De hade kommit till Itrozo, brorsan och hon. Det var så vackert, men Shideh brydde sig egentligen bara om sitt tillfälliga tidsfördriv. Hon låg och saboterade en riktigt fin gren tillfället till ära och hade dessförinnan jagat med sin bror. De hade fällt en hel hjort. Magen var inte längre tom och hennes vingar låg prydligt vikta vid hennes sidor. Hon kände sig förbaskat bra. Hennes självförtroende var det aldrig något fel på, men efter en sådan lyckad jakt och en festlig måltid kunde man lugnt säga att hon var bäst. Bara bäst. Hon var kär i sig själv. Hon var kär i livet självt och även om hon inte fruktade sin kommande död så såg hon inte fram emot den. Ett virrvarr av tankar - alla positiva - rusade genom hennes medvetande och de nämnda var bara ett fåtal. Hon njöt av en lugn stund utan sin bror medan hon styckade pinnen hon hade. Hon må hålla Sholeh kär men han var hemskt irriterande hälften av tiden. Elak och retsam. Han provocerade henne mycket mer än gärna och just nu var hon inte på humör för det. Hon ville ju inte förstöra sitt humör, helt enkelt.

[Meh. Hoppas att det går att svara på.]

Sholeh drog lite på överläppen. De hade fällt ett präktigt byte tillsammans, och även om det var rester kvar så var de båda mätta. Fortfarande blodig runt munnen plirade han på sin syster, som mätt och belåten låg en bit bort och gnagde på en gren. Naturen var väl idyllisk, med rosor som prunkade praktfullt i buskagen och en klar himmel, men Sholeh ägnade omgivningen ingen uppmärksamhet. Han fnös. De samarbetade väl när det väl krävdes av dem, men nu var det bara de två på platsen och Sholeh hade tråkigt. Shideh hade dessutom inget bättre för sig än att knapra på en fånig kvist. Det minsta han kunde göra var att osjälviskt terrorisera sin syster tills de båda kände sig roade. 

"Hallå, kos maghz," flinar han. Att förnedra henne på modersmålet brukade vara rät knapp. Han gick fram till henne med de två vingparen prydligt vikta mot kroppen. "Vad är det du har där? Ge mig den!" 

Han såg allt att det var en dum gren, och han gjorde ett snabbt utfall att slita grenen ur hennes mun och sedan ha sönder den själv.

Hans röst fick henne att flytta uppmärksamheten från pinnen till röstens källa medan hon klart och tydligt himlade dramatiskt mycket med ögonen. Shideh spottade ut träflisor och harklade sig, sockrade sin röst lite grand.
  "Baradaram beshoor. Baad az zohr bekheir, kesafat."
  Min bror utan hjärna, började hon samlat. God eftermiddag, smutsiga lilla skit.
  Valet mellan att vara passivt aggressiv respektive att flippa hade varit svårt och knappt. Skulle det ha gjort skillnad? Kanske inte. Han kom farligt nära hennes pinne.
  "Gomsho", varnade hon skarpt och gällt.
  Backa. Hon visade en hel tandrad i det som var motsatsen av ett leende. Han ville ha hennes gren och gjorde en snabb attack. Nehej du. Hon såg det komma men hann inte gömma grenen. Hon lade en tass på, hon tryckte hårt, men den slank ur hennes grepp och brände hennes dynor något. Hon blängde på honom. 
  "What are you doing", sade hon lugnt, men det ryckte till i den sura minen hon gjorde. "Ge mig den."
  Shideh reste sig upp och ruskade av sig jord. Hon gjorde inget för att inbjuda till lek. Istället fällde hon ut sina vingar med ett ryck. Se stor ut, klassiskt och dramatiskt. Funkade aldrig som det borde men hon fick i alla fall känna sig mäktig. Sholeh skulle få en chans till att se att hon inte skojade. Hon var faktiskt inte road alls. Pinnen hade inte varit särskilt rolig den heller men den hade hjälpt henne att vara medvetet närvarande i nuet, och hon hade varit nöjd. Nu var hon noga med att visa hur missnöjd hon var.

[Chicken, Shohleh, you're just a little chicken. CHEEP-cheep-cheep-cheep-cheep-cheep-cheeeeEEEeeeeeEEEeeeeauaa...]

