om hans mamma som borde ha lärt honom att välja strider bättre. Han kommenterade sedan att han behövde trappa ner på självrespekten och dessutom uppfylla sina mål. Hon himlade med ögonen. När blicken var tillbaka på hanen så borrade den sig djupt i hans giftigt gröna egna ögon. Den var hotfull. Hon var inte stött, men hon kände sig med ens snuvad på sin fantasi. Om att för första gången inte lämna ett lik, utan en som skulle bli som hon. 
  "Synd", sade hon med rösten drypande av väldigt artificiellt medlidande. "Mål tas ifrån en, det vet jag väl bättre än du."
  Hon gav ifrån sig ett mycket glädjelöst skratt som helt visade på motsatsen av vad skratt ska betyda. Hon visste bättre än honom, hur ödets nycker fungerade. Det var hon helt säker på-
  "Ooh ja, man gör misstag", sade Inamorta och kände på sig hur musklerna började värka lite igen. "Tills man lär sig på riktigt."
  Med ens gick några stötar genom hennes kropp. Hon rullade lite med ögonen. Sedan lite med skuldrorna. Chockerna var otroligt intensiva och istället för att gnyende kasta sig på marken - som hon kanske hade gjort om hon varit ensam - så gungade hon till så att hon kom i rörelse. Tassarna tog henne närmare sin till synes jämnstora lekkompis. Hon samlade lite saliv i munnen och gläfste så att tjockt, grönt saliv for i hans riktning. Träffade det honom kunde det fräta bort en riktig pälstuss och den var riktad mitt mot bringan på honom. Giftet liknade fradga i hennes mungipor. Inamortas ögon hade nästan samma förvildade glans som en rabiessmittad.
  "Jag känner mig-", började hon och ryckte till i smärta. "-ganska generös idag. Vill dela med mig."
  Koordinationen var inte på topp men där hennes suddiga blick senast sett hanen bestämde hon sig för att testa ramma honom ur balans. Om hon missade skulle hon vackla på grund av all uppbådad kraft i stöten, men hon skulle försöka igen. Igen och igen. Hon hade inte uppfattat honom som en som flydde fältet. Inte nödvändigtvis en som stred ända in i döden, men inte en som drog svansen mellan benen, övergav stoltheten och sprang. Kanske en som dansade runt och undvek attacker. Turen skulle så småningom rinna ut i sanden. I synnerhet så fort Inamortas syn stabiliserades. Han kanske till och med inte visste att ett köttsår på henne skulle lägga giftigt blod på hans tunga. Han kunde inte spotta ut resterna ens om han försökte.

Någonting hade förändrats hos tiken, någonting i hennes kroppsspråk hade gått från irriterat till rent hotfullt. Sättet hon stirrade på honom fick honom att ana oråd, och han spände musklerna. Man gör misstag. Tills man lär sig på riktigt. Han var inte säker på vad det var som provocerat henne så, om det var det han sa — sagt med syftet att provocera, skulle tilläggas — eller något så enkelt som att han snuvade henne på dödandets sötma kunde han inte avgöra. Som ett förväntansfullt barn som helt plötsligt får en tillsägelse, en beordran att tagga ner, för det blir ingenting av det. Hon gläfste, skickade en seg, grön loska åt hans håll. Han hann hoppa undan, men loskan träffade marken ett par decimeter från där han precis stått och fräste när den började fräta sönder jorden. 
    Hennes attack var inte helt oväntad, men spottandet hade fått honom att skifta fokus och gav henne tillfälle att anfalla honom. Hon siktade på att ramma honom, han gjorde sitt bästa för att hinna tackla henne tillbaka, utnyttjade sin kraft till att sno runt och det var mycket tack vare den som han kunde stå kvar på fötterna även efter hennes försök att fälla honom och han tappade balansen, vacklade. Det bildades en lucka i tiden där han lätt hade kunnat lägga benen på ryggen och sticka. Med snabbheten som kraft kunde han vara femhundra meter härifrån på femton sekunder. Men vad fanns det för ära, vad fanns det för styrka i att fly? Hans stolthet skulle aldrig klara av det. 
    Han stod still under en kort sekund, lätt andfådd av överraskningen, innan han log ett brett leende och ruskade på huvudet. Han började cirkla runt henne, med sänkt huvud och läpparna uppdragna för att blotta tänderna. Det värkte i ena skuldran där hon dundrat in i honom, men han tänkte inte ge sig så lätt. Blicken i hans gröna ögon var vild, brann av en känsla så mycket starkare än hat, och nosryggen var full av rynkor när han morrade fram en sista varning, så häftigt att saliven stänkte innan han kastade sig framåt och högg vilt efter henne utan en tanke på konsekvenserna, siktade bara efter någonstans att låta tänderna sjunka in. Var som helst skulle funka. Tanken på giftet var helt borta nu — han var helt inställd på offensiv. 
    Figaro hade helt slagit om — borta var de nonchalanta kommentarerna, borta var spydigheten och det nedlåtande tonfallet. Den relativt sofistikerade figuren hade förbytts till något mycket mer ociviliserat, drevs nu av något djupare, något mer primitivt. Det var ett fult omslag, men ett nödvändigt sådant, och hon hade bett om det själv genom att attackera honom. Vid det här laget andades han redan tungt, men mer av adrenalin än av faktisk trötthet. Han hade god kondition; något som kom naturligt när han tränat med sin kraft. Kanske skulle den ge honom fördel i det här slagsmålet, men kanske hade hon också dolda tricks som han inte kände till förrän hon utfört dem.

