[Paxat till TBB:are xD Fråga: Är du på testmånad?]
Tid- typ midnatt...?



Demethra satte sig ner på kullen hon befann sig på.
De kristallblå ögonen flöt över området, de mörka, höga stammarna sträckte sig upp mot himmlen, buskarna krälade uppefter trädstammarna, gräset i gläntan framför henne böjde sig för en sval vind.
Nattens mörker hade för inte så längesen trängt undan solens värmande stråla och klara sken, och istället ersatt den med en stor och rund klarvit måne som nu kastade långa kalla skuggor över Kaiwoods marker.
Den mörkbruna tiken slöt ögonen och drog in ett djupt andetag av den friska nattluften.
Denna skog, denna plats.. Det var hennes hem nu, detta var hennes revir.
Hon var inte längre en förbipasserande när hon vistades här. Hon var en i familjen, en medlem.
Med ett litet leende prytt i sitt ansikte öppnade hon sina ögon och steg upp, med stadiga mjuka steg lät hon sina bastanta bruna tassar leda henne ner för kullen mot gläntan.
Ännu en sval vind mötte henne och gick den glesa luggen att blåsa bakåt mot hennes vänster sida. Även svansen lät vinden leka med dess hår och pälsen vände sig bakåt likt kortklippt gräs.
Natten var ytterst fridfull, Deme tänkte tillbaka på kriget smo varat. Som hon lyckligtvis missat genom att ha gått med i TBB efter händelsen.
Ett par vargar kanske slogs exakt här, i den här gläntan. Hon såg ner på tassarna, dess baksida pryddes av en klarröd rand som gick upplängs hennes baksida på alla fyra ben.
Båda vargarna som kämpare för sina familjer, båda som beskyddare för sitt hem. Båda som krigare för sina liv. Här.
Tiken höjde huvudet igen och slöt ögonen. Men slaget hade bara en vinnare, den andre stupade. Dog, försvann från jordens yta.
Så enkelt, men så stort.
När Demethra återigen öppnade sina ögon och lät dem se ut över landskapet igen, var det med ett stelt ansiktsuttryck och en rynka mellan ögonen.
Detta är inte alls henne hem. Ännu. Hon är inte klar ännu, hennes jobb är inte avslutat.
Hon testas ännu, och hennes ledare kan mycket väl ännu säga nej till Deme's förfrågan som medlem.
Och om hennes svar blir nej är det inte en utsparkning från flockens armar som väntar, det är även ett dödstsraff för att hon inte klarat provet.
Det mörkbruna huvudet höjdes och de klarröda tecknena som gick från vardera sida av nosryggen, som omfamnade ögat och somgick bak förbi huvudet och slutade där- tog emot månens vita sken och fick det att lysa upp ansiktet.
Rynkan fanns kvar men en min, mycket hård och kall men även envis- hade trätt fram. Den var stark, och den tog över.
Hon skulle klara testet, inget annat godtogs. Varken av henne själv eller av flocken.
Hon var här för en plats i flocken, och hon skulle ha de. hon skulle se till att hno förtjänade den.
'Dame la fuerza hermanos'
rösten flyter klar genom natten, men möter aldrig någon annan. För ingen var där och tog emot dem.
Men det var ingen som kunde vara i närheten som de var menade för heller. De var menade till hennes syskon.
Emon, Aforidte och Dyle. Ett litet övergivet leende omfamnade henens mörka läppar.
Ett övergivet, förtvivlat leende, som försökte muntra upp.
Emon, hennes bror som antagligen fortfarande var i Darzo's flock tillsamman s med
Dyle. Hennes bröder....
Afrodite, som var hennes kära syster, som hon upptäckte att befann sig i Numoori. Men som senare tog sitt liv.
En sorgsen blick vände sig mot det håll dittåt Itrozo befann sig. Där. Där dog hon.
[skitdäligt.. Måste sticka...]

