Han stannar upp i rörelsen och med blicken följer han tassen som mjukt dras över hans panna. Öronen lägger sig smått osäker bak. Han känner sig osäker. Det är ovanligt. Kanske är det fortfarande sviter från förgiftningen. Kanske. Han ser på Azazel. Sedan kommer han på sig med att han måste se fånig ut och sänker åter nosen mot bytet och tar en tugga. Tuggar lite försynt och sneglar på Azazel.
"Tack för att du inte lämnade mig ensam". Mumlar han efter att ha svalt tuggan. Aptiten börjar fly från honom. Fast han inte har ätit särskilt mycket. Han känner att han behöver äta. Han borde tvinga sig att äta. Han stirrar på köttet framför sig. Kunde han rodna så hade hans kinder stått i lågor. Öronen klipper till och spetsas framåt för att sedan lägga sig osäkert bakåt igen.

Det går en stund innan han får något svar, och svaret var inte väntat. Den brune fakargen stannar upp mitt i en tugga och blickar med höjda ögonbryn mot den randige. Han svalde undan det han hade i munnen och log sedan. "Jag trodde du skulle sura för att jag stannade." Huvudet lades lätt på sned och ögonen slöts. "Men som jag sade: Jag lämnar dig inte. Speciellt inte när jag behövs här." Utan att säga mer återgick han sedan till att äta.

[Ja, du vet att jag inte kommit på något vettigt alls. Avsluta snart? XD Kommer fortfarande inte på något~]

[AVSLUTAT]