Eriinari var, milt sagt, ett ödsligt område. Den grå hanen hade vandrat hela dagen utan att se till en levande själ, varken varg eller bytesdjur. På morgonen hade han tagit sig över ett gejserfält och tvingats vara mycket uppmärksam på var han satte fötterna, något han oftast inte var då tankarna hade en förmåga att vandra iväg åt annat håll. Dagar som idag, när Eriinari var ensligare än oftast, kunde han undra varför han fortfarande var här. Det var inte som att han väntade på att Fenris skulle återansluta sig till klanen, nej. Han tänkte inte sitta här och vänta på att den vite skulle behaga dyka upp igen. Det var helt enkelt bara bristen på alternativ som höll honom kvar, men idag hade Figaro bestämt sig - han skulle härifrån. Eriinari var ingen direkt otrevlig plats, men den var inte heller särskilt gästvänlig och han hade varit här tillräckligt länge för att se allt som platsen kunde tänkas erbjuda. Det var dags att byta miljöer. Byta jaktmarker.
    Nu stod solen snett på himlen, vilket lät honom och alla andra förstå att det var eftermiddag. Han slog inte av på takten. Han rörde sig med ett mönster som i många fall låg närmare en katts än en vargs - de magra skuldrorna stack upp under den matta, grå pälsen när han tog ett nytt, flytande steg. Ögonen svepte snabbt över omgivningen, skannade av den, gröna som giftet från en orm och mer och mer självlysande ju lägre solen sjönk. Svansen höll han rakt ner och hans tassar, formade mer som ett stort kattdjurs, grep efter fäste i Eriinarimarkens ojämna terräng. Musklerna som med nöd och näppe kunde urskiljas under den relativt tjocka grå pälsen var seniga, muskler gjorda för att springa snabbt, muskler gjorda för att kunna skjuta iväg i oanad rörelse.
    Han vred på huvudet när en lukt träffade hans näsborrar. Ägaren till den måste befinna sig på ganska långt avstånd ännu, men olyckligtvis tycktes den komma från exakt det håll som han var på väg åt. Och han hade inte för avsikt att ändra sin slumpmässigt utvalda rutt. Figaro stannade till ett ögonblick, sorterade ut lukten och försökte ta reda på så mycket som möjligt om främlingen på förhand, innan han började röra sig igen, i främlingens riktning. Vem visste? Kanske var ett möte precis vad han behövde för att pigga upp sig. För lång tid hade gått sedan han senast fått lyssna till sin egen röst.

[Pax till Inamorta!]

Giftvargen hade slutat gny åt smärtan sedan länge. Hennes ögon var tomma, men de glödde intensivt. Gröna och giftiga. Hon hade slutat vara förtvivlad över sitt tillstånd, och hon hade slutat ångra vad det nu var som hänt. Vad det än var som förtärt hennes minne. Att Inamorta hade dödat någon som möjligen var hennes bror bekom henne inte mer, och hade aldrig gjort det eftersom att hon inte känt igen figuren trots den snarlika pälsuppsättningen. Den kopplingen hade hon dessvärre inte gjort. Inamorta kom inte ens ihåg mötet mer. Det var inte relevant och minnet var otroligt flyktigt för henne då hon inte tycktes ha energi nog att lagra minnen. Hon mindes doften av grönt och frodigt gräs, och det var ungefär allt hon tänkte på för tillfället när det var tjäle i den snötäckta marken. Inamorta längtade till sommaren men kunde inte minnas solens faktiska värme. Bara gräset. Hon hade tyckt om att tugga på det en gång i tiden, men nu uppskattade hon mest bara lukten. Av någon outgrundlig anledning. Den gav henne en nostalgisk kick som hon inte kunde placera. Inamorta hade inga minnen av att tugga på gräs och erfara trevliga stunder bland gräs till hasorna. Dock kände hon sig ... hemma. Bland gröna tuvor. Så naturligtvis var detta det enda hon saknade, men hon behövde även ständigt vara i rörelse för den delen. Vidderna hon upptäckte bidrog också till att fokusen på smärtan omdirigerades stundvis.

Eriinari var dock rätt fint faktiskt. Det hade hon noterat vid ett tillfälle. Inamorta hade tyckt om omväxlingen tills smärtan spred sig som en löpeld genom hennes kropp, en oerhört kraftfull våg av vånda. Efter det hade hon inte uppskattat Eriinari mer. Hon hade vandrat i egna tankar. Tills nu. Tills hon i ögonvrån med ens fick syn på något. En annan varg som kanske var på villovägar såsom hon själv. Ungefär samma villovägar till och med. Samma rutt. Sicken otur. Inamortas mun gjorde ett smackande läte vilket indikerade att hon försökte kontrollera sin eldiga irritation som uppstått mycket plötsligt. Även om det inte var natt kunde hon vagt tyda hans ögon. Hans ögon var som hennes. Inamorta stirrade stint på honom. Utan att säga något. Utan att röra en av smärta pulserande muskel. Hon stod stilla och stirrade. Hon hejdade en morrning som spontant ville stiga i strupen. Inamorta skakade lätt på huvudet och en synbar rysning gick därefter genom hela hennes kropp medan hon blundade. Ljuset från hennes irisar lyste genom ögonlocken och skapade ett missfärgat sken. Hon öppnade dem igen, väntade på en reaktion, för nog hade främlingen sett henne. Hur man hanterade denna situation var den gigantiska frågan.

Strax kom främlingen inom synhåll för hans skarpa ögon och han synade denne så ingående som avståndet tillät, medan han fortsatte framåt för att till slut, oundvikligen, låta deras vägar korsas. Han kunde urskilja den andres ögon, gröna och lysande liksom hans, och någonting liksom klickade till inuti honom, om det var ett minne från barndomen då han senast haft sådana ögon stirra tillbaka på sig visste han inte, men det var ingen behaglig känsla. Kvickt skakade han av sig den och medan han hela tiden närmade sig fokuserade han på andra detaljer i främlingens utseende, så att han till sist hade bildat sig en övergripande uppfattning när han nådde fram.
    “Hallå! Har du frusit fast?” hojtade han för att höras över avståndet, som han snabbt överbryggade och stannade ett par meter ifrån främlingen. Ögonen gled över den andre, kritiskt och utan att han försökte dölja det. Den smala, seniga kroppen var spänd och beredd på vad som helst, beroende på vilken sinnesstämning den andre verkade vara i. Hittills talade inte mycket för ett helt angenämt samtal, med tanke på hur främlingen stelnat till och tycktes lika spänd som han. Han såg till att hålla ansiktsuttrycket neutralt, en oläslig mask. 
    Figaro lät det passera flera sekunder då ingen av dem sa något utan bara betraktade varandra, båda med glödande gröna ögon. Han var på sin vakt och uppenbarligen var den främmande tiken det också, men han lät ett leende spricka fram och klyva läpparna, utan att ta blicken från henne. Ett flin som kunde tolkas på många sätt beroende på vem som såg det, men som med tanke på situationen förmodligen såg ganska galet ut. “Var har du fått tag i de där ögonen?” frågade han henne, utan att sluta le, som om det han sagt var det roligaste han någonsin hört.

