Den gråbruna vargen vandrar ensam genom skogen. Hon behövde vara ensam. Hon hade vaknat av en mardröm. Röda ögon som stirrar på henne i mörkret. Stanken av blod och död. Det hade tagit ett tag för henne att lugna ner sig men känner sig nu relativt avslappnad. Den svala nattluften gör gott. Tiken stannar upp och fyller lungorna med syre genom några djupa andetag. Den här skogen är så lugn och fridfull. Månblommorna lyser upp marken så det blir aldrig mörkt. Eldflugorna hjälper till med sitt sken även dem. Det är en fin skog hon har funnit. Här skulle hon kunna stanna. Men än jagas hon av den hemska känslan. Att hon inte kan minnas vad hon är rädd för gör det hela meningslöst. Men likt väl så vägrar det släppa taget.
Vargen är fortfarande mager. Men seniga muskler kan skymtas under skinnet när hon rör sig. Hon ser inte riktigt lika eländig ut. Tecken på att hon en gång har varit med valpar kan även det fortfarande synas. Även om hon själv inte minns något av det. Hennes päls doftar inte längre av smuts, blod och död. Det har hon lyckats tvätta ur den. Hennes päls luktar av henne. Och lite av valpen Ezekiel som hon haft sällskap av en tid nu. Tanken på att bli ensam igen känns inte lockande. Kanske kan hon finna något att höra till? Eller är det en dröm som är för långsökt?
Tiken rör sig fram mellan månblommorna som lyser upp hennes väg. Nattluften är frisk. Får henne att känna sig rofylld. Nattens ljud fyller skogen. Helt olika ljud jämfört med dagen. Vargen kommer fram till att skogen nog är lite vackrare om natten men skogen om dagen är ändå något av det vackraste hon har sett.

[PAX TILL EVEN]

Bytet under honom hade snart slutat göra motstånd. Det hade inte gjort mycket motstånd till att börja med. Den unge hanen hade varit ensam, längtat efter sällskap, någon att ty sig till. Det hade inte varit svårt för Even att fylla den rollen, om så bara tillfälligt. När det sista livet lämnat vargen så släppte Even sitt grepp. Han förblev liggande vid sidan om kroppen, långsamt strykande tungan över den tjocka blågrå fällen där den blivit tilltufsad. Det var en fin päls. Det vore synd att skada den. Han hade varit noga med att inte fläcka den i onödan.
     Suset i hans öron hade långsamt dämpats igen efter att bytets ljud upphört. Det var först då som Even lade märke till ljudet av rörelse inte allt för långt bort. Han höjde huvudet, vände den nu rödfyllda blicken ut bland träden runtom. Han såg ingen rörelse utöver det av insekter som dansade över fläckarna av månblommor. Inget den här sidan om trädens grova rötter eller landskapets kurvor åtminstone. Han försökte dra in luft genom nosen, men fann den täppt av blod som inte var hans eget. Det hade varit ett stort byte, större än honom. Det kunde ha räckt länge. Men det var en fin fäll, och Even hade inte känt för att vänta. Det skulle komma flera.
     Han reste sig upp och fnös hårt för att öppna upp nosen. Värmen rann ner över hans läppar, men det hade inte hjälpt mycket. Doften av blod fyllde fortfarande hans sinne. Han skulle få förlita sig på annat. Han kunde känna livet läcka även ur ögonvrårna när han såg sig om. Öronen ryckte när han lyssnade efter främlingen, men han gjorde ingen ansats att lämna kroppen vid sidan om honom. Den var fortfarande hans.

Hon går omkring och verkligen insuper omgivningen. Den är makalös. Helt fantastisk. Hon kommer på sig själv med att hålla andan flera gånger bara för att själv inte befläcka det vackra. Hon känner sig så malplacerad här. För själv anser hon sig vara långt ifrån vacker. I alla fall som hon ser ut nu. Hon är fortfarande mager och eländig men ändå så mycket starkare än hon varit. Pälsen har mer lyster. Hon börjar se friskare ut.

När hon går däri sina egna tankar och beundrar omgivningen så känner hon plötsligt doften av blod. En kåre börjar klättra längst med ryggraden. Hon får en känsla av deja vu. Men förstår inte varför. Istället börjar hon tänka att det kanske är någon som är skadad. Någon som ligger och blöder längre fram. Kanske någon som behöver hjälp. Den gråbruna tiken sätter kroppen i rörelse igen och följer doften av blod som blir starkare och tyngre ju fler steg hon tar.

