Scylla var på helspänn där hon gick i nattens mörker, även om det inte var becksvart på grund av eldflugorna som surrade runt henne, hon föredrog när det var något mörkare men hon klagade inte på det, det var onödigt att låta något sådant dra ner hennes humör en sån vacker natt.
Hon förde nosen ner till marken och drog in, hon letade efter något som hon inte visste vad det var, det kunde vara en varg, en specifik plats men också kanske något helt annat, allt hon visste var att hon skulle veta vad det var nör hon fann det, och då skulle hon ge sitt liv för att hålla det säkert.
Förutom skyddslingen letade hon också efter de vargar och varelser som rörde sig i skuggorna och ville andra illa, hon såg sig själv som en beskyddare där hon rörde sig igenom natten i jakt på illvilliga varelser som låter bump i mörkret.
[Ajani]

Ajani hade nästan börjat se Ötamon som Ethans revir, Ethans plats, och hon kände att hon hörde hemma där. Hon med. Det var underligt hur det kunnat bli så. Tack vare slumpen - eller ödet, vem vet - hade hon sprungit in i den unge hanen på väg bort från Itrozo och mot äventyr. Äventyr var att ta i, hon tyckte inte om plötsliga händelser eller spontanitet rent generellt. Hon hade mött andra, inte bara Ethan, som delade Ötamon med henne. Fast hon var ändå ensam större delen av natt och dag. Nu hade natten åter fallit, och hennes tatueringar fick liv. Hon kände energin som tycktes kunna föra henne i sprint timmar i streck. Ajani kände hur kraften sipprade ut i varje del av henne, spred sig som en eld och fick henne att nästan överväga spontanitet och äventyr. Det var då hon ångrade sig. Hon rynkade på nosen när en främmande vargs doft nådde henne. Hon såg sig nojigt omkring och vädrade sedan med nosen i vädret. Sedan ändrade hon sig igen. Det var en mildare doft än en hanes, och hon tänkte att hon i värsta fall kunde försvara sig med månens gåvor till henne. Om det krisade. Så hon började försiktigt spåra vargen, och undrade vid sidan av om vargen upptäckt henne ännu. Det var riskabelt, men månen försäkrade henne om att hon var trygg.

Scylla var van vid att hon inte hittade något, de flesta av hennes nätter var sådana, tomhet och besvikelse, så var sökarens liv, hon kanske skulle söka mycket längre än hon redan hade, hon kanske aldrig skulle hitta sitt mål, men hon skulle åtminstone försöka.
Hon klippte med öronen och de lysande ögonen letade efter källan av en doft som nått henne, det var en varg, doftade som en hona och hon gjorde sig redo ifall denne var fientligt inställd och hon stod och väntade på att vem det nu än var skulle komma ikapp henne och visa sig själv, hon hade bättre mörkersyn än de flesta, och hennes blick sökte igenom skogen efter spår av vem det nu än var som följde henne.

Ajani var inte säker på att ett möte var vad hon ville, men det kunde vara nyttigt. Hon hajade till. En rationell tanke? Hon insåg att hon letat fram sin inre visshet. Ajani var nästan stolt, men mest bestört. Hon log lite och fortsatte gå för att sedan sätta av i trav. Hon kände sig motiverad nu när hon kommit till insikt med att hon vuxit i sig själv. Inte alltför snart och inte alltför avlägset, i tid, såg hon en skepnad på avstånd. Ajani saktade av och svalde hårt. Hon peppade sig själv inombords vilket var ovanligt. Hon hade nästan börjat tycka att möten var roliga, för hon hade inte varit med om några otrevligheter på år. Tiden då hon förvildats än mer, i sin ensamhet, hade satt sina spår i henne också. Ajani var inte asocial, men ack så okunnig och ovan. Hon började närma sig den milda doftens ursprung, och ett tiotal meter bort stannade hon för att känna in situationen. Hon tyckte sig ana månens röst inom henne. Ingen fara. Hon stillade sina misstankar och stod frusen i steget i väntan på motpartens nästa drag. Ajani var snabb i månskenet. Hon kunde med lätthet kuta iväg om så behövdes för överlevnadens skull.

