Skogen var full av väsen, och Mirrow älskade den. Nu då han kunde kontrollera rösterna så blev det lättare. Men det var ändå krävande, för om han släppte efter så kändes det som om hans huvud skulle sprängas. Men han älskade ändå att vara här. Skogen var djup och hade många hemligheter, och han skulle helst vilja undersöka varje vrå, men han visste att han inte kunde stanna länge. Fast skogen var djup så var han ändå i farozonen. Sen skulle han behöva kontrollera rösterna mer innan han kunde återvända igen, men det var ett som var säkert att han skulle. Han skulle egentligen behövt ge sig av för flera dagar sen, men han hade dragit sig för att ge sig av, han hade hoppats på att kanske få se sin bror igen.
Kanske.. Fast han var inte säker hur han skulle ta det om de möttes igen. Det skulle vara ett lagbrott mot flocken att inte försöka döda Mirrow om de skulle träffa på varan, han var en "förädare". Men Mirrow kunde inte låta bli att ha hopp på honom.

Det var en varm dag och Mirrow drog åt sig all den värme han kunde få av de få solstrålarna som tog sig genom det täta lövverket. Det enda han inte gillade med skogen var fukten och regnet som höll i sig hur varmt det än blev. Men han hade börjat vänja sig och nu gjorde det inte honom så mycket längre. Han smög tyst fram genom skogens alla växter, först hade han haft lite problem med att ta sig fram mellan de täta buskagen av olika växter men nu hade han blivit skicklig och tog sig fram utan några större problem. Hans hals var sänkt och han hade lite katt aktighet över sig då han smög fram, blicken svepte över området och öronen ryckte till då ett gäng apor började skrika någonstans långt borta.

Detta var annorlunda. Det var mycket, mycket annorlunda. Det värsta var att han inte visste ifall det var ett bra eller ett dåligt faktum. Han hade tagit sig ut hit, till djungeln han hela sitt liv betraktat på avstånd. Han hade vandrat längs revirets gräns då han uppfattat en bekant doft i luften. Bara en antydan, en pust. Mycket, mycket svagt och delvis dold av djungelns egna dofter. Men den hade varit den doften. Hans brors doft.

Stegen var snabba, huvudet duckade då och då för grenar och stora blöta blad. Han klev över slingrande växter och genom ormbunkar. De bruna ögonen såg sig förvånat omkring, och han ryckte till då en underlig fågel skriade från trädens skyddande bladverk.
Han hörde underliga, avlägsna skrik från varelser han inte kunde placera. Livet i lavaöknen hade varit ganska isolerat och han hade inte utforskat världen på samma sätt som andra hade. Han visste inte varför. Han hade gripit efter halmstrån, försökt hålla sig kvar i tillvaron han växt upp i, innan familjen splittrades och blev trasig. Innan han blev en bortglömd individ ingen talade med. Den lilla tysta valpen hade sakta vuxit upp till en tyst unghane, som började bli ganska reslig och vars muskler utvecklades var dag. Han hade växt i sina öron och sina tassar. Den röda scarfen var väldigt smutsig och sliten, men den hängde troget kvar kring hans raggiga nacke.

Efter en stunds vandring blev doften plötsligt stark, då vinden ändrade sin riktning en aning. Vargen som var hans broder fanns nära. Han kunde känna det. En enda tanke for genom hans huvud - hur vågade han komma tillbaka hit?
Snart rundade han en grov trädstam, och plötsligt stod de öga mot öga. Masquerade stannade tvärt, synade hanen framför honom från tass till öra. Det var ingen valp som stod inför honom. Även hans bror hade vuxit. Men det var han.

Öronen gled ut åt varsitt håll, han slog ner blicken för att visa hur hårt broderns beslut att lämna flocken tärt på honom. Efter några sekunder mötte han de röda ögonen med sin egna mjukt bruna blick. Huvudet lades en aning på sned medan han såg på sin bror utan att ge ett ljud ifrån sig, som vanligt. Hans ögon visade sorg.

Han kände vibrationerna från marken innan doften sökte sig in i hans nos. Masquerade. Han lämnade den position han burit och höjde på s halsen långsamt och hela han retade på sig. Öronen spetsade, huvudet höjdes och hela han stod spänd och väntade. För han var på väg hit, och han kunde känna varje steg hanen tog. Blicken växlade mellan glädje till skam och sen blev den skarp och tom. Tystnad, han stängde ut allt från de skrikande aporna till de små grodornas ljud. Tystnad. Och sen svängde en gestalt fram bakom en av de stora träden. Det var han, men ändå inte. Han hade förändrats, han var inte heller den lilla valp som han mindes. Hela han gjorde så att minnen av det hårda livet i öknen kom tillbaks. Och han mötte de bruna ögonen med hans egna röda och han såg sorgen i hans brors ögon och det högg till i det hjärta som var så långt bortgömt i hans inre. Men han kunde inte förmå sig att vända bort blicken utan höll kvar sin brors blick. Hans egna ansikte var tomt av känslor.
Tystnad.

Han visste inte riktigt hur  länge han hade stått och sett in i sin brors så välkända bruna ögon, något som inte hade förändrats alls innan han kunde förmå sig att öppna munnen för att tala.
"*Hermano.." det var mer som ett andetag han sade ut ordet.
"*Te he echado de todos los días ya que no podía ver sus ojos marrones más" det var en av de sakerna han ville att hans bror skulle veta. Men denna gång var hans röst stadig, och man kunde höra att han inte ångrade det beslut han tagit.
Men sen tystnade han igen och lät Masquerade ta in det han hade sagt, för han hade inga ursäkter, nej det fanns inga.

[*Bror
*Jag har saknat dig varje dag sen jag inte kunnat se dina bruna ögon längre]

Den snövita hanen såg på sin brors uttryckslösa ansikte medan denne verkade betrakta hans ögon. Han lade huvudet en aning på sned så att den svarta luggen åkte åt sidan, och vände öronen mot den svarte när han hörde ordet bror i en av hans andetag.

Bror. Endast ordet, att höra det efter alla år, smärtade honom.
Hans bror talade. Han lyssnade. Precis som det var förr.
"Te he echado de todos los días ya que no podía ver sus ojos marrones más." Som han saknat det språket. Saknat någon som talade det, någon som förstod. Hans modersmål.
Masquerade fuktade nosen med tungan. Svansen rörde sig lite fram och tillbaka bakom honom. Öronen klippte till.

Sedan tog han till sin nya kraft, och svarade sin bror genom tankarna. Talade rakt in i hans huvud.
*No deberías haber venido aquí.* En rynka syntes mellan hans ögonbryn. Sedan gick han med långsamma, nästan tvekande steg, fram till honom. Utan att släppa hans blick. Sänkte huvudet.
*Pero a pesar de eso, estoy feliz de verte.* Han gav sin bror en lätt slick på kinden, viftade på svansen. Han försökte le, men munnen lydde honom inte. Endast små ryckningar i mungiporna, mer kunde han inte åstadkomma. Han kunde inte le, hade aldrig kunnat vad han mindes. Men ett ljus syntes i hans ögon, ett leende fanns där i.


[*Du borde inte ha kommit hit.
[*Men trots det, är jag glad att se dig.]