Nu var han borta - igen. Hur var det ens möjligt?

Kione strövade omkring och letade uttråkat efter den vindpinade flockbrodern. Den odugliga kraken hade antagligen gått ner sig i en isvak eller slickat på en kall sten och fastnat med tungan. Varför var han inte förvånad? Kanske skulle Kione bara lämna honom där. Och låta flocken tro att de tappade bort varandra i en snöstorm. Men nej, Kione kunde inte göra så. Inte mot Spik - den mest hopplösa och klumpiga vargen i landets historia. Inte ens Cottonmouth slog Spik i avsaknad av intellekt och förmåga att tänka logiskt. Kione kände en sorts sympati till den raggiga vrenen. Varför han ens ansågs platsa i Devils var en gåta för Kione. Han tvivlade inte på att den äldre hanen skulle offra sitt liv för flocken, men vad gjorde han annars för nytta, mer än att vara lojal? Den usla stackaren hade inget konsekevenstänk överhuvudtaget.

"SPIIK?!" Kione halvt vrålade, halvt ylade ut namnet över den vita slätten. Ljuden transporterades på ett annat sätt här. Det var som att snötäcket dämpade alla ljud, fick dem att försvinna i den torra luften som en döendes sista suck. 

Tystnad. Inget svar. Jävla Spik. Men Kione hade en olustig känsla av att han inte var ensam. Misstänksamt stannade han upp och lät blicken glida över området som en radar. Spik brukade inte smyga omkring. "Spik? Kom fram. Det här var sista gången jag tog med dig på ett uppdrag, idiot." 

[Aka]

Det var med tunga, men uthålliga, steg som varghonan vandrade över den kalla slätten. Var hon än tittade såg hon snö och kylan omringade henne, inte helt olikt från hennes gamla hem.
  Solen stod dock högt på himlen och kastade sina solstrålar på henne liksom den tjocka snön, inte för att dess solstrålar värmde henne ett enda dugg. 
  Solstrålarna reflekterades i den stora glaskrona, eller snarare mask, hon bar på sitt huvud, fick ljuset att kasta sig runt henne. Men nådde hennes ansikte, det vill säga hennes faktiska ansikte, gjorde ljuset aldrig trots att glaset var genomskinligt. De kantiga mönsterna som fanns i kronan hade honan inte låtit vara på grund utav att hon saknade färdigheten till att forma glaset, snarare var det tvärtom: Det var på grund utav hennes färdighet som hon kunde med precision rista ut ett mönster som reflekterade ljuset på ett sätt som gjorde det omöjligt att kunna urskilja hennes ansiktsdrag, mån om att gömma de hemska ärr som klädde hennes ansikte.

Ett vrål ekade över kullarna gömda bakom snö och Levanea stannade instinktivt upp, vände blicken mot det håll hon hörde rösten. Om hon hade haft kvar sina öron hade hon riktat de nyfiket framåt. 
  Snart därefter begav hon sig mot det håll hon hört rösten komma ifrån. Kanske kunde vargen som hon hört berätta för henne var hon var någonstans? Vad landet hette?
  Levanea kom upp på den högsta punkten av en kulle och tittade ut över snön, bara för att se hur en brun främling vandrade över snön, likt hon själv gjort för någon minut sen.
  "Hey!", skrek hon tillbaka. "Letar du efter någon?" 


[Fått tillåtelse att joina detta roll]

"Hey! Letar du efter någon?" Skrek någon tillbaka - och det var garanterat inte Spik. "Jag letar efter min vän!" Skrek Kione tillbaka och rynkade argt pannan. Se vilken gap-tävling det här hade resulterat i - och allt var Spiks fel. Idiotiska vren. Han sneglade reserverat på främlingen uppe på krönet. Lika blek som snön och med något besynnerligt på huvudet. Som en hatt. Solens strålar och den vita snön gjorde det svårt att se ordentligt. Men det var definitivt en hatt. 

Kione stod kvar på sin plats och kisade med ögonen mot främlingen. Han vred lite bekymrat på sig innan han bestämde sig för att fråga främlingen om hon hade sett Spik. "Har du sett en vren stryka omkring?" En ful och ranglig en, tänkte den bruna hanen irriterat. Det var väl lika bra att fråga. Främlingen kanske visste något.