[Svarar här för fick det fina mailet med länken. ^^ Chen är på testmånad... tror jag. Men det är lite annorlunda för att hon är valp. :3]

Duvan sitter uppe i ett träd. I toppen, i själva kronan. Hon blickar ut över natten som ligger likt ett täcke över landet. Öronen darrar lätt och hon lyssnar till nattens alla ljud. Duvan har alltid uppskattat natten mer än dagen. Dels för att hon faktiskt ser någorlunda bra då. Även om hennes syn inte är den bäste. Det var ett tag sedan hon mötte Hielo på snöslätten. Då hade hon varit så gott som blind på grund av ljuset. Men hon hade hört honom. Kunnat fokusera på honom och lärt sig att han är någon högt uppsatt. Någon värdig respekt. Och Duvan är glad att hon mötte honom. För han kunde ta med henne till TBB. Den flock hon lärt sig om av Kali. En värdig flock.
Trots att valpen är ung ska hon inte underskattas. Hennes sinne och medvetande är äldre än vad hennes ålder påvisar. Hon är ingen oskyldig liten hjälplös varelse. Nej, hon är redan vid unga år lurig och falk. Roas av att leka med andra. Men hon är inte dum för det. Hon vet hur man spelar sina kort rätt och använder sig även av sin valpiga oskyldighet. Så som en valp ska vara.
Hon hör ljudet av rörelser från marken nedanför träden. Tassar som vandrar över marken. Lungor som fylls och töms på luft. Hjärtslag som bankar rytmiskt. Denna skog har så mycket liv. Hon hör en ekorre sitta och mumsa på en nöt någonstans. Hon hör även maskarna som krälar fram under jorden och mullvaden som hungrigt jagar dem. Hon hör allt.
Valpen lämnar sin plats i trädets krona och tar sig från gren till gren tills hon sitter på den understa grenen och ser ner på marken. Sen med ett lätt språng rakt ut i luften tar tassarna snart mark och hon börjar lugnt att vandra åt det håll hon hör att en varg befinner sig. Hon kan höra var nästan alla befinner sig. Men väljer att vandra just åt det här hållet. Öronen står spetsade på huvudet och hon söker av området. Hon kan höra hela skogen andas. Lugna in och utandningar. Detta är en så fridfull skog. Men den har smakat mycket blod. Kanske därför träden är så frodiga.
Duvan får syn på en brun och röd färgklump mellan träden. Hon har ingen bra syn. Men färger. Färger kan hon urskilja även i mörker. Men hon förlitar sig mer på hörseln. Och hörseln säger att främlingen inte är långt borta. Den snövita Duvan sätter sig ner och ser på den andre. Träden verkar öppna upp sig i en glänta just här. Duvan sitter tyst och studerar den andres rörelser. Öronen klipper till på hennes huvud och vingarna ligger mjukt vikta mot kroppen. Svansen ligger under stjärtfjädrarna rakt ut från kroppen bakom henne. Hon sitter tyst.

[Får jag fråga, ändrar hon from från duva till varg eller är hon på nått annrolunda sett båda på samma gång....? =/]

Tiken bytte tyngdbunkt, från att ha suttit med det högra backbenet lite under sig till det vänstra. Tankarna fortsatte på hennes släkte.
Det hade varit intressant att ta sig tillbaka till Spanien. Till Darzo's flock. Hennes far. Medans hon hade tränast inom fTBB hade hon sökt genom minnena, efter råd hennes far någon gång givit henne. Hon hade inbilalt sig att han varit en rättvis hane, en som styrde sin flock väl. En som kunde sina saker och kämpade för sin familj.
Men verkligheten var inte glömd. Det skulle den aldrig bli.
för en sekund hatade tiken sig själv.
Att hon någonsin kunnat överhuvudtaget ge honom den äran att söka efter hans råd i mennena. Att hno överhuvudtaget kunnat skänka honom en tanke.
Bilderna kom tillbaka, Darzo som vandrade iväg med Afrodite. Senare kom tillbaka med ett elakt flin på läpparna. Ensam.
Det han gjort var något fruktansvärt att göra av en far.
Att han ens kunnat diskutera det med valparnas mor, Mill.
Att Mill, Demethra's mor överhuvudtaget kunnat tala med honom efteråt.
Att hon stannade kvar och dessutm höll med honom.
En sån vädervärdig samling.
Ditt skulle.. Ditt skulle Dislo och Sleazoid passa in. Som handen i handsken.
Demethra ryckte till, hon hade bytt tanke utan att komma på det. Dislo och Sleazoid, tiken kisade med ögonen framför sig. Två små... sorkar.
Mördarna till två oskyldiga vrenar.
Tanken for vidare till Avani. Avani, hennes vän.
Bilder spelades upp från när de möttes. Snön, kylan.
Den alladeles förskräckte Avani, som kikade fram från skuggorna.
Deme's egna lugnande röst, deras sällskapande vidare under dagen. Snöhålorna de byggde för natten, hjorten de fångade för att mätta hungern.
Ett stillsamt leende sökte sig upp i Deme's ansikte igen. Sorgset, förlåtande.

