Numoorislätten. På något sätt tycker han inte om denna plats. Men alla platser har väl ändå sin särskilda charm. Dock svårt att se någon som helst charm med denna öppna plats. Nej, det är bättre med platser där det finns med växtlighet. Mer buskar och träd. Bättre kamouflage.
Den stora hanen vandrar lugn och bestämt över slätten. Han riktigt känner marken under tassarna. Tar in varje steg. Har full koll på omgivningen.
Den gröna blicken med stänk av gyllengult ser sig forskande och misstänksamt omkring. Denna hane har lärt sig att trots att allt ser lugnt ut så är det inte alltid det är det. Man måste alltid vara på sin vakt mot allt och alla. Man kan inte lita på någon. Det rycker lätt i läppen så att spetsarna på huggtänderna blottas till och från. Sen stannar hanen upp och ruskar på hela kroppen. Det sprakar lätt om honom. Sen sträcker han på sig och går vidare.

Det är tidigt på morgonen. Solen har just börjat att kasta sitt sken över världen. Avlägsna fåglar kvittrar glatt i höstvärmen. Himlen är molnfri. Det kommer nog bli en vacker dag. Finns det något man kan kalla vackert nu för tiden? Skuggor är det som svärtar vargars hjärtan nu för tiden. Skuggor som mörkar sinnet och förvränger allting. Alla är misstänksamma mot alla. Det finns ingen tillit någonstans. Det är perfekt.

[Pax till Eqii]

Den var en varm och fin dag på denna slätt, det var inget vackert här, bara himelen med det finaste pytet, solen. Själv gillade denne turkosa hona vatten och kyla, inte värme, det var bättre att få det man önskar istället för värme. Men ja, värme och kyla är det som hon kan kontrollera, denna lilla Serpier. Trippandes över slätten gick hon där och log, hon hade inget för sig, hon visste inte vad hon skulle göra, så hon bara gick där, helt ensam. Solen skinandes i ryggen och vindpustar så då och då drar i hennes päls. Denna plats var nog inte så dum ändå, för om det finns vind, så finns det en bra andledning till att använda sina krafter.

Den turkosa honan med blå ögon öppnade en liten springa av sin mun och ut kunde man se genomskinlig men ändå synlig rök, som när det är snö ute om man frustar. Men detta var varken snö, rök eller dimma, detta var denna honas kraft; kyla. Och där trippandes över slätten förde hon ut denna kyla, hon gav ifrån sig 70 minus men frös inte själv. Denne turkosa älskade detta nu, och plötsligt så kom vinden farandes igen, det drog med sig hennes kyla och förde vidare den över slätten. Hon log.

Hanen fortsätter vandra framåt. Solen värmer hans rygg. Öronen står spetsade på hans huvud och den gröna blicken med stänk av gyllengult fortsätter svepa över slätten. Han letar inte efter något. Är endast ute och sträcker på benen. Hans liv har alltid gått ut på vandring. Aldrig stanna länge på samma plats. Han har vandrat Numoori många gånger. Men aldrig tröttnat. För Numoori innehåller många förunderliga platser som tåls att utforskas mer än en gång.

Vinden sveper isande förbi honom. Kanske lite för kall för att vara en sådan varm dag. Men det är ju ändå höst. Hanen fortsätter gå. Stannar inte i onödan. Snart får han syn på något längre fram. Eller någon kanske man ska säga. En väldigt underlig varg. Om det är en varg. Vem bryr sig? Denna hane har väl inte heller ett normalt utseende för att vara varg.

Hon ser sig omkring och får syn på något, den var en annan varg, verkade det som. Den tjocka svansen föll till marken, hon var inte glad över att stöta på någon i hennes väg, och detta kanske kommer att börja smärta i hennes öron, vem vet? Denne framför henne kanske skriker när det pratar. Hon stannade. Sedan förvandlade hon sig till en vatten piraya, hon sprang lika snabbt som en piraya simmade då hon var sin vatten piraya.

Hon var mycket skicklig, och hon försökte hota den andre med dom sylvassa tänderna, och sedan var hon framme framför den andre, visade dom sylvassa piraya tänderna, hela hon var nu gjord till vatten, en skulptur av en piraya kan man säga. Fast att denna är precis som en levande.