Scylla väntade på att den som följde henne skulle visa sig, hon stod på helspänn, varenda muskel i hennes kropp var redo ifall det skulle visa sig vara ett hot, hon må inte ha några krafter men hon hade starka muskler och under natten var hon nästintill omöjlig att undvika under en längre period.
Trots att hon var så redo för strid så var hennes andetag lugna och långsamma och hennes hjärtslag var i en stadig vilopuls, hon var tränad för sådana situationer så hon stressade inte upp sig över minsta småsak, och vem visste, det här kanske inte var någon fara, kanske bara en nyfiken varg som hon råkat dra till sig uppmärksamheten av.
Snart såg hon en gestalt komma gående, för att sedan stanna, denne verkade nästan nervös, Scylla lade märke till tatueringarna som lyste på vargens päls, hon drog därför slutsatsen att de var en månvarg, men det betydde inte så mycket, hon kunde fortfarande vara fientligt inställd, man skulle inte anta saker.
"Var hälsad, är det mig du söker, eller råkar du bara passera på samma väg?"
Hon trodde det sistnämnda var högs otroligt men man skulle inte räkna bort något bara för det inte var troligt.
"Och om du är här för mig, vad har du i åtanke?"
Hon var nyfiken på vad denne varg ville, hon verkade inte vilja något illa så Scylla försökte göra sig så vänligt inställd som möjligt, med de lysande ögona fästa på den andre gestalten

Ajani stannade mer än tio meter från den mörka skepnaden hon följt spåret till. Ajani visste inte vad hon skulle svara när den främmande doften bestämde sig för att tilltala henne. Hon vred på huvudet och sneglade bakåt. Nästan som att hon irrationellt nog såg sig om för att se ifall någon annan möjligen var den som fått frågan. Hon flinade skamset och såg på vad som föreföll sig vara en tik. Hennes ögon glödde likt Ajanis tatueringar, det kunde Ajani se även på cirka tio meters avstånd. Ajani var inget hot. Hon visade det mycket tydligt i sitt försiktigt trevande kroppsspråk. Hon sänkte huvudet och såg lite på figuren som fortsatte tala även när hon inte svarat. I korta drag ville den främmande vargen veta vad Ajani ville henne. Månvargen höjde huvudet några centimeter. Hon kunde topps få fram en viskning så hon valde konstigt nog att närma sig den som fick henne att knappt kunna viska sitt ärende ens en gång. Till slut var hon sisådär fem meter bort och hon stannade.
  "Jag... följde ditt spår", erkände hon. "Månen tycks... påstå att det inte är någon fara."
  Ajani svalde.
  "Men jag borde gå nu", fortsatte Ajani trots att hon stod kvar som fastnaglad.
  Hon ville gå - öronen riktades bakåt - men hon ville samtidigt stanna - öronen riktades sakta framåt.

Scylla bestämde sig för att den andre inte ville något ont och lade huvudet litet på sned med ett leende för att visa att hon inte ville något ont tillbaka, de var jämlikar i detta möte.
Den andre rörde sig närmre och sade att hon följde hennes spår samt något om månen sade att det var ofarligt och Scylla nickade kort, hon var ingen fara, men hon visste inte vad hon menade med att månen sagt det, men det var kanske en månvargsgrej så hon lät det passera för att sedan spela med
Sedan sade den andre att hon borde gå och Scylla såg lite förvånad ut, varför spåra henne för att sedan bara gå?
"Hurså? Månen sade ju att det var ok, och själv har jag inget emot litet sällskap under natten"
Det stämde, att vandra genom nätterna kunde lätt bli ensamt och även om det var något hon själv valt kunde ensamheten ibland bli lite nedstämmande.
"Jag heter Scylla förresten, vem är du?"
Hon lät rösten bli så mjuk hon kunde förmå för att inte skrämma denne perso yttligare, hon verkade redan nervös.

Den främmande tiken verkade väldigt stabil vilket var en märklig kontrast. Hon höll inte med om att Ajani gjorde bäst i att gå, utan hon ville ha sällskap. Ajani visste inte vad hon skulle tänka om det, men nickade snabbt. Hon började gå mot tiken som snart presenterade sig som Scylla. Hon undrade vem Ajani var och Ajani talade på nytt. Hon skulle behöva dricka något, munnen var onaturligt torr och hon misstänkte att det var vätskebrist och inte bara nervositet. Hon kunde föreslå en tur till något vattendrag lite senare. Hon behövde välja ord och samla mod innan dess. Ajani bestämde sig för att reducera avståndet mellan dem så att hon slapp ropa.
  "Jag kallas Ajani", sade hon en meter bort, och såg förundrat på de lysande ögonen.
  Hennes öron visade underdånighet men ögonen var skräckblandat nyfikna. Stabiliteten hos honan hon nu stod öga mot öga med, var en trevlig omväxling och det smittade lite. Hon kände hur nervositeten ebbade ut lite. Hon var fortfarande lite skakis men den främmande tiken utstrålade balans och lugn.
  "Är du härifrån?" viskade hon nästan och harklade sig lite för att sedan tala högre. "Känner du Ötamon väl?"