[asså, alltid när jag ska svara på detta roll har jag så skitbrååtom bort, nu håller min far på att bli galen på mig då jag nte kan lämna datorn.. hejhej! xD]

[Hon är snövit med vingar och stjärtfjädrar över svansen. Så hon ser helt enkelt ut som en duva. Och istället för att fnissa och fnittra så kuttrar hon. Och hennes namn. Chenoa betyder vit duva. :3 Så det är därför hon kallas Duvan. ^^]

Den andre verkar inte ha upptäckt henne. Duvan sitter tyst kvar. Det är nog bäst att låta den andre upptäcka henne istället för att riskera att råka skrämma den andre eller något genom att tilltala denne.
Duvan sitter stilla. Försöker komma fram till vem den andre är. Hon känner till de flesta i flocken redan. Vem är Brun och röd? En rätt ny en. Som kom till flocken innan Duvan. D någonting. Deme... Demethra. Ja, det är det nog. Det är kanske rätt. Säkert.
Öronen klipper till på hennes huvud och hon studerar den bruna och röda fläcken i mörkret. Hon ser i alla fall bättre än i direkt solljus då hon är helt blind. Hon kan urskilja konturer. Rörelser. Men inte så mycket detaljer. Det måste hon komma närmare för att se.
Duvans gestalt borde inte vara så svår att upptäcka i alla fall. En snövit liten valp i den mörka nattliga Kaiwood. Jo, nog borde hon synas. Eller så kanske hon mest kan liknas med ett spöke i mörkret.
Svansen sveper till bakom henne för att sedan lägga sig till rätta kring tassarna. Stjärtfjädrarna ligger på marken rakt ut från kroppen. Ihopfällda när hon inte flyger. Vingarna är mjukt vikta mot kroppen. Öronen står spetsade på hennes huvud och den pigmentslösa blicken försöker fokusera på Demethra.

Långsamt vänder Demethra på huvudet, från att ha sutiit och stirrat in i skgens mörker, till att kolla rakt fram. Mot stigens fortsättning.
De kristallblå ögonen memoreraren en liten vit gestalt en bit bort. Pupillerna slutar vandra över landskapet och fastnatde vid den lilla snövita valpen.
Snabbt granskar hon den uppifrån och ner, den ser på henne. Hur länge har den stått där och betracktat henne?
En irritation uppstår, vad har den ungen för rätt att sitta där och spionera?
På samma stund hör hon några mörka ord klinga i huvudet. Rösten var bekant. "Tänk före du gör". Så ungefär sa Bray till henne när hon moppsade upp sig mot honom utan
att veta att han var TBB:are. Denna valp kunde vara någon väldigt högt uppsatts valp.
En fnysning lämnade Deme, tanken att måsta "se upp" till denne valp som kanppt var henne uppe till magen var bara för irriterande.
Långsamt steg tiken upp och gick fram mot valpen. Någon hälsning behövdes inte, de hade båda sett varandra och hunnit gå igenom den andre.
Hon stannade ca. 10 meter ifrån. Där blev hon stående och tittade på valpen. En tanke slog henne, valpen behövde överhuvudtaget inte vara från flocken. Den kunde vara en passerande som lämnat för länge på området.
Tanken fick Deme att småflina. 'Vem ä du, och varifrån kommer du?' rösten var hård och kall.
Ingen mjuk babyröst bjöds här. Tanken på småvalpar fick henne att byta tankar till sin systerdotter. Hon skjöt undan dem och lät dem passera likt en pil som skjutist för att träffa, men missade.

