[ Elphaba ^^ ]

Han hade gjort som Aisu hade sagt, mer eller mindre. Han hade gett sig av, dock inte så långt som hon kanske hade velat. Han kunde inte gå, inte riktigt än. Något inom honom sa att han behövde vara i närheten, som om han inte var riktigt klar här än. Han fortsatte därför att ströva omkring vid skogens utkant, en bra bit ifrån reviret, men ändå inte för långt borta. 
Kanske stannade han bara kvar här för att han var rädd för sin dom? Han visste inte om detta hade varit ett misslyckande. Han hade tackat nej till Damons krav, och han kanske skulle få sota för det. Att säga nej hade känts rätt där och då, men ju mer han tänkte på det, desto mer befarade han att han hade gjort ett stort misstag. Kanske ett av de största han gjort. Kanske hade han svikit henne ännu en gång? 
Om så var fallet skulle han inte orka leva med sig själv. Då hade han inte bara bränt sina broar, han hade bränt varje litet material som det någonsin skulle gå att bygga en ny bro utav.

Han skakade uppgivet på huvudet. Han visste inte vad han skulle göra, och tills han fick sin dom var det väl inte lönt att lägga någon energi på det. Tiden fick ha sin gång, helt enkelt.

Malvado satte sig ner med en tung suck och funderade på om han trots allt skulle bege sig iväg. Tiden började bli knapp, och han visste inte när Qu skulle vara ikapp honom, om de nu trots allt var efter honom. Damon verkade mer eller mindre gett upp för sitt mörker, men trots det hade han talat med Malvado om hans. Det var lite ironiskt, när allt kom omkring. 
Han reste sig upp igen och började gå bortåt, längre iväg från Draugais revir, och mot skogen där hans dom skulle falla.

Ilsket sprakade hon iväg en liten steg och såg den studsa iväg över löven. Hon var fortfarande arg på sin mor efter bråket de haft. Hon hade försökt fråga ut henne om vem den mörka, främmande hannen var, men det hade endast resulterat i ytterligare ett bråk utan svar. Elphaba kände sig orättvist behandlad. Hon var inte längre en valp: hon kunde ta sanningen. Men det fick hon inte. För att hon inte skulle förstå, för att Aisu inte ville tala om det. En fnysning lämnade den unga tiken och hon slog efter en gren. Det var inte rättvist!

Hon rörde sig bort från reviret. Det spelade ingen roll i vilken riktning hon gick, bara hon kom bort från sin mamma och den mörka skogen hon inte ens ville bo i. Hon hade trivts i Byoomi. Däremot tyckte hon inte om Döda Skogen alls. Ingenting med den var bra. Dessutom var den främmande. En doft hon visste att hon känt förut smög sig in i hennes nos. Med uppspärrade ögon och öronen riktade framåt höjde hon huvudet. Det var samma doft som den mörka hannen bar på. Kort såg hon sig om över skuldran. Kunde hon inte få ut någonting ur modern kunde hon kanske fråga honom om hur det låg till. Med bestämd min satte hon av i galopp efter honom.

Hans doft blev starkare ju längre bort från reviret hon kom och då hon kunde ana honom mellan de glesa träden saktade hon in till en rask skritt. Hon kunde inte låta det här tillfället smita undan. Hon behövde få veta! Och om Aisu envisades med att behandla henne som en barnunge skulle hon minsann ta tag i det helt själv!
    "Vänta!" ropade hon efter den mörke hannen.
Hon satte av i trav. Ju närmare hon kom desto större blev han. Osäkerheten började sätta in, men hon tänkte inte låta hans storlek skrämma henne.
    "Vänta." sa hon igen och stannade upp bredvid honom.
Hans röda ögon såg på henne och det slog henne hur lik hans blick var hennes egen mor.
    "Vem är du egentligen?"
Kanske kunde hon få lite svar nu.

Han ryckte till när han hörde en röst bakom sig. Han vände sig om och såg den unga vargen där, som han starkt misstänkte var Aisus egna dotter. Hans barnbarn. Han såg på henne, hon liknade Fiero en hel del, och att han skulle fara fadern förvånade inte Malvado det minsta. Han visste att Aisu och han var ett par. Fiero hade trots allt tagit Qu's sida i det senaste kriget.
Vid ungvargens fråga suckade han tungt. Vad skulle han svara? Skulle han spotta ur sig ett ärligt svar bara så där? Säga som det var, vilket antagligen bara skulle väcka mer frågor?
"Mitt namn är Malvado", svarade han och försökte sig på ett leende. "Jag misstänker att jag är er morfar", lade han sedan till och log lite skamset. Han beredde sig på en rad av frågor, men han kunde ta det. Detta fick bli en del i hans gottgörelse. Han hade inte varit en del i sina barns liv, men kanske fanns det en chans att vara det i sina barnbarns?