Den andre tiken verkade rädd eller nervös och det smärtade Scylla litet att hon reagerade så, Hon ville inte skrämma någon, hon ville hjälpa de svaga, så ifall någon var rädd för henne kände hon att det var motsatsen till vad hon ville uppnå. Trots detta rörde sig den andre närmre och  det fick henne att känna sig lite varmare inombords, det var ett tag sen hon talade med någon annan varg, det var en ensam väg hon valt att gå, eller valt och valt, det var ganska intvingat i hennes familj, de hade gjort det i generationer, hon var osäker på när det börjat, men de hade varit nattens väktare så länge någon kunde minnas.
Den andre sade att hon hette Ajani och Scylla nickade vänligt för att visa att hon hade hört det.
Ajani verkade lugna ner sig litet när hon frågade om Scylla kom därifrån och hon skakade lätt på huvudet, hon kunde knappt komma ihåg vart hon kom ifrån ursprungligen, det var så det var att leva ett vandrande liv under en längre period.
"Jag är inte härifrån, jag vandrar omkring, och jag är inte särskilt van vid dessa marker, kommer du härifrån?"
Hon var litet nyfiken på tiken, bara för att hon inte träffade folk så när hon väl gjorde det så blev hon glatt överraskad och intresserad i dem.

Ajanis presentation av sitt namn åtföljdes av en nick. Den spräckliga tiken slickade sig lätt om nosen. Hon log blekt. Scylla berättade att hon vandrat en del, och hamnat där. Tiken fortsatte med att säga att hon inte riktigt gjort sig hemmastadd än. Hemmastadd var kanske att ta i, Ajani kunde ju inte ta för givet att tiken tänkte stanna. Det skulle nog inte påverka Ajani mycket i vilket fall. Ajani sänkte huvudet lite när samma fråga studsade tillbaka. 
  "Silverpile", sade hon och log tamt. "Jag kom förvisso hit från Itrozo..."
  Hon tänkte efter lite. 
  "Jag har hittat rätt nu", sade hon halvt kryptiskt med tanke på den något komplexa men samtidigt simpla meningen bakom påståendet.
  Scylla verkade väldigt trevlig. Det fanns ingen anledning till att hålla garden högt. Ajani var inte misstänksam, och inte särskilt vaksam. Bara osäker i all sin allmänhet. Hon var rädd för att släppa andra nära inpå. I förebyggande syfte. Hon ville inte vrida sig i ångest senare över något konstigt hon tyckt att hon sagt.
  "Förlåt, jag vet inte riktigt hur man..." hon skrattade och drog villrådigt ihop ögonbrynen. "Vad man ska säga."
  Hon ville förvarna Scylla om att hon var benägen att säga ovanliga saker. Att hon inte var duktig på att socialisera.

Ajani sade att hon kom från Silverpile genom Itrozo och Scylla nickade lätt, hon hade varit på båda platser förr, inte under en längre period dock, bara som förbipasserande, hon hade tagit hand om en varg hon såg som ond i Silverpile, det var j hennes livs syfte.
Ajani sade att hon hittat rätt och Scylla log vänligt som svar.
"Det är en lyx jag inte har råd med, jag vandrar länderna i jakt på onda individer och varelser och ser till att vanliga, vänliga vargar som du går säkra"Hon mindes att den andre nämnt att hon var från Silverpile "faktum är att i Silverpile tog jag hand om en riktigt äcklig individ som försökte..." Hon tystnade och skakade lätt på huvudet innan hon fortsatte. "... låt oss bara säga att han inte kommer röra vid någon igen"
Ajani sade att hon inte riktigt visste hur man socialiserade och Scylla skrattade ett klingande skratt som visade på hur roande tanken var för att någon skulle ursäkta sig till henne om det, av alla personer.
"Oroa dig inte, du är den första jag har ett vänligt samtal med på länge, det är inte ofta jag talar med andra vargar, så jag ska nog säga detsamma"
Hon var mycket ovan vid att socialisera och sade ibland kanske saker om sitt liv som var lite för ingående, speciellt då många inte ville höra om individerna hon tog hand om.