När hon får syn på honom fryser hon i steget. Han står över en annan varg. En livlös varg. Blod fläckar hand päls. Det ser ut som att han har sugit blodet ur den andre. Lukten av blod är verkligen kompakt. Så kompakt att det börjar spänna innanför tiken pannben. Inte på samma sätt som när det där surrandet fyller hennes huvud när någon annan individ är i hennes närhet. Här och nu är surret inte närvarande alls. Hon kan inte tänka. Hon känner bara hur taggen sakta reser sig på ryggen. Hon har aldrig sett en död varg förut. Och här har hon även mött på den som orsakat någon annans död. Öronen ligger strukna mot tikens nacke. Hon har frusit fast.

Even står kvar när han hör rörelserna komma närmre. En varg, ensam. När den slutligen kommer över ett krön så hinner den inte ta mer än ett par steg förrän den stannar upp. Som fastfrusen. Even tar snabbt in den med blicken. En mager krake, uppenbart en tik då hon ännu bär tecken på att ha tagit hand om valpar. Kanske hade hon dem i närheten någonstans. Han kunde inte utröna det utan att veta mer. Hon var gråbrun, enkelt färgad med ljusare tecken. Hon var högre än honom, men kroppsligt mindre. Kanske hade hon inte varit det om hon inte varit så klen.
     Det var med ett slött leende och delvis slutna ögon som Even slutligen yttrade sig. ”Ah, så förargligt att du skulle behöva se mig såhär.” Ett kort, bekymmerslöst skratt lämnade honom. Han fuktade nosen, en menlös ansats att torka bort blodet som rann, men med tungan och insidan av munnen ännu färgad röd så gjorde det snarare i att det blev värre. Nåväl. Det kunde inte alltid gå som tänkt.
     ”Om du kommit hit lite tidigare så kunde du varit med”, hummade han med låg, fyllig stämma.

Hanen talar och rycker henne tillbaka till sansen. Hon kan känna din kropp igen. Benen känns som bly men samtidigt dallriga. Hanen talar igen och hon får kontroll över sig kropp.
"Vad är du?" Hon frågar inte vem han är. Utan vad. För hon får en ryslig känsla bara av att se på honom. Och allt blod. Och med tanke på att ha verkar ha tömt sitt... byte... på blod. Han verkar inte vara som andra. Men tiken har bara minne av två tidigare möten. De var mer behagliga än det här. Trevligare. Gladare. Hon känner en tomhet hos honom. Helt olikt både Asami och Ezekiel.

Hennes fråga fick Evens leende att vidgas. Han fokuserade blicken på tiken. Vad är du?
     Ganska stilig, fyllde han roat i för sig själv. ”Mättare än vad du ser ut att vara”, svarade han högt. Even lade huvudet lätt på sned, studerade henne. Han tog ett steg närmre vargen. ”Men det är nått som går att göra något åt.” Han höll stadigt hennes blick.

Mättare än vad du ser ut att vara. Hon drar in hakan mot strupen utan att släppa hanen med blicken. En reflex åt hand ord. Orden i sig är inte hotfulla på något sätt. Det är bara hela sceneriet som får henne att rysa. Allt blod. Doften av blod.
Men det är nått som vi kan göra något åt.
När han kommer närmare tar hon instinktivt ett steg bakåt och hennes kroppshållning sjunker något. Utan att släppa hanen med blicken försöker hon räkna ut om hon kan komma undan om hon är snabb nog. Förhoppningsvis är hanen seg och begränsad tack vare att han just har avslutat en måltid. Eller är det vad han har gjort? Han sög ut bytets blod men har inte rört kroppen på annat sätt verkar det som. Byte. Hon ryser av blotta tanken på att se en annan varg som ett byte.
"Jag vet om ursäkt att jag kom och störde i... måltiden". Hon sväljer en klumpni halsen innan sista ordet. Hon spänner de årliga benmusklerna och gör sig redo att fly platsen.

