Aena låg ned på det kalla, snöiga marken samtidigt som hon tittade upp på den mörka natthimlen. Hon borde egentligen fortsätta vandra, det visste hon, men just nu kunde hon bara inte hjälpa sitt valpiga-jag som så gärna ville titta på det glittrande mönstret ovanför henne. 
  Runt henne kunde hon både höra och känna när gejsrarna exploderad när varma vattendropparna regnade ned på henne och gjorde hennes svarta päls fuktig. 
  Trots att hon blev blöt blev hon aldrig kall; de varma vattenkällorna skänkte henne den värme hon behövde. Den värme som en förälder kunde skänka, om hon nu hade haft någon.
  Men den bistra tanken kom inte i närheten av valpens medvetande. Faktum var, hon var knappast vid medvetande alls, vilse i stjärnornas mönster. Så pass vilse att hon inte kände hur hennes svans bildade en halvcirkel bakom henne och hur glitter rann längst hennes vingar och sidor. 

[Aj aj, har skapat så många rollspel så nu känner jag hur torkan för startinlägg kommer]

Aurora kunde inte sova, och det var därför hon i tystnad färdades fram i Eriinari. Egentligen ville inte Persephone att hon skulle utforska på natten när den äldre sov, men valpen intalade sig själv att det inte var det som hon gjorde. Tekniskt sätt så rörde hon bara på benen för att skapa bort sin rastlöshet. 
   Stjärnorna lyste upp marken nog för att hon skulle kunna se var hon satte tassarna. Den lilla vargen svepte med blicken över området, men kunde inte urskilja detaljer längre bort. Hennes ögon var fascinerande, men sämre syn var ett pris som valpen tvingades betala.
   Några sekunder fick hon syn på något som rörde sig. Det glittrade också. I Auroras huvud formerades en liknelse vid vatten som rann av tjock päls. Ungefär sådan tjock päls som Sraosha och-
   Det högg till i bröstet. Trots allt, så var Aurora bara en mycket liten valp många mil hemifrån. Hon saknade sin familj på ett sätt hon inte trodde att hon skulle. Tanken på dem fick det att värka i hjärtat av saknad, trots att hon visste att hon skulle få träffa dem igen - hon gjorde bara annat så länge.
   De ljusa ögonen blinkade till och fästes på det andra. Hon närmade sig försiktigt. Som yngre hade hon varit farligt impulsiv, och var fortfarande, men hade nu vett att närma sig okända saker långsammare. P hade lärt henne att det var oartigt att skrämma vargar man inte kände.
   "Hallå!", sa hon bestämt, trots att hon var betydligt osäkrare på vad hon faktiskt stött på.

”Hallå!” Aena stelnade till samtidigt som hon drog efter andan. 
  Något krampartat vände hon blicken från stjärnorna ned till marken, ned till hennes tassar. Kanske om hon ignorerade främlingen så skulle den försvinna liksom en mardröm. Kanske om hon låg tillräckligt stilla så skulle hon kunnas missta för natthimlen. Kanske om hon- 
  Aena svalde hårt. Nej, hon visste att främlingen redan sett henne, det var lönnlöst. Aena visste också att det var oartigt att ignorera främlingar som tilltalade henne. Det var en av de många sakerna Kheddos och Naohiu lärt henne och det sista hon ville var att hamna i ett slagsmål som hon med säkerhet skulle förlora. 
  Tanken på slagsmål fick hennes puls att öka ännu lite till och rädslan växte sig större i hennes bröstkorg. 
  Men lika oartigt var det att göra illa folk, vilket hon visste att hon kunde göra med sin älvsand, vilket hon visste att hon kunde göra utan att hon ville. 

Det tog dock inte en sån lång stund för Aena att välja ett av valen.   
  Hon var trots allt fortfarande en impulsiv valp som dessutom var lika nyfiken som rädd. 
  Aena ställde sig upp långsamt och vände sig mot vargen, bara för att upptäcka att det också var en valp. Genast kände hon sig lugnare, och bekvämare, fast hon var fortfarande rädd, rädd för att göra illa den. Men fördelen med valpar var att de inte dödade och dessutom kunde man leka med dem! Något som Aena var tvungen att avstå. Den bittra tanken slog henne och något sorgset fladdrade förbi hennes blick. Det stoppade dock inte henne.
  ”H-hej.” 

