Han satte sig ner, en liten bit ifrån Saturn när denna hade lagt sig till rätta på marken och instruerat honom att göra så. Underligt. Det var sällan han gjorde det någon annan sade åt honom utan minsta pardon. Men i detta skede såg han ingen anledning till att inte göra så. De blå ögonen såg på medan rötterna från tre närliggande träd letade sig upp ur marken och ringlade in under den randiges vingar likt smala, slingrande ormar. Då han antog att det var Saturns verk försökte han att inte se det som något konstigt. Men konstigt var vad det var. Det var inte var dag man betraktade levande trädrötter som ålade sig över marken. Och absolut inte när de penetrerade en varelses hud. Kanske såg han inte vad som hände just nu, men han hade sett dagen innan och antog att det var samma rutin denna gång.

Med en kort suck lade han sig ner i gräset. Några fallna, färgglada och torra blad prasslade när den lejonlikes buk mosade dem under sig. Svansen svepte över de utspridda stjärtfjädrarna. Nu var att vänta. Och vänta tänkte han göra.

Saturn suckar. Tystnaden lägger sig och allt man här är vindens väna och trygga sus i trädtopparna. Saturn försöker att inte tänka på obehaget med att ha rötter ringlande under skinnet. Det är ingen känsla han uppskattar och han brukar hålla sig från att göra sådant här. Men nu var det faktiskt en fråga om liv och död. Tiden flyter. Hur lång tid han ligger där fet han inte. Men han råkar slumra till en stund. När han sedan vaknar igen känner han sig faktiskt piggare. Rötterna drar sig tillbaka. Saturn gäspar stort och sträcker lätt på frambenen utan att stätta sig upp. Han slickar sig några gånger om munnen. Öronen spetsar sig på huvudet och han blinkar några gånger. Ingen skillnad på högerögat. Men på vänsterögat kan han uppfatta lätta rörelser. Det känns som att giftet är ute ur kroppen nu. Men vad för skada som det kan tänkas ha orsakat är ännu ovisst. Han försöker resa sig upp. Han lyckas. Men världen börjar snurra något oehört att han blir illamående. Han lyckas lokalisera en buske och vinglar in bakom den och tömmer maginnehållet. Sen gör han en grimas. Nu behöver han något att dricka. Han vacklar fram från bakom busken. Sen stannar han upp och höjer huvudet. Han står där och vinglar lite. Sen viker sig frambenen under honom och han drattar på nosen.

Huvudet for upp från mellan tassarna när Azazel i ögonvrån såg att Saturn rörde på sig. Han hade vilat, slumrat lite i väntan på att något skulle hända. Ett leende sprider sig i det breda ansiktet när han ser att Saturn med större lätthet sträcker på sina tassar och ser sig omkring. Vagt undrade han om han såg något alls.

När den randige sedan stapplar upp, svajar och hastar in bak en närliggande buske för att spy reser sig Azazel och är snabbt borta vid den plats tigerfalken just lämnat. Han ville låta honom vara i fred när han tömde buken. Personligen skulle han finna det ytterst enerverande om någon studerade honom medan han klöktes upp allt han ätit. Som från långt borta slår tanken honom att Saturn kanske blir hungrig nu. Utan maginnehåll måste han behöva få mat. Kanske kunde han hjälpa honom...

Azazel kämpade med att dölja ett roat ansiktsuttryck när Saturn faller på nosen. Dock byttes det snabbt mot en oroad min när han tog steget fram till den andre. "Hur gick det?"

Smärta. Den sitter kvar i kroppen. Men nu främst i nosen. Saturn lyckas få in frambenen under sig. Han måste se rätt rolig ut där han står med baken rakt upp i luften. Han hör Azazel's röst. Han lyckas snart resa sig igen. Ruskar på huvudet och vinglar till. Men faller inte. Ett kort flin drar över Saturn's läppar för en stund. Trött.
"Jag lever åtminstone". Säger han något lätt skämtsamt. Ironiskt eftersom han bara för ett tag sedan inte ens orkade röra sig. Men nu känns det bättre. Hans ansikte återtar en mer seriös min.
"Jag tror allt gift är borta nu". Kroppen känns fortfarande vek. Svag. Darrig. Han smackar några gånger med tungan.
"Jag behöver något att dricka". Säger han sen. Han har gett upp försöken att se. Fokuserar han på det blir han bara mer yr eftersom han inte ser någonting. Bara förnimmelsen av rörelser som vänsterögat kan uppfatta. Han försöker tänka positivt. Att synen kommer komma tillbaka.