[Bra att veta! =')]

Valpen sitter kvar där hon sitter. Lyssnar till alla ljud i skogen. Lyssnar på den vuxna honan kommer närmare. Lyssnar till när klorna skrapar mot marken. Andetagen och även hjärtslagen. Valpen har en otroligt bra hörsel, något hon nu faktiskt vet har med en kraft att göra. Tack vare Kali.
Öronen klipper till på valpens huvud när den vuxna talar. Antingen känner hon inte igen valpen eller så spelar hon bara dum. För Duvan har varit med i flocken ett tag nu. Men har inte direkt umgåtts med de andra medlemmarna. Hon tycker det är mysigt att sitta i skogen och lyssna på alla ljud. Håller sig på sin kant så att säga. Men hon är ändå med flocken. Så antagligen är det bara en dum fråga som kommer från den andre.
"Jag är Duvan". Svarar hon den äldre. Duvans röst låter som en valp. Men i hennes tal låter hon ibland mycket äldre än vad hon är. Hon är ingen valp man ska underskatta. Även om hon i mångt och mycket inte har tillräckligt med kunskap eller erfarenhet.
"Vad jag kommer ifrån är en helt annan historia". En historia som Duvan faktiskt har förträngt. Hon minns inte var hon kommer ifrån. Men inte är det något hon går och grunnar på och grämer sig över. Nejdå, hon är inte sådan.
"Men nu tillhör jag TBB". Avslutar hon. Ja, Demethra måste bara ha ställt en dum fråga. Såklart hon vet vem Duvan är. Det vore väl konstigt annars? Eller så kanske Demethra är en sådan där som inte lägger så stort intresse och notis på omvärlden. Vandrar omkring i sin egen bubbla helt enkelt.

TBB. Hon visste det, ändå åkte tikens ögonbrn ner en aning.
Duvan.. Hon hade inte hört namnet förut men kände igen något.
Med tanke på hur kort tid Demethra varit en del av TBB yckte hon själv int att undringen var speciellt förvånande.
Första och hittils enda gången hon mött alla medlemmar var på samlingen här senast.
När hon tänkte tillbaka kom hon ihåg hur något vitt suttit uppe i ett träd.
Det måste ha varit Duvan.
När hon tänkte på Mötet kom hon också att tänka på det konstiga som hänt. Hur hon på nått sätt tagit sig tillbaka i tiden.
Det var något hon borde reda ut.Endel tillsammans med nån hon litade på eller bara med sig själv. Varifrån fick hon det?
Med en liten huvudruskning skakade hon av sig tankarna.
Duvan. Hon stod framför henne nu och påstod att hon var TBB:are. Deme trodde henne, helt och fullt.
Hon kom nu ihåg starkt t.o.m hur valpen suttit där i trädet.
'Jag är Demethra, TBB: are' svarade hon lugnt. Det ista lade hon till med aningen ovan röst.
Att hon var TBB;are var något hon antagligen skulle börja lägga till när hon presenterade sig inför andra vargar i framtiden.
TBB:are.
Hon log inombords när hon tänkte tanken men visade inget å utsidan.
Hon koncentrerade återigen ögonen på valpen. Snövit, med vingar och allt. Som en liten ängel.
Men en TBB:are var ingen ängel. De var snarare djävular.
Frågan var bara om de fortfarande var det, djävular.
Tappade de sitt djävulskap vid mötet? Drog Blossom av det av dem alla där.
Det skulle visa sig i framtiden, just nu visade sig ingenting. Just nu var allt bara stilla. Inväntade något. Likt ett Lugn före Stormen.
Qu kunde när som helst bryta freden. TBB:arna kunde när somhelst komma på tanken - Jag vill inte vara halvond-. -Jag vill vara 100% ond- och därmed lämna flocken.
Så småningom skulle flcokens medlemsantal komma ner på väldigt låga siffror...
TBB kunde också slita sig loss från kedjorna BloodBlossom lagt ut, de ny lagarna, det nya livssättet. Medlemmarna kunde krossa kedjan och leva sitt onda liv här i Kaiwood. Och där fick Blossom stå och gala så mycket hon ville.
Eller så blev det såhär. Ett evigt lugn. Inget blod och inget krig.
Stillsamt. Ovant. Fel.