Han kom ända fram, främlingen. Inamorta ville backa men hon gjorde inte sådant. Hon blev lite sur när han frågade om hon frusit fast. Oförskämt. Den nya känslan syntes inte på henne. Inte för att hon själv var särskilt duktig på vett och etikett, sådant var sedan länge bortblåst. Hon blängde alltjämt.
  "Hmmmmmm", började hon och slöt ögonen, knyckte lite på nacken och öppnade snart ögonen igen. "Kanske det, du."
  Hennes ögon glödde, men det var inget varmt och välkomnande ljus. Ganska hårt och avigt. Hon synade honom och en krusning gick genom pälsen. Hon sänkte huvudet lite, mycket uppenbart i en attack av smärta. Det gjorde henne ännu mer lättirriterad och lite arg. Hon såg oförstående på hans leende som nu formade hans läppar.
  "Vad ler du åt", snäste hon. 
  Hon sansade sig och återkallade det nyligt gjorda minnet av hans röst som frågat vad hon fått tag i 
  "Det ska du ta och skita..." började hon nu och tystnade sedan abrupt innan hon hunnit säga sista ordet.
  Hon harklade sig. 
  "Han gav dem till mig", sade hon besvärat och såg bort.
  Sedan spände hon blicken i främlingens. Vad kunde han tänkas heta? Det spelade egentligen ingen roll och för att vara sanningsenlig så hade hon inget intresse i att lära känna någon hon snart skulle skiljas från. På ett eller ett annat sätt.
  "Är du en som jag?" frågade hon, och frågan kom synbart motvilligt.

“Det ska du ta och skita …” Leendet dog bort från Figaros läppar och istället lyfte han ett ögonbryn. “Vaknat på fel sida idag, märker jag”, sa han torrt och snörpte på munnen. Hon hade en attityd som stank värre än en stillastående vattenpöl, men han fann henne ändå märkligt underhållande. Om så bara för att reta henne med sin närvaro tänkte han stanna här. Hon verkade inte vara riktigt bra i skallen, eller åtminstone inte i kroppen med tanke på rysningarna som då och då gick genom hennes kropp, helt uppenbart orsakade av smärta. Som en förströelse letade han diskret efter orsaken till denna smärta, men kunde inte upptäcka några fysiska sår eller skador, så han lämnade det. Det var inget som intresserade honom i vilket fall — ingenting som han kunde få ut något av att veta. 
    Hon pressade fram ett påstående om att han givit hennes ögon till henne, och Figaro nickade avmätt. Han hade redan stämplat henne som labil och fast han inte visste vem han var, tvivlade han på att han var något annat än hennes fantasifoster. “Jag skulle gärna ta mig ett snack med honom”, anmärkte Figaro. “Har han fler sådana på lager?” Frågan var mest ställd för att retas med henne, och han var väl medveten om riskerna. Trots att hans ansikte visade upp ett uttryck av nonchalant ointresse var hans slanka kropp i själva verket spänd som en bågsträng.
    “Är du en som jag?” frågade hon, och Figaro, som teatraliskt slutit ögonen och vänt bort huvudet som om han vandrat iväg i tankarna, öppnade ögonen och gav till ett förvånat “hm? Det vet jag inte. Det beror på …” Ansiktsuttrycket hårdnade till en mask av beslutsamhet när han tog ett par steg närmare henne, slöt upp avståndet mellan dem och stannade kanske en halvmeter ifrån henne, medveten om att han lekte med elden genom att flytta sig närmare men fullständigt kall utåt sett. Han spände blicken i henne, lät sina ögon gräva sig in i hennes och tippade huvudet lätt åt sidan. “Vad är du?” frågade han, och det stod tydligt att han inte frågade om vilken ras hon tillhörde. Inte enbart.

Vaknat på fel sida. Inamorta fnös hårt. Hon ruskade lite på sig. och rörde lite på skuldrorna.
  "Som vanligt då", löd Inamortas snarstuckna svar. "Det är precissss som vanligt."
  Hon hade inte tålamod med hans skämt och hon blev enormt provocerad av hans fråga om man kunde hitta fler sådana där ögon. Det ryckte synbart i hennes mungipa, men inte av ett leende, utan av tillbakahållen morrning.
  "Det vill du inte", sade Inamorta sakligt och slog om helt för att le ett blekt leende för första gången på över ett halvår.
  Man kunde tro att hon i själva verket syftade på vampyrer, i alla fall om man hörde vad som försiggick i Inamortas huvud, och det var nästan så det var - fast så mycket, mycket värre.
  "Han flår och vänder ut-och-in på dig."
  Vad det betydde kunde Inamorta bara visa främlingen. Med ett litet bett, så fick man se vad han gick för. Inamorta stod som prydligt fastvuxen men en rörelse på hennes rygg indikerade att raggen sakta restes medan hanen tog några steg närmare henne. Leendet var borta från hennes ansikte, som om det varit mer än en road grimas till att börja med.
  "Det är lite svårt att tyda dig", sade Inamorta misstänksamt och satte sin kropp i rörelse, i en snäv cirkel omkring hanen. "Vad är det du egentligen tänker på?"
  Han hade ställt henne en fråga insåg hon nu. Vad Inamorta var.
  "Hälsovådlig. Jag är cancer", erkände hon nonchalant. "Så berätta för mig vem du är. Du ser ut som en karg men jag vet inget om kargar. Är det vanligt att ha såna ögon?"
  Hon valde att äntligen svara på hur han spänt blicken i hennes. Hon mötte därför stadigt hans blick.

“Han flår och vänder ut-och-in på dig.” Figaro rörde inte en min, trots att orden i sig var ganska grova. Vad kunde det vara om inte ett tarvligt försök att skrämmas? Han tvivlade starkt på att denne mystiske han verkligen skulle flå och vända honom ut-och-in ifall han sökte upp honom — kort sagt lät det som skitsnack i hans öron. Hans glödande ögon smalnade när han svarade, men i övrigt visade han inte med en ryckning i en muskel vad han tyckte om hotet. 
    “Verkligen? Skulle han göra det, om jag sökte upp honom? Vad vinner han på det?” Han såg inte hur någon skulle kunna tjäna något på att vända ut-och-in på alla man stötte på, och eftersom ingen i Figaros värld kunde göra något utan att försöka tjäna något på det själv, tycktes det vara en ytterst ohållbar affär. 
    Hon reste ragg — uppenbarligen var inte hans närmande uppskattat. Han noterade det, men brydde sig inte. Det är lite svårt att tyda dig. Vad är det egentligen du tänker på? Hon satte sig i rörelse, började cirkla runt honom. Han gav henne inte tillfredsställelsen det skulle innebära att snurra runt för att kunna hålla koll på henne, så han stod bara stilla, tittade rakt fram där hon då och då hamnade i hans synfält. Nonchalant vred han lite på huvudet för att kunna snegla på henne där hon närmade sig för ännu ett varv, slöt och öppnade snabbt ögonen i en obrydd gest. “Många saker. Förmodligen inget som skulle intressera dig.”
    Hälsovådlig. Cancer. Figaro fick kämpa emot impulsen att himla med ögonen, men lyckades besegra den. Vidare frågade hon vem han var. Han såg ut som en karg, men hon visste inget om kargar. Nå, det kunde han råda bot på. “Jag är en karg, det har du rätt i. Blod från vargar blandat med det från stora kattdjur är vad som rinner i mina ådror. Ett stolt släkte. Gällande ögonen är det inte ovanligt — kanske med så självlysande som de här, dock — men mina bröder och jag var de enda i min flock som ägde dem.” Han rynkade pannan ett kort ögonblick innan han fortsatte, beslutsamt, som om det här var en fråga han funderat på under de senaste sekunderna. “Jag skulle kunna ställa dig samma fråga. Du säger att du är cancer, men du liknar en varg. En giftvarg, om jag inte misstar mig.”