Hon blinkade hårt och log sedan med den sylvassa käften. Visade sedan tänderna igen och blinkade.
"Vem är du?" Sa hon elakt och viskande som alltid, hon menade inte att vara otrevlig, men hon ville ju kyla idag, och ja, då blir hon tjurig eftersom att det är varmt idag.

Främlingen förvandlar sig till något annat. Något som tycks bestå av vatten. Detta... vad det nu är... springer fram till honom och ställer sig i hans väl. Visar sina fula tänker och frågar vem han är. Hanen blir irriterad. Fnyser åt främlingen och det börjar spraka lätt om honom. Vad han inte tycker om är någon som ska försöka visa sig stöddig och sedan tro att den ska få svar på alla sina frågor utan att ge någonting alls själv. Främlingen kunde gått och väl ha presenterat sig själv. Men hanen visar sig inte fientlig på annat sätt än att det sprakar lätt om honom. Han står stilla och ser bara på främlingen. Uttråkad. Med mörk blick. Pupillen smalnar något. Men inte tillräckligt för att bli en smal springa.
"Det beror på vem som frågar". Säger han. Hans stämma är mörk. Men inte för mörk. Inte för mycket baston. Utan precis lagom. Hanen är lugn. Likgiltig och kylig.

Då hon märker att denne hane är trevlig och svarar så ser hon att det sprakar om honom, hon får hjärtklappningar som hon själv kunde höra, hon fick panik men visa det inte. Vatten leder elektricitet och det visste hon, så hon förvandlade sig till den turkosa honan igen, vatten piraya behövs ju ändå bara i strid trotsallt.
"Jo, förlåt mig, jag är bara lite tjurig över att det är varmt, och inte kallt. Jag vill ha kyla, inte värme idag." Sa hon snällt och såg på den andre trevligt, hjärtklappningarna försvann och hon slappnade av istället. "Jag heter Eqii, och du?" Sa hon sedan och log.

Eqii gav ifrån sig en kylpust med 70 minus igen, fast denna gången så att den omringade dom båda, och nu kunde denne hane få frysa lite, om han inte hade en annan kraft än elektricitet som hjälpte honom. Kylan var som en bubbla fast att man kunde gå ut ifrån den. Man såg att det var kyla där, både "skalet" och inuti där dom båda stog, nu skulle det inte vara lätt för den andre att röra sig. Men det visste ju inte hon, alla vill ha värme och inte kyla, fast en del kan ju vilja ha kyla. Men ändå, denne kanske hatade kyla?

Han fnyser kort.
"Låt inte din tjurighet gå ut över andra". Säger han kort och piskar till med den långa yviga svansen och det sprakar i luften.
Sen gör tiken något som inte uppskattas det minsta. Nog för att han inte har något emot kyla på grund av den tjocka pälsen och hans kraft som kan värma honom. Men det tar mycket energi. Och han uppskattar inte andra som mopsar upp sig utan anledning.
"Låt bli det där". Säger han och det sprakar mer om honom. Vill tiken ha bråk behöver hon bara säga så. Vilken feg och patetisk individ hon måste vara. Någon som inte står högre än en irriterande loppa.

[Sorry. Jericho kanske inte är på så bra humör idag. x)]

[Jo, han är visst på bra humör, det är bara Eqii som har råkat irritera honom. xD]

Hon såg på den andre som talade. Hon nickade åt den första meningen, men lade huvudet påsned åt den andra. Och då fixade hon 25 plus istället, blev han gladare nu då?
"Blir det bättre så?" Frågade hon snällt och satte sig lugnt ner och log trevligt. Vad gjorde han på slätten om han var irriterad? Själv visste hon inte att det var henne själv som hade gjort honom arg. Men ja, hon vill ju inte ha bråk heller då hon vet att han är irriterad.
"Snälla, du vill väl inte slåss?" Sa hon på sätt och vis bönande och lade sig ner med huvudet på tassarna och öronen bakåt och gnydde lite svagt, hon blev lite rädd och började att skaka, sedan vände hon dom blåa ögonen emot hanen och dom såg ut som bönande valpögon som stirrade nästan blint på honom.