Svansen sveper till en gång över marken och lägger sig tillrätta kring valpens tassar. Hon rör sig inte utan sitter kvar och ser på Demethra. Eller ja, ser på den bruna och röda färgklicken. Hon kan utskilja konturer. En vargkontur. Rörelser kan hon urskilja oxå. Men hon fokuserar inte så mycket på att se. Hon lyssnar hellre. Lyssnar på alla ljud som den äldre tiken ger ifrån sig. Det är fler ljud än vad man först kan tro. Ljud som vargar med vanlig hörsel inte ens skulle kunna drömma om att höra.
Lite nöjd över sig själv blir hon när hennes tankar besannats när Demethra öppnar munnen. Duvan hare prickat rätt på namn. Duvan är ingen varg som lägger både namn och ansikten på minnet. Namn kan hon komma ihåg. Men hon associerar det inte med ett ansikte. Hon går efter färger och speciella ljud istället. Så hon lägger helt enkelt Demethra's speciella ljud på minnet.
"Trevligt att träffas, Demethra". Säger Duvan med ett lätt leende. Inte överdrivet vänlig eller glatt. Utan bara ett leende. Artig kan hon vara när hon vill. Och hon har inget intresse i att komma på kant med någon inom flocken.

Demethra nickar besvarande,
som en hälsning.
Tystnaden lägger sig över dem som ett täcke,
ingen kommer på nått att säga.
Till sist öppnar ändå Deme munnen och yttrar fler ord- 'Är du född inom flocken eller har du tagit dig hitt på egen hand?'
Hon antog att Duvan var född inom flcoken, hur ofta är det en litn valp som honom som kommer gående med orden "Jag vill gå med i TBB".
De kristallblå ögonen synade valpen noga, fortfarande en snövit valp, med stjärtfjädrar ovanför svansen.
Hon var speciell, det måste hon erkänna. Och hon var Deme's medspelare. De var på samma sida.
'Vad tycker du om Blossom's tal på senaste flockmötet?'
frågade hon sen. Tiken höjde huvudet lite och såg ner på valpen.
Svaret skulle bli intressant att få höra. Det kunde avslöja mycket om vad hon var för person.
[usch, hade jättedålig fantasi.. =(]

Öronen klipper till på det snövita huvudet och valpen granskar den äldre honan. Alla inom flocken borde väl veta om det föds valpar inom flocken? Någon som inte har kunskap om sin egen flock, kan den ens kalla sig en äkta medlem?
Duvan skakar på huvudet.
"Jag har inga föräldrar. Hielo tog mig till TBB efter att jag berättat att jag ville gå med i flocken". Svarar Duvan med lugn och mild stämma. Ingen stämma som man vanligtvis kan förvänta sig från en valp. Duvan har aldrig varit som andra valpar i hennes egen ålder. Hon har knappt ens umgåtts med andra valpar i hennes egen ålder. Det ändrades när hon kom till Numoori och mötte Kali och Shiva.
Nästa fråga får Duvan att dra finurligt på munnen. Ett oläsligt leende.
"Jag lyssnade inte så mycket på orden. Men jag väntar med förtjusning på vad som kommer hända härnäst". Svarar valpen med en ovanligt vuxen stämma och väl valpa ord. En vanlig valp skulle väl vifta på svansen och skratta glatt och säga att hon skulle göra allt för sin ledare. Duvan kommer såklart följa ledaren. Även om ledaren inte är den hon respekterar mest så är det ändå en självklarhet att hon ska följa ledare. Och hon har inte ingått i flocken bara för att sjappa det första hon gör bara för att hon hamnar mitt i en tydlig förvirring inom flocken. Nej, hon ser bara med nöje på allt som händer runt omkring. Och det är med förtjusning som hon finner sig placerad mitt i det hela.
"Vad är din åsikt, Demethra?" Frågar hon sedan. Hon frågar inte vad Demethra tyckte om det hela. Hon frågar om en åsikt. Hur det hela ser ut i Demethra's synvinkel. Valpen sitter tyst och väntar på svar.

Demethra's huvud svängdes lite på sned när hon lyssna till den yngre. Nått gjorde henne speciell. Helt klart.
Hon talade inte som en vanlig valp utan förde fram en väldigt vuxen konversation.
Hon verkade vara en rätt vuxen valp, om man såg det från det hållet.
När Duvan sen lät henne tala skakade hon på huvudet.
'Du måste tro jag är både blind och döv, du vet säkert själv at ditt utseende inte är som vanliga valpars.
Man borde lägga märke till dig bland dom andra flockmedlemmarna. Orsaken till att jag ställer dessa korkade frågor är att jag nyss gått med.
Mötet som nyss varat var första gången som jag fick se alla flockmedlemmar.
Innan visste jag knappt hälften!'
hon log mot den vita tiken.
'Men det var kul att träffa dig Duvan!' avslutade hon tillsist.
Deme ogillade valpar, de var ofta rätt korkade och irriterande. Så som en helt vanlig valp var. Men denne var annorlunda,
Ett annorlunda leende ersatte det tidigare. Valpar föddes ju nu som då i flockar. Valparna levde där, växte upp och blev vuxna.
Men Duvan var inte sån. Hon tillhörde inte den "sorten".
Hon hade tagit sig till Hielo och sagt orden som alla andra vuxna- "Jag vill gå med i TBB".
Hon var en helt utomstående valp som togs in för att bli TBB:are.
Tanken kom- varför hade Hielo tsgit upp valpen? Vad hade fått vargen att ta in en helt okänd valp?