"Du behöver inte tro mig", sade Inamorta snabbt när hanen verkligen inte tog hennes ord seriöst.
  Det var så det kändes. Såsom Inamorta beskrivit det. Fast hon visste väl inte hur det egentligen kändes att få huden smärtsamt avlägsnad, hon kunde bara tänka sig att det var förfärligt. Det hon hade varit med om var förfärligt och olidligt så hon tog sig rätten att fantisera ihop en motsvarighet som kanske eller kanske inte matchade den egentliga smärtan.
  "Vad han vinner på det?" frågade Inamorta otåligt, hoppade direkt till den biten istället för att svara på det första hanen undrat. "Hallå? Tror du att någon som gör sådant drivs av vett och reson? Han gör det väl för att han är arg. Och annat såklart, men det skulle väl inte du veta något av."
  Inamorta himlade med ögonen. Hon lät själv ovanligt resonlig nu. Han hade ju inte känt av riktig smärta. Det kunde Inamorta sälja sin själ på. Om hon nu hade någon kvar. Tveksamt, efter förändringen hon gått igenom. Filuren svarade med ens på det hon frågat. Vad han tänkte på. Han tänkte på många saker, dock troligen inget av Inamortas intresse. Detta provocerade henne lite.
  "Nu när du säger det så..." började hon. "Så har du nog jätterätt."
  Det gick en stund innan hans nästa svar kom, och det var väldigt utförligt. Hon tolkade honom som lite högfärdig när han talade om sin släkt, men hon valde att inte vara spydig eller att över huvud taget kommentera. När han var klar så hummade hon för att han skulle veta att hennes vridna sinne absorberat informationen som säkert skulle vara borta snart ändå. Han verkade lite intresserad i henne nu och hon började gå igen. Hon gick lite väl nära när han sade att hon liknade en varg, och hon knuffade till honom hårt och smet sedan förbi honom för att kunna ställa sig öga mot öga men kanske inte nos mot nos direkt. En bit bort. Giftvarg. Okej.
  "Klyftigt", sade hon. "Vad vill du göra med den informationen?"
  Hon svajade lite grand, trampade lite, som om hon vore rastlös. Egentligen var det bara hennes tillstånd som gjorde sig hört.

Han behövde inte tro henne. Bra, för det gjorde han inte. Trodde han kanske att någon som gjorde sådant drevs av vett och reson? Figaro fnös. Såg han ut som en idiot kanske? “Givetvis inte. Jag är inte dum. Dock är det otvivelaktigt ett faktum att de flesta gör det mesta av en anledning. Om det enda han vinner på det är tillfredsställelse, något att få utlopp för sin ilska på — räcker det för mig. Och gällande hans andra anledningar … så kanske jag gör det.” Han kände till smärta. Var familjär med begreppet såväl som innebörden. Uppväxten som flockens gemensamma hackkyckling hade inte snålat med stryk; han skulle aldrig glömma den gången då han blev utsatt för kraftdemonstrationer från nästan alla valpar i flocken, inklusive hans bröder. Värst var det med dem som hade eldkrafter, eller elektricitet — eller när de med oljekrafter och de med elektricitet kombinerade sina krafter, samarbetade för att åsamka honom så mycket smärta som möjligt. De hade satt eld på honom. Det var länge sedan nu, men han hade fortfarande brännmärkena kvar; under den tjocka pälsen var hans kropp full av ärr, minnen av en barndom han helst ville glömma. Och det var bara den fysiska biten; den psykiska mobbningen hade varit än värre. 
    “Jag vet mer om sådant än man kan tro.” Han brydde sig inte om ifall hon trodde honom — det var bara ett simpelt konstaterande av fakta. 
    När han fällt kommentaren om att hon förmodligen var giftvarg tycktes det hända något med henne. Hade han lyckats trycka på rätt knapp, kanske? En öm punkt. Hon knuffade till honom och han rynkade nosryggen, drog tillbaka läpparna från tänderna och morrade varnande åt henne. Han tog ett litet steg åt sidan och antog ett neutralt ansiktsuttryck när hon smet runt så att hon hamnade mittemot honom, deras gröna ögon mötte varandra. Klyftigt. Vad vill du göra med den informationen? Han log helt kort, men det var inget glatt leende. Mest bara tänder som blottades för att strax döljas igen. “Vad får dig att tro att jag vill göra något med den informationen alls? Frågan här borde antagligen istället vara vad du tänker göra med den informationen. Det är trots allt du som är giftvargen av oss, eller hur? Jag har hört en del om sådana som du, rätt otrevliga saker om jag ska vara ärlig. Jag är inte säker på hur mycket av det som är sant, dock, men du kan säkert slå hål på ett par myter åt mig."

Hanen sade att han visste mycket mer än vad man trodde att han gjorde, om det Inamorta sagt. Inamorta studerade honom med sin glödande blick. De var nog inte på samma spår men det spelade ingen roll. Inamorta tappade intresset helt för tidigare ämne när gissningsleken satte igång. Den avslutades med hanens ord om vad hon måste vara, och främlingen morrade till när hon stötte in i honom. Inamorta ville skratta åt hans varning men hade inte orken. Han svarade att han inte ville göra något särskilt med infon men att hon kanske ville det. Han hade hört dåliga saker om sådana som henne och han hade råd med att hon slog hål på några myter.
  "Jobbigt för dig" sade Inamorta oentusiastiskt åt att han hört otrevliga saker om giftvargar. "Vad är det du har hört?"
  Det senare hon sade fick det dock att låta som att hon var intresserad av en lång och riklig konversation. Ärligt talat som brydde hon sig inte. Hon började nästan tycka att det var en OK distraktion det här. Inamorta gäspade litet.