Hennes mun föll öppen en kort stund innan hon stängde den med en smäll. Hon var inte helt säker på om hon hade hört rätt. Den svarta individen framför henne var hennes... morfar? Egentligen borde hon kanske inte bli så förvånad: han var väldigt lik Aisu. Och visst fanns det något bekant över hans doft.
    "Min... morfar?" frågade hon efter en stunds tystnad.
Elphaba satte sig ner och såg över skuldran in i skogen. Varför hade inte hennes mamma berättat vem det var? Varför hade hon inte sagt att det var hennes morfar? Den unga tiken vände sin gula blick mot Malvado.
    "Varför var mamma så arg på dig igår?"
Hon kände att hon inte riktigt förstod.

Hans kroppshållning sjönk ihop aningen. Han nickade kort för att bekräfta att svaret på hennes fråga faktiskt var ja.
"Det är egentligen en lång historia...", började han. "Men till att börja med så kan jag ju säga som så att jag aldrig varit en del i er mors uppväxt", fortsatte han och funderade på hur han skulle fortsätta. "Jag är, eller var, medlem i en flock som er mors gamla flock Qu, är fiender med. Trots att våra flockar inte är vänner så tyckte jag om er mormor, men i förblindelse av min flock så ljög jag och förrådde henne", sa han och studerade försiktigt den unga tiken. "Men jag försöker att gottgöra vad jag gjort. Men det är på grund av vad jag gjort som er mor är så hatisk. Och det har hon all rätt att vara, jag förväntar mig inte annat", han tystnade. Han visste inte hur detta skulle låta i en ung vargs öron, och han hade full förståelse om tiken bara skulle vända sig om och gå sin väg. Hon var trots allt sin mors dotter.

Uppmärksamt lyssnade hon till vad Malvado hade att säga. Han talade om flockar och öronen på hennes huvud klippte till.
    "Devils." sade hon bekräftande.
Hon hade hört historien om de båda flockarna och deras relation till varandra.
    "Samma flock som pappa var med i..." minnet av sin far gjorde ont och hon sköt genast iväg tankarna på honom.
Han nämnde henne mormor, månvargen hon själv aldrig träffat. En dag önskade hon att få göra det.
    "Men i förblindelse av min flock så ljög jag och förrådde henne."
Tankarna gick åter till Fiero. Hon visste inte riktigt om hon var så förtjust över likheterna som fanns mellan honom och den stora vargen framför henne. Elphaba ställde sig upp och backade undan ett steg innan hon stannade upp. Om det modern fått gå igenom var det samma som hon själv gjort, med en far som svek, så visste hon precis hur det kändes.
    "Du ska bli glad om hon ens överväger att förlåta dig."
Hennes röst blev kall och vass som is. Delvis för att han sårat Aisu något enormt, men även för att hon själv precis visste hur hon kände. Hon kunde även förstå nu varför modern valt att inte säga någonting.
    "Du krossade henne totalt."
Elphaba försökte att hålla rösten stadig. Hon ville att den skulle förbli kall och vass, men lyckades inte. Den skiftade i tonläge och karaktär till sorgsen besvikelse. Malvado hade rört upp känslor hon försökte begrava djupt inom sig. Känslor hon inte ville veta av.

Så, hon visste mer än vad han trodde. Det både förvånade honom och inte. Han misstänkte att hennes föräldrar delgett henne en hel del, det handlade trots allt om hennes föräldras historia, och delvis även hela Numooris. Det hade varit naivt att inte låta henne veta. Han nickade tyst till svar på hennes ord om Fiero. Det fanns mycket att säga om det ämnet, men han lät det vara för tillfället.
Tikens tonläge förändrades sedan och Malvado blev förvånad över den kylighet som fanns i den.
Han nickade.
"Jag vet", svarade han. "Tro mig, jag vet. Men jag kan inte göra annat än att försöka, det är bättre än att bara låta det vara", fortsatte han sedan. "Att bara låta det vara skulle vara att visa mig likgiltig inför allting - och det vore en lögn", lade han slutligen till. Den ungas reaktion var inte förvånande, men han kunde höra hur hans information hade fått henne att vackla i sina känslor. Hon var tuff, men det var som om det fanns mer inom henne än vad hon ville visa.