Scyllas nästa uttalande menade att hon var någon slags jägare, men inte vilken som helst. Jagade hon vargar? Andra vargar? Ajani vidgade ögonen. Med tanke på att hon sagt att hon skyddade sådana som Ajani. Det kunde Ajani inte riktigt förstå. Visst, hon gjorde inte en fluga förnär, men var hon verkligen en bra person? Vad hade hon någonsin gjort som var bra, egentligen? Det var mest syskonen som stöttat henne samtidigt som stöttat varandra. Hon hade inte kunnat underlätta moderns depression. Ajani hade dock kommit in i Ethans liv, och verkade ha gjort god inverkan där. Ajani log lite frånvarande för sig själv. Hon hade inget emot att gå säker, dock, och hoppades nästan att Scylla skulle stanna i Ötamon ett tag som försäkring på att... Nej det lät hemskt själviskt. Ajani viftade bort tanken. Faktum var att, började Scylla. Fortsättningen väckte en stark reaktion hos Ajani som hon gjorde mycket för att dölja. Det vände sig lite i magen och hon backade ett steg för att andas. Fick känslan grepp om henne fanns det verkligen ingen återvändo. Skammen för en överreaktion skulle bli för stor för Ajani att stanna kvar, och mötet skulle lida mot sitt slut på nolltid. Hon kände för första gången på mycket länge för att slita tussar ur sin päls och hon mindes allt i färgstarka detaljer. Ajani försökte hålla tillbaka kväljningar vilket fick ögonen att tåras lite. Hon hade avslöjat sig totalt, men hon kunde verkligen verkligen inte hjälpa det. Scylla hade sagt något som hon missat medan hon selektivt stängt av hörseln för att prioritera en normal tillförsel av syre. Paniken steg Ajani åt huvudet och hon skämdes så. Det var en udda kombination, och förvirringen blev resultatet som var ännu värre än att faktiskt veta vad som var fel. Hon kände sig yr men höll sig på benen utan att vackla, om än bredbent ståendes. 
  "Förlåt", sade hon hest och såg upp med ett konstlat leende.
  Ajani förmådde inte fortsätta, för hon hade inte den blekaste aning om varför hon bad om ursäkt. Det var väl inte hennes fel att hon mindes allt så väl. Det var väl hans fel. Snarare hennes faktiskt, men hon kunde inte sätta tassen på hur det var hennes eget fel.
  "Förlåt", sade hon igen när hon fastslagit att hon hade haft en del i alltsammans på något sätt.
  Hon samlade sig sakta. Hennes handlande var helt oproportionerligt i förhållande till händelsen. Eller, det berodde på hur naiv, hoppfull och framförallt liten man känt sig innan en sådan otrevlig händelse inträffade. Så lite för honom blev så mycket för henne. Så lite hade förstört en hel framtid och ett helt liv. Hon drog ärligt talat slutsatsen om att hon aldrig skulle bli kvitt det här. Inte om hon inte pratade om det. Ajani ville verkligen inte lasta det på Ethan - han skulle sluta tycka om henne - och det fanns ingen annan hon kunde anförtro sig åt.

Nånting verkade slå snett hos Ajani när hon nämnde Silverpile och hon antog att något liknande hänt henne i det förflutna och hon kände sig dum som drog upp det, det var det här som gjorde att hon sällan talade om vad hon gjorde, även när det var så att hon hittade någon att samtala med.
Hon väntade tills den andre talade till henne, hon ville inte förvärra något, hon hade gjort tillräckligt med skada som det var, och det första som kom ur den andres mun var förlåt och hon rynkade på nosen, vadå förlåt? Hon var ju offret här.
"Det är jag som borde säga förlåt, be aldrig om ursäkt när du är offret i det hela, jag är ledsen för att jag sa för mycket, kan jag gottgöra det på något sätt?"
Hon visste att så troligtvis inte var fallet, men det skadade inte att fråga för att visa att man var där som ett stöd om det behövdes, hon ville hjälpa de som inte kunde försvara sig själv, och det fanns många sätt att hjälpa på, ibland att ta hand om farliga individer, och ibland att finnas där för de drabbade.