Två kunde tydligen spela det spelet även denna gång och Shohleh slog själv ut vingarna. Med gisslan långt från Shideh gav han henne en retsam kommentar. Shideh log. Kom... och ta den? Antikke? Kreativiteten flödar.
  "Jooje koochoolu, Shohleh... cheep-cheep-cheep... cheep", sade hon och gäspade stort.
  Hon fnissade och vände sig om medan hennes vingar slog ett par slag. Även när fnisset avtog så log hon. Hon vred på sig i ett steg som var på väg bortåt.
  "Du... Har du en hjärnskada?" frågade hon vänligt.
  Hon stod stilla. Sedan fällde hon prydligt tillbaka vingarna. 
  "Stackars liten, tänk om mor vetat vad som skulle hända redan innan hon tappade dig", sade hon och skakade lätt på huvudet.
  Hon kände inte för att leka kull. Hon ville inte ha pinnen heller. Hon ville gärna läxa upp honom i nuläget men han fick gärna stå lite still för det. Det skulle Sholeh naturligtvis inte göra så hon fick helt enkelt tala hans språk. Därav den väntade och väldigt välkomna utfallet. När hon rusade mot honom och tvingades dansa efter honom när han naturligtvis väjde för hennes attack, så rusade också tankarna. Han hade alltid haft så fina öron, hmm. Det handlade inte så mycket om pinnen, men om Shidehs maktposition. Kunde hon få ett bra grepp någonstans så kunde hon visa honom vad hans tjafs var värt. Hon hoppades att han skulle tycka att priset inte var värt konsekvenserna men hon ville inte hoppas för mycket. Hon kunde ta stryk men det kunde han också. Dock hade Shideh ofta märkt att när hon var nära att ge upp i en fruktlös dispyt så krävdes det sällan mer än ett par extra försök för att motståndaren också skulle ge sig så att hon kunde kamma hem vinsten. Med den inställningen snappade hon efter vad hon än kunde nå. Halsen, bogen, ett hugg i nosens riktning, det mesta stod inledningsvis på menyn tills hon kunde komma på någon sorts taktik som inte handlade om att hugga blint och gläfsa.

Han tuggade litet på pinnen medan han stod spänd. Den knastrade i hans grepp och hotade att brytas. Shideh hånade honom och gjorde små kycling läten. Cheep-cheep... Sholeh morrade. Av de två var det hon som mest liknade en kyckling. En kacklande höna. Han visste att hon gjorde det för att provocera honom, och det lyckades nästan. 

Sholeh följde henne med något steg när det verkade som att hon var på väg bort. Vem var det som var feg?

"Khafe sho," svarade han mjukt. Håll käften. "I så fall kan jag skylla på henne. Jag gjorde åtminstone inte valet att bete mig efterblivet som du. Kom och ta pinnen nu, jendeh."

Shideh gjorde utfallet. Sholeh hade varit beredd hela tiden och hoppade vigt undan, men med hennes käftar efter honom. Han ville inte vara den enda som fick vika undan. Plötsligt tvärstannar han, släpper pinnen och gör ett utfall mot Shideh. Detta leder till att även hennes hugg träffar. Hennes utfall mot ansiktet. Sholeh hinner dock ducka, och det verkar som att hennes tänder sluter sig om hans ena öra. Sholeh morrar och ruskar på huvudet i ett försök att ta sig loss, och när det inte fungerar gör han ett utfall att hugga henne vart han än kan komma åt.

Sholeh valde att hålla med om att han blev tappad på huvudet som valp. Han ville fortfarande ha hennes uppmärksamhet och den skulle han nog allt få. De tenderade att leka sådär, men just nu var det kanske mer lek för Sholeh än det var för Shideh. Sammandrabbningen ledde inte till några gyllene möjligheter direkt, inte för Shidehs skull. Inte förrän ett av hennes missriktade hugg träffade där hon mycket senare planerat att klämma ihop käkarna. Shideh fann sig med sin brors öra i ett grepp och hon höll nästan på att släppa, men reagerade innan hon hann handla på impulsen. Sholeh var farligt nära hennes nacke när han högg åt alla håll och hon tvingades vidta åtgärder. Hon ryckte i örat för att distrahera honom, hoppades att han inte skulle ta lätt på den smärtan. Hon fick en idé. Hon kastade sig på marken och hennes tyngd drog med sig delen av Sholeh som hon hållit i. Ojsan. Hon spottade och fräste och såg på Sholeh som efter händelseförloppet var ... tja, ett öra kort. Hon gjorde nu ett försök att resa sig upp, men hennes mål och triumf hade lett till att hon inte tänkt ut någon plan B att kontra hans nästa motdrag med.

