Det var en bitande kall vinterdag som Hielo återvände till Kaiwood.

Jorden var van under hans tassar, träden välbekanta i sin uråldriga oföränderlighet. Luften bar på bekanta toner under spåren av de nya vargar som gjort skogen till sitt hem, trots snön som dämpade alla dofter. De gamla träden välkomnade honom tillbaka, knotiga och högresta som han mindes dem, snärjde sina rötter kring stigar han vandrat många gånger förr. De kala kronorna reste sig mörka mot en vintervit himmel, dagen var ljus trots avsaknaden på sol och enstaka snöflingor singlade ned för att betona stillheten som rådde i skogen.
Allt var sig likt, men än mycket annorlunda. Det var länge sedan han var här sist.

Den stora vintervrenen vandrade långsamt genom skogen, lugnt men målmedvetet. Strax efter honom gick raganan Baugur, med Debwer sittandes i sin hornkrona. Hielos tassar lämnade djupa avtryck i det tunna lagret av pudersnö som täckte mossa och rötter, den långa pälsen svepte mjukt mot frostklädda snår och grenar. Sällskapet gick i tystnad, i Hielos fall med orörligt lugn. Han visste exakt var han var på väg, då de banade väg mot Kaiwoods hjärta.

Skogen hade blivit liten under åren som gått.
Träden hade inte blivit fler, snåren inte trängre, men ändå var Kaiwood mindre än förut. Det var Hielo själv som hade blivit större sedan han senast var här, och det hade inte enbart med bergens öppna vidder att göra. Vrenens blå blick gled över omgivningarna med svalt intresse då han gick, utan vare sig oro eller förväntan.
De hade sedan länge passerat revirgränsen norrifrån, om än diffus under snön som fallit. En stund så hade de följt ån och sedan passerat den, vandrat djupare mot de klippor som Blossom en gång i tiden proklamerat som sina. Deras.

Träden glesnade plötsligt, och öppnade sig i en glänta med där ett jordröse tornade upp sig. Hielo saktade långsamt in och stannade, just invid kullens fot.
Vandrarna talade om Morikos höjd, om hösten då gudinnan själv steg ned till Numoori för att rädda dem från de döda som vandrade.
Så det var detta. Tyst så iakttog han höjden, innan han med långsamma steg började gå i en vid cirkel omkring den. På andra sidan så stannade han igen. En kort blick ägnades Baugur och Debwer. Det var här de skulle vänta. Han hade inte berättat mycket för dem, men tillräckligt.

Snön föll mjukt över dem, den vintervita vargen som återvände och det gudomliga märket på världen. Hielo vände blicken mot skogen, andades in den bittra vintervinden, och väntade.

Det var Pondus som hade sett trion som hade passerat revirgränsen. och trots att han vanligtvis var ivrig att kasta sig in i saker och hade en alldeles för stor mun för sitt eget bästa hade han beslutat att låta dessa passera utan att han lade sig i. Trots det stora egot den mörka hanen bar på insåg även han att han inte hade kunnat bjuda något större motstånd i denna situation. De var tre stycken, och han var ensam. Hans ego var inte så stort att han trodde han skulle klara den saken. 
Så istället hade följt dem ett tag, på ett väldigt behörigt avstånd, tills de nådde den höjd där gudinnan Moriko en gång hade vänt jorden upp och ner. Och då trion verkade stanna där hade Pondus lämnat dem, och med snabba steg hade han sökt sig mot resten av flocken.
När han nådde dem hade snabbt förklarat läget för Shiva, och med flåsande andetag hade han projicerat en suddig bild av de tre främlingarna för Shiva.
Och ledaren hade direkt känt igen den stora isvargen som hade vandrat först.

Utan tvekan hade han rest sig. En kort uppmaning hade lämnat hans strupe innan han hade börjat vandra, utan att se sig omkring.
"Kogan. Corson." 
Kanske de hade haft sina dispyter, men Shiva tvekade inte när han uttalade deras namn. Han litade på dem. Och med de två hanarna tätt bakom sig ledde han dem genom den snötäckta skogen till kullen som skapats efter gudinnans framfart.
Och precis som varje gång Shiva beträdde området tappade han för några sekunder andan. Att se platsen där hon en gång stått framför dem, beskydda dem och skogen... Det var lika magiskt varje gång. Och en kort, tacksam bön formades i hans tankar innan han vände blicken mot de tre skepnaderna som fanns längre bort.
Han hade bilden av dem i huvudet, den han fått av Pondus. En behornad vren vandrade bakom den vite, och i kronan på denne satt en liten, insektsliknande varg. Men fokusen lades inte på dessa.
"Hielo."
Utan vidare tvekan hade Shiva låtit bestämda steg föra honom över marken. Bakom honom lämnades en rak rad av tassavtryck i den mjuka snön. 
Han stannade upp framför den alltjämt ståtlige hanen som han mindes sedan barndomen. Hielo var som en del av omgivningen, passade perfekt in i det vinterlandskap som omgav dem, precis som i det minne Shiva hade av den kylige hanen. 
"Det var ett tag sedan sist." Ett svagt, stelt leende gled över den svartvita hanens läppar då han såg in i den iskalla blicken som mötte honom. "Jag trodde inte att jag någonsin skulle få sig dig vandra över dessa marker igen."
En viss respekt fanns i Shivas röst. Om än han var vaksam, väldigt vaksam. Han trodde inte för en sekund att den äldre hanen hade återvänt till Kaiwood bara för nostalgin.