Det var en varg, kunde Aurora konstatera. Mycket mycket liten, så antagligen en valp precis som henne. Hon hade lärt sig att storlek inte alltid betydde ung ålder, men det här var definitivt en annan valp. Den såg lika osäker ut som några av Auroras syskon. Aurora själv däremot hade alltid varit utan rädslor för nya möten.
   "Jag heter Aurora", sa hon utan att vänta på en reaktion. "Vad heter du? Vad gör du här själv? Bor du här?" Såhär många frågor samtidigt hade hon inte ställt på ett tag, men det kändes inte fel.

Aenas ögon vidgades chockartat när valpen, som presenterat sig som Aurora, bara spottade ut mer och mer frågor utan avbrott. Hur  klarade hon av det? Behövde hon inte andas?
  "Eh jag är- oh, äh-" Stammade Aena när hon försökte svara på första frågan bara för att bli överrumplad av ännu en, och en till. När Aurora till slut tystnade svalde Aena för att svara på frågorna.
  "Jag är Aena och jag... vandrar." Sa hon blygt, oförmögen att kolla in i Auroras blick.
  "V-vad gör du själv här?" Vågade Aena klämma ur sig.

"Jag är på en expedition genom Numoori", svarade Aurora nöjt. Den röda valpen stod i stark kontrast till Aena, där hon självsäker behöll huvudet lyft. "Jag är en upptäckare!"

[Jag är ganska imponerad av det här inlägget. Varsågod.]

Aenas mun formade ett o, imponerad och nyfiken på Aurora. Hon var verkligen helt annorlunda från fega Aena. Så självsäker, så stark. Hon var allt som Aena inte var. Hon var allt som Aena ville va.
  "Expedition? Upptäckare?" Orden drog andan ur henne och hon gav ifrån sig ett lågt "wow" samtidigt som hon försökte ta in det. En valp? På utforskning?
  "Vad upptäcker du?" Frågade hon nyfiket och tog ett otåligt steg framåt, närmare Aurora.

"Vad upptäcker du?" Trots att frågan gjorde Aurora lite ställd, så lät hon det inte hindra henne. 
   "Allt", svarade hon först, men förklarade snabbt, "jag lär mig om hela Numoori och alla gudar och alla blommor och växter och om min kraft och-" Auroras luft tog slut och hon fick stanna sin hisnande dialog.
   "Vandrar du också för att upptäcka?"

Gudar och blommor och växter- Aena tappade räkningen. 
  Wow, denna valp, Aurora, var så... häftig. Hon var liksom vuxen, självständig, modig; allt som Aena aldrig kunde bli, tyckte hon själv.

"Vandrar du också för att upptäcka?" Nyfikenheten ersattes av sorg, en känsla som blivit så närgången och konstant på sistone. Kanske var det för att hon allt för ofta påmindes av det hon ville glömma när hon pratade med främlingar. 
  Aena kollade sorgset, eller kanske till och med skamset, ned i marken och skakade lite på huvudet.
  "Nä," svarade hon lågt.

"Nä." Den andra valpen såg ner. Aurora såg förvånat på den andra. Kanske skämdes hon? Så pinsamt var det inte. Den röda valpen buffade på Aena. 
   "Äsch då!", sa hon uppmuntrande, "det är superenkelt!" Aurora nickade med huvudet i en gest att den andra skulle komma med. Snön knarrade mjukt under tassarna på henne. Hon älskade kylan. Utan att tänka på det sköt hon undan snön framför sig, lät den dela sig framför henne i en gång.
   Längre bort fick en geiser utbrott. Aurora vände sig om mot silannin.
   "Titta!", viskade hon glatt. "En upptäckt!" Hon hade visserligen sett utbrotten innan, men det var ändå något nytt varje gång. Det fanns i alla fall inte i Höstskogen!

Uppmuntrad av Auroras ord vände hon öronen intresserat framåt och tittade på den andre med stora, förväntansfulla ögon. Var det så enkelt som hon sa att det var? Då kanske Aena också skulle kunna bli upptäckare? Aena följde mer än villigt med och glömde bort sin blyghet.