Försöka att gottgöra, att ställa saker till rätta igen... Innerst inne var det precis vad hon önskade att hennes egen pappa skulle göra, men hon trodde inte hon skulle ha sådan tur. Han hade övergivit dem. Kvällen då han berättade sin godnattsaga för dem var sista gången hon sett honom.
    "Varför?" frågade hon med genuin undran i rösten. "Varför övergav du dem?"
Kanske kunde hans svar ge en ledtråd till varför hennes egen far försvunnit. Hon önskade att vargen som stod framför henne var Fiero. Det fanns så mycket hon ville fråga honom,så mycket hon ville säga. Men hon visste inte ens i vilken riktning han hade försvunnit den natten.

Han funderade lite över hennes fråga. Ja, varför hade han egentligen lämnat dem? Det fanns inget självklart svar på den frågan, och vad det riktiga svaret innerst inne var, visste han inte heller.
"Jag skulle väl säga att det bottnar i att jag var feg. Devils var min familj och trygghet, och jag vågade väl inte riktigt släppa det för att skapa familj och trygghet hos Mivria", svarade han i en lång utandning. Det kändes udda att tala om en sådan djup sak med ett barn, men hon verkade både klipsk och världsvan trots sin unga ålder.
"Men jag är stolt över Fiero, för han gjorde det som jag inte klarade av, han valde Aisu framför Devils", lade han sedan till med ett leende.

Feghet. Var det kanske samma sak med Fiero? Hade han inte vågat stanna kvar hos dem? Hon var medveten om att hade tillhört Devils förut, så kanske det var samma sak för honom? När Malvado sedan nämnde hennes far var det som om benen inte längre höll. Hon tvingades att sitta ner. Stolt över att han gjort det han inte vågat? Det var skrattretande! Elphabas blick sjönk ner till marken.
    "Det är inte sant..." sade hon tyst.
Hon stängde ögonen och skakade på huvudet. Nej, det var  inte sant. Han hade inte gjort det som Malvado inte gjort. Han hade inte stannat hos sin familj. Han hade lämnat dem. Det gjorde så förfärligt ont att tänka på. Tårarna började hota bakom de stängda ögonlocken. Hon gjorde allt i sin makt för att tvinga tillbaka dem. Ungvargen såg upp på den svarte igen.
    "Han stannade inte..."
Kanske hade han återvänt till Devils, kanske hade han gått en helt annan väg. Oavsett vad så fanns han inte längre kvar i deras liv.

"Det är inte sant"
Någonting var fel, väldigt fel. När han hörde orden hon uttalade härnäst så förstod han. Fiero hade inte alls gjort vad han trott, eller kanske hade han gjort det till en början, men han hade inte fortsatt.
"Jag är ledsen", svarade han samtidigt som ansiktet förvreds i sorg. "Jag trodde att han hade valt rätt väg."
Det gjorde ont inom honom att veta att Fiero trots allt hade gjort samma sak som Malvado hade gjort. Men han visste att den väg som Fiero nu hade tagit inte skulle giva honom någon glädje eller lycka. Hans lycka fanns här, den skulle alltid finnas här. Fiero hade inte kommit tillbaka till Devils, så vitt han visste, vilket betydde att han gett sig av någon annanstans. Malvado befarade att han skulle förlora sig själv till slut, när han inte hade något ankare i livet längre. För vad hade den hanen egentligen kvar nu?

Hon sänkte återigen blicken mot marken och knep ihop ögonen. Det fanns ingen möjlighet att hindra tårarna när de började rulla nedför hennes kinder.
    "Jag också..." svarade hon tyst.
Det gjorde så ont att veta att han inte längre ville vara med dem. Hon hade älskat honom så mycket. Gjorde fortfarande. Och det gjorde saken så mycket värre. Att veta att hon inte var önskad.