Jobbigt för dig. Vad är det du har hört? Han funderade på att överdriva, ja, kanske rent av hitta på bara för att reta henne, men fann det inte värt besväret. Ärligt talat hade han tappat greppet om vad det var för en reaktion han önskade sig. Karghanen väntade medvetet med att svara ett kort tag efter att frågan ställts, kanske för att hålla henne på halster, kanske för att fundera ytterligare även om han hade en känsla av att hon inte brydde sig. Gäspningen som följde någon sekund senare bekräftade hans misstankar men fick fart på hans stämband. 
    “Att ni är skruvade”, sa han enkelt. “Att giftet i kroppen helt enkelt gör er knäppa. Ställer till det i skallen på er. Har du lust att bekräfta det?” Under den svala nonchalansen i hans röst dolde sig något mer, något nedlåtande, en ton som mer eller mindre blivit hans signaturmelodi. Han klippte lätt med de triangelformiga öronen för att uppfatta ljuden från omgivningen men tog inte ögonen från henne. Inte än. Han tänkte invänta hennes reaktion på påståendet om hennes ras mentala instabilitet — och därmed också hennes egen mentala instabilitet — och om den var något att ha kunde den här konversationen fortfarande ha ett visst värde. Kanske. 
    “Jag har också hört att det finns fler än ett sätt att bli en giftvarg”, fortsatte han efter en stunds tystnad. “Genom födsel; som vi vanliga dödliga, men också genom att bli biten av en annan giftvarg. Båda sätten funkar, har jag hört. Vilket sätt har du använt?”

Inamortas blick blev dimmig för ett ögonblick och hon skakade lätt på sig, ruskade på huvudet. Hon väntade fortfarande. Hon ville pocka på hans uppmärksamhet som ändå tycktes vara ganska riktad mot henne även om han inte talade. 
  "Har tungan frusit fast?" frågade hon bara för att och försökte låta likadan som han gjort när han frågat om hon själv frusit fast, men hon var ovan den dosen retsamhet och humor hon ville rikta i talet nu. 
  Hon hade verkligen ingen talang för sådant där. Humor var inte hennes grej även om den möjligen verkligen varit det en gång i tiden. Efter hennes gäspning så satte hans tunga fart igen. Han berättade att han trodde att giftvargar var skruvade. Att det giftet som åt upp dem gjorde dem galna. Vad i hela friden skulle hon svara åt det? Inamorta smackade lätt med tungan. 
  "Jag kan väl inte tala för alla", muttrade hon till svar efter en kort stund. "Men smärta gör lustiga saker med huvvet, bara så att du vet."
  Hon tänkte på det han sagt lite tidigare.
  "Vad menar du med att du vet en del om det där? Vad det nu var."
  Han hade väl inte helt fel ändå. Inte för att Inamorta brydde sig om hur han uppfattade hennes psyke. Vekt och nedbrutet eller inte, hon hade ingen åsikt om vad han kunde tänkas tycka om henne. Hon skulle inte bli kränkt om han kallade henne korkad, kollrig eller sinnesrubbad. Hanen var fortsatt intresserad och Inamorta såg skeptiskt på honom när han ville veta hur hon blivit giftvarg. 
  "Vad jag använt?" frågade hon ifrågasättande. "Jag hoppas att du inte tror att jag hade ett val nu. Eller gör du det?"
  Hon såg frågande på honom och hennes ögon glödde tvetydigt. Lite illvilligt och lite motvilligt. Om han trodde det så var han dummare än hon trodde. Hon hoppades nästan att han skulle driva sin fråga framåt igen, hon hade ju inte svarat på den egentligen. Han ville ju veta, men skulle hans stolthet låta honom fråga igen? Hade han stolthet? Det verkade så men kanske var det bara attityden som bedrog där. Han verkade också väldigt obrydd. Så Inamorta hade ännu svårare att tyda honom nu än när de först träffades, för en stund sedan. Han förvirrade henne oändligt.

Uppenbarligen tyckte hon att han väntade lite för länge med responsen, för hon spottade ur sig ett har tungan frusit fast? förmodligen som svar på det han sagt först, precis i början. Hon härmade hans tonfall också, en dålig imitation i hans ögon visserligen, men likväl omöjligt att ta miste på. Han var osäker på vad hon hoppades uppnå med det, vilken reaktion hos honom hon hoppades framkalla, men gav henne ett syrligt leende som inte riktigt nådde ögonen. 
    Smärta gör lustiga saker med huvudet. Bara så att han visste det. Han bet ihop käkarna, öppnade dem för att säga: “Tro mig, jag vet det.” Det var enbart på grund av uppväxten, präglad av hot, våld, skam och rädsla, som han var den han var nu. Han hade lovat sig själv när han slutligen var gammal nog för att våga rymma från flocken, att han aldrig mer skulle känna skam. Aldrig mer låta sig själv bli förnedrad. Alltid vara den med övertaget. Andra individer hade kanske blivit nedbrutna, tappat självförtroendet totalt, men han hade skapat sig en helt ny personlighet. En ny identitet med start i hans vuxenliv. Måhända var han också nedbruten, skadad. Det var bara det att han hade andra sätt att visa det på. 
    Hennes nästa fråga — vad han menade med det där — var för luddig för att han skulle veta vad hon menade. Ärligt talat hade han nästan glömt bort det mesta han sagt dessförinnan. Han hade ju trots allt sagt ganska mycket under samtalets gång. “Vad menade jag med vadå? Du får gärna vara lite mer specifik, om det går.”
    Tonen i hennes röst förändrades när hon svarade på det där om hur man blev en giftvarg. Hon blev upprörd, helt klart. Ett känsligt ämne. Trodde han kanske att hon hade ett val? Det misstrogna tonfallet talade sitt tydliga språk. Var han dummare än han såg ut? Figaro fnös lätt, hade svårt att tro att hon faktiskt övervägde att stämpla honom som en idiot. “Jag är inte så dum att jag tror att någon skulle välja att gå igenom det frivilligt. Jag kanske formulerade mig oklart. Frågan borde nog lyda; hur blev du cancer? Inte av egen vilja, naturligtvis, men föddes du sådan eller kom det, så att säga, senare?”

Hanen hade givit henne ett leende, men hon visste inte riktigt vad han menade med det. Hon kommenterade det inte med varken ord, gester eller något annat. Han sade att visste vad smärta gjorde mot en. Det väckte ett minne, kanske var det detta hanen pratat om tidigare. Hon ville med ens veta mer. Faktum var att hon kanske var honom på spåret nu. Han visade sig dock vara helt oförstående när han svarade på det hon frågat efteråt. Inamorta tänkte efter så att det knakade. Nästan bokstavligt.
  "Vi pratade om honom", trilskades Inamorta envist. "Och du sa att du vet mer om ... ja, än vad man tror. Smärta eller?"
  Det gick inte att ta miste på nyfikenheten i hennes röst nu. Det var mycket ovanligt sedan olyckan. Att hon visade intresse. Än mindre kände nyfikenhet. 
  Hon visste inte själv vad ämnet betydde för henne. Hon var i så dålig kontakt med sig själv och sina känslor att hon inte kunde avgöra om något alls hänt eller vad som hänt inombords när giftvargsskapet kom på tal. Han sade att han inte var så dum att han trodde det om henne. Att någon skulle vilja vara som Inamorta. Han antydde med sin mening att han var lite dum dock, log Inamorta inombords. Frågan kom igen, omformulerad som om hon vore dum i huvudet. Fast det var hon ju. 
  "Jag sa ju det till dig", påminde hon hanen ospecifikt. 
  Hon harklade sig lite. Redo att förklara.
  "Han som flår dig om du kommer för nära, han bet mig. Och sen, vips, så blev jag såhär. Inte vips direkt, det var ganska långdraget. Svårt att förklara, men jag skulle ju kunna visa dig."
  Ett glädjelöst skratt kom ur hennes strupe.
  "Så näe, jag föddes inte sån. Jag minns inte längre något annat än händelsen dock."

