Det var inte så att Aurora medvetet sökte trubbel. Det var bara det att hon verkade ha en fin förmåga att hamna i det.
   Efter en ovanligt våldsam storm hade flera grenar och träd rasat. Det skapade flera unika möjligheter för en äventyrslysten valp. Aurora hade inte ens behövt gå långt för att hitta något som var för bra för att vara sant. Emellan två träd hade en tjock gren hamnat fastkilad. Det skapade en nästan perfekt balansbräda för valpen. Med viss möda hade hon tagit sig upp i det ena trädet. Upphetsat blickade hon ut över grenen. Regnet hade gjort träet halt, men det var inget hon la någon större vikt vid. Det var bara cirka två meter bort till det andra trädet. Det skulle hon ju klara.
   I sinnet kände hon ängeln titta på. Hon kunde känna att han var lite bekymrad. Aurora förstod dock inte varför. Det här var ju en bra sak!

Detta tyckte hon förstås inte knappt två minuter senare. Valpen hade hunnit knappt halvvägs när ena tassen slant till.
   "Woah!", slapp ur henne. Nervöst fnissade hon och fortsatte. Det dröjde knappt två steg innan hon slant till igen. Den här gången föll hon. Kanske var det hennes beskyddande ängel, eller bara en slump, men ena baktassen fastnade i en klyka från grenen. Fallet stoppades tvärt. Det ryckte till i benet, och hon gnydde till. Världen gungade när valpen pendlade fram och tillbaka. Uppochner som hon hängde, så var valpen en ganska komisk syn.
   "Det finns någon i närheten. Du kanske ska ropa på hjälp?" Han hade mage att låta road. Hade ängeln haft en kropp hade Aurora blängt mordiskt. Tyvärr var han bara i hennes sinne, och hon satt fast. Hon visste inte ens om hon ville ta sig ner på egen hand. Valpen hade ingen lust att bryta ben.
   "Hjääälp!", ropade hon halvhjärtat. Tonen behölls låg för att inte rösten skulle bära bort till lyan. Det vore pinsamt.

Den väldiga honan rörde sig med lugna steg genom den flammande skogen. Det såg verkligen ut som att allt runtom henne stod i brand! Aldrig förr hade hon skådat något som detta. Visst var hon 40 år gammal men hon upptäkte likväl hela denna värld som genom en valps ögon. För första gången. Visst hade hon hört talats om alla dessa platser, visst visste hon mycket om dem och vilka flockar som höll till var, men att se dem, faktiskt röra sig i dem, var en helt annan sak! Klockorna som hängde i hennes mörka flätor gav ifrån sig ett dovt klingande när hon rörde sig framåt, det var harmoniskt. Varför hon var smyckad som hon var var det många som frågade sig, och sanningen var egentligen bara den att hon kände sig trygg såhär. Fin. Mer som sig själv. Hon var inte skapt till att bara vara en vanlig varg, hon skulle vara något riktigt vackert att se på. Fascinerande. Kanske lite mystisk.
Hon gick inte in allt för hårt för att leva upp till sin image, behövde inte riktigt det. Hon var trotts allt medelålders nu, tonåringens osäkerhet i sin identitet fanns inte kvar hos henne. Hon var trygg i sig själv. Samlad. Och besatt mer kunskap än de flesta i det här landet, och det inom de flesta områden. Något som hon heller inte tänkte avsevärt mycket på, även om hon stundvis såg sig själv som högre stående än andra. För det mesta insåg hon dock att det inte fanns någon poäng i att rangordna vargar. Att hon var den hon var o dem var det dem var och att det helt enkelt bara var så världen såg ut. Men när ett rop på hjälp nådde henne och sökandet efter dess källa presenterade henne för en liten hjälplös rosa valp, hängandes två meter upp i luften, kunde hon inte låta bli att skratta lite. Men det var ett glatt och roat skratt, inte menat att nedvärdera den lille.
"Och hur har du hamnat i denna knipa?"
Frågade hon och log med hela ansiktet. Även om hon själv lätt kunde räkna ut exakt hur den lille kommit just dit den kommit.
"Vänta så ska jag hjälpa dig ner."
Persephone var en stor hona, riktigt stor, och hon ägde sin fars långa hals och svans. Så när hon sträkte lite på sig och lät framtassarna lämna marken, medan den långa svansen tog stöd mot densamma, så nådde hon utan problem upp de två meter som skiljde valpen från jorden.
Med ett försiktigt grepp om den lilles nacke så lyfte hon upp den och lirkade mjukt loss benet ur klykan. Sedan sänkte hon sig med en lugn och mjuk, kontrollerad rörelse tillbaka ner till marken. Man kunde tydligt märka att varje muskel på denna honas kropp var vältränad, och att fysiskt arbete på inget vis var en svårighet för henne.
"Sådär ja"
Sade hon med en liten nick.
"Mitt namn är Persephone.. Och vad kan ditt namn vara?"
Något som kanske slog den unga honan var att Perse på inget vis bandlade denne som en valp. Vosst var hon lugn och vänligt, men det kom som naturligt för henne. Det var något hon var emot alla och det märktes på henne. Valpen framför henne var en lika värdefull varg som de största av krigare ur klanen hon kom ifrån. Ty en gång hade hon själv bara varit en valp, som någon sett potentialen i, och som blivit till den mäktiga hona hon faktiskt var idag. Hon log vid tanken. Som livet kunde komma att te sig..