Ett kort, lättat skratt letade sin väg ut ur Azazels strupe när Saturn svarade. Skönt, det hade inte varit allt för allvarligt. Under tystnad lyssnar han sedan till vad den andre har mer att säga. Vatten. Men var skulle de finna vatten? Azazel hade inte en aning om hur nära eller långt ifrån närmsta vattendrag de var.

"Jag tror tyvärr inte att jag kan hämta vatten åt dig." Han flinade lätt. "Det är kanske dumt att fråga en som inte ser, men... har du någon aning om var vatten kan finnas?" Osäker på om han skulle vänta sig ett vettigt svar tystnade han sedan.

Öronen darrar mjukt till på hans huvud när Azazel talar igen. Vatten är inte så lätt att förflytta. Om man inte har det som kraft då. Sen flinar Saturn lätt.
"Jag har jordens kraft. Jorden talar om för mig vart vatten finns". Säger han och klipper till med öronen. Han fortsätter gå. Mycket snart kan man höra det mjuka porlandet från en bäck. Saturn ler triumferande.
"Vad var det jag sa". Säger han och höjer huvudet som han trött har hållit rätt lågt hittills. Saturn kan fortfarande inte se. Men han börjar få bättre kontakt med jorden nu igen. Det känns inte lika jobbigt nu.
Snart är bäcken nära. Saturn spetsar öronen och går fram till bäcken. Han klampar i med framtassarna för att inte riskera att falla i eftersom han inte ser något. Han börjar girigt att dricka av vattnet. När han druckit sig otörstig kliver han upp från bäcken och ruskar av sig vattnet från benen.
Magen börjar kurra igen. Men Saturn ignorerar det. Han vill inte att Azazel ska behöva göra något mer för hans skull. Saturn vill klara sig själv. Inte känna sig som en hjälplös valp eller skröplig åldrig som som ligger för döden eller något. Han vill kämpa själv. Han söker med blicken efter Azazel. Vill försöka fokusera blicken. Det känns ytterligare lite bättre på vänsterögat. Oförändrat på högerögat. Han ruskar på huvudet och vinglar åter till men behåller balansen.

Lättad över att se hur mycket bättre Saturn mådde i såväl beteende som kroppsspråk följde Azazel gladeligen efter när den randige fakargen förde dem genom skogen mot vatten. Utan att släppa den andre med blicken stannade han upp när Saturn tog sig ner till bäckens flöde och drack ivrigt. Efter ett kort ögonblick lät den lejonlike sig själv stega ner till bäckens rand för att njuta av den friska vätskan. När sedan Saturn åter rätade på sig och skakade på tassarna för att slippa vattnet i pälsen reste sig även lejongamen. De små öronen bakom manen ryckte lätt när de uppfattade ljudet av en kurrande buk.

"Må jag gissa att du är hungrig?" Flinet brednade aningen när han såg åt Saturns buk och sedan åter upp i ansiktet.

Han jämrar sig kort. Såklart var Azazel tvungen att höra hans kurrande mate. Typiskt.
Han vrider på huvudet och ser ut att blicka ut över platsen de befinner sig på. Men han ser ingenting.
"Japp". Säger han helt seriöst. Det går ändå inte att dölja det. Man kan inte ljuga för en kurrande mage. Kroppen är fortfarande svag efter förgiftningen. Men krafterna återvänder lite i taget i alla fall. Saturn funderar på om han skulle kunna orka jaga själv. Eller åtminstone hjälpa till. Förmodligen skulle han inte klara sig länge om han ansträngde kroppen för mycket. Men han vill ändå inte sitta stilla som någon bortskämd liten snorvalp. Nej, envisheten kan övervinna allt.

Ännu flinande tog han ett steg närmare Saturn för att ge denne en liten, uppmuntrande puff på kinden. Sedan backade han igen. "Behöver du hjälp?" Ärligt, men ännu med samma flin. Han studerade den randiges hållning. Glad över att litet energi var tillbaka. Stolt rent utav, över att Saturn orkade stå. Kanske var det en dum känsla, men det var så det kändes i den brunes kropp. Han kände sig stolt över att Saturn hade överlevt.

