Den flammande tiken hade lämnad Eldskogen bakom sig. Döda skogen är nu platsen hon befinner sig på och de ihåliga träden kastar en minst sagt spöklik stämning över området. För att inte tala om dimman som tycks ligga tjock överallt. Man ser inte vidare långt åt något håll. Men Marcela är medveten om att det bor en flock här och har lyckats hålla sig långt utanför revirmarkeringarna. Hoppas hon i alla fall.
Tiken har ingen direkt plats som hon satt som mål med sin vandring. Hon finner det bara väldigt underbart att få sträcka på benen och gå vart hon vill. Hon har redan varit med om en hel del. Den glödande himmelsblå blicken försöker se så långt det går i dimman men tiken har redan insett att det är fruktlöst och fokuserar istället blicken på en punkt en bit framför sina tassar. Hon ser i alla fall vart hon går. Hon är redan trött på den här platsen och det bidrar inte positivt till hennes humör. Svart rök sipprar ut ur tikens nos när hon andas. Inte det minsta glad över att inte kunna se ordentligt. Hur stort är det här området egentligen? Hur långt behöver hon gå innan hon har hittat ut? Hoppas hon inte vandrar i cirklar. Men så dum kan hon ju ändå inte vara.

[PAX TILL MASQUERADE]

Den vita pälsen fick honom att smälta in i dimman medan han vandrade med steg som var alldeles för säkra i jämförelse med hur lite han kunde se framför sig. Han såg sig omkring, nyfiken. Dimma var någonting nytt för honom. Ärligt talat var det allra mesta utanför Lavaöknens vidder nytt för honom. Världen avslöjade sig för honom bit för bit och skulle fortsätta göra det ju längre hemifrån han kom. Samtidigt som han knappt kunde tygla nyfikenheten som grep tag i honom så var han irriterad av sin egen oerfarenhet. Han ville vara världsvan, ville vara en sådan som sett det mesta och visste allt. En sådan som folk kom till när de undrade hur världen fungerade, för att han hade så många svar. Ändå hade han aldrig, under sina 25 år, någonsin lämnat den svarta öknen. Inte förrän han fått uppgiften av Selva. För henne skulle han troligen göra vad som helst. Den store hanen suckade, vilket troligen var det närmaste hans mun skulle komma till tal. 
Han ångrade sitt beslut att skicka Nemo ut på jakt. Det var ingen bra idé. Dimman skulle troligen göra jakt näst intill omöjligt, den skulle även göra det svårare för dem att hitta varandra igen. Dessutom verkade djurlivet på denna plats vara obefintligt. Det var läskigt tyst. Inte en enda fågel hördes. Allt han hörde var hans egna tassar mot marken och sina egna andetag. Och... ljudet av en annan varg. Han stannade, lyfte huvudet och spetsade öronen. Doften av varg nådde hans nos. Den var bekant, till hans förvåning. Han som knappt kände någon alls. Vem kunde det vara? Om hans stämband fungerat skulle han ropat något, men som det nu var fick han stå där, se sig omkring i dimman och undra.

Hon stannar inte. Känner inte för att stanna i den här skogen. Vill inte stanna i dimman. Tänk om hon fastnar här? Tänk om hon aldrig hittar ut? Hon ruskar de dumma tankarna ur huvudet och håller för en stund på att tappa balansen.
"Infierno sangriento". Hon svär tyst för sig själv på det tungmål mor lärde valparna sedan de föddes. Hon finner balansen igen men finner sig för en stund desorienterad. Åt vilket håll var hon på väg? Hur kommer hon ut här ifrån? Irriterad öppnar hon munnen och en eldflamma kastas ut rakt framåt. Eldflamman får grepp om grenen på ett träd som står placerat rakt framför vargen. Med en suck låter tiken elden dö ut innan hon går förbi trädet och fortsätter framåt. Det var nog åt det här hållet hon var på väg. Det känns rätt. Om hon ändå varit bättre på att utläsa väderstreck. Hon blir irriterad över att inte veta vart hon är på väg. Inte för att hon generellt vet vart hon är på väg men det vore ändå bättre att kunna SE vart hon är på väg. Den glödande himmelsblå blicken sänker sig till marken igen. Så hon i alla fall ser vart hon sätter tassarna.