De hade pratat om honom. Just det. Den mystiska han. Och han hade sagt att han visste mer om sådant än man kunde tro. Av någon anledning måste det ha gjort något slags intryck på henne, annars skulle hon antagligen inte bry sig tillräckligt mycket för att dra upp det igen. Figaro klippte med öronen, såg på henne, funderade på hur mycket av det som var värt att säga. Inte allt, givetvis. Han ryckte på axlarna och när han talade gjorde han det med en lugn, obekymrad röst, som om det han sa inte bekom honom något särskilt. Sanningen var inte långt därifrån. Det var inte honom det hade hänt, det var någon annan, en svagare version av honom. Han kändes inte vid det längre. 
    “Smärta, ilska, sorg, sådant där. Jag skulle inte vilja kalla mig en expert på området, men jag har en del … personliga erfarenheter. Jag kunde utsättas för saker. Våld i varierande grad, påhopp, mordhot och andra mindre trevliga saker. Av min egen familj. Det var länge sedan nu, medan jag bara var en valp, men jag minns det naturligtvis. Smärta är svårt att glömma, inte sant, och mycket av denna smärta har etsat sig fast inte bara i mitt minne utan också på min kropp. Det syns kanske inte, men det finns där.”
    Han tystnade, allvarligare nu än förut, men ändock inte så nedstämd att man skulle kunna ana att han talade om sin personliga relation med smärta. Ögonen såg obarmhärtigt in i hennes, intensiva, glödande, men hon hade ett svar på dem. I hennes ansikte blickade ett par av mer eller mindre identiska ögon tillbaka på honom. När hon öppnade munnen för att tala igen rätade han på sig lite, kanske lite förvånad över att hon faktiskt gick med på att berätta så mycket som hon gjorde. Han hade svårt att tänka sig att det var särskilt enkelt att tänka tillbaka på. Hon hade blivit biten. Av han som flådde en om man gick för nära. Och sedan, efter en långdragen process, blev hon sådan här. Det var svårt att förklara, sa hon, men hon skulle kunna visa honom. 
    “Det tror jag säkert”, sa han, inte på något vis sarkastiskt. “Låt bli det på en stund, dock. Jag har ingen lust att vrida mig i plågor för tillfället. Vore synd att slösa bort en så här fin dag på sådant.”
    Hon sa att hon inte mindes något annat än händelsen. När hon blivit sådan. Cancer. “Så du minns ingenting av ditt förra liv? Det som hände dessförinnan? Din barndom, din familj … allt är borta? Puts väck? Helt blankt?”

Inamortas syn darrade lite och sedan var den stabil. Hon såg på hanen. Han började prata. Om smärta, ilska och sorg. Han hade något så diffust som personliga erfarenheter. Våld, tydligen. Inamorta var idel öra men tvingade tillbaka en suck när hon fick höra att hans egna familj varit elak mot honom som valp. Hon rörde inte en min, men hon ville fnysa. Inamorta hade hoppats på mer än en överdramatiker som hade haft en jobbig barndom. Hon borde skämmas för sina tankar, hon hade ingen aning om vad de personliga erfarenheterna var, alls. Bara det lilla han berättat. Fast för henne var det nog. Hon behövde inte höra mer. Inamorta lyssnade halvhjärtat men uppträdde som om hon lyssnade noggrannare än så. Han talade om ärr. Han sade inte ordet, men han talade om ärr. Hon kunde inte se en massa ärr så hon gissade att det inte var något livshotande som hänt. Något hon noterat, även om hon hade handikapp relaterat till att läsa av stämning, att han verkade mindre skämt- och retsam nu. Han blev tyst. Var det för att hon sett ointresserad ut även om hon försökt se neutral ut? Det verkade inte riktigt så. Han verkade inte särskilt glad, men å andra sidan visste hon inte hur han var som glad eftersom att han var så svårtydd. Han hade inte haft anledning att vara glad med henne heller. Hon ville inte belöna hans historia med spydighet, för det var som om något väckts inom henne. Någon sorts vilja att inte såra. Empati. Detta förvånade henne till tystnad.
  "Okej", sade hon för att slutligen bekräfta att hon hört och tyckte sig förstå - även om hon fortfarande antog att de pratade om två vitt skilda sorters smärta. "Smärta, då. Trevlig sak att ha gemensamt, bortsett från ögon och gråa toner."
  Hon höll tillbaka en fördomsfull kommentar om att han verkade på prima idag i alla fall, och så rullade nästa ämne igång. Han ville inte ha en förstahandserfarenhet som hon definitivt kunde ge honom. Det vore synd att slösa bort en sån fin dag på att vrida sig i plågor, sade han. Inamorta såg upp i luften. 
  "Fin dag? Hmmmmm", sade hon utdraget. "Hur ser en fin dag ut? Ingen dag har väl ett utseende. Det bara är."
  Sade hon, tydligen lite fläckad av personliga omständigheter som lett till ett säreget tycke. Hon borde förstå att han - kanske utan att egentligen mena det - försökt vara lite rolig med det han sagt, men hon förstod inte riktigt. Han frågade senare om hon inte alls mindes något av sin barndom eller något. Om allt var puts väck.
  "Aaa", bekräftade hon och nickade. "Allt e' borta."
  Hon tänkte efter. Hon kunde inte minnas händelsen som drivit henne till Eriinari, men hade hon gjort det hade hon berättat om den som sagt sig vara släkt med henne. 
  "Giftet frätte bort allt och gjorde mig till nysnö", sade Inamorta. "Ingenting går på den längre. Eller, spåren försvinner - gissar jag."
  Det lät väldigt märkligt när hon berättade det. Intressant.