”Det är lugnt”, svarade Even. Han kastade en blick åt kroppen. ”Jag var precis… klar.” Han såg tillbaks på vargen igen. Hennes reaktion var inte omedelbar, men så snart som insikten vidgade hennes ögon så vände hon och sprang. Henens tassar sparkade upp jord och gräs när hon flydde platsen. Even såg inte efter henne i mer än ett par ögonblick innan han själv satte av. Ut bland träden. Ut bland skuggor och månblomstersken. Vargens steg var hastade, ojämnare så som allt levande var. En snabbt flyende råtta. Men hon var inte snabb nog.
     Even bet tag i sidan av vargens nacke. Han slog i ett steg tassarna över henne och vred henne lätt till marken med en tung smäll. Han höll henne fast under ett invikt framben när han släppte med käkarna igen. Utan att rubba benet vred han sig runt för att med vidöppna ögon fånga hennes blick. Åh, han var inte ute efter mer än det. Inte mer än jakten. Han var redan full, över bredden så att huden runt nos och ögon svullnade. Så att det läckte ur nos och ögonvrår. Han andades värme över vargens kind, en värme som han själv inte kunde producera.
     ”Så oartigt”, hummade han, utan att bry sig om vargens protester eller kamp. ”Sticka så snart efter att du dykt upp.”
 
[*använder mobilnät för att få upp inlägget* Hepp!
Tillstånd för PP. Säg till om du vill att jag ändrar något (:]

Det hade känts som att hon lyckats komma undan rädslan. I alla fall i vaket tillstånd. När det betyder som mest. Men den här främlingen hade väckt den igen. Rädslan. De röda ögonen bränner henne. Öppnar än mer det sår som hon har i sin själ. Det sår som slukat henne. Som slukat den hon varit.

Smärtan när han grabbar tag i henne och fäller henne till marken slår andan ur henne. Hon kippar desperat efter luft när han andas mot hennes kind. När han står över henne droppar det blod i hennes päls. I hennes ansikte. Stanken är avskyvärd. Skräcken sänder kyla genom hennes kropp. Frossa. Men den byter snart skepnad när hon finner fått i något som varit förlorat. Värmen sprider sig snabbt i hennes kropp. Koncentreras i hennes bröst. Knastrar till i hennes päls. Hon är inte säker på vad det är men då hennes blick är fångad i hans så fokuserar hon på målet. På honom.

Det sprakar till och för en stund blir hon bländad. Men tyngden efter hanen försvinner med ett utrop av hans stämma. Hjärtat slår likt en hammare i hennes bröst. Hon kan höra slagen i öronen. Hon tvingar upp kroppen från marken. Synen börjar återvända och hon ser hanen gestalt röra sig irriterat en bit bort. Hon försöker igen. Hon gör snabbt helt om och börjar springa. Bort från platsen. Bort från honom. Förtvivlan får det att tåras i ögonen men hon blinkar envist bort dem. Hon behöver se vart hon springer. Den här skogen är inte längre lika vacker som hon tyckte förut. Det bor monster här.

(Avslutat om du inte vill inflika något mera)

Det plötsliga ljuset sände en instinktiv våg av skräck genom Even. Han hann inte reagera förrän det övergick i en sprakande smäll, en fräsande smärta som inte kunde vara annat än blixten. Det brände som eld, och Even slungade sig bakåt med ett smärtsamt tjut. Hans kropp vred sig, ryckte ofrivilligt för ett ögonblick innan han kunde räta på sig igen. Doften av svedd päls och kött blandades med doften an blod. Han hostade våldsamt ett par gånger, lät blodet läcka från under den svedda huden och mellan krampaktigt slutna käkar medan han i utkanten av sitt synfält såg vargen resa sig och fly igen.
     Hostningarna övergick snabbt i ett tjutande skratt som slet den sista luften ur hans lungor. Åh! Åh, så bra! Det hade han inte väntat sig! Even såg efter tiken som redan försvunnit. Ett vilt leende klöv vampyrens ansikte. Han stod kvar bara en kort stund innan han vände om. Han behövde återvända till sitt tidigare byte innan något djur kom och förstörde det för honom. Bakom sig lämnade han ett spår av röda droppar medan han lät kroppen läka.
     Vargen kunde han hitta igen en annan gång.

[*ligger i sängen och slänger upp ett mobilinlägg* Avslutat :D]