Scylla bad själv om ursäkt för att hon sagt det hon sagt, nu när Ajani reagerat på det. Ajani darrade lite och vände huvudet uppåt mot Scylla, mycket sakta. Tiken sade åt henne att inte be om ursäkt när hon inte gjort något fel. När hon var offret. Ajani ville flika in sin åsikt men väntade tills Scylla var klar. Hon erbjöd sig så generöst att försöka reparera skadan. Det fungerade kanske inte riktigt så, vilket ledde till att Ajani rynkade pannan lite.
  "Jag skulle väl helst inte säga att jag är ett offer", sade hon besvärat. "Det klingar så... Fel, ja det känns vekt och jag vill inte vara sådanhär..."
  Ena örat vinklades bakåt och det andra var nästan normalpositionerat. Hon ville säga att hon var OK, att det inte varit så farligt - men hon klarade inte av att ljuga. Särskilt inte som hennes stora ögon genast avslöjade henne. Hon hade ljugit ett fåtal oskyldiga gånger i sitt liv, men konsekvenserna hade fått henne att inse att lögner - om än små - inte var värda följderna. Det var bäst att passa sig. Ajanis tunga andhämtning började lätta men pulsen var ännu hög och hjärtat bultade oregelbundet. Det var en kick i det här, men inte positiv. Så vitt hon visste så låg det inget gott i den. 
  "Det kommer att äta mig levande", sade hon ovanligt lugnt, men ändå inte lugnt utan ganska uppgivet. 
  Ja, nu när hon övergivit planen på att ljuga. Hon ville helst ha råd, vad som helst, utan att behöva berätta en massa. Kanske bara något ord om att inget dåligt varade för evigt, hur klyschigt det än kunde låta.

Ajani påstod att hon inte ville se sig som ett offer då det lät fel och vekt och Scylla grimaserade, hon kunde inte hålla med mindre än vad hon gjorde, alla kunde bli offer, även de starkaste av vargar.
"Det är inte vekt, alla kan bli ett offer, till och med de starka, men jag förstår vad du menar och respekterar din åsikt"
Hon valde att acceptera det Ajani sade då hon lät ytterst besvärad över det hela, så då skulle Scylla inte pressa det mer än hon var tvungen för att det skulle kunna förvärra en ömtålig situation, hon stod och väntade på att den andre skulle tillägga något, hon själv hade inte så mycket att säga.
Snart kom det också, när Ajani påstod att det skulle äta upp henne och Scylla tog ett kort steg närmre och lät så vänligt hon kunde.
"Det tror jag inte en sekund på, jag tror du är stark nog att ta dig ur det någon gång, jag tror att du kan, men det kommer ta tid, kanske jättelång tid men inte för evigt, du är starkare än du tror, det är jag övertygad om."
Det var sant, vartenda ord, hon trodde den här tiken skulle kunna ta sig ut sitt mörka förflutna och lämna det bakom sig, det var det Scylla trodde på, allt hon behövde var lite stöd, och om hon inte hade det redan kunde Scylla försöka vara det stödet.

Ajani lyssnade till vad Scylla hade att säga och ville blunda samt sjunka genom marken. Hon var säker på att Scylla hade rätt, och det verkade så dumt att resonera som Ajani gjorde. Hon var ett offer, och hon agerade som ett. Den posttraumatiska stressen var beviset på att hennes gränser kränkts särskilt då hon redan innan dess varit skör. Ajani nickade bara instämmande. Bäst att hålla med egentligen. Hon hade varit skör, och hon var bräcklig nu. Trots att Ajani trodde sig veta saker, och var rädd för saker, motsade Scyllas ord dem. Det var väl inte det att Scylla inte tog henne på allvar, utan Ajani försökte förstå att tiken ville peppa henne. Scylla sade att hon trodde på Ajani vilket fick Ajani att ångra att hon öppnat munnen. Offer. Ajani försökte att inte se direkt på honan som tilltalade henne. Hon var osäker på vad som skulle hända om hon såg på henne. Det var en irrationell rädsla, men Ajani litade inte på sig själv. Hon skulle troligen bara få tunghäfta, men det var illa nog. Scylla verkade veta vad hon pratade om och Ajanis öron var uppmärksamt vinklade för att lyssna till hennes röst. Det som hon upplevt med Ethan, att hon kunde ta sig förbi hindret, var det som Scylla också sade var väldigt sannolikt. Scylla, främlingen, trodde på hennes kapacitet. 
  "Det var väldigt fint sagt", sade Ajani tveksamt och sneglade mot Scyllas glödande ögon. "Jag uppskattar att du sade så."
  Det hela verkade väldigt stort och surrealistiskt. Ajani var plötsligt svart på vitt ett offer och hade vant glidit i rollen. Vilket resulterade i tvetydiga känslor.
  "Varför jagar du vargar?" frågade Ajani snart därefter. "Jag förstår att någon måste... Men valde du det här? Varför?"
  Hennes kroppsspråk var av en timid karaktär men hon var inte likgiltig. Hennes blyga blick uttryckte nyfikenhet. Inte särskilt mycket rädsla, även om hon fann det bisarrt att döda. Ajani skulle aldrig kunna göra något sådant.