Barndomen var knappast någonting han tyckte om att tänka tillbaka på, men det förföljde honom inte längre. Att ständigt bli hackad på, slagen, förnedrad — det var något som hörde till hans gamla liv. Hans förra. Han var långt ifrån samma person som han varit då, och denne nye person hade slipats av sina förra upplevelser, slipad i kanterna tills de blev vassa och farliga att röra vid. Därför gjorde det inte längre ont att tala om eller tänka på uppväxten. Det var som om det hade hänt någon annan, inte honom. Den verklige Figaro hade fötts när han rymde från flocken och skapat sig ett eget liv. “Det berör mig inte längre, men de ska få betala tillbaka det de är mig skyldiga. Jag planerar att återvända någon dag, när jag har fullföljt mitt mål, och låt oss säga att döden ter sig en välvillig gåva jämfört med vad jag tänker ge dem.” Ja, han tänkte komma tillbaka. Och han skulle utdela varenda plåga igen, tredubbelt. Rollerna skulle bytas. Han skulle vara den som stod upp, den som segrade, och de skulle vara de som krälade i smutsen vid hans tassar. 
   När hon sa att det var en trevlig sak att ha gemensamt, hummade han kort i vad som skulle kunna kallas för ett dovt, glädjelöst skratt. “Verkligen. Och när det gäller dagen … poetiskt sagt, men det beror väl på vem som betraktar den, antar jag.”
   Hon bekräftade därefter att alla hennes minnen från sitt förra, friska liv, var försvunna. Det var tomt. Giftet frätte bort allt som var hon och gjorde henne till nysnö som ingen längre beträdde, och spåren av den som ändå gjorde det försvann. Han tolkade hennes ord som att giftet hade rört om i hennes huvud så pass mycket att hennes minne inte längre fungerade som det skulle. “Sååå … gäller det enbart minnen från innan du blev biten eller glömmer du även bort sådant som händer nu? Kommer du till exempel glömma bort att vi har träffats?” Han frågade inte för att riva i oläkta sår, utan för att han var genuint nyfiken. Hur kunde det ha blivit så? Vad var det för gift egentligen, som inte bara gjorde henne instabil utan också fick henne att tappa minnet? Hur hade det blivit så att hon dömts till att leva ett liv i smärta som hon ändå inte skulle komma ihåg i slutändan?

Hanen pratade om att han skulle återvända. Utkräva hämnd.
  "Jag gillar hur det låter", sade Inamorta uttryckslöst. "Vilket är ditt mål före det?"
  Hanen fortsatte med att berätta att Inamorta var poetisk, vilket hon verkligen inte kunde tro att hon hört förut. Han sade att vem som betraktade dagen fick avgöra om den var fin eller inte. 
  "Så vad ser du när du ser dagen? Varför är den fin?" envisades Inamorta.
  Främlingen frågade om hon skulle glömma bort deras möte, och en krusning gick genom Inamortas päls.
   "Vanligtvis glömmer jag nutiden. Men vem vet", sade hon även om hon visste att svaret troligast var ja. "Vad tycker du om det?"
  Han hade ingen anledning att gilla hennes sällskap, det visste hon. Hon var inte alls trevlig.
  "Skulle du ändra ditt liv? Hur skulle det se ut om du fick som du ville?" frågade hon, motvilligt nyfiken. 
  Tyvärr var det skamligt för henne att vara nyfiken.

Hon gillade hur det lät, sa hon, men liksom hon rörde han inte en min. Vad var hans mål före detta utkrävande av hämnd? Hans ansikte var som stelnat, men innan han svarade såg han till att få lite liv i det genom att lyfta ena ögonbrynet och höja huvudet en aning — det gjorde de flesta illa till mods om man bara stirrade på dem. Hans mål? Skaka världen i sina grundvalar. Skapa kaos där det nu var påtvingad ordning, skapa ordning där kaos nu rådde. Döda de svagmodiga, bana väg för storhet. Det skulle krävas offer, ja, men ingen revolution i detta lands historia hade väl skett helt utan blodspillan? “Jag tänker rasera den här världen och bygga upp den på nytt”, sa han med fullständigt normal samtalston, ungefär som om han pratade om vädret, men gav henne en utmanande blick. 
    “Vad ser jag när jag ser dagen?” fortsatte han, nu i ett lätt högre tonfall, funderande högt för sig själv. “Med risk för att låta vidrigt klichéartad — jag ser möjligheter. Varje soluppgång innebär tjugofyra nya timmar — tjugofyra nya möjligheter — att göra vad helst som föreligger en, och det är omöjligt att planera för morgondagen, eftersom den befinner sig i ett ständigt flytande tillstånd, påverkad av gårdagen, liksom en själv.” Det var inte fel att säga att gårdagens händelser inte rörde honom längre, men det vore lögn att påstå att de inte påverkat honom. Liksom hennes morgondag präglades av ett val hon begått en dag i det förflutna, präglades även hans. 
    Figaro nickade lugnt och hummade för att bekräfta att han hört det hon sa om att glömma. “Vad tycker jag om det? Jag tycker att det är en svaghet såväl som en välsignelse.” Tja, vad kunde han säga? Han hade sitt eget sätt att se på saker. Nästa fråga gjorde honom lite ställd, men han fann sig snabbt i situationen och bet sig överdrivet fundersamt i läppen samtidigt som blicken sökte sig upp mot himlen, som om han skulle hitta svaret där. 
    “Ändra mitt förflutna? Nej. Jag tänker inte på det, men jag vill inte glömma. Jag är nämligen av den uppfattningen att man är en produkt av sina erfarenheter. Håller du inte med?" Han gav henne ett litet leende, som strax dog men levde kvar i hörnen, ryckte lätt i ena mungipan när han lade huvudet på sned. “Skulle du ändra någonting? Göra en handling ogjord, eller göra en ogjord handling?”

Inamorta tänkte inte ens kommentera på det där. Hon ville, men ingenting hon kunde säga kunde låta rätt. Rasera världen? Bygga om den? Det lät helknäppt. Hon höjde på ögonbrynen och nickade lätt åt sidorna. 
  "Men du ser ensam ut", sade hon till slut ändå. "Man startar väl inte om världen på egen hand."
  Han skulle väl få värva ett gäng. Om han ville göra stordåd. Hon såg bort. Hennes blick rörde sig mellan flera små punkter och slutligen upp till himlavalvet där hon skulle börja föreställa sig en bra dag enligt hanens beskrivning. Vidrigt klichéartad, sade han. Det fanns risk för att det skulle låta så. Det förvånade henne inte. Hon visste inte vad som klassades som kliché, det var bara ett löst uttryck för henne - därför hejdade hon sig från att säga "Synd, du som har en talang för det". Hon hade inte direkt skämts för hans skull när han talat, så han kanske inte alls hade en talang för det. Hon var inte rädd för att bli lämnad ensam ifall han skulle bli förolämpad, men han var ju i full färd att berätta om timmar, tjugofyra timmar - va? Inamortas blick återvände till hanens. Oförstående. Tjugofyra vadå? Den här gången tänkte hon i alla fall inte kommentera på det hon var osäker på. Han lät ju lite överklyftig faktiskt. Som om han visste en del. Vad han gammal eller nåt? Han såg ju lite grå ut. På grund av att han nämnt ett ord som inte betydde ett skvatt för henne, som hon ärligt talat inte riktigt förstod sig på, så slutade hon lyssna. Hon såg intensivt på de gråa tonerna som blandades med det vita i hans päls. När ämnet byttes till glömska så lyssnade hon igen. Kanske var detta något som var värt att minnas tillfälligt. Hon hade tappat intresset för det där med dagar, hon kände en ny viss sorg över att hon ändå inte hade kommit ihåg det där när den nya dagen grydde. Att glömma var en svaghet, sade han. Också en välsignelse. 
  "Jaså?" manade hon honom i en skeptisk ton till att fortsätta.
  Om han inte fortsatte så var det väl detsamma. Inamorta fick nästan pisksnärtskador av hur de hoppade från ämne till ämne, hon som inte var van vid sociala sammanhang. Nu pratade de om det förflutna.
  "Konstigt. Jag brukar tänka så. En villotanke som hänger kvar. Att man är summan av ens förflutna. Intressant, faktiskt, att du sa det där. Knäppt av dig att du inte vill göra ändringar dock. Kanske går det ännu för dig, att göra ändringar, i efterhand. Vem vet."
  Det var en av de längre sakerna hon kunde minnas sig ha sagt. Han frågade efter mer, från henne. Om hon skulle ändra någonting. Var han intresserad eller var det bara en artig följdfråga?
  "Hmmmmmmm" började hon. "Det är uppenbart, inte sant? Vad jag önskar."
  Som på beställning gick en stöt av smärta genom hennes kropp och hon kände sig yr. Hon försökte dölja att hon tappade balansen lite och hon försökte få vacklandet att se ut som om hon bara fördelade vikten annorlunda på tassarna. Hon ville be honom döda henne. Det skulle dock innebära snabb död för honom själv också, eller framtida giftvargsskap. Hon lät bli. Det fanns en anledning till att hon inte avslutat sitt liv på egen hand. Hon gjorde inte sånt. Hon var inte fäst vid livet, men att fortsätta leva var en principsak.