Levanea ryggade till mentalt, samtidigt som hon travade närmare den bruna vargen, när hon såg hur den andre bar ett argt uttryck, men avslöjade aldrig känslorna fysiskt. Hon var ju trots allt en soldat; tränad för att se likgiltig ut och bemöta situationer och individer utan subjektivitet. Eller tja, hon hade varit en soldat. Den bistra tanken fick henne att vilja rynka pannan liksom främlingen gjort. Hon motstod impulsen. 
  Levanea skakade på huvudet och saktade ned när hon ansågs sig vara tillräckligt nära för att slippa skrika till hanen. Dock behöll hon fortfarande ett relativt långt avstånd mellan sig och den andra vargen; en arbetsskada. 
  "Nej, du är den första vargen jag sett, faktiskt", sa hon ärligt. Och även ifall hon hade sett den andre skulle hon inte kunnat avgöra om det var främlingens vän eller inte: Vren? Vad var det? Hon hade aldrig hört talas om något liknande. Vad var det för djur som strövade över detta främmande land? 
  Det påminde henne om en fråga hon länge velat ha besvarad.
  "Ursäkta, jag är..." Levanea tvekade en stund. Att prata var inte hennes grej. Hon var tränad för att använda sina tassar, inte tunga. "Jag är inte så välbekant med detta land, faktum är att det är första gången jag sätter min tass här", förklarade hon. Om hennes muskler inte varit avbitna och om en glasmask inte skulle gömt hennes ansikte skulle hon nervöst erbjudit främlingen ett leende. Istället kollade hon på honom med en vänlig blick och hoppades att det var tillräckligt för att inte skrämma iväg honom. "Vad kallar ni detta land för?"


[Förlåt! Har helt missat att du svarat! Glömde att bevaka ämnet]

När den främmande honan närmade sig stannade Kione och fick chansen att studera den bisarra vargen. Hon hade någon form av mask som täckte ansiktet. Det såg mystiskt ut. Var hon en spion? Hanens misstankar försvann då honan förklarade att hon var ny i landet. Aha, en utböling. Det kanske förklarade hennes utseende. Kanske kom hon från ett land där alla hade konstiga masker. 

"Det här främling, det här är Numoori." Svarade han sonika. "Och den här platsen kallas Snöslätten." Ett passande namn, till en kall och ogästvänlig plats. Kione önskade att han var tillbaka i bergen. Där det var varmt och skönt - där solen faktiskt värmde. Han gav det högt stående solen en irriterad blick innan han åter riktade sin uppmärksamhet mot den främmande honan. 


"Bär alla vargar där du kommer ifrån en sån där mask?" Kione nickade mot honans gömda ansikte. Var det en fräck fråga? Kione kunde inte avgöra, inte heller brydde han sig. Han var nyfiken på hur det fungerade - därför frågade han. Så som Shiro lärt honom. Shiro hade även lärt honom att aldrig lämna en flockbror i sticket. Kione hade inte glömt Spik. Han hade helt enkelt gjort bedömningen att Spik kunde vara borttappad en stund till utan att komma till skada.

"Det här främling, det här är Numoori." 
  Numoori, tänkte Levanea, upprepade namnet mentalt. Detta var ett land hon aldrig hört talas om, som hon hade misstänkt. 
  "Och den här platsen kallas Snöslätten." Levanea flyttade blicken från hanens anlete till omgivningen runt henne. Hon hade förvisso sett den, omgivningen, många gånger men gjorde det nu igen i ett försök i att komma ihåg platsen och dess namn. "Snöslätten" var ett passande namn.
  Det var först när främlingen ställde en fråga som hon slet bort blicken från snön och kollade på hanen med sina vita ögon.
  "Bär alla vargar där du kommer ifrån en sån där mask?" Levanea skrattade lågt och skakade på huvudet. 
  "Nej, bara jag", förklarade Levanea men utvecklade det inte. "Vad är ditt namn, ifall jag får fråga?"

Honan skrattade åt hanens fråga. Hade han sagt något roligt? Kione studerade honan under tystnad då hon valde att inte utveckla sitt svar vidare. Hennes mask var uppenbarligen unik men inget hon tenderade att tala om. Hon bytte ämne. Kione accepterade det utan invändningar.