Scylla tyckte att vargen såg något obekväm ut, men hon var tbungen att säga vad hon tyckte, och allt hon sade var sant, hon ljuger inte ofta, och när hon gör det är det av en bra anledning, och troligen mot en mycket ohederlig person.¨
Hon ångrade inget av det hon sade, hon hade menat varje ord, Scylla var en sådan person som menade det hon sade och sade det hon menade, och oftast ledde det till bra resultat, hon såg inte direkt sig själv som någon allvetande vis gumma, men hon var bra nära ändå, hon log ytterst litet åt tanken och lade sedan sin fokus hos tiken som tackade för det hon sagt och hon nickade kort.
"Det var det minsta jag kunde göra, att berätta sanningen, alltså"
Ajanis nästa fråga tog henne lite av överraskning, hon hade inte väntat sig den, och hon hummade lågt en stund, det var tradition, och hon såg inte det riktigt som att hon jagade vargar, hon såg det mer som att hon jagade monster, vilket också var sant, om hon mötte på en zombie eller vampyr skulle hon försöka ta ner dem, inte för att det hänt ännu.
"Jo du förstår, min familj har länge haft som tradition att jaga onda individer för att göra världen en säkrare plats, inte bara vargar uton också monster som vampyrer och Zombies, ja ondska i all sin form"
Hon tog en liten paus och följde en eldfluga med blicken.
"Som jag ser det så för varje liv jag tar så räddar jag många fler, jag dödar inte vargar om jag inte är helt övertygad om att de har onda intentioner, som en mördare till exempel, vissa vargar kan inte pratas med, vissa vargar vill bara se världen brinna, och de tar jag hand om"
Hon nickade kort och hennes blick vilade lugnt på Tiken framför henne när hon talade om faktumet hon levde för.
"Sen när vi vandrat ett tag hittar vi en varg eller plats, kanske till och med ett ideal, och så tillägnar vi vårat liv att skydda det, som genom en inpräntning, men nu har jag babblat på, förlåt för det"
Hon log vänligt efter sin långa förklaring, hon tyckte att hon kanske hade tråkat ut den andre vargen men det var inget hon kunde veta med säkerhet

Det var bäst att byta ämne och klänga sig fast vid det så länge det gick. Det var ingen bra idé att prata om sig själv. Så hon lyssnade noga till vad Scylla hade att säga. Inte för att hon behövde göra det så uppstyltat sm hon gjorde det, spänt och lyhört - för Scylla dömde inte. Så mycket hade Ajani förstått. Fast hon kunde inte skaka av sig obehagskänslan. Känslorna. Scylla berättade om vampyrer, monster och zombies. Att hennes familj jagade sådant. Ondska. Det lät som fantasier med tanke på att Ajani inte förut hade träffat någon som pratat om sådant här som om det vore på riktigt. Scylla verkade inte vara någon ljög eller fabricerade, så det måste ligga sanning i historierna. Scyllas blick fastnade tillfälligt på en eldfluga. Ajanis blick pilade iväg till samma insekt. De var väldigt vackra. Ötamon var väldigt vackert. Det var fler som hade sagt det. Det lät riktigt det Scylla sedan sade. Att man spar liv genom att avsluta giftiga varelsers liv. Ajani nickade och slickade sig lite lätt om munnen. Scylla sade att hon aldrig drog förhastade slutsatser om sina offer. Hon uttryckte sista delen på ett särskilt sätt. Hon tog hand om dem som ... bara ville se världen brinna...? Ruggigt. Alltihop. Det kröp lite i skinnet på Ajani. Hon undrade för sig själv hur gammal Scylla var. Hon verkade ha nått så långt till skillnad från Ajani. Ajani hade avskärmat sig från världen, inte gjort något i närheten lika produktivt med sitt liv i jämförelse med Scylla. Det kändes dock inte rätt att fråga om åldern. Det var inte heller lönt att jämföra sig så heller. Scylla och Ajani hade levt under helt skilda omständigheter. Det värsta som hänt Ajani var också det värsta hon upplevt. Varesig det vore en bagatell för Scylla eller inte. Ett tankesätt som Scylla dock inte verkade ha som inställning. Det var bra. Scylla verkade bra, men mycket av det hon berättade väckte en molande oro i Ajanis kropp. Efter att ha berättat något som lät intressant så knöt Scylla ihop säcken med att be om ursäkt för att ha pladdrat. Ajani skakade milt åt det och gjorde en manande liten gest med nosen som kunde tolkas som ett Snälla fortsätt. 
  "Inpränta", upprepade Ajani konfunderat. "Kan du förklara vidare? Du söker efter något att beskydda, men varför? Inpräntning...?"
  Ajani hoppades att hennes intresse lyste igenom hennes övriga sätt och mimik.