[För vetskap, Pondus är en npc i TBB.]

Akira hade befunnit sig i närheten av Shiva. Om än på avstånd så hade han lite svårt att tänka på annat än vad som hänt sedan Sora dog. Akira hade tappat en del av sig själv men funnit en annan. Därför ville han lära sig mer om Shiva. Hans far. När Pondus, den mörka vargen som Paimonia han ofta sett Paimonia med, förut, och berättar något för Shiva om främlingar i Kaiwood så hade Akira spetsat öronen och när Shiva kallat till sig två hanar i flocken och rört sig bortåt så kunde inte Akira hejda sin nyfikenhet. Och han ville så gärna bli accepterad. Så han reser sig snabbt upp och följer efter. På avstånd. När de närmar sig kullen som kallas Morikos höjd så får Akira med syn på den stora vita vargen som står där med två följeslagare. Men de två andra försvinner då Akira faktiskt blir överraskad över hur stor den vita främlingen är. Öronen drar sig sakta mot nacken och Akira håller sig i bakgrunden. Stannar på behörigt avstånd bakom Shiva och de andra. Där stannar han och iakttar vad som händer. Spetsar öronen och lyssnar.

Från den gråbleka himlen hade tunna, fina flingor av snö singlat ned sedan tidig vintermorgon. Under Kaiwoods mörka träd hade vinden stannat och snöflingorna förblev ostörd i sitt långa fall. Ett magert lager av vitt hade lagt sig över marken och knöt jorden samman med himmelens färglösa vy.  Kylan var bitande kall i nos och tår, varnande om månvarven av vinter som var att komma.
     Tillsammans med många andra flockmedlemmar spenderade Corson sin lediga tid i hjärtat av Kaiwood. I sin egenhet hade han sökt sig bortåt, tydlig med sitt avtagande från sällskap. Han njöt av stillheten som snön erbjöd. Orörlig låg han kvar medan flingor av vitt en efter en fastnade i den mörka fällen. Försjunken i sin egen inre värld, vaknade han inte till förrän Pondus anlände med väsnande steg. Corson kastade en frusen blick i hannens riktning innan han åter vände bort huvudet. Öronen vinklades uppmärksamt mot ledaren och Pondus när nyfikenhet väcktes i ynglingen. Pondus sinnesstämning var livad och skvallrande.
     ”Kogan. Corson.” Den mörka höjde huvudet och såg mot Shiva. Något slö i kroppen sträckte han på sig som hastigast innan han travade ikapp efter Shiva, och slöt upp jämtes den äldre flockbrodern. Under vandringen var bara deras steg i den frasande snön det enda som ljöd.
     Emellan de förvridna, djupt mörka trädstammarna kunde han snart se Moriko’s höjd. Men hur storslagen Gudinnans monument var så var det inte det de bleka ögonen fästes på. Framför den tornade sig en enorm varg upp. Det gick inte att dölja den förvåning som han kände. Som född ur vintern själv kändes luften omkring plötsligt kall och tung. Snöns fall kändes symbolisk, trollbunden. Corson kämpade för att samla sig, sansa de rusande tankarna, innan de äntligen steg fram i det grådaskiga skenet från öppningen av träd runt höjden.
     Shiva talade, namnet Hielo lämnade honom. Det var inte okänt för ynglingen, han hade hört hannens namn förr. Respekten som spelade i ledarens ton var förståelig. Corson kunde inte känna annat än förundran vid åsynen av den jättelika vintervargen. Men ivriga frågor beblandades med en ivrig häpenhet bubblade otåligt.

