[Ensamroll. Svara inte, tack]

Hur länge hade hon sprungit? Begreppet om tid har helt flugit henne förbi. Kroppen har slutat protestera. Hon känner ingenting längre. Trött, smutsig och framför allt hungrig faller den gråbruna tiken ihop i en hög på marken. Hon faller genast i djup sömn. Ingenting spelar någon roll. Spelar ingen roll att hon kollapsar där hon står. Bergens siluett syns i fjärran. Hon vågade inte stanna förrän hon lagt bergen bakom sig. Hon har sprungit alldeles för länge. Varför hon sprang minns hon inte. Ej heller vad hon sprang ifrån. Hon jagades bara av känslan av att det var något farligt som kunde hända om hon inte fortsatte springa. Så hon sprang. För allt vad hon var värd. Bort från bergen. Bort från vad än det farliga var för något.

Nu orkar hon inte mer. Spelar ingen roll att hon är helt utblottad. Spelar ingen roll att vinden viner kall och olycksbådande och dimman ligger tät omkring och duggregnet är irriterande kallt. Bara hon får sova. Bara sova ett tag. Ingenting spelar någon roll.
När tiken vaknar upp igen så är det mörkt. Månen står högt på himlen och tindrande stjärnor omringar den. Vargen försöker höja huvudet men musklerna protesterar. Bra. Då lever hon i alla fall. Men vad gör hon här? Hur kom hon hit? Med mycket möda lyckas hon sätta sig upp. Ögonlocken är tunga och kroppen trött. Hur kom hon hit? När kom hon hit? Vad är det här för en plats? Vad hon är bestämd på i alla fall är att hon inte kan sitta här. Hon behöver finna mat och skydd. Om hon bara kan få kroppen att lyda.

Månen ersätts av solen innan tiken väl finner lite styrka till att resa sig upp. På vingliga och styltiga ben börjar hon röra sig framåt på stigen. Huvudet hänger och öronen slokar. Förmodligen är hon en bedrövlig syn. Hon tar sig framåt. Måste hitta lite mat. Gärna lite vatten med. Det behöver inte vara mycket. Och inte är hon kräsen heller. Just nu skulle hon kunna sluta vad som helst bara för att få i sig lite näring och energi. Vad som helst.

Tiken fortsätter framåt. Kroppen rör sig på automatik men varje steg känns som tusen mil. Så trött. Måste finna mat. Ju längre hon går desto tjockare blir dimman. Och gräset känns mjukare mot tassar och ben. Var är bästa platserna för att finna mat? Vad är det hon söker egentligen?
Efter att ha vandrat länge än så är det något som fångar hennes uppmärksamhet längre fram. Kraxanden och skränanden och siluetter av stora svarta flygande varelser som hoppar och dyker och slåss. Kanske de har hittat något? Tiken styr stegen däråt. Det är värt att kolla upp. Inte kan hon förlora på det i alla fall. När vargen kommer närmare efter att ha vandrat i evigheter, känns det som, så får hon syn på vad det är som de stora svarta flygande varelserna bråkar om. Kadavret av något som vid det här laget är oidentifierbart. Benknotor och tussar av rödbrun och grå päls ligger utspridda. Vargen morrar och attackerar den närmaste svarta flygande varelsen som kraxar förnärmad och flyger iväg. Han får snart sällskap av sina kamrater. Från någonstans i dimman kan vargen känna deras ögon på sig när hon närmar sig kadavret. Girigt börjar vargen dra i kadavret och finner att det finns lite kött kvar. Detta luktar inte gått men då hon inte ätit på vad som känns som en evighet så gör det inget. Och är det gott nog åt de svarta flygande varelserna så är det gott nog åt henne. Vargen slukar köttet och hör då och då ett krax i protest. Men de svarta flygande varelserna låter henne äta. Kanske inser de att hon behöver köttet mer än de gör?

Efter den magra måltiden fortsätter vargen vandra. Efter att ha fått i sig lite energi så känns kroppen lite lättare. Men bara lite. Om hon kunde finna lite vatten med. Men det kanske är för mycket begärt. Inte gapar hon efter mycket. Slokörad och tung rör sig tiken framåt. Om hon kunde finna någonstans att sova då? Någonstans där hon kan få lite skydd över huvudet.
Månen hinner åter segra över solen innan tiken äntligen finner ett litet lä bakom en buske. Där låter hon kroppen falla till marken och hon hinner inte ens tänka förrän sömnen har tagit över. Hon sover stilla och drömlöst. När hon vaknar igen är det fortfarande mörkt. Men med tanke på att magen kurrar så måste det betyda att det är ett annat mörker och inte samma som när hon somnade. Hur länge sov hon? Hur länge har hon vandrat? Var är hon? Vart är hon på väg? Det är många frågor Som poppar upp i hennes huvud men inga svar. Regnet har fallit hårdare och vargen är inte en bara utmattad, mager och hungrig. Hon är blöt och kall med. Fortsätter det så här så kommer hon inte överleva länge till. Men hon tänker inte ge upp. Hittar hon ut ur dimman så kan hon kanske ta hand om sig lättare. Det blir lättare när hon kan se sin omgivning igen. Hon intalar sig det och det är livsflamman inom henne som driver henne framåt. Hon har ingen aning om var hon befinner sig. Vargen tvingar den trötta kroppen att röra på sig. Det är bara instinkter som styr henne. Äta och sova.