"Och hur har du hamnat i denna knipa?" Rösten som nådde valpöronen var okänd och överraskande. Aurora sprattlade där hon hängde för att kunna se talaren. I ögonvrån kunde hon se något stort och brunt.
   Något klämde mjukt åt i nacken, och några ögonblick senare var Aurora fri. Benet pirrade när blodet sakta började återvända. Väl på marken kände sig valpen yr. I utkanten av synfältet dansade grå prickar i några sekunder, innan de bleknade bort och yrseln försvann. 
   "Mitt namn är Persephone... Och vad kan ditt namn vara?" Den stora, bruna vargen talade. Det luktade hona, och ansiktet som Aurora såg upp i var vackert, med fina drag och flätor runt ansiktet. Det hängde något i flätorna. Aurora visste inte vad det var, men de klämtade mjukt när en bris drog genom skogen. Wow! Sådana ville hon ha.
   På tal om accessoarer. Valpen insåg att den guldiga kronan, som nästan blivit hennes signum, hade fallit av. Hon såg sig om och fann den liggandes någon meter bort. Skyndsamt skuttade hon bort till den, bökade upp den på huvudet och tittade sedan tillbaka på honan.
   "Jag är Aurora." Detta sa hon så värdigt det gick efter att just hängt uppochner. "Jag skulle träna min balans, men det... var halt." Det sista suckade hon nästan fram, lite besviken på sig själv. Dessutom hade ängeln haft rätt i sin oro. Det gjorde henne nästan grinigare.

Hon följde den unga honan med blicken då hon letade rätt på en liten krona och det fick leendet på Perses läppar att växa. Kronan påminde lite om de metallklädda, guldiga öron som reste sig hög ovan hennes egna huvud.
"Trevligt att råkas Aurora"
Svarade hon och kunde inte låta bli att sänka huvudet lite i en artig bugning. Den lille såg ju trotts allt ut som en drottning. The red queen. Persephones röst var lite dovare än vad man föst kunde förvänta sig, hon var en smäcker och tilltalande hona och hennes röst kunde antas vara lika melodisk och lockande som hennes guldbruna kropp. Men istället ägde den en mörkare ton. På inget vis var den hes eller raspig, men mörk, helt enkelt. Det var inget hon själv reflekterat särskilt mycket över. Hon var den hon var helt enkelt, oroligheter kring sådant var henne långt passerat. 
"Jag förstår"
Sade hon med en finurlig min då valpen talade igen.
"Jag kan lära dig balans bättre, och lite mer riskfritt, om du vill..?"
Erbjöd hon sedan och blinkade med ena ögat. Av någon anledning gillade hon verkligen den här vargen. Kanske för att den lille fortfarande hade en valps naivitet, eller för att det var befriande att se en hona som tog så mycket plats som om den vore självklart hennes. Kanske såg hon lite av sig själv i valpen och kände att bara den behornade ungvargen tog sig igenom tonårens storm så kunde hon kanske komma att bli en mycket vis hona hon med. Och Perse hjälpte gärna till med sådant. Kunskap var makt, makt man inte delade med vem som helst men med vissa utvalda. Valpen kunde känna sig hedrad som fick vara en av dessa utvalda. Persephones huvud tippades aningen på sned. Hon var inte på ett uppdrag för att söka rekryter till klanen, kanske till och med inte ens på ett uppdrag hon förväntades återkomma ifrån, men hon kunde inte låta bli att leka med tanken att ta med den lille till glaciären. Visa henne vilket hårt men underbart och givande liv man kunde leva där. Den tanken seglade dock bara förbi vid utkanten av hennes medvetande, och försvann lika fort som den kom. Eventuella långa äventyr var det allt för tidigt att planera. Tillfällig träning var det dock hög tid för!