Han såg ensam ut. Jo då. Han hade faktiskt känt att Nätverket kunnat vara något, kunnat bli något, men som med så många andra saker rann det ut i sanden tack vare en ledare som inte kunde leda. Onödigt, var vad det var. Ett slöseri med tid och energi. De hade haft en bra början, men saknat resten. Han hade ingen aning om var Fenris smög omkring just nu, och brydde sig inte heller. Lojaliteten mot den vite hade fått sig en törn, så han hade bestämt sig för att tills vidare helt dra in den, och inte längre tänka på Fenris med respekt. Det var klart, om han behagade återvända och bad honom att komma tillbaka, så kunde han ju alltid fejka. Det hade han gjort förr. Men den riktiga lojaliteten skulle förmodligen aldrig återuppbyggas. 
    “Jag är inte ensam. Eller, var åtminstone. Jag var del av en grupp, men ledarskapet sviktade, det rann ut i sanden.” Och han tänkte inte stanna kvar bara för möjligheten att samla klanen igen. Nej. De hade spritts för vinden, Othello, Fenris, Vârcolac och han, och han kunde inte bry sig mindre om var de andra befann sig nu. Det var ett avslutat kapitel. Dags att gå vidare. 
    Samtalet tog hela tiden olika svängar i halsbrytande fart, och nu var de tillbaka på tråden om hennes glömska. Hon manade honom att fortsätta, och det gjorde han, med lättsamt tonfall. “I morgon kommer du ha glömt den smärta du känner idag. En välsignelse — du slipper plågas av den för längre än en stund. En svaghet — du kan inte lära av den. Den glädje du eventuellt upplever glömmer du också. En välsignelse; du behöver inte sakna bättre, gladare tider. En svaghet; du kan inte minnas bättre, gladare tider.” Han rätade på ryggen och såg rakt på henne, grönt mötte grönt. Gift mötte katt. 
    Hon höll med om att man egentligen bara var summan av sitt förflutna, formad av det man upplevt. Det borde inte ha överraskat honom, med tanke på hennes situation, men han hade nog ställt in sig på att hon skulle komma med mothugg mot allt han sa. Kanske gick det ännu för honom att göra ändringar. I efterhand. “Kanske”, instämde han, men sa inget mer. Vad hon själv önskade var uppenbart. Hon vacklade till, verkade försöka dölja det, men han såg igenom hennes halvt genomskinliga fasad. Man kunde inte dölja sådan smärta. Han betraktade henne, granskande, kritiskt, nästan helt utan medkänsla. Hon var ett vrak, och det vore lögn att säga att han inte dömde henne för det, men hon hade uppvisat rätt normala åsikter hittills. En bättre, godare varg hade kanske skyndat till hennes sida, försökt stötta henne, hjälpa eller åtminstone fråga hur det egentligen var med henne. Synd att han inte var en bättre varg — det enda han kunde erbjuda var något som de flesta inte skulle klassa som hjälp. Han lät det förbli tyst ett par sekunder då han inte gjorde något annat än att betrakta henne, men tog sedan till orda med lite lägre, mörkare röst än innan. “Vill du få slut på det?” Ett erbjudande såväl som en genuin fråga. Vad det skulle leda till var väl upp till henne.

Hanen sade att han inte var ensam. Inamorta såg skeptiskt på honom. Han sade att han åtminstone varit del av en grupp. Inamorta såg ännu mer skeptiskt på honom. Då var han ju ensam. Hon ville säga något men visste inte vad, så hon lät bli. Hon lät honom istället avsluta kapitlet glömska. Eller, tja, kanske. Det lät fint det han sade. Hon nickade motvilligt. 
  "Poetiskt sagt", upprepade hon hanens tidigare ord om när hon pratat om dagars skönhet som hon inte direkt såg. "Du verkar ha en filosofisk ådra."
  Inamorta ville minnas orden, men om man inte uppfann något sätt att karva språk i materiella saker så var det ju inte möjligt. Hon skulle väl inte veta vem det var som sagt det heller. Om det nu spelade någon roll. Inamorta mötte hans blick när han mötte hennes. Han kommenterade något ord på något hon sagt, men nu var hon väldig fokuserad på hans blick. Det var något udda med den. Något som hans kargarv kunde förklara. Hon hade -naturligtvis - inget minne av att ha träffat en karg förut. Till slut bröts hennes ögonkontakt utav smärtvågen. Hon hörde ett grumligt ljud av hans röst. Halvvägs genom meningen klarnade hanens tal för hennes öron. Vill du få slut på det, var hon säker på att han hade frågat.
  "Vill du få slut på det?" frågade hon med ett skevt leende.
  Hon hade inget emot att dra ner någon i sitt fall.