Hanen var onaturligt snabb och han undvek hennes attacker - nja, en hade träffat skapligt - vilket fick henne att bli riktigt sur men också väldigt förvirrad. Snart gick han rundor runtom henne med sina tänder blottade. Han var alltså inte den som flydde. Bra. Hans blick var lika förvildad som hennes. Hans ögon var avsky i gröna lågor. Hans saliv stänkte i hennes riktning och han riktade in ett hugg mot hennes kropp. Eftersom att han var så snabb kunde hon inte avvärja det, inte för att det spelade så stor roll. Hanens tänder kramade skadligt hårt om hennes nacke och han fick en stor tuss päls ur hennes päls när hon kastade sig på marken. Inamorta började blöda, och hon var snabbt uppe på tassar igen, fräsandes. Hon tänkte inte dö idag, men hanens psykes död skulle bli spektakulär. Synd att hon inte skulle få äran att se det. Inamorta försökte komma upp jämsides med honom och hon gav ifrån sig arga skall. Hon högg vilt efter vad hon kunde komma åt men hon var beredd på att han skulle använda sin kraft och mota bort hennes närmanden. Han hade övertag i snabbheten men hon hade det farligaste av allt. Och giftet fräste i hennes päls och sved om läpparna när saliven rann nerför hakan. Hanen var för stolt för att fly nu. Det fanns bara två möjliga utfall; hanens nedgång eller Inamortas.

Tillfredsställelsen inom honom var bortom ord när han fick tag runt hennes nacke och kramade åt med käkarna, så hårt han förmådde. Pälsen var tät men tänderna trängde igenom både den och huden, men nöjdheten blev kortvarig när han kände någonting sippra in i munnen, rinna över tänderna. Det var blod, utan tvekan, men inte bara; det smakade metalliskt men också surt, beskt, farligt. Giftigt. Han lättade överraskat greppet om hennes nacke och gav henne tillfälle att slita sig loss, medan han äcklat spottade ut både päls, blod och gift ur munnen. Kanske skulle det inte hända någonting — förhoppningsvis var dosen för liten och han hade ju spottat ut giftet så fort han upptäckt det. Men hela hans mun smakade kontaminerat, och det sved och brände på tungan. Men han vägrade ge sig nu, var inte den som flydde med svansen mellan benen, inte längre. Kanske skulle han dö, kanske skulle det sluta med att han blev som hon, men han tänkte inte ge sig. 
    Hon högg efter honom, blint som om det var ögon hon saknade och inte vettet, och att få smaka giftet hade överraskat honom så mycket att han bringats ur fattningen, så trots att han försökte använda snabbheten hann han inte avvärja hennes vildsinta attack. Hennes huggande lönade sig och han kände henne bita tag i sidan av hans hals, kände henne rycka och slita i pälsen och slutligen hennes tänder gräva sig in i skinnet. Det var inte länge hon bet sig fast i hans hals, men säkert tillräckligt länge för att hon skulle hinna skicka sitt vidriga gift in i kroppen på honom. Med ett ursinnigt skall vred han frenetiskt på kroppen, försökte skaka av sig henne. 
    Tänkte hon döda honom? Eller skulle hon ge sig nu, när hon hade fått injicera honom med sitt gift? För det hade hon lyckats med, det var han säker på. Det var ett ordentligt sår hon orsakat, blodet rann och färgade hans päls mörk runt kanterna, och det sved och bultade värre än han trott att det var möjligt. Hon hade lyckats. Han var förgiftad. Det var nästan så att han kunde känna giftet rinna genom hans ådror! Han använde sin snabbhet till att springa runt henne och göra utfall mot henne, förvirra henne, men hans krafter var på väg att ta slut. 
    Smärtan kom inte genast — förmodligen var det adrenalinet som gjorde honom bedövad för alla intryck. Men när den kom, då gjorde den det rejält. Han befann sig bakom henne, i färd med att dela ut ett nyp, när den första chockvågen av smärta sköt genom honom och tvingade honom att krypa ihop mot marken, kröka ryggen, bita sig så hårt i tungan för att inte skrika att det gick hål och munnen fylldes av blod. 
    Tiden stannade av. Han stod stilla, kraftigt skakande, flåsande och med huvudet nedböjt mot marken så att saliven hängde i långa strängar från hans öppna mun. Han var så fokuserad, så överraskad, av den plötsliga smärtan att han inte längre hade någon koll på henne. Här hade hon en perfekt chans att attackera honom, och han skulle inte kunna göra mycket motstånd. Hon skulle kunna döda honom. Men kanske var hon inte riktigt så barmhärtig. Kanske skulle hon låta honom leva bara så att han skulle kunna dö långsamt.  
    Han vände upp ansiktet mot henne, ögonen så klart lysande, att pupillerna inte syntes. Blodet som rann från hans hals hade bildat en liten pöl vid hans tassar, och det krävdes vartenda uns av hans viljestyrka för att hålla sig kvar upprätt. “Du bet mig”, spottade han fram. “Det är inuti mig nu, eller hur?” Huvudet knixade till i en ofrivillig ryckning av smärta men ögonen lämnade henne inte, stirrade på henne, vidöppna. “Giftet.”