Shidehs käkar var tätt slutna om Sholehs öra. Han morrade högt, nära att hugga henne i halsen, men systern rycker hårt i örat och det sved ordentligt i örat. Sholeh fräste så ilsket att gnistor knastrade från hans öppna mun, men hann inte sveda sin systers päls innan hon kastade sig mot marken. Sholeh hann inte följa med, för att lätta på smärtan. Det slet ordentligt i örat, och när det plötsligt slutade slita så exploderade smärtan vid örats rot. Det kändes plötsligt väldigt varmt, och vått vid hans huvud och han ylade av smärta. Med en blick blandad av ilska och förvåning såg han Shideh spotta ut hans öra. Hon verkade till en början nästan lika förvånad som honom själv, men hennes min omvandlades strax till ett triumferande uttryck. Nej nu jävlar.

"Vad har du gjort!?" skrek Sholeh upprört medan syrran gjorde en ansats att resa sig upp. "Det där ska du få ångra...!" 

Sholeh kunde inte kontrollera sig. Hans brungrå, spräckliga päls flammade upp med ett fräsande läte innan han kastade sig efter henne i ett försök att hugga sin syster. I nuläget brydde han sig inte så mycket om vart.

[denna gifen var bara för klockren för att vara sann  ]

Skit också. Det kändes lite surrealistiskt, Sholeh som var så tuff gav efter för smärtan och skrek till. Han röt åt henne, en fråga om vad i hela världen hon gjort. Shideh skulle få ångra detta, sade Sholeh. Ingen tvekan om saken. Bara det fick Shideh att ångra sig lite.
  "Heeej brorsan du började", sade hon med ett snabbt, konstlat skratt. 
  Sedan var hon uppe i stridsposition. Shideh försökte parera attackerna, men Sholehs tänder krokade till slut fast sig i hennes nackskinn. Det ryckte i Shidehs kropp när hon försökte ta sig loss. Hon var fast. Det gjorde ont att ha hamnat i hans grepp; hans käkar var riktigt kraftfulla. Shideh ville desperat be honom att inte riva hennes vingar, men då skulle han säkert göra det. Ett öra var en sak. Vingar var en helt annan sak, de skulle han väl inte röra? Då skulle hon se till att hans rök i sinom tid, de med. 
  "Förlåt", flämtade Shideh utan att känna särskilt mycket ånger. "Det räcker nu..."

Sholeh fick grepp om systerns nackskinn. Han låste käkarna, förblindad av ilska och smärta. Han ryckte och slet medan han morrade, och någonstans hörde han Shideh be om ursäkt. Sholeh röt till och släppte taget. Shideh hade tjock päls, men hans bett skulle säkert lämna ett ärr någonstans där under. Medans flammorna om hans krage avtog fnös han surt. Han försökte att ignorera den bultande smärtan vid örats rot, men det var omöjligt. Det blev litet suddigt för hans syn.

"Din skit," muttrar han buttert och lämnar systern bakom sig. Han skulle såklart förlåta henne, men i nuläget var han arg och ville inte se på henne. Han skapar ett avstånd mellan syskonen, och flaxar upp på en avskild gren i ett av skogens många träd där han kan sura i fred. 

"Förbaskat..." morrar han lågt för sig själv och gnider med tassen mot hjässan där hans öra tidigare suttit i ett tafatt försök att gnugga bort smärtan.

