Det var en dimmig kväll, solen hade precis gått ner och några enstaka moln klädde den mörka himmelen. Luften var inte det minsta sval, utan mer behagligt ljummet. Vinden stod stilla. Det gula gräset drogs mot valpens mage för varje steg som hon tog, kittlades något men hon gav ingen som helst reaktion på det, hon var för trött. Valpen stannade plötsligt upp, krimskramset runt hennes hals var tungt, «Far» den äldre stannade upp och såg tillbaka mot det lilla livet, «Jag är för trött» gäspade hon stort. Han nickade och såg sig med ens omkring efter något enstaka träd eller någon buske, «Häng i lite till, det finns en buske lite längre bort. Kom» försökte han med en uppmuntrande ton men valpen gjorde en ledsam min mot sin pappa, han gav sig med en något irriterad suck. «Hoppa upp» himlade han med ögonen och böjde sig ner, den lilla valpen kravlade upp på hannens rygg och försökte att gripa sig fast så gott det gick.
   «Nuså, här kan du lägga dig» åter böjde han sig och valpen hoppade ner, ett svagt tack yttrade hon, «Jag tar mig en liten runda efter mat, jag är snart tillbaka» sa hannen, valpen nickade och såg sin pappa försvinna ur sikte, egentligen var han inte speciellt långt bort men gräset är mycket högre än henne själv och skymde därför sikten.
   Yzma vände sig mot busken, skådade den en kort stund innan hon slutligen satte sig under den. Ytterligare en gång gäspade hon, så stort att det nästan såg ut att klyva den lillas ansikte itu. Hon tog av sig det tunga krimskramset med sin svans, hon hade fått gåvan utav sin pappa någon vecka tillbaka och det var en ägodel som låg henne varmt om hjärtat. Tvunget är att alltid fullborda ritualen innan det går att sova; så valpen la sig ner på den hårda jordiga marken tätt intill buskens stamm, med svansen la hon sedan krimskramset på sidan utav hennes bröstkorg, vilket hjälper henne att sova. Ett nöjt sista andetag lämnade den lilla kroppen innan hon föll in i drömmarnas värld.
   Men, det var något som gjorde att valpen vaknade, något stod inte rätt till. Ögonen spärrades upp, trycket på bröstkorgen var inte längre där. Krimskramset, det var borta! Det prasslade i gräset en bit ifrån henne men inte blev hon rädd, hon for snabbt upp och rusade dit. Det var som en stig, nedtrampat gräs, precis som hennes pappa brukar skapa när han går. Valpens öron började ilsket att fladdra när ögonen skådade den som snott hennes ägodel längre bort i gången, «TJYV» utbrast hon och stormade i den andres riktning.
   Ropet som valpen gett ifrån sig snappade självklart Pogba upp, han sprang, så snabbt som han bara kunde för att rädda sin dotter. Tankarna flög omkring i hans huvud, huller om buller, tänk om någon överföll hans älskling?

[Här är krimskramset haha]

