[Paxat till TBB:are xD Fråga: Är du på testmånad?]
Tid- typ midnatt...?



Demethra satte sig ner på kullen hon befann sig på.
De kristallblå ögonen flöt över området, de mörka, höga stammarna sträckte sig upp mot himmlen, buskarna krälade uppefter trädstammarna, gräset i gläntan framför henne böjde sig för en sval vind.
Nattens mörker hade för inte så längesen trängt undan solens värmande stråla och klara sken, och istället ersatt den med en stor och rund klarvit måne som nu kastade långa kalla skuggor över Kaiwoods marker.
Den mörkbruna tiken slöt ögonen och drog in ett djupt andetag av den friska nattluften.
Denna skog, denna plats.. Det var hennes hem nu, detta var hennes revir.
Hon var inte längre en förbipasserande när hon vistades här. Hon var en i familjen, en medlem.
Med ett litet leende prytt i sitt ansikte öppnade hon sina ögon och steg upp, med stadiga mjuka steg lät hon sina bastanta bruna tassar leda henne ner för kullen mot gläntan.
Ännu en sval vind mötte henne och gick den glesa luggen att blåsa bakåt mot hennes vänster sida. Även svansen lät vinden leka med dess hår och pälsen vände sig bakåt likt kortklippt gräs.
Natten var ytterst fridfull, Deme tänkte tillbaka på kriget smo varat. Som hon lyckligtvis missat genom att ha gått med i TBB efter händelsen.
Ett par vargar kanske slogs exakt här, i den här gläntan. Hon såg ner på tassarna, dess baksida pryddes av en klarröd rand som gick upplängs hennes baksida på alla fyra ben.
Båda vargarna som kämpare för sina familjer, båda som beskyddare för sitt hem. Båda som krigare för sina liv. Här.
Tiken höjde huvudet igen och slöt ögonen. Men slaget hade bara en vinnare, den andre stupade. Dog, försvann från jordens yta.
Så enkelt, men så stort.
När Demethra återigen öppnade sina ögon och lät dem se ut över landskapet igen, var det med ett stelt ansiktsuttryck och en rynka mellan ögonen.
Detta är inte alls henne hem. Ännu. Hon är inte klar ännu, hennes jobb är inte avslutat.
Hon testas ännu, och hennes ledare kan mycket väl ännu säga nej till Deme's förfrågan som medlem.
Och om hennes svar blir nej är det inte en utsparkning från flockens armar som väntar, det är även ett dödstsraff för att hon inte klarat provet.
Det mörkbruna huvudet höjdes och de klarröda tecknena som gick från vardera sida av nosryggen, som omfamnade ögat och somgick bak förbi huvudet och slutade där- tog emot månens vita sken och fick det att lysa upp ansiktet.
Rynkan fanns kvar men en min, mycket hård och kall men även envis- hade trätt fram. Den var stark, och den tog över.
Hon skulle klara testet, inget annat godtogs. Varken av henne själv eller av flocken.
Hon var här för en plats i flocken, och hon skulle ha de. hon skulle se till att hno förtjänade den.
'Dame la fuerza hermanos'
rösten flyter klar genom natten, men möter aldrig någon annan. För ingen var där och tog emot dem.
Men det var ingen som kunde vara i närheten som de var menade för heller. De var menade till hennes syskon.
Emon, Aforidte och Dyle. Ett litet övergivet leende omfamnade henens mörka läppar.
Ett övergivet, förtvivlat leende, som försökte muntra upp.
Emon, hennes bror som antagligen fortfarande var i Darzo's flock tillsamman s med
Dyle. Hennes bröder....
Afrodite, som var hennes kära syster, som hon upptäckte att befann sig i Numoori. Men som senare tog sitt liv.
En sorgsen blick vände sig mot det håll dittåt Itrozo befann sig. Där. Där dog hon.
[skitdäligt.. Måste sticka...]