[Försökte att inte PP:a, men om det känns fel, säg till så ändrar jag!]

[PP är helt ok för mig! ;D]


Hanen ruskade av sig henne på ett ytterst effektivt sätt, men först efter att han blivit biten av henne. Inamorta var inte säker på vad hon ville längre, men nu var det för sent att sluta. Nu mindes hon inte längre hur de hade träffats, vilket gjorde hanens identitet väldigt förvirrande. Hon mindes inte början av deras konversation. Hade han sagt sitt namn? Hade hon sagt sitt namn? Inamorta kom fram till att det inte spelade någon som helst roll längre. Skulle hon tilltala honom vid namn och fråga hur det gått och hur han mådde? Ett leende spelade snabbt över läpparna. Det lät ju roligt. Det var ganska roligt ända fram tills hanen började göra spridda utfall mot henne. Han var så snabb. Hon försökte följa honom med blicken men något dunkade hårt inom henne och hennes syn bultade i samma takt. Mycket på grund av smärttilläggen hanen infogade. Ibland var det suddigt, och hon var väldigt medveten om att hon blinkade. Det var obehagligt. Till slut började det ta slut men då hade hon bara snurrat runt också. Tagit slag. När allt började klarna lite så var hon tillbaka i leken. Inamortas päls var drypande färgstark på många ställen. Blodet såg väldigt mättat ut i hennes matta, gråa päls. Hon var extremt förvirrad av hans attacker och hon hade ont, och hon tänkte att hans kraft måste ta slut snart. Om han var stark nog vill säga. Kroppsligt stark nog att bli som Inamorta. Medan hon haft sin lilla episod av disorientering så hade hon huggit efter hanen men utan att rikta huggen direkt mot honom. Hon hade inte riktigt kunnat se honom. Nu när hon kunde det igen så var han stilla. Han hade sjunkit ihop lite, han hade sänkt sig mot marken. Hon flåsade argt. Inamorta försökte dra ner på andhämtningen, men hon hyperventilerade nästan. Hon hade vagt uppfattat att blodblandat saliv nådde marken i strängar. Var det hans blod eller hennes? Det var så mycket blod. Det måste vara hans. Hon var så fascinerad. Var det såhär det såg ut?
  "Jag önskar att jag kunde komma ihåg den här synen för alltid", sade hon med en slags fascinerad nyfikenhet i rösten. "Känner du dig också som pälsen slits av, med all hud också?"
  Hon hade koll på andningen först när han talade till henne. Hon stod i försvarsposition ännu, men noterade att han inte var i stånd att attackera henne mer. Hon blödde ymnigt från flera sår men hennes gift skulle mota bort och döda alla infektioner och det skulle så småningom läka till ärr. Du bet mig. Hon nickade. Var det inuti honom, frågade han. Hon nickade igen. Inamorta lyssnade på hur han uttalade ordet gift i bestämd form. Hon log bittert.
  "Nu dör du", sade hon. "Ditt gamla jag kommer dö, och ditt nya jag är svagt ännu. Vi får se om det också dör. Annars blir du en jag."
  Hon fnissade lätt, men fnisset upphörde snabbt. Hade hon just fnittrat? Usch då. Hon gjorde väl inte sånt? Hon harklade sig och såg seriös ut igen.

