[Wow, fantasin för titlar är på topp... Pax till Harlequin]

Vintern försvann aldrig. Inte här. Här hade den ett evigt grepp kring platsen och de djur som valt att kalla detta för hem. Milivoj passade inte riktigt in här, hans svarta päls var i stark kontrast till allting annat som var vitt. Hade det funnits rovdjur större än han själv så hade han blivit föda vid det här laget, eller så hade han svultit ihjäl så småningom. Med en svart skrud gick det inte speciellt bra att jaga. Pälsen var inte speciellt lång eller tät, definitivt inte gjord för detta landskapet. Istället fick han tacka för den kraft han bar på, som gjorde det lättare för honom att uthärda det egensinniga klimatet. Det var endast på grund utav iskrafterna som han kunde uppskatta denna vita värld, annars hade han begett sig härifrån lika snart som han anlänt. Men nu fann han sig nyfiken på omgivningen. Han stack ner den mörka nosen i snön, men ryckte snabbt upp hela huvudet igen och fnyste ut snön som han lyckades andas in. Nej, det skulle vara svårt att vänja sig vid att vara här. Men han beslöt sig ändå för att ge det en chans. Han hade ingen plats att kalla hem, så varför inte se sig omkring tills dess att han hittade det?

Han gjorde en liten paus i sin vandring och såg sig omkring. Vindarna tilltog och han beslöt sig för att söka skydd under en liten träddunge tills vidare. Med kisande ögon kunde han långt bort i fjärran se berg sträcka ut sig mot himlen. Vinden verkade inte vilja upphöra och Mili satte sig tillrätta under träden. Blev det inte bättre på ett tag fick han nästan bege sig ut i vilket fall som helst, han kunde inte sitta här tills dess att han antingen frös eller svalt ihjäl...

Det blåste. Mer än någonsin under alla de dagar hon tillbringat här. Vinden tog tag i hennes päls och rufsade om i den, kröp in mellan hårstråna och kylde ner henne in på bara skinnet. Quin tyckte inte om Snöslätten. Den var alldeles för tråkig och enformig för hennes smak, och det enda positiva med den var i princip att den låg långt ifrån Kawazatri. Men det fanns många ställen som låg långt ifrån Kawazatri, ställen som säkert var trevligare än det här. Quin hade bestämt sig för att lämna slätten snarast möjligt. Vandra vidare. Vart visste hon inte. Hennes enda mål när hon lämnade hemmet hade varit att ta sig så långt bort från djungeln som möjligt. Det var ett vagt mål, och efter ett tag ganska värdelöst. 

Vinden tilltog i styrka, tog tag i den lilla vargen och hotade att knuffa omkull henne. Hon fortsatte, oförtrutet. Ett något bistert uttryck stod att finna i hennes ansikte. Kyla var verkligen inte hennes grej, när härstamningen kom från djungeln. Elden i henne, kraften som hon ytterst sällan använde, protesterade mot kylan. Temperaturen kämpade sig tappert neråt, allt längre ner för varje minut, och Quin var inte intresserad av att veta hur kallt det var. Det räckte med att känna nordanvinden smälla mot ansiktet. Blåsten fick Quins bjällror att fara omkring och klämta som besatta. Ljudet var inte längre lugnande, det var alltför våldsamt för att vara rogivande. 

Quin tog sikte på en liten dunge med träd längre bort. Där kunde hon vänta ut vinden, och fortsätta när det var bättre väder. Men ju närmare hon kom, desto mer växte den mörka fläcken under träden, och Quin började fatta misstankar. Det var misstankar som inom kort bekräftades, när hennes ögon — och nos — talade om för henne att det var en varg, en hane. Quin gick närmare, fylld av motstridiga känslor. Hon var egentligen inte på humör för en pratstund, men den här dungen var det enda som erbjöd skydd för blåsten så långt hon kunde se. Hon stannade en bit ifrån honom, tillräckligt långt ifrån för att träden inte skulle nå över henne men reta henne med sin närhet. Vinden tog orden ur munnen på henne i samma stund som hon uttalade dem, och tvingade henne att höja rösten, trots att hon stod bara ett par meter ifrån honom. "Har du något emot att dela med dig av lite plats? Där det finns hjärterum finns det stjärterum, eller hur är det de säger?" Tonen var inte road, snarare bister, när hon såg på honom.

Någonting rörde sig i snön och Milivoj fixerade blicken i ett försök att se vad det var. Han var inte säker, men det skulle kunna vara en varg. Snön som yrde gjorde det svårt att klargöra någonting överhuvudtaget, och han kände en tacksamhet över träden som valt att växa just här. Han var glad att han inte var mitt ute i det tilltagande ovädret, träden gav åtminstone lite skydd.

