I takt med att han känt sig allt bättre så hade hans hemlängtan bara stegrat. Han hade därför ganska snart efter överfallet bestämt sig för att det var dags att ta sig hemåt så fort han kände sig stark nog. Det var länge sedan han varit hemma nu, för länge sedan. Mycket hade hunnit hända, inte bara att han blivit skadad, men han hade gjort stora framsteg i sin utbildning och hade växt och mognat mer än vad han trott att han skulle under den här tiden. Nyfikenheten och längtan efter att få reda på vad som hänt i flocken och att träffa dem alla hade blivit alldeles övermäktig på sistone, så det hade varit ett perfekt tillfälle att ta tag i det hela nu när han ändå inte kunde arbeta som vanligt.
Han hade inte kunnat vandra särskilt fort, hans högersida ömmade fortfarande emellanåt där hanens horn hade spetsat honom, så han hade tagit sin tid på sig att uppskatta omgivningen på vägen, försökt göra det bästa av saken. Hans kropp bar fortfarande tydliga tecken från det som hänt, främst över högersidan och bakbenen, om än pälsen nu hade börjat dölja en del av ärren. Han såg inte fram emot vad hans mamma skulle ha att säga om saken, om än han saknade henne något enormt tillsammans med syskonen.
Till sist så hade Norspirets välbekanta stenlandskap öppnat upp sig framför honom och ett brett leende hade lagt sig på hans läppar. Det var en speciell känsla att återvända hem, bättre än den någonsin känts förut nu när han varit borta så länge. Så när han kom närmare fästningen så höjde han huvudet upp i luften och ylade, meddelade flocken om att han hade återvänt hem.

(Öppet för Cirkelmedlemmar)

Hassel låg och vilade när en ylande stämma når hans öra. Öronen spetsas genast på huvudet. Stämman känner han igen allt för väl men har inte hört den på länge och hjärtat hoppar över ett slag av förtjusningen som värmer upp kroppen inifrån. Hassel är snabbt på benen och sätter fart. Filten han legat på kanar iväg från under hans tassar och landas i en hög vid motsatta väggen när den unga Togo-hanen far ut ur rummet så snabbt som benen bär honom. Genom fästningen saktar han endast in i kurvorna för att inte dundra rakt in i väggen. Han kommer ut på gården utanför och ute i den friska luften sätter han nosen till skyn och släpper lös ett yl till svar, välkomnande. Utan att sakta farten fortsätter han mot röstens källa. Inte ens när han får syn på brodern saktar han farten. Han stannar inte förrän han nästan krockar med brodern och slänger frambenen om Timo i en björnkram.
”TIMO!!!” utbrister han och svansen viftar så fort bakom honom att den är ett blurr. Hassel tar ett steg tillbaka för att få en överblick över brodern.
”Vad i Lunes långa öron har hänt med dig?” frågar han när han ser i vilket skick Timo är i.

För en gångs skull hade Ayira tagit tillfället att vila på sin tjocka vita renhud i sitt egna lilla krypin. Sen allt hade fallit samman hade hon mer eller mindre låst in sig i sitt lilla hobbyrum. Hassel hade hållit henne sällskap till och från men mest ville hon nog egentligen bara vara själv, grubbla lite över allt. Få tänka högt för att själv få höra hur korkade hennes argument är, få ett tillfälle att idiotförklara sig själv. Saknaden efter hennes son och dotter skar i det redan smått nedbrutna hjärtat. Hade Ayira inte haft sina barn här så hade hon nog gett sig av för att hitta något annat, något som känns helt och stillsamt igen. Men det fanns inte en chans att hon skulle överge sina barn, hon tänkte inte göra samma misstag som Vasilia gjort. Hellre fick hennes egna barn bränna henne på bål innan hon lämnade dom bakom sig.

Den silvriga lilla tiken hade inte hunnit mer än slumra till till när något bekant hördes i fjärran. Öronen spetsades ordentligt och Ayira slog snabbt upp ögonen, hade hon hört rätt eller var det hennes utarbetade hjärna som spelade henne ett av många spratt igen. Nej det var inget spratt, Hassels snabba steg tydde på något helt annat och hon reste sig snabbt upp från den tjocka huden. Var det verkligen Timo som hade kommit hem, hade han äntligen kommit tillbaka för att hälsa på efter all denna tid. 
Snabbt rörde hon sig genom hemmet tills öppningen ut trädde fram och klev ut i det skarpa ljuset. Kisande med en tass skyddande mot solen följde hon Hassels mörka kropp tills den stannade vid en mycket bekant gestalt. Ett mjukt litet leende sprack fram när hon började röra sig mot Timoteij redo att omfamna honom efter Hassel, dock hann hon inte mer än komma upp till sonen sin innan det moderliga efterlängtade leendet försvann. Förvirrat flackade den ljusa blicken fram och tillbaka när hon granskade sonen sin innan den svartnade för ett ögonblick. "Va..." Ayira fick jobba hårt för att inte falla isär där hon stod, hon klarade inte av mer av detta. Hon ville inte har mer av detta i sitt liv. Varför kunde inte gudarna att ge hennes familj lite lycka i livet för en gångs skull. 
Med ett djupt andetag bet Ayira ihop och försökte samla ihop sig så mycket hon kunde. "vad har hänt?" med en allvarlig låg ton omfamnade hon sin efterlängtade om än sargade son.

Då Hassels välbekanta, men nu något mörkare, stämma svarade hans så sken hela han upp. Det kändes nästan surrealistiskt att vara tillbaka och att snart få träffa familjen, som om det var just precis utom räckhåll och inte verkligt innan han kunde se och känna dem nära sig. Känslan höll i sig då han såg broderns mörka skepnad komma springandes i full fart mot honom, men lättade ju närmare han kom. Inte långt efter Hassel kunde han också skymta deras kära mamma springa mot honom. Han hade inte varit beredd på att brodern skulle kasta sig runt om hans hals i en stor kram, vilket fick honom att kvida till av smärtan.
''Aj, försiktigt!'' svarade han med ett lite ansträngt skratt. Han mådde betydligt bättre nu och hade inte längre lika ont, men plötsliga stötar eller underliga vridningar fick fortfarande en viss smärta att blossa upp, något som han helst undvek. Det dröjde av förklarliga själ inte länge innan familjemedlemmarnas entusiasm över hans återvändo byttes ut mot allvarsamma blickar och frågor om hans tillstånd. Han suckade, hade väl inte egentligen väntat sig någonting annat än att det skulle vara det första som kom på tal.
''Jag blev överfallen av två vargar för ett tag sen som tyckte det var roligt att utnyttja min position för att lura in mig i ett bakhåll''. Han skakade på huvudet. ''Hade väl egentligen klarat mig rätt bra om det inte vore för att hanen spetsade mig med sina förbenade horn och jag höll på att förblöda''. Han målade inte direkt upp en särskilt bra bild av sig själv och sin jobbposition just nu, gjorde han? Men han tänkte inte ljuga för dem. ''Turligt nog så har jag några väldigt goda vänner, och min egen kraft, att tacka för mitt liv. Jag mår betydligt bättre nu om än jag inte är helt återställd, så jag tänkte det vore ett bra tillfälle att komma hem en sväng''. När han till sist tystnade så lät han blicken hoppa mellan mammans och broderns ansikten och inväntande deras reaktioner.