Han sneglade på de äldre och fortfarande större vargarna i hans sällskap. De tre gick längs reviret, Iro hade nog mest bara hamnat där för att resten av flocken var trött på honom och ville att han skulle göra något annat än irritera alla. Inte så att Kogan och Javelin verkade supernöjda med att ha med honom... Javelin verkade inte särskilt nöjd över att ha Kogan med heller, hon hade säkerligen hellre velat gå själv.
Trots att han hade växt en hel del på sistone så var han fortfarande mindre än de båda i hans sällskap, något mer i jämnhöjd med Javelin. Säkert skulle han bli lika stor som pappa när han hade växt färdigt, men det var irriterande att inte kunna torna upp sig över andra redan nu, han skulle behöva det.
De andra två småpratade med varandra, Kogan verkade stöta på Javelin som inte verkade helt nöjd med det.
"Hej, Kogan!" sa han plötsligt, avbröt den äldre vargen mitt i en mening "Du är rätt ful, vet du det?" Frågan var ställd väldigt rättfram och utan vidare eftertanke. Javelin verkade ge ifrån sig ett fnitter som inte var helt frivilligt.

"Hey, kom igen sockertopp." Han såg på Javelin med åtrå i blicken och var precis på väg att slicka henne bakom örat. "Du skulle bara våga!" Fräste hon hastigt tillbaka och blottade irriterat övre tandraden innan hon vände bort ansiktet i hopp om att han skulle försvinna upp i rök om hon ignorerade honom.
"Javelin..." Åh, denna tik. Alltid så motsträvig. "Ge Kogan lite socker istället." Gnällde hannen missnöjt och såg stint på honan med ett överspelat nedstämt anletsuttryck. "Du vet att du vill." Hennes blick hade smalnat av och man kunde riktigt se ursinnet som bubblade inom henne. Sen satte det igång. En radda med utskällningar for genom luften utan någon till synes hejd. Kogan log charmant och tog gladeligen emot orden som kastades på honom. Han var nöjd över att hon riktade sin uppmärksamhet åt honom igen. "Hey, hey. Sötnos." Han blinkade flörtigt med ena ögat. "Vi borde..." Han avbröts av frågan som valpen ställde. I sin förvåning så stannade hannen upp och la en äcklad blick över bihanget vid hans sida.
Valpens närvaro hade Kogan diskret förträngt när han jagat efter Javelin för att hänga med henne på revirpatrulleringen. Han visste inte dess namn eller varför den ens var där men så länge den höll käften stängd så antog han att den inte skulle vara till några bekymmer. Kanske att den till och med hade kunna lära sig något av att studera hans ädla förföringskonster men förbannad vare den för orden som den yttrat till honom... Ful?  Bakom honom hörde han fnitter från tiken han lagt så mycket tid och energi på.
"Stick härifrån ditt lilla äckel. Förpesta någon annan med din odöriska närvaro." Morrade han ut mellan låsta käkar. Fanns det något han inte klarade av så var det negativa kommentarer om hans utseende eller när han blev illa avbruten i sina raggningsförsök.

När Kogan morrade åt honom att försvinna och förpesta någon annans närvaro plutade han missnöjt med munnen. Var han så långsam att han inte visste att Iro inte kunde gå sin väg? Klart han fattade att han varit ovälkommen, så dum var han inte.
"Kan jag ju inte!" muttrade han tjurigt och ruskade om på vingarna. Han såg i sidled upp på Kogan och var tyst i någon sekund innan han brast ut i ett brett flin.
"Vaddå, visste du inte det?  Hur fick du ens det där i fejset? Gjorde det ont?" frågade han, knappt utan att andas emellan frågorna. Han var medveten om att detta skulle kunna göra den äldre vargen argare, men Iro var samtidigt nyfiken, och det var jättetråkigt att lyssna på Kogan när han försökte flörta med ett hopplöst fall.
Eftersom Iro gick ett steg ifrån stigen - Kogan och Javelin gick på den så han fick ju inte plats - tog han ett språng upp på en rot och fortsatte sedan ner på andra sidan utan att släppa Kogan helt med blicken.

Han tog ett djup, samlande andetag och slöt ögonen.
Inte kunde han förvänta sig större tankeverksamhet från en föräldralös valpspoling som uppenbart sökte sig till de vuxna i flocken för att finna en stabil individ i sitt liv... så egentligen var det inte så konstigt att den följde just honom.
Kogan andades ut genom näsborrarna och såg åter på ynglingen vid deras sida. Ett lugn hade lagt sig över hans hela uppenbarelse.

"Spring och leta reda på dina föräldrar eller något annat som tar väldigt lång tid för dig att göra. Seså. Spring iväg nu." Ett ansträngt leende låg över hans läppar samtidigt som han manade valpen att försvinna från platsen.

"Mjämjämjä." muttrade han i en utandning och vickade på huvudet för varje stavelse. Slutligen räckte han ut tungan och föll in bakom de båda vuxna.
"Varken du eller jag vet vart mina päron är så då kan lika gärna du leta efter dem, men det vill du ju inte." sa han och började nöjt jaga skuggor på stigen bakom Kogan och Javelin, redo att störa dem igen.

[det kortaste svaret du någonsin fått ;D]

"Nä, det vill jag inte," instämde han till Iros ord. Paret fortsatte längst med den upptrampade stigen. Javelin sa sällan något då Kogan gladeligen pratade på om diverse ting, främst om Javelin och den skönhet han såg hos henne. När hanen märkte att hon fullkomligt ignorerade honom och vägrade se åt hans håll så såg han istället besvärat över sin skuldra, till ynglingen som höll sig redo i deras släptåg. "Lär dig att välja dina tillfällen bättre," tonen i hans röst skrek av missnöje.

Iro hade stängt av och slutat lyssna på Kogans eviga pladder. Emellanåt tog han ett språng efter en spännande rot eller liknande och attackerade den. När Kogan såg sig om och missnöjt berättade för Iro att han skulle välja sina tillfällen bättre räckte han helt enkelt ut tungan och hoppade på en rot vid sidan av vägen. Han kunde inte komma på ett smart svar men det tänkte han inte berätta för Kogan i alla fall.

En tung suck smet mellan hans läppar när Iro sträckte ut tungan åt honom i en ogillande gest. "Var sån då." Han fnös och vände sig framåt igen.Tillsammans fortsatte de längst den upptrampade patrullsträckan utan att yttra några ord sinsemellan. När de var klara skildes de åt.

(Avslutat)