Ett litet leende letar sig fram på Duvans läppar.
"Jag tror inget om dig. Jag är ingen som dömer andra bara sådär". Säger hon och öronen klipper åter till på hennes huvud.
"Jag vet vad jag är. Och flockmötet var det första för även mig. Det var intressant. Jag har inte samtalat med så många flockmedlemmar ännu. Men jag hoppas kunna lära känna dem alla snart". Säger hon åter på sitt speciella vuxna sätt som inte alls passar till det valpiga utseendet. Hade det varit en blindvarg hon stod inför hade hon kanske tagits som en vuxen. Men Demethra är seende. Och ser själv att det är just en valp som sitter framför henne.
"Det var kul att träffa dig med, Demethra". Säger hon artigt och faktiskt vänligt. Som sagt så vill inte Duvan komma på kant med någon av medlemmarna av flocken. Och Demethra verkar inte vara så dum. I alla fall när man pratar med denne. Duvan kisar lite lätt. Försöker urskilja mer konturer och detaljer hos Demethra. Duvans syn är inte den bäste. Men om hon så varit blind så skulle hon ändå inte tappa modet. Hon har hörseln. Och är rätt bra på att läsa av andra bara genom att lyssna på färgningarna i rösten.

Demethra log, nickade svagt. Sakta satte hon sig ner sen och lät tyngden ligga på högra baktassen, den mörkbruna svansen drog hon uppefter sina tassar.
Månen lyste upp hennes päls och kastade en lång skugga i form av hennes kropp på andra sidan om henne. De kristallblå ögonen såg länge på valpen.
'Jaa, vi ses väll igen då Duvan.' sa hon sen. Orderna skjöt genom tystnaden som en pil.
Orderna var lite som en avslutning å deras möte. Visade att det började lida mot sitt slut. Att de inte hade mer att säga varandra.
Det hade de inte heller. Vad mer skulle det vara?
De hade hälsat, presenterat varandra, småpratat lite.
Deme nickade igen, som för sig själv i en egen värld.
Efter att ha sett ner i marken en stund vände hon blicken återigen mot Duvan och steg upp.
'Vi ses antagligen igen!'

Duvan nickar lätt åt Demethra's ord. Den andre verkar vilja avsluta det här mötet nu. Duvan ska inte vara tjurskallig och propsa på att de ska driva mötet längre. Nej, hon har börjat gilla Demethra lite och då räcker det som det är. De kommer ju mötas igen. De tillhör ju samma flock. Svansen sveper till bakom valpen och hon reser sig upp.
"Det gör vi". Säger hon och nickar åter igen. Man kan inte riktigt förhindra att ens vägar korsas åter då de befinner sig i samma flock på samma revir. Duvan ger ifrån sig ett lättkuttrande ljud. Ett ljud som skulle kunna för henne liknas med fnitter. Ett behagligt ljud hon bara ger ifrån sig när hon gillar läget så att säga.
"På återseende, Demethra". Säger hon och sveper till med vingarna innan hon försvinner, likt ett spöke, in i skogens mörker.

[AVSLUTAT(?)]

[aaaa, vill skriva ett slut jag med xPP]

Demethra såg efter Duvan och log lite. hon hade aldrig mött någon sådan, men hon skulle få se henne igen, vilket gladde henne. Duvan muntrade upp henne, på ett sätt hon aldrig lagt märke till förut.
Med ett svep med svansen vände hon p¨å sig och traskade därifrån. Normalt gående på marken, inte flygande, intw klättrande, inte grävande.
Bara gående.


[color=red][/colorAVSLUTAT][b]

[oj, det blidde lite fel xDD]