"Kione. Av Devils." Han sträckte lite på sig och väntade på en reaktion, tills han kom på att honan var ny i landet och antaligen inte hört talas om flocken. "Det är en flock." Kione nickade menande. "En av de mäktigaste i landet." Han fuktade nosen. "Det sagt utan att vara det minsta partisk." Han nickade igen och flinade. "Hur kommer det sig att du kommit hit, till Numoori?"

(Supersnabb på att svara, ber om ursäkt)

"Kione. Av Devils." Kiones stolthet gentemot sin titel gick inte omärkbart förbi Levaneas blick och för en sekund tvingade hon sig själv motstå impulsen att svara med ett förvirrat uttryck: Titeln sa henne ingenting alls.
  "Det är en flock." Levanea svarade med ett lågt "oh" ljud.  "En av de mäkigaste i landet." Levanea höjde på ögonbrynen och nickade vagt, fejkade ett imponerat uttryck ändå fast det var gömt bakom tjockt glas; hennes ansikte må vara borta, men hennes vanor var inte det. 
  Makt var för Levanea inget att ha, i alla fall inte om man inte gjorde rätt saker med det och Levanea hade kommit att lära att det var ytterst få, om ens någon, som använde makt på ett hälsosamt sätt. Levanea visste att hon inte hade rätt att döma Kione, som fortfarande var blott en främling, men trots det fick hon en känsla av att dessa "Devils" var maktmissbrukare, egentligen var det nog bara fördomar som hon rättfärdigade med sina egna upplevelser. Fördomar eller inte, tanken gav henne ändå kväljningar och hon kände hur ett vagt ogillande började byggas upp inom henne. 
  Hennes rationella sida sa att Kione var, som sagt, inte mer än en främling och att hon inprincip inte visste någonting om denna flock. Hennes rationella sida sa att det som hennes flock tvingat hennes att utstå, inte hade något med Kione att göra och att det därmed var orättvist att tvinga främlingen sota för något han inte ens visste om hade hänt, för något som han inte hade kontroll över. Denna sida sa henne att det var fel att ha fördomar. Samtidigt sa en annan del av henne att han, och hans flock, var likadan som invånarna av Glamoia och att han därför förtjänade att dö. Men som sagt, Kione var bara en främling och hon lät den inre konflikten ignoreras, hon la band på sina känslor som den soldat hon var.
  "Hur kommer det sig att du kommit hit, till Numoori?" Levanea svarade snabbt och enkelt.
  "Jag behövde en ny start, du? Varför kom du hit? Eller, du kanske är född här?"
 
[Det är lugnt! Känn ingen press/stress. Jag vet att jag har en tendens att svara ganska snabbt haha : )]

Kione log förnöjt över honans gensvar. Hon verkade imponerad över flocken - med all rätt - Devils var imponerande. Tystnaden lade sig mellan de två främlingarna. Det såg ut som att honan funderade över något. Kione avbröt henne inte. Istället såg han ut över de vita vidderna. Tankarna seglade tillbaka till flockbrodern. Kunde Spik ha trillat ner i en spricka? 

"Jag behövde en ny start, du? Varför kom du hit? Eller, du kanske är född här?"


"Jag är född här." Kione svarade med en axelryckning. Han funderade under tystnad på hur det skulle vara att lämna landet och starta om på nytt någonstans. Det var svårt att föreställa sig. Allt han behövde fanns här. Kione kunde inte tänka på ett enda scenario där han skulle kunna tänka sig att lämna Numoori. Inte ett. Kanske, kanske, om han tvingades till det. Om Devils försvann och Qu var efter honom. Men nej, han skulle hellre dö än att låta Qu-dräggen jaga honom, som en skrämd hare. Men om Devils vände sig emot honom. Han blev kall inombords. Det skulle de aldrig. Den bruna hanen sneglade försiktigt på den maskerade honan. Han undrade stilla vad som hade fått henne att kräva en nystart i ett främmande land. Men han sade ingenting. 

"Jag fick aldrig ditt namn." Konstaterade han efter en stunds tystnad.