"Jag förstår. Jag kan lära dig balans bättre, och lite mer riskfritt, om du vill...?" Aurora öppnade munnen för att protestera mot den "mer riskfritt"-delen, men sedan gick det upp för henne vad den äldre hade sagt. Ögonen vidgades och hakan föll ner ytterligare ett snäpp. Valpen stelnade till. Det var som om någon hade pausat henne, sedan åter satte på henne. Svansen viftade våldsamt och ögonen strålade.
   "Skulle du kunna det?", frågade hon exalterat. I sinnet kände hon ängeln skifta uppmärksamhet till vad hon höll på. Även han verkade nyfiken på vad honan hade att bjuda på.

Hon skrattade varm då hon såg valpens reaktion. Den livslusten som de unga ägde var de få vuxna som hade kvar. Själv hade hon lämnat det ungdomliga bakom sig för ett hårt men lärorikt liv med de mäktigaste vargar hon någonsin träffat. Ibland kunde hon undra vad som hade hänt om hon fått växa upp som en naiv valp i en flock, eller bara ensam med sin familj. Men hon ångrade inget.
"Självklart."
Svarade hon barnet och höjde huvudet då hon log. Snart sänkte hon det dock igen då hon hamnade så fruktansvärt högt ovan valpen om hon stod normalt. Hennes långa kropp fick de 140 centimeterna att se ännu mer ut. Svansen svepte mjukt bakom henne, som smittade av valpens entusiasm, och hon fokuserade blicken bredvid unghonan.
Snart började en blänkade gå massa forma sig och krypa upp ur jorden. Den tog sig formen som en planka ett trettiotal centimeter ovan marken. Bredden var kanske sju centimeter, valpen borde klara det utan problem.
"Vi börjar såhär, så höjer jag svårighetsgraden allt eftersom"
Sade hon och blinkade med ena ögat. Om det inte gick bra för valpen skulle hon komma med mer tips, men hon ville låta henne försöka själv först.

"Vi börjar såhär, så höjer jag svårighetsgraden allt eftersom." Ur marken kom något silvrigt och grått. Aurora kände en svag igenkänning. Var det inte sådan som Capheus höll på med? Brodern var dock mycket sämre. Han lyckades bara böja och förstöra saker. Det har var att skapa något vackert. Det silvriga skapade en slät ytan, ganska lik hennes tidigare balansgång.
   Glatt tog Aurora ett skutt upp på ena sidan, så fort metallen blivit stilla. Hon kastade bara en liten blick åt den äldre honans håll, för att försäkra sig om att ingen lektion skulle komma, och tog sig sedan över. Hon placerade en tass framför den andra i en rask takt. För någon med små tassar, så var metallen inget problem. Dessutom var ytan slät, något som bara förenklade saken. Valpen skuttade över, och vände sig strålande mot Persephone.
   "Jag klarade det!", deklarerade hon trots att det var uppenbart.

Ett leende låg på hennes läppar medan valpen entusiastiskt tog sig an uppdragen, och leende bara växte i storlek och värme då hon kunde se den lillas lycka.
"Bra jobbat."
Sade hon med en lugn och varm röst. Det var två ord som beskrev Perse bra, lugn och varm. Trotts att hon levt på glaciären, eller kanske just därför att hon levt på glaciären, så var hon positiv och glad. Hon mötte alla hon kunde med förståelse och respekt, och försökte vara vänlig. Något hon dock inte gjorde var att backa ur en strid. Hon var inte strikt men hon tog allt med största allvar, och därför var hon kanske också så bra med valpar. Eftersom hon tog även dem och deras kamper på allvar, om det så var en faktisk knipa eller bara en önskan om att lära sig balansera.
"Då gör vi det lite svårare"
Sade hon sedan och leendet kanske mer liknade ett flin för ett ögonblick då de vassa tänderna blottades.
Den lilla skulpturen började röra på sig igen, blev lite smalare och med små kanade parter på var sida.
Därefter tog den den form som lockat den lilla honan till utmaningen i trädet, den av en vickbräda. Det här skulle bli intressant att se.


[Om det var otydligt så beskriver jag här två olika försök för Aurora, så det går lite snabbare framåt haha!]