[Ajani: Scylla, you're doing me a concern...]
[Jag var tvungen.]

Ajani verkade lyssna på det hon sade och det glädjde henne, det var uppfriskande att få dela med sig av hennes familjs börda, även om hon inte riktigt såg den som sådan, fast ibland kunde det vara jobbigt, hon gjorde det av heder och för att det var det enda som var logiskt för henne.
Efter att hon bad om ursäkt verkade Ajani att hon skulle fortsätta och frågade om inpräntningen och varför hon gjorde det, ett litet leende spred sig på hennes läppar.
"Ja, du förstår, inpräntningen innebär att när vi träffar det vi är menade att beskydda så klickar det till inom oss och vi blir skyldiga att skydda det eller den med våra liv, det är inpräntningen, jag tror inpräntningen är en gåva från natten, att natten väljer ut något som vi ska skydda"
Hon pausade och såg upp mot himlen en stund, fast i sina tankar om natten, hon anade att vissa månvargar hade en liknande relation till månen som hennes nästintill religiösa dyrkan av natten.
"Du förstår, min släkt anser natten helig och att de som vandrar under dagen behöver skydd under natten och därfr finns vi, och någonstans därute finns den som natten valde åt mig att beskydda, och när jag träffar den berättar natten det för mig, och då måste jag skydda den, vare sig den anser det behövas eller inte, vem kan ifrågasätta nattens vishet?"
Hon såg igen på den andra med de lysande ögonen som inte direkt kunde skvallra om hur hennes sinnessätt var.

Scylla började leendes berätta om det hon kallade för inpräntning. Ajani lyssnade engagerat. Det var ett ganska enkelt koncept och inte alls svårt att förstå. Det lät väldigt fascinerande och Ajani glömde bort sin karaktär för en stund och såg hänfört på Scylla, om än något blygt. Hon ville kommentera på ögonen. Ajani hade en grej för saker som glödde. Hon fängslades av måntatueringar och självlysande saker. 
  "Inpräntning är... en sak som är typisk för din ras? Eller hur? Såsom månens röst är något jag... ja det var ju ingenting", sade hon och skakade lätt på huvudet. "Eller går det i familjen? Jag förstår grundtanken och missförstå mig inte, jag förstår, men samtidigt... inte."
  Hon hoppades på svar angående hur det är med inpräntandet blivit ett element som faktiskt skedde. Allt med natten fascinerade Ajani, och Scylla hade hennes odelade uppmärksamhet när hon sade att natten valde. Ajani var mer eller mindre nattaktiv. Ajani blev förtjust när natten kom på tal igen. Det Scylla sade fick henne att glömma bort stressen över det som varit ett inledande, kaotiskt ämne samt all annan stress. Omedvetet tog Ajani ett steg närmare och såg lite på de unika ögonen med huvudet lutat lite åt vänster. Det var en del att ta in, men det var framlagt på ett så förenklat sätt att det inte var några problem att förstå innehållet.
  "Intressant. Och sant", sade Ajani efter lite eftertanke. "Natten känner till våra hemligheter. Natten har så mycket att lära ut, men alla ser inte det."