En puff på kinden. Hade Saturn kinder kunnat färgas röda hade de gjort det. Det är en dum känsla. En dum men ändå behaglig känsla. Som att det pirrar i magen. Han råkar glömma bort sig för en stund. Blinkar fånigt några gånger innan han ruskar på huvudet och ler lite generat åt Azazel som säkerligen fått vänta en stund på svaret. Dummer. En svag tanke riktad till sig själv. Sedan nickar han lite försiktigt. Tar något steg mot Azazel. Stannar. Sänker huvudet något.
"Om det inte är för mycket begärt". Svarar han tillslut.

Flinet övergick i ett vänligare leende när Saturn väl yttrade sig och svansen svepte bakom Azazels kropp. "Tänker du vänta här?" Han visste inte om Saturn såg, men nickade ändock mot bäcken. Kanske var det bra att ha vatten nära till hands om han blev mer törstig. Den brune tystnade sedan för att ge den randige betänketid. Tid att svara. De blå ögonen studerade den andre.

[Falala~ kort-inlägg ftw!]

Frågan som kommer från Azazel får Saturn att känna sig skamsen. Nog att han fått en del krafter tillbaka. Så felar han på många punkter. Kroppen skulle inte orka kraftansträngningen som en jakt innebär. Och vingarna skulle förmodligen inte orka bära honom ännu så han skulle få jaga på marken. Trots att han har sina krafter så har han redan insett att de sviker honom till och från. Och så faktumet att han inte ser någonting. Resultatet skulle kunna bli att han blir skadad av bytet. Stupar av utmattning. Eller bara allmänt är i vägen för Azazel. Öronen slokar på hans huvud. Han försöker se upp på Azazel. Men vänsterögat uppfattar bara skuggorna av rörelser. För högerögat är allt svart. Men han vill inte vara en börda för någon. Allra minst för Azazel. Men vad ska han göra?
"Förlåt". Säger han sen.

"Be inte om ursäkt." Leendet i Azazels ansikte falnade. Han ville inte höra sådana ord. Allra minst från Saturn. Han såg sig om innan blicken återvände till den randige. "Jag är snart tillbaka." En ny puff på den andres kind innan han vände och började trava bortåt.

Med Saturn någonstans bland träden bakom sig vände Azazel blicken mot skyn. Trädens grenverk var aningen tätare här och han skulle inte kunna lyfta utan risk. Således fortsatte han sin vandring framåt längs marken. De breda tassarna smög tyst fram bland trädstammarna. Han försökte undvika att trampa på de torra löven som fallit av trädgrenarna så gott han kunde. De blå sökte i området efter minsta skymt av ett djur. De små öronen vinklades av och an.

Efter en längre stunds sökande fann sig Azazel liggande med buken mot marken och skuldrorna höga. Benen redo till språng vilket ögonblick som helst. I bland träd, högt gräs, buskar och snår bökade en familj vildsvin ljudligt. Han ogillade tanken att behöva ge sig på de tuffa kreaturen, men i brist på annat och med en ovilja att söka längre kände han sig aningen desperat. Det ryckte i öronen när han lyssnade till deras grymtande och stampandet av klövar. Det var åtminstone tre vuxna djur och fem ungdjur. Kultingarna - även om dessa antagligen var några månader gamla - orkade han inte räkna. Han visste att vildsvin var såväl starka som aggressiva kräk, och helst skulle han undvika att ge sig in i strid med dem. Tyst och på behörigt avstånd bevakade han dem i hopp om att ett tillfälle att gå till anfall skulle ges.

Tiden gick och Azazel följde hjorden av vildsvin utan framgång. Ingen spatserade iväg ensam. Ingen visade tecken på svaghet. De var alla starka, friska djur med kraft bakom betarna. När solen passerat sin högsta punkt och börjat återvända mot horisonten gav Azazel upp. Inte endast av anledningen att han inte orkade dröja längre, utan även av faktumet att han började bli ouppmärksam. Svinen hade sett honom och studerade honom med varnande ögon. Så han reste sig upp. Svansen höjdes i en hög båge, vingarna rättades till och utan att släppa kräken med blicken vandrade han bort från dem.