Mellan tänderna muttrade Sholeh en förolämpning. Shideh pep till lite på grund av käkrörelsen som rörde de obehagligt vassa tänderna där de satt i Shidehs hud. Hon hade försökt hejda ljudet som kom ur hennes mungipa i flera, flera sekunder. Shideh började känna sig lite skamsen först efter att Sholeh plötsligt avlägsnat sig från henne. En suck av lättnad kom spontant när han släppt hennes nackskinn som blödde ur punkteringssåren. Ett frågetecken väcktes i vardera öga. 
  "Ehh..." utstötte Shideh förvånat när Sholeh tog till vingen och lämnade henne ensam.
  Det var precis vad hon hade velat för ett tag sen men nu var hon så perplex. Hon såg på backen. Ja, det var ju en del blod ju. Ett spottavstånd bort kunde en ensamt ytteröra återfinnas. Tänka sig. En rysning gick igenom kroppen.
  "Err.. hrm... Sholeh?" fick Shideh hest fram och harklade sig.
  Hon backade. Ruskade lite på sig. Hon såg på pinnen och det sände obehagskänslor till hjärtat som hon inte kunde identifiera. 
  "Det var... typ inte meningen?" försökte Shideh för att stilla sitt samvete. "Jag ger dig lite tid att tänka..."
  Shideh satte sig ner och stirrade rätt ut i intet. Blinkade några gånger. Hon visste inte hur länge hon suttit, men det var länge. Så länge att hon hörde något i bakgrunden. Hon reagerade inte först. Sedan insåg hon att hon inte hört någon rörelse från trädet Sholeh flaxat till, vilket gav reflexen att abrupt resa sig upp. Hon hann knappt vända sig om.
  "Vem-" började Shideh och tjöt förvånat till när oberäknat tumult uppstod.
  Innan hon visste ordet av det, låg hon på marken. Det hade verkligen varit logiskt om Sholeh bestämt sig för att ge igen, men det var ju... inte Sholeh. Adrenalinet slog helt om och kickade igång så pass att Shideh kunde rulla undan och kasta sig upp. Shideh kände inte igen främlingen och kunde naturligtvis inte avläsa något motiv.
  "Vad gör du?" skrek Shideh frustrerat när hon återigen blev tvungen att parera hugg mot hela kroppen.
  Den främmande hanen stannade upp. Den spottade ut några hårtussar som kom från Shidehs päls.
  "Du tog från mig", fick han med ens ur sig med den pipigaste rösten Shideh någonsin hade hört. 
  Shideh höjde på ögonbrynen. Inte bara för att hon inte alls fattade utan också för att det för ett ögonblick inte gick att ta den hysteriska rösten på allvar. Shideh kunde inte hejda skrattet, vilket triggade den röda zonen hos den andre till att utvidgas. Det syntes oroväckande mycket i främlingens ögon.
  "Uh-oh..." sade Shideh med ett nervöst flin och backade medan den främmande hanen hotfullt kom närmare. Detta var surrealistiskt om något.
  "Du tog mina pinnar", fräste främlingen så att saliv yrde. "Min pinne."
  "Du måste skämta", försökte Shideh medan hon tyst bad att Sholeh kunde glömma bort det där med örat, om än bara för en stund.
  Shideh fick inget svar. Hon blev därefter tvungen att dansa runt för att desperat undvika att hamna i samma lås som med Sholeh för en stund sen.

Sholeh satt buttert i sitt träd en bra stund och ojade sig över sitt öra. Det bultade fortfarande smärtsamt, men han visste att det säkert skulle läka fint. Han var förargad över att han skulle ha svårare att fånga upp ljud på den sidan. Det kunde orsaka honom problem. Bäst för Shideh att hon skyddade sin brors rygg från och med nu…

Sholeh sneglade över axeln. Han hade inte ens velat titta åt Shidehs håll, men han började känna sig mindre och mindre förbannad. Irritationen låg ändå kvar. Kanske kunde han återvända och utkräva någon sorts behagande ursäkt från Shideh…

Sholehs blick smalnar av när han ser att Shideh har sällskap. Vem var det där? Vad hade han att höra i deras revir?  Sholeh tänkte ta reda på saken, men då lade han plötsligt märke till att de båda… lekte? Förundrat tippar Sholeh huvudet åt sidan. Nej, de slogs. Eller ja, den nyanlände tycktes försöka anfalla Shideh medan Shideh själv skuttade undan. Förbaskat, då. Sholeh morrade och slog med vingarna. Med ett språng hade han tagit avstamp ifrån grenen och gled genom lusten. Han sträckte fram sina framben och spretade med de långa tårna som pryddes med en lång, fågellik klo i vardera ände. Bara Sholeh fick mucka bråk med Shideh sådär.

Vargen verkade inte märka av Sholehs ankomst. Istället tog han ännu ett språng efter Shideh, och det i rättan tid. Sholehs luftanfall missade, och det enda han kom när var att rispa vargens rygg. Klumpigt landade Sholeh på fötterna. Nå, nu hade han åtminstone vunnit hannens uppmärksamhet. Inkräktaren hade en närmast galen uppsyn.
”Vafalls!?” fräste han så att spottet yrde. Det måste ha varit den pipigaste röst som Sholeh någonsin hört. Nästan skrattretande. Ändå en fiende; han behövde jagas bort. Sholeh puffade upp sig och bredde ut de granna stjärtfjädrarna så att han såg större ut. Han antog snabbt stridsposition.
”Vad vill du, ditt skabbiga kräk? Lämna min syster ifred.”
”Ni! Ni tog mina pinnar!” ylade främlingen ilsket. Sholeh fattade ingenting, uppenbarligen var främlingen helt tokig. ”Min pinne! Ge mig den!”