Ajani frågade om det var en specifik grej för hennes ras och hon skakade litet på huvudet, det var mer av en grej inom hennes släkt eller familj, så vitt hon visste så hade inga andra nattvargar det.
Ajani nämnde något om månens röst i samma veva men avbröt sig sedan och Scylla lade huvudet på sned, undrandes vad hon tänkte säga men släppte det när sedan Ajani gissade rätt i och med att det gick i familjen.
"det stämmer, det går i min släkt som blodslinjer, vi går ut för att finna våran skyddsling och när det är gjort inpräntas vi och vakar över dem"
Ajani verkade lyssna intensivt när hon talade om natten, och hon tog ett steg närmre stirrandes på Scyllas ögon, vilket hon lade märke till och hon log när denne sade att det Scylla påstått om nattens vishet var sant.
"Jag är glad att du förstår, att du inte bara tycker jag låter galen, sen spelar det ingen egentlig roll vad andra tycker, jag vet det jag vet, och så var det med det"
Sedan valde hon att kommentera om ögonen som verkade intressera Ajani så
"Ögonen som glöder går dock i min ras, om det intresserade dig" Kommenterade hon med en lätt fnissning och blinkade åt den nyfikna tiken

Ajani tyckte att det lät lite flummigt med skyddslingsjakten, men å andra sidan var det nog hon själv som var flummig i Ötamon. Scylla svarade henne slutligen med att det var skönt att Ajani förstod det hon sagt. Hon sade fler saker och Ajani tyckte sig ana en särskild sorts självsäkerhet hos Scylla. Det var skönt att prata med någon som stod med alla tassarna på jorden och inte påverkades av negativ respons. Det var trevligt att föra ett samtal med någon som var trygg i sig själv. För så verkade det stå till. Tiken kommenterade att om hennes ögon intresserade Ajani så var i vilket fall en del av hennes ras. Det var här det blev pinsamt på riktigt. Ajani insåg att hon fortfarande tittade och Ajani knyckte lite på nacken och blicken åkte ner i backen på nolltid. Scyllas fniss hade även förvånat Ajani. Hon hade verkat så seriös, men hade visst humor också. Det gav henne ett intryck av att vara lite ungdomligare.
  "Det var inte meningen", ursäktade sig Ajani och stirrade envist ner i marken.

Ajani verkade bli generad när Scylla hade kommenterat ögonen, kanske för att hon hade stirrat, men det var inget att vara generad över om hon aldrig sett det förr kunde det vara intressant, och då kunde man ursäktas att man stirrade.
Ajani ursäktade sig genom att säga att det inte var meningen och Scylla log vänligt, det gjorde ju inget.
"Oroa dig inte, för mig gör det inget"
Sade hon sanningsenligt och såg på Ajani med en fråga ekandes i huvudet, och hon valde att ställa den direkt.
"Vad var det du sa om månens röst?"
Hon var nyfiken vid det här laget även om hon tänkte låta det passera från början.

Scylla var väldigt vänlig mot henne, och det var inte det att Ajani nu var ovan vid sådant, men det kändes på något sätt ändå ovant. Efter en lång tid utan vänlighet eller ovänlighet så var det inte helt lätt att veta hur man skulle reagera på antingen eller. Ajani var i alla fall inte helt säker. Scylla hade i alla fall sagt att det var OK och bara sådär hade Ajanis anledning till att skämmas egentligen försvunnit. Sedan frågade tiken om Månens röst. Vad det var Ajani sagt och menat. Ajani hade hoppats att det var bortglömt, men nu blev hon tvungen att svara.
  "Åh, det", sade Ajani med ett nervöst skratt. "Jaha..."
  Ajani tänkte efter. Vad var egentligen Månens röst?
  "Man brukar säga att månvargar hör Månen förvarna dem och sånt. Innan saker händer. Jag är dålig på att lyssna, för jag tänker på så mycket annat som blockerar... Men jag vill påstå att jag har hört den", sade Ajani och öronen vinklades åt lite olika håll, båda två, under tiden hon talat. "Jag vet att det låter konstigt, men..."
  Ajani var inte säker på hur hon skulle fortsätta. Så hon gjorde det inte alls. Hon hoppades att Scylla var så öppensinnad som hon verkade. Hon hade ju en hel del underliga historier själv. Intressanta dock, så inget fel i det.

Ajani verkade nervös när månens röst kom på tal och Scylla vred lite nyfiket på huvudet åt det hela, men hon lyssnade vetgirigt, så månvargar kunde höra månens röst, det hade hon aldrig hört förut, men så kunde hon inte kalla sig själv en expert på månvargar heller.
Ajani sade att det lät konstigt och Scylla log vänligt.
"Nejdå, jag har hört talas om konstigare saker tro mig, vi lever i en värld där vissa individer kan blåsa eld, tro mig det du säger låter inte så otroligt"
Hon nickade för att understryka det hon sade och tog ett steg närmre den andre honan och log snällt.