Besviken och aningen skamset fortsatte han istället sitt letande. Det var inte värt att försöka sig på svinen igen då han nästan säkert skulle misslyckas på nytt. Det var inte värt att mista en läm för att spendera timme efter timme i väntan på ett ögonblick som aldrig kom. Inte nog med att han sökte mat åt Saturn, så hade han själv varit utan mat ett bra tag. Senast han åt var det ett större, kraftigare djur och han hade fått sig ett rejält skrovmål. Men några dagar senare behövde han äta, och det hade tyst börjat eka i hans egen buk.

Efter ytterligare timmar hade solen försvunnit bakom trädens stammar och skuggorna i skogen hade växt sig långa och dunkla. Azazel återvände lite snopet till Saturn med två kaniner mellan käkarna. Han såg åt den randige med skamsen blick och släppte djuren framför honom. Han hade inte låtit sig själv äta än. Ville låta Saturn äta sig mätt. Han kunde hitta något annat senare. En liten fågel eller en råtta.

"Ingen lycka... ursäktar att du har behövt vänta så länge." Öronen var dolda av manen och Azazel stod stilla. Inväntade ett svar. En reaktion.

Han svor tyst för sig själv när Azazel hade lämnat platsen. Men envis som han är tänker han inte vara någon börda särskilt länge. Ingen mår bra av det. Han sätter sig ner. Svansen sveps kring tassarna och det frasar och skrapar i fjädervippan när den förs över den lövtäckta marken. Saturn sluter ögonen. Öppnar alla energiportar och även det vida bandet till jorden. Till träden och naturen. Han sitter där tyst. Mediterar. All grepp om tid och rum trycks undan. Det är bara han och naturen och energin. Det existerar inget annat. Även magen håller tyst. Det är rent allvar i allting. Vinden blåser mellan träden. Inte ens fågelkvitter hörs.

När solen sakta dalat och det inte kastas mycket ljus över världen öppnar Saturn ögonen. Färgerna är dunkla och skuggorna enorma. Allt sjunker ihop i varandra. Men nog ser han alltid. Om än svårt att fokusera. Och kroppen känner sig starkare. Om än inte helt okej. Saturn reser sig upp. Han sträcker på vingarna som börjat kännas stela och det knakar lätt i skelettet. Han rullar skuldrorna och sjunker ner med framdelen och skjuter ut frambenen framför sig. Han sträcker ut på hela kroppen. När han reser sig upp igen ruskar han på hela kroppen. Yrseln får åter sitt grepp om honom och han vacklar till. Men han finner snabbt balansen igen.

Skogen viskar om att Azazel återvänder. Saturn blickar upp mot trädtopparna och det lilla bit himmel man ser. Hela dagen verkar ha gått. Eller inte. Kanske var det inte långt innan solen försvann som Azazel lämnade platsen. Han får snart syn på den bruna gestalten bland skuggorna. Två kaniner släpps till marken. Saturn nosar lite lätt på dem. Det är inte nog för att mätta någon av dem. Men Saturn är inte besviken i alla fall. Azazel har gjort mer här honom än han någonsin vågat hoppas på.

Saturn blockar upp den ena haren i munnen. Sedan ger han Azazel en uppmuntrande puff på kinden och går sedan iväg en bit och lägger sig intill stammen på ett träd och börjar äta på haren. Den andra haren ligger kvar på marken framför Azazel.

"Du ska inte...?" Förvånat blickar Azazel efter den randige när denne bär med sig den ena av kaninerna, men lämnar den andra. "Nähe...?" Förundrat satte sig den brune fakargen ner och lade tassarna om kaninen. Med ännu en blick efter Saturn, som placerat sig själv en bit bort invid ett träd, sänkte han ansiktet mot den lilla kroppen. Han grymtade förnöjt när tänderna begravdes i den lilla och han tuggade han tvärs över ben, kött och senor. I en så liten kropp var det onödigt att spara något till sist. Han skulle äta allt av det.