"Infierno sangriento."
Han blev så överraskad av hur nära ljudet var att han nästan hoppade till. Han vände sig runt, runt, tittade åt alla håll. Bara dimma. Inte förrän efter några andetag hade passerat registrerade hans hjärna att orden var på cazari, hans modersmål. Och rösten som talat orden hade han definitivt hört förr, det var dock svårt att placera den i detta sammanhang. Han slutade snurra och stod helt stilla, lät öronen vändas åt olika håll. Plötsligt kunde han urskilja en gestalt som tog form i dimman. Ett område som var mörkare än det vita, en skepnad som rörde sig. Den verkade komma rakt mot honom, bara några meter ifrån. Han bestämde sig för att stå kvar och vänta in den. Snart kunde han se vargen, som själv gick med blicken i marken framför sina tassar. Det var Marcela! Inte undra på att han känt igen doften och rösten. Även om han knappt kände sin syster så kunde han ju känna igen henne även i dimman. Hon gick fortfarande mot honom och han var tvungen att ta några steg bakåt för att hon inte skulle gå rakt in i honom.

Att ha blicken riktad i marken är inte att föredra om man inte vill missa något. Men i dimman är det väldigt lätt att missa allt i alla fall. Hon fortsätter i alla fall att gå rakt fram. Med målmedvetna steg. Lite rädd är hon dock att hon ska gå in i ett träd eller liknande men det får hon väl ta där och då det händer.
Men det är inte ett träd hon är på väg att gå in i. Rätt som det är så ser hon ett par framtassar som flyttar sig bakåt för henne. Marcela stannar upp och höjer överraskat huvudet. Svansen har redan burrat upp sig och står i luften bakom henne. Raggen är även den på väg att resa sig men allt rinner av henne när hennes glödande himmelsblå blick fästs på gestalten framför henne. Av alla vargar hon kunnat möta på i den här dimman så är det hennes bror som står framför henne.
"Masquerade!" Hon uttalar hans namn med grov cazariansk brytning. Förmodligen ett drag som alla valparna ärvde efter mor. Marcela är fortfarande överraskad. Men inom henne sprids ändå en glädje över att se honom igen. Även om de inte haft den bästa relation så är de ändå familj. Frågan är dom det betyder något.

Om han kunnat skulle han ha skrattat åt hennes förvånade upptäckt av hans tassar. 
*Marcela* sade han i hennes huvud. *Detta är inte den lättaste platsen att vistas på, eller hur?*


(Askort men måste draaa)

Hon möter hans blick och ett lätt flin placeras på hennes läppar när hon hör hans röst i sitt huvud. 
"Sant. Det är lätt att gå vilse i dimman". Svarar hon honom. Marcela sätter sig ner.
"Vad gör du här?" Frågar hon. I Döda skogen. Brodern var alltid den som var mest engagerad i flocken även om de båda två höll sig i bakgrunden. Hon undrar hur kan känner för att flocken har splittrats. Var han lika förvirrad som hon var?

När systern satte sig ner gjorde han likadant. Kanske var det lika bra att han inte rörde sig för långt bort från Nemo, om han höll sig still var chansen att de skulle missa varandra mindre. Han hoppades att hon inte var alltför vilsen i dimman.
Hans öron spetsades när systern talade. Hon undrade vad han gjorde där. Det undrade han också. Varför i hela friden hade de gått in i dimman?
*Jag är på väg ut i landet på en resa* svarade han. *Jag har med mig Nemo, Selvas syster. Jag fick ju i uppgift att träna henne. Hon är här... någonstans.* Hans bruna blick flög ut i dimman innan den åter fästes vid systerns.
*Jag lät henne gå ut på jakt, men jag tvivlar på att det var en bra idé... Vad gör du här själv?*

