Elver
Spelas av : Hilma
|  Rubrik: Elver  tor 24 nov 2016, 22:42 | |
| .: Elver :.Utseende :.
_________________________________________________________
Han är en liten varg med sina 65 centimeter över marken. Den klena höjden är ingenting han kompenserar för med muskelstyrka – Elver är ungefär lika svag som han ser ut. Benen är lite för långa för kroppen och trots att han i rätt form säkert skulle kunna se proportionerlig ut är han för det mesta lite för smal och lite för ranglig för att det ska synas.
Elvers ögon nämnde jag tidigare; och de nämns nästan alltid tidigt vid en beskrivning av honom. Nej, de är inte vackra. De ser ut som eld, bokstavligt talat. Mörkt röda irisar som bleknar mot orange och runt pupillen en ring som lyser gulare än solen. Oregelbundna, kaotiska. Färgen får andra att tro att han alltid stirrar, trots att han brukar överdriva sitt blinkande för att undvika just det. På en redan ynklig liten Isvarg har detta länge varit någonting Elver kämpat med att acceptera. Brinnande ögon på en varg som ska vara gjord för kyla kändes under Elvers första år mest som ett stort hån. Med tiden har vår herre dock accepterat sin lott i livet och insett att oavsett om hans ögon hade varit vackrare hade de troligen ändå inte hjälpt honom klara livet på ett bättre sätt.
Elver har en tjock päls som skiftar i vitaste vitt och ljusaste blått. På avstånd får den honom att skimra, men kommer man närmare ser den mest matt och tovig ut. Trots det är den någonting han uppskattar hos sig själv – den är det enda han har som får honom att känna sig som en riktigt Isvarg.
Den övre halvan av Elvers högra öra saknas. Han gillar själv att berätta om hur han förlorade den i en vild kamp mot en mycket större varg, som han självklart gick segrande ur. Om sanningen ska fram var det egentligen frosten och kylan som tog det.
Vår lille vargs ansikte är smalt och bär för det mesta på ett jagat och lite buttert ansiktsuttryck. En snedväxande tand sticker ut ur vänstra halvan av munnen och ger honom ett lite fånigt halvleende oavsett vilket humör han råkar vara på. Ett ärr löper dessutom över den vänstra halvan av ansiktet, strax bredvid ögat. Hur han har fått det är en gåta inte ens jag kan svara på.
Krafter :.
_________________________________________________________Krafter är ett känsligt kapitel i Elvers liv. Om du möter honom gör du bäst i att inte fråga om dem. Undvik också att använda dina egna krafter i hans närhet – oavsett om du tror att de kan hjälpa honom. Elvers raseri är ingen kraft i sig, men det är heller inte något du vill väcka upp i onödan.
Personlighet :._________________________________________________________
Det är svårt att sätta fingret på Elver. Han går inte att beskriva i vackra adjektiv. Istället får man ta till de fulare, kantigare beskrivningarna. Butter. Fåordig. Trist, trasig. Hopplös, grå, trött. En höst på fyra ben. För att förstå hans inre måste man höra hans historia, men den berättar han bara under tvång.
Historia :.
_________________________________________________________
Elver föddes långt bortom Numooris gränser. I ett land av snö och is kom han till världen utan att förstå någonting. Vilka hans föräldrar var har förblivit okänt under hela hans liv, likaså vad som hände med dem. Han hittades bara några timmar gammal halvt nedfrusen av en ensam Gråvarg som gjorde allt hon kunde för att rädda honom – och lyckades. Det var bara ett halvt öra som gick förlorat hos valpen.
Honan i fråga var själv en utstött individ. Hon vandrade planlöst omkring i livet men fick i Elver plötsligt ett syfte. Hon uppfostrade honom bäst hon kunde och fyllde hans huvud med sagor om de stora Isvargarna han härstammade ifrån. Sagor Elver tog för sanningar utan att blinka: Sagor han än idag litar blint på. För visst måste han vara en Isvarg, när han fötts i en snöstorm? Visst måste hans vita päls med blå inslag vara ett arv från just den rasen? Varför han inte fått några iskrafter kunde honan däremot aldrig förklara, men hon talade gärna om för Elver att det var därför han nästan dött.
”En Isvarg utan iskrafter är inte gjord för att överleva, Elver.”
Elvers stolthet över sitt rena påbrå var hans enda skydd mot de år som följde. Som utstötta var de båda föraktade vart de än vandrade, men de slutade trots det aldrig vandra. I cirklar, trodde Elver, men honan sade åt honom att han inte visste vad han pratade om. I själva verket var det just Elver som hade rätt. Hon vandrade i samma cirklar år efter år och valpen följde helt enkelt efter.
Så kom den dagen då Elver kände sig vuxen. Vuxnare än honan. Plötsligt såg han sig själv och sin omgivning på ett helt nytt sätt. Han såg sin magra kropp, sina lysande ögon. Han såg honans trötta steg i de aldrig sinande cirklarnas värld, såg hennes flackande blick och hörde hennes osammanhängande ord. Elver insåg att han uppfostrats av någon som definitivt inte visste vilken värld hon egentligen levde i. Han vände därför ryggen till och gick ensam vidare på en nitiskt rak linje.
Om du frågar Elver vad han tycker om att döda kommer han inte att svara. Han har förträngt delar av sitt liv för att slippa undan de känslor som sjuder under ytan. Han har dödat, många gånger. Han har hotat och slagits, han har plågat och utnyttjat. Och han skulle göra det igen – men aldrig erkänna det för sig själv eller någon annan.
| |
|
|
[ 
