Ajani kunde vid det här laget stödja på benet som varit brutet även om musklerna förtvinats en del och det kändes ovant att stå och gå utan stödet. Vitae hade gjort underverk också, hon var en ängel. Ajani var evinnerligt tacksam, och ansåg sig stå i skuld till både Ethan och Vitae. Fast gentemot Ethan kändes det som att hon så småningom, i framtiden, kanske kunde betala tillbaka skulden i kärlek. Ajani var riktigt strykrädd nu, men hon kunde omöjligt förlora förtroendet för Ethan. Eller Vitae. Med dem var hon trygg. Så det var i närheten av Vitae som Ajani befann sig. Hon var rädd för skuggorna om natten, och hon var rädd för ljuden som kom med just natten. Hela nattlivet var för tillfället skrämmande, och även om hon inte trodde att det skulle gå över så hoppades hon innerligt att det var möjligt. Vrenen hade fått henne att skygga för varje okänd vargs doft, och hon hade undvikit all kontakt med omvärlden bortsett för sina nära - hon hade knappt alls vistats utanför trygghetszonen. Det var så svårt att sätta tassen på vad det var som var så läskigt numer. Vrenen var borta, det visste hon, och när förnuftet ett fåtal gånger kickat in så hade Ajani vetat att de flesta i Ötamon inte var särskilt farliga. Månvargar var sällan det. Hon hade inte stött på någon alls, utöver vrenen, som haft för avsikt att skada henne. Så hennes rädsla var inte rationell. Fast är själen ärrad så är sinnet sällan rationellt efter en sådan skada. Ajani skämdes för att hon var sådär, men hon kunde inte mycket göra. Än att hålla sina kära nära.

Paxat till Ethan.

Det var ännu inte mörkt, Solen stod lågt på himlen, gav ifrån sig ett mjukt värmande sken, medan marken i skogen täcktes av allt längre skuggor, blommorna hade inte riktigt börjat lysa, utan sken mer i ett vagt ljus medan allt fler eldflugor sakta började dansa i luften. Det var en idyllisk scen, lugn och harmonisk, men Ethan hade blivit mycket mer paranoid. De långa skuggorna kudne dölja faror. Han räddes inte sitt eget liv, hade aldrig gjort, men Ajani. Hon hade nyligen börjat läkt ordentligt och hennes spjälk var borta, men han mindes allt för väl blodet, ljudet. Att varje dag se henne skadad var något av det värsta han varit med om, och det var flertalet gånger som han vaknat utan att veta hur han kommit dit. Imero hade tagit över. Han hade ännu inte kollat med Ajani hur hon reagerat på den främmande personligheten, han skämdes över den. Han vågade inte dels inte prata med henne om det, fröskte unvika det, samtidigt som han inte kunde hålla sig borta ifrån henne. Hon var hans allt och han skulle göra allt för henne. Hälsa chaibos gladeligen ifall det gav henne bättre möjligheter. Skulle klättra till solen om det gjorde henne glad. Det var som om hans egna vilja flygit ur förnstret och allt som var kvar var hans önskan om hennes vällevnad.
 En lätt bris förde med sig den berusande doften som hon bara genom att finnas till utgav, och hans ben hade börjat föra honom i hennes riktining innan han ens hann bearbeta tanken.
 Det var ett behov, en instinkt, så djupt rotad i honom. Om Hon rörde sig gjorde han också det, som en maskin, en enda varelse. Han var inget utan henne.
 Bara han fick en första anblick på henne mellan träden så tog hans hjärta ett skutt i bröstkorgen, hennes grepp om honom var totalt. Han fortsatte nervöst framåt, han hade hört ifrån modern att de senaste dagarna hade han inte varit sig själv, igen, och han kunde inte vänta längre, han behövde se henne, prata med henne. Förklara.

Så fort hon kände doften frös hon i steget och hon behövde inte tänka efter. Kroppen gjorde det åt henne. Hon såg sig omkring och stack nosen upp i vädret. Vädrade. Insöp doften hon tyckte så mycket om. Hon rodnade lätt. Ethan var så viktig, låg så hett om hjärtat, och han hade sådan magisk inverkan på henne. Eftersom att natten sakta landade däromkring så var hon som sagt inte långt från Vitae. Nu när hon kände den trygga och allra värdefullaste doften så var hon inte så rädd längre. Hon såg sig omkring för att försäkra sig om att hon var ensam i alla fall. Ännu kunde hon se vad som dolde sig i krokarna, och snart uppenbarade sig en ensam gestalt på avstånd. Ajani strålade med hela kroppsspråket. Hon log med hela kroppen, nästan förvånat, men bara för på grund av känslan som i ärlighetens namn växte sig starkare för varje dag som gick. Hon förundrades, medan hon något stelt avancerade i hans riktning, av hur mycket som kunde rymmas i ett hjärta. Sedan knackade ett obehagligt minne på dörren. Hon var ännu inte van vid att se ärren hon indirekt åsamkat honom, och hon önskar att hon kunde återställa honom. Om han ville. Om hon kunde. Hennes hjärta skuttade helt utan taktkänsla. Kroppsspråket var nervöst tills hon var ett par meter bort, och hade samlat sig efter att ha upprepat ett mantra vars innebörd bara var att detta var Ethan och att hon med Ethan var trygg. Hon kunde inte hejda ett gläfsande ljud, hon sprudlade med ens av glädje. 
  "Ethan!" andades hon och höll öronen stilla och spetsade.

[Edit: Avslutar då Ajani skall dö]