Den egendomligt färgade varginnan låg och tog det lugnt invid ett träd. Den långa svansen var omsorgsfullt lindad runt kroppen och ögonen var halvt slutna. Bröstkorgen rörde sig upp och ned och lugna, tysta andetag lämnade den lilla nosen. Så plötsligt var det något som väckte henne ur sin dåsande vila. De (löjligt) långa öronen spetsades och hon var med ens klarvaken. Det var någon på reviret. Hon kände det, hon kände det i hela kroppen. Och när Jira fick aningar som dessa brukade de stämma. Mossan kände tyngden av tassar emot sig och träden viskade ivrigt. Andarna väste av upphetsning. Jira förstod att kriget stod nära.
Så vaknade hon. Hade visst slumrat till.
Hennes drömmar hade allt oftare fyllts med krigsscenarion, vissa långa och invecklade andra bara kort glimtar, en strid här, en främling där. Hon undrade om alla fick sådana efter oroliga tider. Hon reste på den lilla kroppen och sträckte på sig. Först ut med frambenen och upp med rumpan, sedan ut med bakbenen och upp med huvudet. Det knakade tillfredsställande i lederna. Planlöst börjar hon strosa runt igenom skogen. Kriget hade varit kort, kortare än hennes träning förberett henne för iallafall, och de hade utan tvekan regerat. Men något skavde i honan efter striden, och det var inte förlusten av Armageddon, hon och hanen hade aldrig varit nära. Det var något annat. Ibland när hon pratade med medlemmar eller låg och tänkte för sig själv kunde scenarion spelas upp i hennes huvud utan att hon hade någon kontroll över dem. Korta snuttar av striden, de höga ljuden, skriken, morrningarna. Ljudet av käftar mot kött. Och hon blev rädd. Aldrig skulle hon erkänna det ens för sig själv men det blev hon. Om detta hade hon aldrig fått lära sig, och hon skämdes något otroligt över det.
Om detta satte hon sig att gräma över invid en sten. Var hon svagare än alla de andra krigare som fanns i flocken? Var hon en besvikelse, en vekling? Aldrig skulle hon dela informationen med någon, men det räckte med att hon visste det själv för att det skulle slå henne ur balans. Hon visste inte vem hon var längre, om hon inte var den starka, självsäkra krigaren hon alltid kämpat för att bli. En djup suck lämnade henne och hon började studera mossan under sina tassar.


[Kogan]

En bit längre bort i ett litet område med ett öppet fält, fritt från de väldiga trädkronorna som annars hindrade solens varma strålar från att nå marken i den täta skogen, befann sig drakargkorsningen.
Hanen låg utfläkt på ryggen i det mjuka gräset. En kall men varsam vind svepte in från norr och dansade över den mörkes bröstkorg där han badade i värmen från solen. Hösten var på intågande och det var inte bara kalla vindar som talade om det, på sin vandring till skogen hade han stött på ett flertal fågelflockar som varit på väg söderut. Dagarna blev allt kortare när kvällsmörkret svalde landet tidigare än vad det gjort under sommarens längsta dagar och trädens friska gröna löv hade istället tagit en brandgul kulör.
Den röda blicken vilade under stängda ögonlock och benen hängde lealöst i luften. Han njöt av lugnet och värmen som låg över gläntan.
Ännu hade det inte skett mycket inom flocken att tala om, reviret var stort och som han fått veta av Shiva så var medlemmarna många. Utspridda över det jättelika området som var Kaiwood. Kogan särade käkarna i en djup gäspning.

”Men goddag på dig din livsnjutare!”
Spottade hon fram med en road men ändå vänskaplig min. Hon och Kogan hade inte fått tillfälle att talas vid än, han var ny i flocken, men han var hennes trogne flockbror och Jira gillade alla som ville flocken väl. Hon steg ut i den öppna gläntan men stannade på behörigt avstånd.

”Men goddag på dig din livsnjutare!”
Öronen vreds åt det håll rösten kommit från. Kogan låg stilla kvar på sin plats i solskenet. Hannen hade inga planer på att röra sig mer än nödvändigt en dag som denna.
En gäspning särade på käkarna och han sträckte ut frambenen, ut i det tomma ytan ovanför, så långt kroppen tillät honom. Tårna spretade stramt åt diverse håll samtidigt som de utfällbara klorna gjorde sig synliga på randen av hans tassar.
"Man får passa på." Kogan la skalpen platt mot gräset under sig och väckte de röda från sin slummer, från under ögonlocken. "Jag har fått för mig att platser som denna tillhör något av en ovanlighet här i Kaiwood." Han lät blicken vandra över den lilla varelsen som han möttes av. En besynnerlig liten filur var det allt.

Solen gassade ner på dem och Jira kunde inte säga att hon njöt av det ens i närheten av så mycket som hanen verkade göra. Man får passa på. Ja det får man väl. Själv var hon en varg född ur skuggorna och det var där hon hörde hemma, därför passade denna skog hennes så bra. Och så var hanen tvungen att befinna sig en av de få ljusa platser som ändå fanns att finna i skogens myller av träd och dimma.
"Högs ovanliga, tack och lov.."
Svarade hon med ett svagt leende. Men sedan slog hon sig ner bredvid honom, dock på ett behörigt respektfullt avstånd. Hon övervägde om hon skulle säga något mer, få fart på ett samtal, hanen var trotts allt  ny och kanske behövde hjälp med att komma in i flocken. Känna sig välkommen. Och hon ville att han skulle förstå att bara han hade rätt mindset och en vilja att kriga skulle han passa in bra här. Och om han ärade skogen och flockens traditioner. Det var inga stora krav egentligen. Men ett stelt socialt spel var samtidigt inget hon var intresserad av. Att fråga honom hur han trivdes i flocken, om han kommit extra bra överens med några. Det var inte riktigt hennes stil att fråga om sådant. Likväl harklade hon sig och såg ner på hanen.
"Men ni verkar njuta av dem, så det är ju alltid något."
Hon flinade lite ansträngt. Vad höll hon på med egentligen?

[Avslutat pga dödsfall]