Solen sken över Xerxes och de andra varelserna som vandrade över Eldskogens numera gröna mark. Strålarna reflekterades i Xerxes vita päls och det såg nästan ut som han glänste i solskenet, som om han själv gav ifrån sig ljus. Såklart gjorde han inte det. Ljus var inte en kraft som han besatte eller kunde kontrollera. Istället kunde han dock manipulera luften runt honom, strypa en annan varg ifall han så ville med sina krafter. Han var också kapabel till att känna varenda ting runt honom, känna hur hjärtat på en sork under jorden slog, känna hur hjortens hovar slog mot marken när den gick runt och betade. Xerxes var dock varken intressera av att strypa någon eller att ta reda på vad sorken hade för sig eller att sänka sin huggtänder i hjortens hals. Det Xerxes var intresserad av, vad han letade efter, vad som gjort att han letade utanför flockens revir, var en partner. Inte någon som han kunde dela sina känslor med, ingen som kunde jaga bort ensamheten, som om den ens skulle vara ett problem från första början, utan en hona som han kunde använda till att föra sina gener vidare. Det var allt han ville, för tillfället. 
  Xerxes stannade upp. Han tittade sig inte ens omkring innan han började yla; om det hade befunnit sig en varg tillräckligt nära för att han skulle ha sett den hade han känt den.

Alfdis var inte synlig för de levande där hon rörde sig genom eldskogen, hon var fortfarande på sin vandring genom Numoori, hon behövde se världen utanför raukakekedjan innan hon gick vidare, det var ett måste.
Hon bevittnade en hanne som verkade lysa i solljuset, hon kunde inte annat än att tänka sig att det var så en ängel såg ut, hon hade inte mycket erfarenhet av hannar, och de hon hade sett var antingen hennes fader eller flockmedlemmar, och ingen av dem hade fullkomligt strålat på det viset förr.
Snart ylade den främmande hannen och hon bestämde att det var dags att göra sin entré, och med ett brett leende först började hon dyka upp precis framför honom, med tassarna smått svävande ovanför marken.
"Vad ylar du för?" Frågade hon nyfiket, hon hade dött ganska ung och hade ingen aning om vad det var denna hane letade efter.

Xerxes ryggade, nästan. Han blinkade några gånger och kollade på honan framför honom med en uttryckslös blick som han tvingade sig själv att bära. Varför hade han inte känt henne? Och hur gjorde hon det där? 
  Han stängde ögonen för ett ögonblick, koncentrerade sig och letade efter främlingens hjärtslag men kunde inte känna någonting. 
  Xerxes öppnade sina ögon igen och kollade på honan under tystnad en stund. 
  Han var väl medveten om att hon hade ställt en fråga men han ignorerade den totalt, som den oförskämda demon han var och ännu oförskämdare skulle han bli. 
  Han hade träffat en sån som henne en gång tidigare. Då hade han varit nära döden själv och han hade simmat i sitt eget blod. Raganor var inte byggda för att simma, faktum var att de inte kunde simma alls. Trots det hade han lyckats undgå att drunkna. Hanen, anden, hade sagt att hans namn var Diablo och han, liksom honan som stod framför Xerxes nu, hade saknat hjärtslag. 
  "Du är en ande", konstaterade Xerxes högt innan han la huvudet på sne. "Hur?"

Alfdis fann inte hans reaktion särskilt roande, annars brukade vargar kunna reagera ganska våldsamt på att någon bara dök upp framför de på det viset som hon gjort, men han verkade relativt lugn, sansad.
Han konstaterade att hon var en ande 
"Det menar du inte?"
Sade hon och när han sedan lade huvudet på sned så gjorde hon också det, så kom följdfrågan hur.
"Jo min fader tänkte göra dåliga saker med mig så min mor tog mig och flydde och jag... överlevde inte, men jag var inte klar med livet ännu så här är jag"
Sade hon och rynkade lite på näsan, varför hade han velat veta det? Sak samma, nu hade han fått veta iallafall, så det var överstökat.
"Vad gör du här alldeles ensam, har du inte en flock eller något? Var det dem du ylade på?"
Hon fann att hon kanske var något irriterande, men det störde henne inte ifall andra tyckte det, hennes fader brukade bita efter henne, men nu kunde ingen skada henne.

"Jo min fader tänkte göra dåliga saker med mig så min mor tog mig och flydde och jag... överlevde inte, men jag var inte klar med livet ännu så här är jag." Honans ord gav honom bara mer frågor än svar. När är man "klar" med livet? Hur funkade det hela? Vem, eller vad, bestämde ifall en varg var redo att lämna världen eller inte? Xerxes kunde inte hjälpa att rynka pannan.
  "Vad gör du här alldeles ensam, har du inte en flock eller något? Var det dem du ylade på?" Xerxes rätade på huvudet och tog ett steg rakt igenom honan, och ännu ett steg tills hans rygg var vänd mot henne, kollade på kullen där en hackspett klättrade upp och ned för ett dött träd vars stam var svart efter att flammor en gång omfamnat den.
  "Jo, jag har en flock", började han, "men det var inte dem jag kallade på." Xerxes vände lite på huvudet, så att han kunde kolla på den svävande gestalten bakom honom ur ögonvrån.
  "Jag letar efter någon som kan bära min avkomma", sa han torrt, vände sig om och kollade på anden med en kall blick. "Du råkar inte ha några förslag?"