"Du får ingen förbannad pinne. De är mina nu, så pys härifrån."

Sholeh visste inte om han förstått allvaret i situationen förrän han insåg hur galen den främmande vargen var. Hannen blev helt skogsgalen av Sholehs ord. "Nej. Nej! De är mina. Mina!"

Sholeh kastade sig åt sidan när vargen gjorde sitt plötsliga utfall. Han skulle behöva bränna honom, men han var fortfarande utmattad och det var svårt att hitta utrymme för att spruta elden när främlingen högg efter honom konstant. Sholeh hade inte lärt sig att skapa eld med tanken än - allt han kunde var att kontrollera den egna elden från honom själv. Kanske om han satte fyr på sig själv... Sholeh gav det ett försök, men allt han lyckades sätta eld på var hans egen fjäderklädda man. Inte tillräckligt för att skrämma bort pinngalningen, tydligen.

Shideh hade nog aldrig varit gladare över att få assistans. Å ena sidan ville hon be honom dra, hon behövde inte hjälp - å andra sidan ville hon tacka honom, utan honom hade de kanske fått matchande öronstumpar. Eller värre, tänkte Shideh. Sholeh startade en konversation vilket verkade vara lite kontraproduktivt. Särskilt som anledningen till tillställningen var densamma och fortfarande lika förvirrande. Shideh sade ingenting. Shideh ville påpeka att de var två och att främlingen var liten men det var verkligen en liten sak med klös. Främlingen föreföll sig vara en karg och den hade redan skadat Shideh eftersom att händelseförloppet varit så plötsligt. Pinnar? Shideh kom inte riktigt ihåg varifrån hennes pinne kom men det var möjligt att den haft en annan ägare dessförinnan. Shideh backade bort för att hämta andan och lugna ner sig. Sholeh berättade att pinnarna var hans och Shideh frustade till av skratt vilket fick den tokiga blicken att pila till henne igen. Broderns ord fick kargen att hamna i upplösningstillstånd. Shideh hade lust att bre ut vingarna och uppmana reträtt men kom med ens på att det inte var så hon rullade. Dock kändes detta väldigt poänglöst. En galning med hämndlystnad. Shideh fnös och fläktade upprört med vingarna. Sholeh självantände vilket inte verkade imponera mycket på pinnfantasten, och Shideh slöt upp bakom den när hon fick chansen. Kargen var omringad och Shideh tog tillfället i akt och morrade. Det fick den att spinna rätt runt och klösa efter Shidehs ögon. Hon hoppade rätt upp i luften som undanmanöver och råkade med tassen slå till kargen i huvudet så att den dess öppna lilla mun slogs igen om en grästuva någonstans på vägen ner mot marken. Shideh såg förundrat på den envisa hannen som började spotta och fräsa. Den var dessvärre snabbt uppe på tassar igen. Underligt.

Syskonen omringade den lille. Kargen snodde då kvickt runt och gjorde en ansats att klösa Shideh i ansiktet. Men Shideh var snabb med att hoppa undan, och slog då till den lille i huvudet. Sholeh visste inte riktigt om det var av misstag eller avsiktligt. Kargen började spotta och fräsa när han fick tag i nån grästuva istället, men var kvickt uppe på fötter igen. Märklig liten varelse. Den verkade inte vilja ge sig för något. Sholeh gjorde ett kvickt utfall med sitt ena framben och stampade ner kargens svans mot marken. Ett pipigt, kvidande läte undslapp kargens lilla mun. Sholeh skulle precis tala om för det lilla kräket att sticka igen, innan han brände den till en liten skorpa, men kargen var fasansfullt kvick. Innan Sholeh han reagera hade nu varelsen snott runt ännu en gång och klöste med sina vassa små klor mot Sholehs ben. Han gnydde till av den plötsliga, skarpa smärtan och tog ett hopp bakåt. Nej, nu började han bli riktigt trött på den här skiten.

”Hör du!” röt han argt och snappade ilsket med käkarna efter djurets huvud. Kargen var snabbt och sprattlade utom räckhåll. Sholeh följde bestämt efter, då han bestämt absolut inte tänkte ge med sig för en sådan liten obetydlig plutt.