Silhuetten kom närmare, och mycket riktigt så var det en varg. Den vita tiken stannade bara en liten bit ifrån honom, och nu kunde Milivoj se henne klart och tydligt. Hon var yngre än honom, kan bara en valp till och med? De röda tecknen fångade hans uppmärksamhet, likaså det metalliska på toppen av hennes öron, som nästan tycktes pingla svagt i blåsten. Sedan började hon tala, men rösten drunknade dock i blåsten och Milivoj kunde inte höra ett ord av vad hon sa. Det verkade hon själv också inse, för hon höjde sedan rösten och talade igen. Han makade lite på sig när han nu hörde hennes fråga.
"Självklart", svarade han med ett leende. "Ingen ska väl behöva vara utan skydd i detta ovädret."

Hanens päls var mörk, och det lilla av honom hon kunde urskilja i den virvlande snön sa henne att han var äldre än hon. Åtminstone verkade det så när han talade, och välkomnade henne att ta skydd under hans träd. Hans leende och den varma tonen i rösten skvallrade om en relativt god sinnesstämning. Quin besvarade leendet, mest av tacksamhet. Det kändes nästan lite ovant. Han makade på sig för att ge henne plats, och trots att hon frågat artigt kändes det fel att tränga sig på genom att sätta sig för nära, så hon slog sig ner ungefär en halvmeter ifrån honom. Väl i skydd av träden ruskade hon snön ur pälsen. Bjällrorna pinglade ivrigt när hon skakade på sig. 

"Tack. Det är en ordentlig storm." Hon hade åtminstone vett nog att tacka. Utanför deras lilla dunge rasade snön plötsligt ner, som om någon öppnat ett hål i himlen och bara lät snön forsa ner. Quin tittade bekymrat på scenen en kort stund, med lätt rynkade ögonbryn. Hon skulle bli tvungen att lämna hanen och ge sig ut i ovädret snart. Hon längtade inte. 

Men för tillfället var hon skyddad, tack vare hanen vars namn hon inte kände till. Quin vände sig mot honom och försökte sig på ett litet leende. Han var ju trots allt något av hennes räddare, han förtjänade väl lite artighet. "Jag är Quin. Vad heter du?" 

Tiken slog sig ner bredvid honom, dock på ett behörigt avstånd som Milivoj kunde uppskatta. När hon hade ruskat på sig hade han åter hört pinglandet, denna gången starkare. Blicken drogs åter mot de metalliska sakerna på hennes öron, men han valde att inte fråga om detta. Han var inte den som lade nosen i blöt. Hon tackade för sin plats under trädet, varpå Milivoj tänkte säga att det inte var någonting att tacka över. Men istället så log han bara mot henne och nickade lugnt.
Efter en kort stund såg han i ögonvrån hur hon vände ansiktet mot honom, och kort därefter frågade hon efter hans namn. Milivoj vred själv på huvudet och mötte hennes blick.
"Quin, angenämt", svarade han artigt. "Mitt namn är Milivoj", presenterade han sig sedan.

[förlåt för kort svar, men tänkte att jag åtminstone kunde slänga in ett svar^^ ]

Hon kunde inte undgå att se hur den främmande hanens blick diskret drogs mot bjällrorna på örspetsarna, men han frågade ingenting om dem. Det var inget nytt. Det var faktiskt inte så många som faktiskt frågade om hennes utseende som man skulle kunna tro, de flesta nöjde sig med att snegla då och då och låtsas som att det regnade. Kanske var folk inte så nyfikna, eller försökte vara artiga, eller brydde sig inte. Hon kunde inget veta, men hur som helst förde hon inte heller bjällrorna på tal. Hon var stolt över dem, de gav henne den där extra dimensionen som hon annars skulle ha saknat. Metallbändaren som gett henne dem hade varit fullständigt överens med henne om att hon inte skulle ha något vanligt. Hon skulle ha någonting unikt, och det hade hon fått. Det var hon väldigt stolt över.

Han verkade väldigt artig, använde ordet "angenämt". Quin hade inte hört det ordet användas på flera månader, men så hade hon heller inte träffat särskilt många. Själv var hon inte mycket för artighet. Faktum var att det var sällan hon faktiskt dristade sig att säga "hej", och inte bara gick pang på "vem är du?" Men nu nickade hon för att bekräfta att hon hade uppfattat hans namn. Milivoj. Hon visste inte riktigt varför, men det lät speciellt i hennes öron. Inte riktigt som alla andras. Hon hade definitivt inte väntat sig att han skulle heta något i stil med Milivoj vid första anblicken, men nu tyckte hon nästan att det passade honom på något oförklarligt sätt.