"Titta! En upptäckt!" Aena drog efter andan, inte på grund utav explosionen av vatten, det hade hon sett många gånger, men på grund utav att hon upptäckt. För första gången! 
  Aena var inte glad, dock inte heller ledsen, därmed producerade hon inte glittret. Hon var hänförd och nyfiken. Hon ville se mer, hon ville upptäcka mer. 
  "Wow!" sa Aena, "Igen! Gör det igen, jag vill göra det igen."

"Wow! Igen! Gör det igen, jag vill göra det igen." Aurora nickade ivrigt. Hon älskade uppmärksamheten hon fick av Aena. Sättet den andra såg på henne påverkade henne positivt på samma sätt som snälla kommentarer, komplimanger eller smicker. Valpen älskade att känna sig behövd, eller åtminstone värd någonting.
   "Det är superenkelt!", förklarade Aurora glatt. "Man bara går, och ser man något spännande så tittar man närmare! Ta alla chanser, liksom!" Det kändes som att Aena väntade sig något mer. Aurora tänkte så det knakade, och sken sedan upp. Med ena tassen viftade hon upp mot sin krona.
   "Ser du den här? Den fick jag när jag och min bror hittade en håla i marken med massa guld och konstigt grejs!"

Ta chanser? Det lät farligt och läskigt... men med Aurora kände hon sig säker. Den valpen visste nog vad hon gjorde. Nog.

Aena tittade med samma hänförda blick på kronan som klädde Auroras huvud. Guldet glittrade i månljuset och fick valpen framför Aena att se så lockande ut; så mäktig. Skulle Aena också en dag ha chansen att hitta en sådan krona och bli lika vacker som Aurora? Nej, för monster kunde ju inte vara vackra. Men monster kunde upptäcka saker i alla fall... väll?
  "Var är din bror nu, Aurora?" frågade Aena och la huvudet på sne. "Var är dina föräldrar?"

"De är i Höstskogen", svarade Aurora obekymrat. När det slog henne att Aena kanske inte visste var det var, så förklarade Aurora snabbt:
   "Det är världens bästa skog! Höstskogen ligger typ på andra sidan landet, fast liksom inte riktigt ända ner, nära Azhekaslätten om du varit där?" Valpen blev märkbart på sämre humör av att nämna slättens namn. Hon undrade flyktigt vad Valendore gjorde nu. Tänkte han på henne ibland?
   Längre bort hörde Aurora hur något vände på sig. Hon insåg att det måste vara P. Kanske hade den äldre honan insett att hon var borta? Valpen fick något stressat i blicken, men log ändå.
   "Jag hejar på dig!", sa Aurora glatt. "Men jag måste gå tillbaka och sova nu, innan P vaknar. Vi får ses någon gång!" Vänligt puffade Aurora till Aena i sidan, innan hon började dra sig bort mot sin sovplats.

Höstskogen? Aena hade aldrig rört sig bortom bergen. Hon hade alltid hållit sig mer norrut, något man också kunde ana med tanke på hennes tjocka päls. Kanske skulle hon börja vandra söderut? Upptäckte det hon aldrig sett, vandra bortom bergen? Då kanske hon skulle få se världens bästa skog, som Aurora kallade det.
  Aena stelnade till när Aurora puffade på henne. Hon var både ovan och oförberedd på det. 
  "Men jag måste gå tillbaka och sova nu, innan P vaknar. Vi får ses någon gång!" Aena öppnade munnen för att säga något men då var Aurora redan borta i mörkret. 

Aena hade stannat kvar ett tag, övervägt att vänta på Aurora tills nästa dag. Hon gillade Aurora, samtidigt som hon tyckte att den andre var lite mycket och väldigt vild. Hon hade dock svårt att avgöra om det var just därför hon ville stanna kvar. Dessutom hade ju Aurora sagt att de skulle ses någon annan gång, så kanske om hon väntade så skulle Aurora och hon kunna upptäcka saker igen, nästa dag.
  Trots det lämnade Aena platsen, och fortsatte sin vandring. Hon behövde följa sin pappas ord, sin pappas lärdom; fortsätt vandra. För det var det hon hade lärt sig att man skulle göra efter att någon dött. Om man vandrade då slapp man tänka, tänka på den som dött.  Så Aena vandrade söderut, för att glömma.

[Avslutat]