[Älskar när man skriver jättekort, sen jättelångt, sen kort igen XD Ser så skumt ut~]

Det tar inte lång tid innan haren är borta och Saturn slickar sig nöjt om munnen. Det var gott även om det inte var mycket. Sen lägger han sig ner på sidan. Halvt lutad mot trädet på ett lite udda sätt. Ett nöjt spinnande ljud letar sig upp ur strupen på honom och han sluter ögonen för en stund. Det är mörkt nu. Så de båda skulle behöva sova. Saturn lyfter på huvudet och ser på Saturn. Han ser honom faktiskt. Om än inte helt tydligt. Dels för att synen inte är hundra procent och högerögat är fortfarande värst. Och dels för att det är mörkt. Men nattsynen hjälper honom lite. Han är ändå glad att han ser någorlunda i alla fall.

[hihi. Ja, det blir så fint. ^^]

När den brune fakargen slutligen svalde det sista av kaninen sökte blicken åter efter Saturn. Den blå tungan slickade om läpparna och han kände sig nöjd, även om måltiden varit ganska knaper. De stora tassarna sträcks ut längre än tidigare och tårna spretar så att klorna skymtas. En kraftig gäspning letar sig ut ur Azazels strupe. Efter den långa, ofruktsamma jakten var han helt slutkörd. Även om den inte varit speciellt krävande, så hade den tröttat ut honom mer än de jakter han vanligtvis gav sig in i. Att smyga på marken och vänta så länge var kanske inte något han föredrog. Vingarna var hans vapen och han ville helst använda dem till fullo. Det prasslade lätt i fjäderskruden när han lutade sig över på ena sidan. De fyra benen låg raka mot marken ut åt samma håll. Huvudet lades mot marken.

Natten närmade sig. Trots att han var ett i grunden kväll och nattaktivt djur så kände sig Azazel trött. Kanske borde han sova.

[Fail-inlägg men jaja XD ]

[Nu sovade dem. :)]

Saturn tar gladeligen emot sömnens hand som sträcks ut mot honom. Mörkret omsluter honom och han drömmer glada drömmar. Inga giftiga mardrömmar. Han sover lugnt.
Hur många timmar som gått har han ingen koll på. Men snart vaknar han igen och gäspar stort. Ruskar lätt på sig och ser sig omkring. Klarvaken. Han reser sig upp. Sträcker på sig och gäspar igen. Sen kastar han ett öga på Azazel som fortfarande sover(?). Saturn känner att han måste röra på sig. En jakt kanske? Det skulle sitta bra. Han smiter snabbt iväg från platsen. Öppnar fullt upp bandet till jorden och energierna så att han har full koll på omgivningen. Fortfarande är det hela lite blurrigt. Men ändå känns det rätt okej. Snabbt får han upp spåret på en ensam hjort som vandrar i morgonens första strålar som letar sig ner mellan trädens lövverk. Saturn smyger fram. Attackerar sedan med hjälp av några närliggande rötter som spetsar hjorten så att den inte kan springa iväg.
En lyckad jakt. Saturn ser nöjd på den döda hjorten. Han biter tag i nacken på djuret och släpar den med sig. Tillbaka till platsen där han lämnat Azazel. Men på vägen är det något som blockerar hans framfart. Längre fram betar en stor vildsvinsgalt. Saturn rycker på skuldrorna. Dubbel måltid skulle inte skada. Och det var länge sedan han smakade vildsvin. Han använder sig av samma jaktteknik som med hjorten. Rötterna är vassa och kraftiga och spetsar det rubusta djuret men det skriat högljutt och vägrar dö. Saturn biter och klöser och siktar på den tjocka strupen på djuret. Snart blir galten tyst. Saturn pustar ut. Han samlar på sig den stora galtens flyende livsenergi. Det känns bra. Sen med hjälp av trädens rötter förflyttar han galten tillbaka till Azazel. Hjorten håller han i munnen. Snart får han syn på Azazel. Kurrar glatt och släpper ner sina båda byten på marken med en duns. Saturn ler glatt och stolt.

När Azazel vaknade var det till en oväntad syn. Saturn kom vandrande bland träden och i den tidigare så svaga tigerfalkens käftar bars en död hjort. Vid den randiges sida färdades en mörk klump som den brune fakargen snabbt insåg var en vildsvinsgalt. Den tidigare så sjuke tog mycket spänstigare steg vilket gladde gamen mycket. Ett nyvaket leende letade sig in i hans ansikte när Saturn släppte sina byten.