Efter att hon ställt sina frågor gick hanen genom henne och hon skulle ha ryst till om hon varit vid liv, det var en ytterst obehaglig känsla att ha någon gå rakt igenom en, av någon anledning kändes det väldigt oförskämt.
Hon vred sig efter den andre när han passerat igenom henne bara för att kunna hålla ett öga på honom, för att det var den artiga saken att göra.
Han förklarade att han visst hade en flock men även att det inte var de han ylade efter, hans riktiga anledning till ylet gjorde henne generad och om hon haft blod skulle det rusa till hennes kinder för att få henne att rodna.
Han frågade henne även om hon inte hade någon passande och hon skakade lätt på huvudet.
"Kan jag inte säga att jag har några, jag är ledsen..."
Mumlade hon lite generat, hon hade inte varit beredd på det han sade om att skaffa valpar, hon visste vad det innebar då det var därför hennes mor rymt med henne.
"Så du har ingen speciell för dig, utan vem som helst duger?"
Frågan kanske inte var så passande men hon visste inte riktigt vad annat hon skulle säga.

Xerxes noterade att en rodnad spred sig över främlingens kinder, men sa inget ändå fast han motstod impulsen att himla med ögonen.
  "Kan jag inte säga att jag har några, jag är ledsen..." Xerxes blev besviken, men inte förvånad: Han kunde bara anta att de flesta vargar sprang ifrån döden när de såg den, därmed var det förståeligt ifall honan hade begränsat antal kontakter och inte kunde hjälpa Xerxes.
  Han suckade och vände sig om, skulle precis ta ett steg när honan började prata igen.
  "Så du har ingen speciell för dig, utan vem som helst duger?" Som förut vände han på huvudet en aning och sneglade på henne.
  En gång i tiden hade han haft hon, hon med den långa, silkeslena pälsen som liksom Xerxes bar en krona formad likt grenar. Hon hade fått honom att känna... ja, vad hade han känt? Han hade inte tillbringat tillräckligt med tid med henne som vuxen för att vara förmögen till att svara den frågan. Men han visste i alla fall att han önskade att hon levde, existerade. För tillfället var hon blott ett minne han gärna ville bli av med om han inte kunde ha henne i hennes levande form. 
  "Nej", svarade Xerxes, "men jag nöjer mig inte med vem som helst heller för den delen."
  Han stod tyst en stund.
  "Vad är ditt namn?" frågade han, men det lät mer som en order.

Det var något med sättet han sneglade på henne, det fick henne att känna sig liten, eller ja mindre, hon hade aldrig blivit särskilt gammal och äldre skulle hon aldrig bli, så hon var ganska van vid att bli sedd på som en valp, och det skulle nog aldrig ändras på.
Till slut svarade han på hennes fråga med att han inte hade någon speciell, men även att inte vem som helst dög, det var väl bara så att han letade efter en perfekt hona för hans begär.
Hon gick och tänkte på vad det kunde vara för någon han letade efter, vad det kunde vara för typ.
Han talade igen och frågade efter hennes namn och hon log vänligt och rörde sig närmre honom.
"Alfdis, sir, vad heter du då, om du inte har något emot att jag frågar?"
Hans röst hade varit befallande, som om han krävde att veta svaret och Alfdis hade inget emot det, faktum att det väckte minnen om hennes fader, han hade alltid varit snäll mot henne, förutom när hon och hennes mor försökte fly, men han kunde vara befallande för att få sin vilja igenom, och det var något över den här hannen som påminde henne om det.

"Alfdis, sir, vad heter du då, om du inte har något emot att jag frågar?" Xerxes la märket till att honan närmade sig honom, själv hade han varit på väg att lämna platsen, på väg att lämna konversationen. Därmed vände han på huvudet, kollade framåt och sa "Xerxes" innan han fortsatte att gå framåt. Om Alfdis valde att följa efter honom skulle han inte stoppa henne, men han tänkte inte hellre stanna på platsen för en varg som blott var en främling för honom.

Främlingen svarade snart med ett enda ord, vilket var hans namn, eller det var det Alfdis tänkte att det var, det kunde väl inte vara annat.
Snart rörde han sig bort från henne och hon funderade på att följa efter honom, hon hade mer saker hon ville säga men till slut stannade hon ändå, det var trots allt bara en främling hon stött på i denna pånyttfödda skog.
Hon stod och såg efter honom när han gick och hon suckade lätt, hon undrade när hon skulle se en sån stilig hanne igen, med en krona som en kung.

[Avslutat]