Azhekaslätten. Sholeh hade enbart sett den på håll från Itrozo, rosenskogens skyddande törnesnår. Det var varmt, men samtidigt kändes dimman som rådde kylig. Det var ett kargt landskap som låg för Sholehs tassar. Han sneglade över axeln. Han hade lämnat Rouzan, tillfälligt, för att vandra själv. Den andra hannen sov djupt och Sholeh stegade ut på Azhekaslättens öppna tomhet. Han vandrade en stund ut över slätten, spanade efter nåt. Byte. Han vädrade men lyckades inte spåra något. Tills den omisskännliga doften av varg gjorde sig varse. Det var en kontrast mot den fuktiga kvällsdoften, och Sholeh förde nyfiket tassarna ditåt. Vingarna var prydligt vikta mot hans sidor och på reflex sänkte han sig närmare marken. Han ville inte flyga nu och uppenbara sig för vem det nu än var som befann sig ute på slätten. En buske, större än de andra i området, vann Sholehs intresse och doften blev tydligare här. Han smög nu, tyst som en mus kröp han på lätta tassar genom det höga gräset. De smaragdgröna ögonen var fokuserat låsta på buskens rötter. Där under låg en liten varg. En liten sovande valp. En ytterst märklig valp, åtminstone. Hårlös och kal, som en fisk, blåaktig dessutom. Två betar krökte sig ur hennes nos och svansen var som en lång, kal tentakel. Vilken märklig varelse.  Sholeh kände till hur märkliga och olika vargar kunde verka i detta land, men det här var nog den underligaste lilla valp han någonsin sett. Genast spanade Sholeh efter föräldrarna, men ingen annan varg tycktes finnas i närheten. Hon var inte ensam, i vilket fall. Kvar i luften hängde en doft av någon annan. Bäst att snabba på vidare, då. Sholeh skulle precis smyga ifrån platsen när något annat fångade hans intresse. Något... dekorativt hängde om valpens hals. En amulett, ett halsband... eller ett krimskrams. Det var mycket vackert. Sholeh funderade och insåg att det skulle bli en fin present till Rouzan. Det var fel att stjäla, det visste han, men han ville verkligen ha den. Att köpslå var inte riktigt på kartan och han anade att den vuxne snart skulle återkomma. Sholeh slog snabbt till. Smidigt och tyst knyckte han smycket och smög ifrån platsen på mjuka tassar. Han höll en låg profil och höljdes väl av det höga gräset med krimskramset i ett fast grepp mellan tänderna. Han tassade i riktning mot Itrozo igen och hann komma en bit innan han stördes av ett ljud. Ett prasslande ljud likt små tassar mot gräs, följt av ett högt rop. Tjyv! Sholeh såg över axeln och märkte samma konstiga lilla valp från tidigare komma springande genom den snäva gången Sholehs kroppshydda hade plöjt fram i gräset. Hon stormade rakt mot honom och Sholeh hoppade in i det höga gräset för att undgå en eventuell attack.
"Det var det värsta. Tjuv, jag? Jag har inte tjuvat något."
Han log lite slugt med smycket mellan tänderna. "Jag bara... hittar saker och om de är fina nog så behåller jag dem."

Främlingen vek undan in i gräset för att komma undan attacken vilket Yzma inte alls var beredd på, hon försökte att bromsa men det slutade med att hon tumlade runt ett par varv. «Det var det värsta. Tjuv, jag? Jag har inte tjuvat något» med en suck och något ömt framben satte hon sig upp, vände det lilla huvudet argt emot tjuven. Tydligt fanns hennes vackra krimskrams mellan hans tänder. «Jag bara... hittar saker och om de är fina nog så behåller jag dem» öronen började ilsket att fladdra, gåvan skulle denne inte få ta ifrån henne. Ett argt skri bubblade upp ur valpens hals, trots det ömma frambenet satte hon fart emot hannen.
   Tvärt stannade hon upp framför tjyven, «Ge hit!» skrek Yzma och började att slå med sin svans mot den andre.
   Ett mörkt trummande ljud tycktes bli allt tydligare och tydligare, den unga kände mycket väl igen vad det betydde och hon log slugt emot hannen mellan svansslagen.
   I ögonvrån stormade Pogba in och med ett ryck rörde inte tassarna vid marken längre, förvirrad såg hon sig omkring, krimskramset då? Yzma fäste blicken på tjuven, bakom denne rusade en puma mot scenen och det var då hon förstod att fadern hade räddat henne från att bli pumamat. «Men.. krimskramset» kved den lille.

[Om det inte framkommer så plockade Pogba upp Yzma mellan käkarna i slutet och började springa från puman xD]

Vargen skrek argt åt Sholeh och han ryckte lite förvånat till, strök öronen bakåt för att skydda hörseln från det skarpa lätet. Vilken gaphals! Det slutade inte där, utan valpen sprang rakt emot honom, försökte även slå med svansen mot honom. Innan Sholeh hunnit ta till flykt upp i luften hade hon daskat till hans ena framben. Han drog det snabbt till sig, och rynkade irriterat på pannan. "Nej, nu du.."
I fjärran hördes ett väldigt trummande. Sholeh hade varit för upptagen med valpens kamp att han inte märkte det förrän det nästan var för sent. I ögonvrån stormade en större, vuxen. Förälder, troligen? Sholeh förberedde sig för flykt, eller kamp, men fadern valde att plocka upp valpen och sprang därifrån. Kvar stod Sholeh med krimskramset mellan tänderna. En sådan besynnerlig familj.
Han skulle vända om när en ny fara gjorde sig synliggjord. En puma? Den stora katten fräste och rusade rakt emot honom, och Sholeh slog ut med vingarna och gjorde ett försök att kasta sig upp i luften. Men en kloförsedd tass nådde tag i hans bakben och rev ner honom från luften. Ett smärtat gny undslapp Sholehs hårt sammanbitna käkar.