Förvirrad av sina egna tankar slog hon dem ifrån sig, stirrade ut i snöovädret som rasade utanför deras lilla skyddszon och lät tystnaden lägra sig mellan dem. Det gick kanske ett tjugotal sekunder innan hon rätade på sig och åter vände ansiktet mot hanen. "Jaha, Milivoj, vad har fört dina tassar till en träddunge på Snöslätten?" Ögonen, det ena klarblått och det andra solitt grönt, studerade honom utan att egentligen uttrycka några andra känslor än kanske nonchalant intresse.

Quin bekräftande hans svar med en nickning, men sade sedan ingenting mer. Hon förblev sedan tyst en liten stund, och Milivoj sneglade på henne igen, funderade över vem hon egentligen var. Det var trots allt ganska ovanligt att möta andra individer här, och Quin såg inte ut som den typiska vinter- eller isvargen, vilket gjorde att Milivoj ännu mer undrade hur hon hamnat här. Han hann dock inte komma längre i tanken förrän Quin ställde den frågan till honom, tydligen hade deras tankegång rört sig åt samma håll.
"Jag vet inte riktigt...", började han och såg ut över landskapet. "Dumdristighet kanske...", han skrattade lite. Ja, han hade egentligen inget konkret svar på vad tusan han gjorde här.
"Ni själv då?" frågade han sedan. "Precis som mig själv så ser ni inte riktigt ut att vara rustad för detta väder", han skrattade igen.

Dumdristighet. Quin gav ifrån sig ett ‘hm’ som låg mittemellan ett lätt, enstavigt skratt och ett instämmande, nickade och vände huvudet framåt, mot stormen som rasade utanför deras skyddande dunge. Hon slöt ögonen och satt så ett kort ögonblick, blundade i stormen medan enstaka snöflingor letade sig in genom trädkronorna och vinden rufsade om i hennes päls. Luften var iskall och det sved i nosen och lungorna att behöva andas den, men vad annars skulle hon göra? Det fanns ju knappast någon annan luft att andas. En rysning av köld for genom hennes rätt späda kropp och hon fick undertrycka en våldsam skakning. Vad gjorde hon här? Överhuvudtaget? Det här var ingen plats för en karg, det var ingen plats för henne. Det låg långt bort från Kawazatri, det var allt. Det var kallt där djungeln var varm. Mer var det inte. Hon var inte gjord för vintern, helt enkelt, hennes päls var för tunn och elden tyckte inte om henne särskilt bra. Åtminstone vägrade den hjälpa henne allt som oftast. 

Frågan — som hon nästan glömt bort i virrvarret av tankarna som följde på den — skickades tillbaka till henne, nästan som om hanen läst hennes tankar eller det minsta utbildad i hur man utövade social interaktion. Jag ställer dig en fråga, du svarar på den och ställer samma fråga till mig. Jag besvarar den och vi går vidare till ett helt annat ämne, som vi tar oss an på — vill du gissa? Exakt samma sätt. Quin skakade på huvudet så att bjällrorna pinglade käckt, men förmodligen hördes det spröda ljudet inte särskilt mycket ändå, över ljudet av vinden och snön. Hon var ingen vidare konversatör, det var hon alldeles för nonchalant och ointresserad för att vara, men hon kunde väl häva ur sig ett par krystade meningar när situationen såg ut som den gjorde. Det såg ju ändå ut som om de skulle bli sittande här ett tag. Quin skulle vara bekväm med fullkomlig tystnad, men det skulle antagligen inte hanen, så hon vred på huvudet för att kunna se på honom när hon svarade:

“Jag vandrar. Bort från Kawazatri-skogen. Det här är väl så långt bort man kommer, antar jag, världens ände, vilket i och för sig är mitt mål. Men om det är dumdristighet som för dina steg till en plats som den här, är det förmodligen något liknande som för mina till densamma.” Dumdristighet eller ett aldrig sinande upptäckarbehov, en längtan efter något som hon hittills inte hittat i den här världen och var medveten om att hon förmodligen inte skulle göra i framtiden heller. I många fall var det samma sak. Var det dumdristighet eller hennes längtan efter det stora Något som lockat henne att bygga en jordpelare ner till botten av Mardouf? Hade jorden bestämt sig för att svika hade hon inte tagit livet bara av sig själv utan av den röde hanen som var med henne också. Men hon lämnade inte Kawazatri för att göra samma gamla saker i en ny miljö. Hon lämnade Kawazatri för att hon ville leva. Nu såg hon åter på stormen utanför och sa med lätt rynkad panna: “Så nej, jag skulle inte vilja kalla mig rustad för det här vädret. Men det verkar inte du heller vara. Var kommer du ifrån?”

[Herregud, förlåt för det supersega svaret! Glömde totalt bort det här rollspelet :’(]