*Snälla, hoppas att han inte vill slåss ..* Tänkte hon i sitt huvud, den tjocka svansen lade sig tätt intill den turkosa och lilla kroppen, hon försökte göra sig så liten som möjligt för att inte få slåss, och tillslut lade hon sig på rygg och visade magen. Det betyder att hon visar sig i underläge, hon skakade ännu mer. Men hon hoppasdes hela tiden att detta inte skulle gå upp i strid.

"Jag skulle uppskatta om du inte använda dig av din kraft utan lät vädret göra som det vill". Säger han och ser ner på tiken när denne lägger sig ner. En väldigt underlig individ. Inte särskilt imponerande. Ett kort flin drar sig över hans läppar när tiken lägger sig i underläge. Bra. Då vet hon i alla fall sin plats. Hanen höjer sin hållning något. Han har i vanliga fall en väldigt dominant hållning. Men nu höjer han den ännu mer. Men visar inget aggressivt beteende. Det behövs inte när tiken underkastar sig. Han behöver bara suga åt sig känslan av att stå över henne. Denna hane tycker om att stå över alla andra. Det är endast gudarna som ståt över honom. Nog skulle han inte sätta sig upp mot en gud. Men han kan inte hjälpa att de ner på alla andra. Ingen är hans jämlike. Men nog finns det de dem han i alla fall tål att tillbringa tid tillsammans med.

Hon satte sig sedan upp och såg på de andre, huvudet var nedsänkt för att visa att det var den andre som bestämmer, hon tog bort värmen, för den andre verkade vilja göra så att vädret bestämmer, själv tyckte hon inte alls det. Men som tidigare, hon vill inte komma in i strid bara för att ha sagt något.

Eqii ville bort här ifrån, det var nog dags att gå, men hon kände att det var något fel med att gå, hon kunde inte lämna denna plats, för tänk om hanen anfaller då? Och hon vill ju egentligen varken vara i underläge eller dominant, hon vill bara vara den roll som mitt emellan kan man säga. Inte dom två andra, hon vill vara normal, hon vill vara glad och lycklig, känna friheten i livet. Men just nu kände hon sig som om hon var instängd i en cell tillsammans med ett stort monster och att hon var tvungen och ta all skäll och stryk. Hon blev rädd, mycket rädd, nu skakade hon konstant likt en chihuahua när den är osäker. Hon visste fortfarande inte vad hon skulle göra. Nu väntade hon bara på ett mirakel, bara någt som skulle få henne bort ifrån denne dominante hane till monster enligt henne. Hon behövde hjälp.

Han börjar irritera sig på tikens osäkerhet. Denna hane ser ingen nytta i att underkasta sig andra. Men det är ju han. Han skulle inte underkasta sig någon. Kanske om det fanns någon han kunde respektera. Men aldrig att han skulle kräla i stoftet för någon annan. De får tiken bara att se ännu med patetisk i hans ögon. Han fnyser åt henne. Ett korthugget ljud.
"Du borde lära dig att stå på dig. Om du ska vara så här rädd kommer du inte få mycket uträttat i livet". Hanen yttrar ingenting för att hjälpa någon annan. Han säger orden för att tiken irriterar honom. Hon kan göra något för att han inte ska vara irriterad på henne. Men om hon bara ska vara rädd kommer han aldrig se något intressant i henne alls. Ingen kommer göra det. Denna hane är heller ingen som drar nytta av andras svaghet. Även om det ibland känns väldigt lockande. Som i det här fallet. Men nej. Istället börjar han gå runt henne. Synar henne uppifrån och ner innan han helt sonika går förbi henne och vänder blicken framåt. Det är dags att gå. Orka slösa tid på något sådant här.

Hon hörde det där fnysande ljudet igen ifrån hanen, och det bara dånade i hennes öron, nu gjorde det jätte ont i öronen och hon blev förbannad, och hon yttrade sin bitterhet, hon såg arg ut. Hon visade sina framtänder då han talade och sedan då han gick runt henne så spottade hon ner emot hans tassar. Hon hatar höga ljud som gör att det ringer i hennes öron, hon kan göra vad som helst för att få ljud att försvinna, hon kan döda någon om det är lönt. Och då han gick där ifrån, så vände hon bara honom ryggen till, förvandlade sin till en vatten piraya och sprang dä ifrån tills hon inte kunde se honom mer. Denna dag var den värsta i hennes liv sedan hennes far plågade henne.

AVSLUTAT?

[AVSLUTAT. ^^]