"Nej men en sådan överraskning." Den lejonlike kroppen sträckte på sig och han rullade över på rygg. Vingarna prasslade när han rullade över dem. De stora framtassarna sträcktes mot Saturn och sedan drogs tillbaka. Svansen rörde sig lite över marken. "Jag antar att du mår bättre?" Han gäspade stort.

Saturn ler stolt och ser från sina byten till Azazel. Ja, han mår mycket bättre nu så han nickar.
"Inte hundra ännu. Men mycket bättre i alla fall". Säger han och petar lite på hjorten med ena tassen.
"Är du sugen på frukost?" Frågar han och ser lite lurigt på påfågeln. Det smeknamnet har närmast präntats in i hans huvud. Men han skulle fortfarande inte våga yttra det högt. Först var det ett smeknamn som tydde på att han ansåg lejon bete sig så präktigt och överlägset. Men nu... Nu är det bara ett smeknamn som hänger med.

Saturn såg bra ut även när Azazel såg honom upp och ner. Tanken var flyktig och när han rullade över på mage igen så var den randige åter rättvänd. Han reste sig upp, ruskade på sig och lät vingarna rättas till på ryggen. "Mer än gärna." Han log och travade bort till den randige, endast för att stanna ett steg bort. "Detta ser ut som en mer lyckosam dag än den jag hade igår." Fnittrade han ironiskt. Två byten i den storleken var betydligt mer än de två kaninerna Azazel fått med sig dagen innan.

[Falala XD]

Han flinar lite lätt åt Azazel's kommentar och öronen klipper till på huvudet.
"Ta för dig". Säger han och flinar så tänderna syns. Vad han helst vill säga är tack. Tacka Azazel för att han stannat hos honom när mådde som sämst. Att han inte drev med honom. Men Saturn vill inte låta för blödig. Så att dela på hjorten och vildsvinet får duga lika bra. Och visst mår man gott med mat i magen. Saturn slår sig ner med en lätt duns och det frasar i fjädrar. Han väntar helt enkelt in att Azazel ska ta första tuggan.

[Blidde lite kort. (A)]

Han var hungrig och väntade inte speciellt länge efter att Saturn svarat på att sjunka ner invid det ena av kräken som den randige fört med sig. Med blicken fäst vid tigerfalken - som även han lade sig ner med en duns - lät han tänderna sjunka in i djurets kropp. Ett förnöjt kutter undslapp honom när han lade de stora, bruna tassarna över kräket för att kunna hålla emot när han försökte dra loss pälsen från en yta av kroppen för att nå köttet. För att slippa pälstussar att hosta upp senare. Efter bara ett ögonblick upphörde han med vad han gjorde för att slicka om läpparna och fnittra fram "Tack" till Saturn. De behövde båda äta.

Sedan återgick han till att dra loss tussar av päls från djuret.

Strax efter att Azazel börjat äta gör Saturn detsamma. Pälsen på bytet plockas bort. Tuss efter tuss och det sega skinnet är han inte så förtjust i heller. Det slits upp med klorna så han kommer åt köttet. Det är smaskens. Svansen sveper glatt och nöjt bakom honom och fjädervippan frasar mjukt när den drar över marken. Öronen klipper till och han höjer huvudet när han hör Azazel fnittra fram ett tack. Saturn ler. Ovanligt varmt för att vara honom. Men det där fnittrande ljudet gör honom glad. Han skakar lätt på huvudet. Han vill säga det.
"Det är jag som ska tacka". Säger han och sänker blygt nosen mot köttet igen och tar en tugga till för att slippa tänka. Han håller blicken fäst på maten så att han för en stund slipper titta på Azazel. Då är han rädd att han ska med börja fnittra.

"Äääh" Azazel sträckte sin ena tass mot Saturns ansikte för att dra den över dennes panna. Mjukt. "Om något borde du vara arg för att jag förföljde dig, även när du inte ville." Han fnittrade igen. "Men ingen orsak." Leende tog han en tugga av hjorten. Ögonbrynen höjdes lätt när han blickade mot den randige för att se om han skulle få en reaktion.