"Jag är född här."
  "Då måste du veta ganska mycket om detta land", svarade Levanea men det lät mer som en fråga. Kanske skulle denna Kione kunna berätta mer om detta land, eller så kunde han inte det, eller så skulle han inte det; det fanns säkert väldigt mycket att säga om Numoori och hon tvivlade på att Kione hade ork, läs lust, att berätta allt för henne, som var blott en främling för honom.
  "Jag fick aldrig ditt namn." 
  "Levanea", svarade Levanea innan hon återgick till sina tidigare tankebanor. Skulle hon fråga eller inte? Var det för mycket begärt? Var det oförskämt? Hon hade svårt att avgöra det. Levanea var ju soldat, inte diplomat. Mentalt betonade hon var.
  Hon gav det en chans i alla fall.
  "Vad bör jag förvänta mig av Numoori?"

Kione skrattade lågt åt honans fråga. Vad skulle hon egentligen förvänta sig av Numoori? Kione hade en ganska cynisk bild av landet, kanske inte fullt lika cynisk som resten av Devils. Men fullt tillräcklig för att göra en nykomling illa till mods. 

"Ja, Levanea. Vad ska du förvänta dig av Numoori?" Han bollade tillbaka frågan till honan utan att vänta på svar. "Landet är stort och många faror gömmer sig i skuggorna. Det finns mörka krafter men det finns också ljusa krafter. Allt ligger i betraktarens ögon." Kione tänkte på Devils. "Jag råder dig att hitta en flock, några som kan bli din familj, som du kan lita på. I det här landet är ensam inte stark. Ensam betyder med hög sannolikhet säker död." Kione var livrädd för ensamhet. "Hitta åtminstone någon. En klippa att luta dig mot. Någon som du kan lita på, som alltid backar dig. Som du skulle göra vad som helst för." Han såg Vilja framför sig. Han såg bara henne. "Det är mitt råd."

Kione skrattade åt henne. Hon hade svårt att tolka det. 
"Landet är stort och många faror gömmer sig i skuggorna. Det finns mörka krafter men det finns också ljusa krafter." Mer än det kunde hon inte begära från ett land. Allt ligger i betraktarens ögon. Touché, tänkte Levanea. 
  Hon hoppades dock att hon skulle tycka att detta land var mer vackert än vad det var fult. Hon visste dock att det var för dumt, för optimistiskt, att hoppas; hon skulle bara bli besviken.  
  "Jag råder dig att hitta en flock, några som kan bli din familj, som du kan lita på. I det här landet är ensam inte stark. Ensam betyder med hög sannolikhet säker död." Hon ville skratta bistert; hellre dog hon än att gå med i ännu en flock. Hon var trött på vargar för tillfället, i alla fall vargar i grupp. 
  Kione verkade ändock helt okej. Men vad visste hon? Han var blott en främling och hon hade ju precis blivit sviken av sin familj och sina vänner. Med andra ord: Kione var säkert också ett rövhål. 
   "Hitta åtminstone någon. En klippa att luta dig mot. Någon som du kan lita på, som alltid backar dig. Som du skulle göra vad som helst för." Oavsett om det fanns sanning i Kiones ord eller inte, vilket det säkerligen gjorde och hon tvivlande inte på hans ord, så verkade konceptet "att-kunna-lita-på-någon" underbart, lika underbart som främmande. Men hur skulle hon någonsin kunna lita på någon igen? Hur skulle hon någonsin kunna vara säker på att hon kunde lita på någon? 
  "Det är mitt råd." Levanea nickade. 
  "Tack." Det var ett enkelt ord, och trots det, inklusive det faktum att hennes ansikte inte uttryckte några känslor, var det fullt av känsla. 
  "Jag tror det är dags att säga adjö", sa hon simpelt och försökte le under masken. Levanea kunde trots allt inte stå kvar där hur länge som helst; hon hade ett land att upptäcka. "På återseende, Kione av Devils", sa hon och vände sig om, fortsatte vandra in mot landet Numoori.

"Jag tror det är dags att säga adjö" Kione nickade åt honans ord. Det var sannerligen dags, han hade stått här alldeles för länge och fängslats av den besynnerliga främlingen. Han hade en flockbror att hitta och en flock som väntade på honom hemma i bergen.

"Vi ses, Levanea!" Sa Kione och gav honan ett brett leende innan han fortsatte iväg. Det tog inte lång tid innan han tog ett djupt andetag och började ropa efter sin vän igen.

"SPIIIK?!" 

Kione hade en känsla av att han inte skulle ha någon röst kvar när skymningen kom. 

(AVSLUTAT)