"Vandra inte iväg för långt, Chilali. Förstår du?"
Faderns blick sade egentligen allt, orden var överflödiga. Men dessutom visste Ataro att hen inte skulle röra sig för långt ifrån fadern, sedan Hitonomi dött hade han varit än mer strikt och haft mer uppsikt över henom.
"Jag förstår far." den barnsliga rösten var fylld med vördnad. Ataro avgudade sin far, såg alltid det rätta i hans handlingar. Kanske lite för mycket?
Efter en godkännande blick från den svarta hannen satte den vita lilla fluffiga valpen iväg, ett arv från fadern. Men den vita lätt pärlemoskimrande färgen var från henoms högt älskade moder, även om hon endast varit beklädd med en bråkdel av kroppen i samma färg. Malag, hade varit hennes namn. Det var knappt så ungvargen förstod varför hon var borta, men Kangee hade förklarat att hon inte skulle komma tillbaka igen...

Solen stod ganska lågt på den rodnande hösthimlen, luften var klar och lätt kylig - vilket inte berörde den vite nämnvärt. Den tjocka pälsen skyddade från mer än tänder och kvistar. Faktiskt njöt Ataro av vädret. Även om solen fick kämpa med att låta sina kippande strålar nå ner genom Kaiwoods gröna toppar.
Det var tråkigt att inte ha systern där. Kangee var knappast en lekkamrat, han avfärdade snabbt något barnsligt dravel från ungens sida. Ataro hade dock snabbt förstått att det inte var på tal om att locka far sin till lek, utan försökte uppträda så vuxet hen kunde. Hen ville att Kangee skulle vara stolt. Vilket var förståeligt om man kunde förstå vilket högt piedestal hen satt fadern sin på.

En brun fet kanin skuttade förbi, just som Ataro var försjunken i tankar, och blev då förvånad och ryggade tillbaka. Förnedringen var omedelbar. Rädd för en kanin? Vad skulle far tycka..
"Hoppas ingen såg det där.." mumlade ynglingen för sig själv.

Den lilla vita valpen vandrade som vanligt mellan träden i skogen Kaiwood. Hon var stolt över att få kalla denna plats för hem. Hon var väldigt glad över sin plats. Att hon fått chansen att bli en del av något större. Det är inte lätt att som liten valp klara sig helt på egen tass. Alltid ensam. Det är inte så stor skillnad nu men det känns ändå så mycket bättre. Att det finns andra runt omkring om något skulle hända. Även om alla sköter sitt så samarbetar man alltid om resultatet gynnar dem alla.

De snövita vingarna ligger mjukt vikta mot valpens sidor och hon är uppmärksam på att omkring henne. Som alltid. Hon har lärt sig den här skogen väldigt bra sedan hon kom hit. Hon har lärt sig vartenda litet ljud. Även ljuden från de övriga medlemmarna i flocken. Just för att hon alltid ska kunna hålla koll vem som tillhör flocken. Möter hon en varg med ljud som hon inte känner igen är det definitivt en inkräktare på TBB's marker. Duvan lämnar ogärna revirets marker. Hon trivs här så bra. Just nu har hon ingen lust att gå längre. Hon stannar hellre här och tränar och blir starkare. Så att hon så fort som möjligt kan bli en viktig tillgång till flocken.

Öronen klipper till när hon uppfattar ljudet av en varg. Det mjuka raspandet i skelettet när man rör sig, andetagen, hjärtslagen. Alla vargar låter olika. Ingen individ låter likadant. Denna någon har Duvan dock inte direkt mött tidigare. Aldrig talat med. Men hon har lagt ljudet på minnet de gånger hon lagt märke till den andra valpen på reviret. Duvan styr stegen åt den andra valpens håll. Öronen står spetsade på hennes huvud och de små tassarna trummar ljudlöst mot marken. Det är något hon alltid har varit. Ljudlös. Hon är som ett litet snövitt spöke i Kaiwood.