Det skar i hans hjärta att se den unga vargen så uppriven. På ett sätt visste han precis hur det kändes att förlora en förälder. Skillnaden var att han visste från början att hans mor var död, hon visste inte vad det blivit av hennes fader. Det enda hon visste var att han lämnat dem. Men visste hon varför? Eller hade hon bara sina aningar? Han kunde inte heller veta vad Aisu visste, vad Fiero hade sagt eller gjort.
"..men jag tror inte att han lämnat er för Devils", sa han slutligen, i ett försök att lindra smärtan. "Han vet att Devils inte kommer ta emot honom, så han har inte gått tillbaka dit", sa han. Han visste inte hur hon skulle tolka det, men han hoppades att det kanske gjorde det lite lättare... På något sätt.

Hon såg upp mot Malvado. Men jag tror inte att han lämnat er för Devils. Om inte för dem, så varför? Vad hade de gjort för fel? Och om han inte återvänt till sin tidigare flock, vart hade han då tagit vägen? Hon nickade långsamt åt hans ord.
    "Okej..."
På ett sätt hade det varit skönt att veta att han gått tillbaka till Devils: hon skulle åtminstone veta vart han befann sig då. Elphaba försökte intala sig själv att hon inte brydde sig vart han var. Att det inte spelade någon roll. Han kunde lika gärna falla död ner någonstans så vitt hon brydde sig. Det var så mycket lättare att avsky honom än att erkänna att hon faktiskt saknade honom.
    "Jag borde kanske gå tillbaka..." sade hon och såg sig om över skuldran.
Hon visste varför Aisu reagerat som hon gjort, och Elphaba behövde be om ursäkt för hur hon själv agerat. Hon kunde förstå om hon inte gärna pratade om sin far: hon var själv inte speciellt intresserad av att ens tänka på sin egen.

Malvado nickade.
"Det kanske är bäst, innan er mor börjar undra var ni är", sade han. "Men det var trevligt att träffa er... Ursäkta mig, men jag vet inte ens ert namn?" insikten om att han inte ens visste vad hon hette gick upp för honom och gav honom en smått uppgiven känsla. Han visste så ofantligt lite om sina barn, och än mindre om sina barnbarn. Skulle han någonsin komma ikapp allt det som han missat?

Hon såg återigen på sin morfar. Hennes morfar. Det kändes konstigt att ens tänka att han var det. Egentligen borde hon kanske inte vara så förvånad över det: Aisu var ju tvungen att ha en far rent logiskt sett. Men en del av henne trodde nog inte att hon någonsin skulle få träffa honom.
    "Ursäkta mig, men jag vet inte ens ert namn?"
Hon såg ursäktande på honom. Hon hade totalt glömt bort att presentera sig själv.
    "Åh!" hon gav honom ett litet leende. "Elphaba."
Ungvargen reste sig upp och backade undan ett steg.
    "Hej då... morfar."
Ordet låg malplacerat i hennes mun men kändes för den sakens skull inte helt fel att säga. Hon vände sig om och började röra sig tillbaka mot reviret. Elphaba var inte helt säker på vad hon ansåg om mötet med Malvado. Han hade rört upp otroligt mycket känslor hos henne. Känslor hon behövde gräva ner igen. Hon visste nu varför hennes mor inte ville ha med honom att göra, det var inte alls konstigt. Men samtidigt var det på något underligt vis skönt att ändå få träffa honom.
    Hon kastade en sista blick över skuldran innan hon satte av i trav. Nu när hon lugnat ner sig kunde hon be om ursäkt för hur hon uppfört sig innan, även om hon fortfarande tyckte hon behandlats som en liten, oförstående valp.

[Vill du skriva ett inlägg till så kör hårt! :D Annars anser jag nog detta roll avslutat c:]

Elphaba. Namnet lät inte så dumt och passade henne fint. Han la namnet på minnet och kände en lycka över att vara ett steg närmre allt det som han missat. Men komma ikapp, det skulle han dock aldrig göra.
"På återseende", svarade han med en nickning och såg efter henne när hon försvann bort. Han stod kvar och log dumt ett litet tag innan han vände sig om och började röra sig åt motsatt håll.
Morfar.
Ordet värmde upp hans bröst på ett sätt som han aldrig tidigare upplevt. Hon verkade vara en stark, ung dam, den här Elphaba, även om Malvado märkte att även hon hade problem. Han kände sorg för henne, för att hennes far övergivit henne, och tankarna drogs då direkt till hans egna barn. Iwaku och Aisu var egentligen de enda han träffat ordentligt. Morg endast flyktigt och Aimar i princip inte alls.
Trots de tankarna var hjärtat fortfarande varmt när han travade bort genom Döda Skogen, i riktning mot Numoorislätten.

[Avslutat nu då ^^ ]