Sholeh trampade kargen på svansen och den pipiga röstens ton höjdes några extra oktaver när den kved till. Kargen gav sig på Sholeh efter några ögonblick, mot benen. Sholeh reagerade med att bli förbannad. Han ropade ut och försökte få ett grepp med käkarna om huvudet på kargen. De kunde inte retirera. Helt fel. Mot en liten karg? Nästan hälften så stor som dem? Aldrig. Den fick dra iväg med svansen mellan benen. Shideh kom på att man kanske kunde kompromissa, även om det sårade hennes stolthet något. Hon försökte tänka ut något vettigt att säga. Något bra. Det var svårt att komma på något när man var på sin vakt, extremt stressad över en stressig situation.
  "Hej du, ta din pinne vettja", sade Shideh och knuffade kargen med så mycket tyngd i frambenet som möjligt, kargen som var oerhört fokuserad på Sholeh. "Dra, lillskit."
  Shideh morrade och dansade undan när fokusen skiftade från Sholeh till henne.

Shideh kom till undsättning och knuffade till kargen som var upptagen med att käfta efter Sholeh. Kargen fräste till och kastade sig efter Shideh. Men det märktes nästan att kargen började bli trött. Han hade haft sin chans att ta pinnen och ge sig av, ändå envisades han med att fortsätta offensiven. Vad var det för fel på djuret? Det var nästan skrattretande. Sholeh frustade, det var nästan för kul för att vara sant. Vad som var än konstigare med situationen var hur syskonen tycktes ha problem med att göra sig av med djuret.

"Nej nu får det allt räcka,” fllinar Sholeh. Han särar käkarna och försöker hugga efter kargens långa svans. Det kräver några försök, men till slut får Sholeh grepp om den. Han hugger åt hårt och börjar febrilt att ruska huvudet. Den lilla kargen tjöt och fräste av smärta, men Sholeh bara morrade och ruskade djuret som om det vore en bit kött. Sedan knyckte han på nacken, slängde kargen bort mot pinnen så långt han förmådde. Kargen hade litet vikt, trots allt. Inte en så liten köttbit.

”Som syrran sa,” muttrade Sholeh och slickade sig om nosen. ”Dra, lillskit.”

Kargen verkade inte helt ha fått nog. Det återstod att se om han skulle ge sig på syskonen igen, eller grabba åt sig pinnen och dra med svansen mellan benen.

Kargen hade kortare ben än dem så han fick flänga hit och dit. Det måste vara svårt att hålla koll på två samtidigt. Intelligensen verkade vara bristande. Sholeh flikade in att det fick vara nog nu. Han lyckades få fatt i kargsvansen och efter några sving så flög han iväg i pinnens riktning. Shideh brast ut i gapskratt.
  "Den va' bra", fick hon fram mellan frustningarna.
  Lite för bra. Det kändes extra bra när Sholeh upprepade hennes ord. Shideh kände hur något blossade upp i bröstet, någon slags stolthet och syskonkärlek. Något som var lite tabu med tanke på att Shideh jämt skulle leka som om hon klarade sig helt själv men att Sholeh var något hon valde att stå ut med på grund av olika anledningar, alla som kunde räknas på tårna av en Shideh-tass. Även om tårna var lite fler på henne än normala vargars. Syskondynamiken hade i alla fall troligen inte sett bättre dagar än denna. Det var summan. Bra samarbete, faktiskt. Det var något man inte kunde ta ifrån deras prestation här. Kargen däremot, var inte lika nöjd med prestationen. Han tittade på sin pinne. Det slog gnistor om ögonen när han såg på syskonen igen.

Den va' bra, fick Shideh fram mellan frustningarna. Nöjt putade Sholeh ut med bröstet lite, han hade allt gjort en bra insats där. Syskonen var både roade och nöjda, men kargen å andra sidan såg ilsken ut. Skulle han anfalla igen? Han såg sin pinne, sedan mot syskonen med en arg blick. Men han verkade ha fattat vinken, äntligen. Det lille monstret tog sin pinne och lommade skamset och sårat in i den lägre vegetationen igen. Flammorna som fortfarande glödde svagt i Sholehs päls dog ut, och han såg sig omkring. Lite bestört lade han märke till att den lilla fejden hade satt sitt spår på området. Deras område. En grästuva glödde av lågor, och gräset var svett på sina håll. Sholeh stampade eldslågan till döds och pustade.


"Vilken liten irriterande lus," muttrade han buttert åt hållet som kargen försvunnit. "Han kommer nog inte tillbaka, iallafall."

[Avslutat!]