Han hade aldrig upplevt sådan smärta som den som just nu sköt genom hans kropp i vågor. Det kändes som om han för varje våg slets sönder och snabbt pusslades ihop igen inför nästa våg, och för varje gång blev lagringen sämre. Han förbannade sig själv, men det krävdes så oerhört mycket för att bara orka tänka en enda tanke; det var svårt att fokusera på något annat än den infernaliska känslan av att hans kropp revs sönder, frättes upp inifrån, brann upp i en osläckbar eld. Han var en idiot. Stoltheten, va? Den hade drivit honom till det här, hindrat honom från att ta det rationella beslutet att fly istället för att illa fäkta. Han var en dåre, inget mer än en byfåne, och det faktum att han trodde något annat om sig själv bevisade bara att det var sant. Han trodde att han upplevt smärta förut. Det visade sig att han hade haft fel. 
    Känner du dig också som om pälsen slits av, med all hud också? Han kunde inte svara henne, ville det inte heller. Hur vågade hon stå här och prata med honom, hur understod hon sig, när det var hennes fel att det var så här? Han skakade kraftigt, av smärta men också av ilska och plötsligt hat, hat mot henne, mot sig själv, mot alla. Han tog ett vacklande steg framåt med en vag tanke om att döda henne, men till och med att gå var honom övermäktigt — han tvingades stanna och kämpa för att inte falla omkull. Han flåsade som en blåsbälg. Saliven hängde i långa strängar från hans särade käftar, alldeles röd av blod. Weakling. Hans skinn brann, hans syn var dimmig, hans hjärta pumpade förvirrat och onaturligt fort. Låt mig dö. Snälla. 
    Han var ur stånd att höra vad hon sa; hörseln fungerade inte riktigt, men det var något om att hans gamla jag skulle dö, och kanske även hans nya. Annars blev han som hon. Han spottade ut en blodig loska på marken. Som om det var något att vara stolt över. Figaro kände benen svika honom till slut, och en särskilt kraftig smärtvåg tvingade ner honom på marken, flämtande, blodig och skakande. Så … fruktansvärt ovärdigt. Han vände bort huvudet från henne, ville blunda, slog huvudet mot marken och gav ifrån sig ett till hälften kvävt skrik. Sedan vred han ansiktet mot henne igen, gläfste så att blodblandad saliv skvätte i hennes riktning. 
    “Försvinn”, väste han. Rösten lät inte som hans — den var hes och grötig. Ett ovärdigare slut än detta kunde han inte föreställa sig, och ändå bad han för första gången i sitt liv gudarna om en tjänst. Han hade aldrig varit religiös överhuvudtaget och avvisat alla tankar på någon gudom sedan han startat sitt nya liv, men nu bad han. Mentalt, eftersom han inte var säker på att rösten skulle orka, och inte tänkte ge henne den tillfredsställelsen. Första gången han bad till gudarna vädjade han att de skulle låta honom dö. 

[Börja avsluta kanske?]

Inamorta förstod att hon borde vara tacksam för att få bevittna det här. Det fanns inte tillräckligt många ord att beskriva äran. I att få bevittna kampen mot giftet och kapplöpningen mot döden. Hon förstod att detta var något extraordinärt. Hanen hade aldrig varit med om något sådant här. Han kanske skulle minnas denna händelse, såsom hon mindes sitt eget livs mest omvälvande event. Inamorta såg med ett nytt slags lugn som var en obekant känsla. Hanen skrek till, om än dämpat på något sätt, och Inamortas ögon visade inte medlidande eller nåd. Hon tänkte låta giftet avgöra om han skulle leva eller dö. Hon hade inte någon önskan om att ge honom nådastöten. Hon ville titta, och hon fann detta väldigt underhållande. Hon var i nuet och det kom inte som någon chock att han riktade uppmärksamheten mot henne igen. Inamortas lugn nådde inte honom, och det ville hon inte heller att det skulle göra. Han röt åt henne, att försvinna. Hon nickade långsamt. Övervägde för- och nackdelar med att bara gå. Inamorta kom fram till att hon var klar. Som om det fanns något på kartan som hette Klar. Just nu hade hon inga fler tricks. Inamorta vände sig om, log lite lätt och lämnade scenen bakom sig. Hon gick utan att se tillbaka. Av någon anledning gjorde inte allt lika ont nu. Det skulle komma tillbaka, i full intensitet, men tills dess skulle hon minnas denna händelse och gotta sig i sin prestation. Inamorta stannade till. Hon såg tillbaka. Nu saknade hennes blick förväntan och nyfikenhet. Hennes kropp sattes i rörelse på nytt. Hon vevade lite med svansen och nynnade en egen melodi i en raspig röst. Idag var nog en vacker dag, trots allt.

[Om Figaro reser sig upp sen så vill jag sadistiskt gärna följa upp och se dem träffas igen senare HEHE]

Avslutat