Ut i landet på en resa. Och han har Nemo med sig. Marcela minns den lilla valpen. Hon nickar lätt. På så vis. Hon flinar lite lätt igen.
"Nä, att jaga i dimma är inte det lättaste. Det var kanske inte så smart att skicka iväg henne själv. Det bor en flock i det här området med". Säger hon. Den glödande himmelsblå blicken söker sig ut i dimman för en stund. Att vara vilse i dimman känns som att vara vilse i intet. Det är som att hela världen har upphört att existera. Men det är bara dumheter att tänka så. Kommer de bara ut ur dimman så är det lugnt sen. Men Marcela kan inte förstå hur en flock man välja att bo i dimman. Om de inte vet hur de ska orientera sig så är det en väldigt dum idé tycker i alla fall hon själv.
Den glödande blicken sveper tillbaka till brodern.
"Kom ni från lavaöknen?" Frågar hon. En idé formades i hennes huvud. Om hon sedan går åt det håll som Masquerade kom ifrån så borde hon då hitta ut. Precis åt det håll hon vill gå. Smidigt tänkt.

Brodern verkade inte ha en aning om att det bor en flock i det här området. Det får Marcela att känna sig lite nöjd. Tänk vilken nytta det är att sitta på information.
"Låt oss hoppas att Nemo är smart nog att hålla sig borta från revirmarkeringar". Svarar Marcela och ställer sig upp samtidigt. Hon kunde inte låta bli att känna viss oro över det hela. Även om det inte har någonting med henne att göra. Hon är fri att gå vart hon vill. Hon vill se sig om i Numoori och samla på sig mer information innan hon bestämmer sig för vad hon vill göra sen. Hon trivs inget vidare med ensamheten men det är så det är just nu.
"Vill du ha hjälp att hitta henne?" Frågar hon. Att det bor en flock i det här området är all information hon kan komma med. Hon har ingen aning om ifall det är en vänligt sinnad flock eller en flock som gärna äter små valpar till frukost. Att finna vägen till Lavaöknen känns inte så viktig längre.

"Låt oss hoppas att Nemo är smart nog att hålla sig borta från revirmarkeringar." sa systern. Han nickade instämmande.
Det bästa vore nog att helt enkelt leta reda på valpen. Hon var hans ansvar nu, det måste han komma ihåg.
Som om hon läst hans tankar undrade Marcela om han ville ha hjälp att hitta henne.
*Gärna. Två par ögon borde hitta henne snabbare än ett.* Han såg sig omkring. *Eller snarare två nosar...*
*Dessutom har du en fungerande röst som kan ropa på henne om det skulle behövas.*
Han reste sig och satte nosen i marken innan han började leta i dimman.

Hon instämmer till vad han säger. Det är mycket lättare att finna någon om man är fler som letar. Själv är hon kanske inte så bekant med Nemo's doft men Masquerade har redan börjat nosa sig omkring.
"Ungefär åt vilket håll skickade du henne?" Frågar hon. Det kan vara lite lättade att ha något väderstreck att utgå från. Men dimman är som sagt så tät att man varken ser ut eller in.
"Kan du inte känna dig omkring om hon kan vara i närheten?" Hon ställer en annan fråga. Själv har hon ingen aning om hur broderns telepatiska krafter fungerar. Men om han kan tala till någon i medvetandet kanske han även kan känna efter om det finns andra medvetanden i närheten? Själv har Marcela bara sin eld. Ingen ting som kan hjälpa dem just nu.

Skogen med det sitt hölje av dimma och dess fuktiga marker levde verkligen upp till det namn den givits. Mörkret som lurade i ögonvrån men försvann och ersattes av dimmans mjölkiga nyans så fort man försökte få en närmare titt, tycktes få allting att verka så mycket äldre och farligare än vad det kanske var. Fukten som bet i trädens stammar, grävde sig djupt ned i mossan och sakta slöt sina klor om de djur som vågat sig dit förvirrade kroppen och gjorde det svårt att besluta vilken slags temperatur som lagt sig över området. Vart blicken än vändes så stod dimman där, likt en vägg. Om det var för att skydda vad som dolde sig i skogens allra innersta krypin, eller invagga besökare i en slags falsk säkerhet var oklart. Detta var den ultimata platsen för de som ville smaka på ensamhet, utan att verkligen känna sig ensam. För trots illusionen av att vara utestängd från omvärlden, att dimman varken tillät ljud eller dofter att färdas som i övriga delar av landet, så fanns det ingenting som talade för att ingenting satt just bortom synfältet. Iakttagande. Avvaktande.
Ja, detta var säkerligen en plats att vandra till om tillvaron någon gång skulle kännas för trängd. Ensamhet när den är som störst och starkast. Utan att tillåta ett ögonblick av lugn infinna sig i själen. Kanske var detta den sista platsen man skulle färdas genom om man var ensam. Och ändå var det precis vad hon var just nu. Ensam.