Hielos blick vandrade långsamt över skogsbrynet, milt intresserad av de snöklädda trädkronorna. Färska dofter av Kaiwoods vargar mötte honom i vinden, han var inte förvånad. Om än skogen var stor så var chansen liten att deras närvaro innanför revirgränsen gått obemärkt till. Hur de skulle reagera, de här vargar som tagit på sin Blossoms malätna mantel, det var frågan.
Hielo gick tyst och långsamt invid höjdens kant, granskade de upprivna rötterna som stack upp ur jorden under snön. Med en stor tass och långa klor vidrörde han ett vargkranium med intryckt skallben. Spåren av striden, de döda som vandrat och de levande som dött. Men det hade ingen betydelse nu. Hans klor ritade spår i snön då han gick.
Genom snöfallet mellan träden så lösgjorde sig en skara vargar. Hielo stannade och vände sig, ack så långsamt, om. Hans blick föll på de fyra, i tur och ordnig, utan att ett spår av känslor fanns i hans ansikte. Han var bilden av intetsägande, blank som snön omkring sig.

Så talade Shiva, och skuggan av ett leende drog över Hielos läppar. Senast de hade mötts så hade Shiva varit knappt större än de tassavtryck Hielo lämnade efter sig i snön. Nu var han större, och märkt av det arv Blossom lämnat efter sig.
"Jag hörde berättelserna om vad som hände här förra hösten." Blicken gled över höjden. "Moriko värnar om sin skog. Att gå till såna här längder för att skydda gamla ekar och tallar." Rösten var varken beundrande eller nedlåtande, men konstaterande.
Hielo blev tyst ett ögonblick, stilla som snöfallet omkring sig. Hans blick vändes långsamt till Shiva, föll på honom med en frågande tyngd.
"Men om flocken som bor här... De berättas det inget om. Om Kaiwoods vargar så är vandrarna tysta. Jag tänkte att flocken kanske hade förgåtts. Men här står ni."
Det fanns ett konstaterande i hans röst, med en betoning på det sista ordet. Ni. Vad ni än är för vargar. Men tonen var sval och artig, som småprat omedveten av sammanhanget.
Hielo vände åter blicken mot kullen, till synes inte särskilt intresserad av Shiva och hans följe.

Synen av Hielo var sannerligen mäktig där han befann sig i sin fulla prakt, omgiven av den snötäckta skogen. Och det fanns en tid då Shiva skulle ha vikt sig under honom, då bara synen av den enorma hanen hade fått honom att darra, men inte längre. Visst, respekten fanns fortfarande där, djupt rotad i den svartvita ledaren. Men Hielo var inte längre en av dem, så han vägrade vika sig som han tidigare skulle ha gjort.
Den djupa rösten som lämnade den vite var bekant. Han skulle känna igen den var som helst. Vissa saker glömde man aldrig. 
Det fanns en tid då Shiva hade kunnat tänka sig att följa den vite, genom livet tills döden tog honom. Men Hielo hade inte intresserat sig för flocken då Blossom hade lämnat jordelivet. Shiva mindes det också, hur han hade återvänt efter sin resa för att lära om energierna, hur han hade kommit tillbaka och fått höra om Blossoms död, om Hielos svek och om hur den vite hade lämnat tronen åt eldhonan. Och det var i samband med det som bitterheten mot den kalla hanen hade vaknat inom Shiva. Även om han bara varit en ungvarg då så fanns de känslorna fortfarande kvar, slumrande.
Men vid den vita hanens ord väcktes de igen. Trots att tonen var artig så tyckte sig Shiva ana en viss ignorans hos den store. 
"Ja, här står vi."
Han kände energierna hos sina flockfränder, hur de med spänning väntade på det som skulle ske, vad det än kunde vara. Han kände en viss irritation över att Akira hade anslutit sig till dem, men han sade inget om den saken. Inte nu. Nu krävdes hans fokus hos Hielo och det följe som skred efter isvrenen.
Shivas blick dröjde sig kvar på den vite, trots att Hielo vred sina ögon mot Morikos höjd.
"Om det är nyfikenhet, eller oro, för vårat öde som leder dig tillbaka till Kaiwood, så kan jag försäkra dig om att vi fortfarande håller hårt om våra marker. Att vi fortfarande exsterar. Som du ser."
Shiva tvivlade på att det var det som var anledningen till att Hielo nu befann sig här. Säkerligen fanns det något mer bakom denna återkomst. Men trots sina misstankar pressade han fram ett stelt leende på läpparna.
"Jag tvivlar dock på att du tillåter dina tankar att dröja vid din gamla flock allt för ofta. Jag ser att du har skaffat dig ett nytt följe."
Blicken gled över den hornklädda vrenen och den insektsliknande vargen som satt i dennes krona.