Han lät hennes kommentar om hans “poetiska ådra” passera, kunde inte förmå sig att bry sig tillräckligt för att svara. Ändå var hon ganska bra på att behålla hans uppmärksamhet, måste han medge. I normala fall hade han definitivt tröttnat vid det här laget. Kanske var det att hon var som hon var, en smula skruvad, eller en fascination över hur lika deras utseenden ändå var, eller bara en vilja att få tiden att gå, hoppet om att det kanske kunde vara mer stimulerande än att vandra i tystnad för sig själv. Faktum kvarstod att han var kvar, och inte hade lämnat. Om det helt och fullt ut var tikens förtjänst ville han ogärna svara på.
   Hon svarade på hans fråga med en egen och ett vridet leende. Hon led, det stod klart, och förmodligen vore det barmhärtigast att avliva henne, befria henne från smärtan. Men han tänkte inte göra något överilat beslut, med tanke på de högst otrevliga konsekvenserna. Ville han få slut på det? Han måste erkänna att det fanns något lockande i tanken på att bli biten. Det låg något vackert, nästan förföriskt, i tanken på smärta. Varför kände han så? Borde inte smärtan han redan upplevt vara nog? Han hade lovat sig själv att aldrig låta någon orsaka honom smärta, men det var en annan sak när han kunde välja det själv. Var detta friska tankar, eller hade han någonstans på vägen skadats och undgått att se det? Man formades av sina erfarenheter. Hur stark skulle inte en sådan här erfarenhet göra honom? Det ryckte i ett av hans öron.
   “Det vore högst oklokt av mig, med tanke på vilka planer jag smider för mig själv och vilken framtid jag planerar, tycker du inte?” sa han och rätade på ryggen, såg allvarligt på henne. “Men låt oss säga att jag gör det. Vilka … konsekvenser skulle det få för mig?” Egentligen var det ju bra konstigt att han stod här och på allvar övervägde att ta risken att antingen bli som hon eller dö. Men han njöt av adrenalinet som tanken frigjorde i hans kropp, tyckte om att leka med döden och drevs längre och längre av tanken att om han överlevde skulle han bli starkare än någonsin tidigare. Var det inte vad han eftersträvade? Ett rike av enbart starka individer, kämpar? Sådana som inte ryggade tillbaka från smärta och krig utan omfamnade det. Han stod kvar, inväntade hennes reaktion, att hon skulle tala om för honom vad han riskerade. Det handlade inte så mycket om att hjälpa henne som att pröva sig själv. För var det inte det yttersta testet? Att kämpa eller dö? Och skulle inte han, gudarnas avbild på jorden, klara det om han försökte? Tanken var — han var tvungen att medge det — lockande.

Inamorta undrade hur han den där skulle se ut om han blev som hon. Om hon fick sprida sig vidare. Leva vidare, i honom också. Skulle hans ögon behålla samma glöd eller skulle giftet ha någon sorts motsatt effekt? Inamorta lyssnade på hanens röst när han väl bestämde sig för att svara igen. Det vore oklokt, sade han. Planer, framtid, planering. Tycker du inte. Inamorta snörpte på munnen. Det var inte direkt en trav på stranden att bli biten av en giftvarg. Hon tänkte inte så mycket på det, mer än hon behövde för att svara honom. Hon hann inte med att svara faktiskt. Han verkade överväga förslaget han kommit med. Han undrade också hur konsekvenserna skulle se ut. Vad han dum?
  "Tja, du har säkert ont på obestämd tid", sade Inamorta likgiltigt.
  Sedan dör du, fortsatte hon i huvudet. Ungefär lika likgiltigt konstaterande. Hon kände sig lite lockad, lite manad, lite nyfiken, lite förväntansfull; och glöden sprakade i hennes ögon nu. Huvudet var knäpptyst. Det väntade. Spänt, på att han skulle ta nästa steg. Eller kanske göra något fel. Så att hon blev arg igen. Hon hade inte varit riktigt arg på flera dagar. Det hade varit ett simpelt svar hon gett. Kanske inte vad han väntat sig. Han väntade sig kanske mer, men hon hade ingen skyldighet att informera honom. 
  "Du får väl se", sade hon sakta och försökte le lite hemlighetsfullt, men det såg mest ut som ännu en stel grimas.
  Det var ett rimligt svar enligt henne. Ärligt talat skulle hon hellre byta kropp med honom - vilket var en främmande tanke dels då hon skulle ha älskat sig själv och sin kropp om den inte varit så destruktiv mot hennes nu bräckliga psyke. Hennes blod var giftigt. Det gjorde ont att pumpa det till yttersta hon, men hjärtat var väl någorlunda vant vid det här laget. Det hade ju gått med på att inte stanna, utan att förtäras sakta istället. Överlevnad. Man får säga vad man vill om Inamorta, men en kämpe och en överlevare är hon utefter få kvarstående fakta. Hennes kropp hade anpassat sig. Tänk om hanen var stark nog för det, han med.

Svaret han fick var inte det han väntade på, men förmodligen bara vad han borde förväntat sig från någon som hon. Ont på obestämd tid. Han måste erkänna att tanken hade lockat honom under en kort stund, tanken på att gå igenom de yttersta prövningarna för att bevisa sig. Ingen skulle kunna säga att han inte var stark om han gick runt med gift i sina ådror. Men ju mer han tänkte på det, ju längre tid som förflöt, desto sämre tycktes idén. Det vore väldigt dumdristigt att ta en sådan risk. Att riskera inte bara hans liv utan arbetet också, raserandet av den här världen och uppbyggnaden av den nya. Alla hans planer skulle gå till spillo, och det tänkte han inte låta hända. Tanken kittlade fortfarande hans nerver, men han gav den ingen mer näring när han stramade upp sig och blängde på henne. Det var en sjuk liten lek han lekt med sig själv, men nu var den över, långt innan den någonsin skulle bli verklighet. 
    “Vid närmare eftertanke, tillåt mig att säga nej. Jag har ett syfte att fylla, och hur skulle jag kunna göra det om jag var … som du?” Han var av den meningen att han tjänade ett lite högre syfte än de flesta andra. Hans liv var mer värt. Hans skinn mer värt att rädda. Och han brydde sig inte om ifall hans ordval sårade eller förolämpade henne, för det var ju sanningen. Om han skulle bli ett nervvrak som hon var, då skulle han aldrig kunna uppnå den storhet han hade potential att nå nu. 
    Tanken tycktes mer och mer absurd ju längre han tänkte den. Att han skulle nedlåta sig till att bli som hon, en stackars sate som haft oturen att dra en av livets nitlotter? Det var otänkbart. Han ansåg sig själv stå över alla andra, och henne i synnerhet. Hon klarade ju inte ens av att stå normalt utan att svaja, för tusan. Att han någonsin hade haft en tanke på att bli som hon var något han skulle spendera resten av sitt liv kämpande för att glömma. 
    “Nej, ursäkta mig om jag har större planer för mig själv än så.” Blicken och det syrliga leendet han gav henne berättade resten: ursäkta mig om jag har större planer för mig själv än du. “Förgiftning får det bli någon annan dag, när min självrespekt har sjunkit en del och mitt mål är uppfyllt.” Han fokuserade blicken på hennes ansikte och de lodräta pupillerna, som var smala redan innan, smalnade nu av så mycket att de nästan försvann i allt det giftigt gröna. Ironiskt, var det inte, att hans ögon redan dröp av gift, som om de färgats av tanken som snuddat honom? Ögonen, rösten, hans ord — han behövde inte vara en giftvarg för att vara giftig.