Om en kvist knäcktes i fjärran, eller prasslandet av en ödla som kilade mellan trädstammarna klöv tystnaden, ryckte den lilla honan till och stannade upp med spetsade öron och stora ögon. Det hade varit hennes eget val att gå iväg ensam på jakt, trots att markerna knappast antytt att här fanns mycket vilt att finna. Det hade inte varit för att hon inte trivdes i sin mentors sällskap. Nej, om än tystnaden som vilade mellan dem endast kunde brytas av hennes ljusa stämma så kunde hon inte påstå att hon på något sätt vantrivdes. Masquerade var en trygg varg att resa med. Om än tyst, något tillbakadragen, så kände hon sig trygg i hans närhet. Och trygghet kändes alldeles för mycket värt för att hon skulle kasta det åt sidan för... ja, vilka frestelser som än kunde tänkas dyka upp i hennes väg. Efter att flocken splittrats av hennes syster, hennes vägledare och ledare, hennes lärare och största skräck i livet, så hade hon känt sig otroligt vilsen och liten. Selva, den syster hon älskade så högt men fruktade så intensivt, hade skickat iväg henne med en hane som hon knappt kände för att hon själv skulle kunna ge sig ut på vandring. Hela hennes världsbild hade raserats, och hon hade lämnats ensam kvar att färdas med en främling utan att veta riktigt vars det var de skulle eller vad hennes syster hade planerat. Ja, hon hade utan tvekan känt sorg. Besvikelse. Ensamhet... kanske hade hon även känt ilska. I sin oförståelse för hur hennes syster, den som tagit hand om och uppfostrat henne, bara kunde lämna ifrån sig henne sådär. Som om hon ingenting var värd... Men ju mer hon pratade med den hane som fått i uppgift att träna henne, ju mer hon fick se och fundera över saker och ting på egen hand, hade hon börjat förstå att Selva inte kastat iväg henne. Nej. Hon hade ju givits en mentor, en lärare i sin systers ställe tills dess att hon kunde återse sin syster igen. Tills dess skulle hon träna. Bli stark. Det betydde att hon var värdefull. Eller hur?
Ljudet av en fågel som lyfter från sin gren ekade genom dimman, och den tunna kroppen sänktes instinktivt emot den fuktiga marken. Hjärtat slog hårt i den lilla bröstkorgen, och ögonen var antagligen så stora som de kunde bli när hon såg sig om i dimman. Ändå kunde hon inte beskriva sig själv som rädd. För hur läskigt det än kunde kännas, så kunde hon inte förneka att hon kände förtjusning över situationen. De mörka öronen knyckte fram och tillbaka ovanpå det lilla huvudet, och hon fortsatte låta blicken svepa över det dimtäckta området medan hon fortsatte framåt. Någonstans, långt inom henne, kuttrade en liten röst. Eller... om det ens var en röst. Kanske mer av... tja, bara ett ljud. Ett ljud hon inte riktigt kunde ignorera. Runt omkring henne fanns vatten, nästan i alla dess olika former. Fukten i träden, i luften, i marken och mossan, den talade till henne. Sjöng, på ett ytterst lockande sätt. Hon hade aldrig förut besökt marker som var så rika på vatten, därför var allt detta lite överväldigande. Men hennes jakt hade utan tvekan förvandlats till någonting annat ju djupare in i skogen hon tagit sig. Förmågan att bända vatten hade vilat inom henne sedan den dag hon föddes. Och för var dag som gick så växte sig den kraften lite starkare. Att befinna sig i denna skog, med all denna vätska omkring sig, gjorde henne nyfiken på vad hon egentligen kunde åstadkomma med sin förmåga.