Persephone berömde henne och höjde svårighetsgraden. Aurora bubblade av energi när hon tog sig över även den andra utan svårigheter. Inte en enda gång hade hon halkat, även om hon svajat lite. Metallen bubblade och omformades igen. Likheten fick Aurora att snegla upp, där en ganska bra kopia hängde i luften ovanför dem. Den här gången skulle hon klara den!
   Aurora klev återigen upp. Beslutsamheten syntes på den lilla kroppen när hon började skynda sig över. Klokast hade varit att ta det lugnt, men hon var trots allt bara en valp. Dessutom fungerade taktiken bra, ända tills hon bara var en liten bit från andra sidan. Triumf glittrade i Auroras ljusa ögon. 
   Uppspeltheten triggade igång kraften, och ett istäcke sköt ut från tassarna. Det täckte metallen framför henne så snabbt att hon inte hann reagera.
   "Ne-" Orden slets från henne när hon gled av metallskapelsen. Förbannat! Det var alltid kraften som förstörde! Lite generat fixerade hon blicken på Persephones tassar. Hon väntade sig fördömande ord eller en suck. Hade ho gjort bort sig helt?

Hon tittade på när valpen balanserade och nickade under tiden. Det här gick ju riktigt bra, även om valpen var lite för otålig. Och precis då Perse tänkt tanken så såg hon hur metallen glittrade till av is. För ett ögonblick trodde hon att valpen kaxigt tänkt sig glidandes surfa ner sista biten av stången, sedan insåg hon att Aurora inte kunde styra över sin kraft än. Insikten kom ungefär samtidigt som den lilla nådde marken med ett duns. Den skämdes. Hon log.
"Det var ett bra försök."
Sade hon med lugn stämma.
"Men jag tror vi får ta o börja någon annan stans om du ska lyckas med den här utmaningen.."
Hon sänkte huvudet mot valpen och buffade med nosen på  hennes haka. Försökte höja de skamsna ansiktet på den nedstämda honan. Hon log lite extra, försökte smitta av sig på den röda.
"Du ser hur jag kontrollerar metallen, det är lika lätt som att andas för mig."
Fortsatte hon sedan och reste åter på huvudet.
"Och så bra kommer du en dag bli på dina iskrafter min vän.." Hon mötte den dimmiga blicken "och jag kan hjälpa dig dit!"

"Det var ett bra försök." Aurora sneglade misstänksamt upp mot honan och försökte avgöra om det var sarkastiskt eller inte. Persephone lät bara lugn. "Men jag tror vi får ta och börja någon annanstans om du ska lyckas med den här utmaningen.."
   Aurora höjde blicken när den vuxna buffade på henne. Hon såg hur den andra log, och försökte trycka undan förlägenheten. Snart såg hon inte lika generad ut.
   "Du ser hur jag kontrollerar metallen, det är lika lätt som att andas för mig." Ja, hon var verkligen bra på sina krafter! Persephone verkade inte ens behöva koncentrera sig. Metallen bara böjde sig som hon ville. Aurora såg beundrande upp mot den äldre när hon återigen sträckte på sig. Persephone följde upp sina ord med en försäkran, och sedan ett erbjudande. Aurora spetsade öronen. Ögonen spärrades upp en aning när hon verkligen fixerade blicken på den äldre honan. Förtjusning pirrade i bröstet.
   "Allvarligt?" Åh vad häftigt! Tänk om hon kunde bli bäst i Numoori!

Hon gillade hur hennes ord hade inverkan på valpen, valpar var så mottagliga. Och hon tyckte om att sprida lugn, glädje och kunskap omkring sig. Att se hur hopp och glädje spred sig i den lilla kroppen gjorde henne varm, och leendet var som en bestående del av hennes ansikte.
"Allvarligt"
Svarade hon honan och nickade. Men sedan sökte hennes blick horisonten för ett ögonblick.
"Men för att göra det ordentligt kan vi inte vara här är jag rädd.."
Fortsatte hon med en lätt tvekan i rösten.
"Har du en familj?"
Frågade hon sedan o de guldiga öronen spetsades på hennes huvud.
"Det jag föreslår är en expedition, en resa genom landet för att samla kunskap och skicklighet... Du får själv välja om du vill vara en del av detta... Och i så fall kanske du vill säga adjö?"

Allt gick egentligen lite för snabbt i Aurora. Tankarna rusade innanför skallbenet. Här stod en främling som hon instinktivt litade på, som ville att hon skulle ge sig av på en resa som hon alltid drömt om. Det skulle innebära att hon fick lämna sin familj, något som hon däremot alltid fasat över. Den lilla valpen pendlade mellan ett uppsluppet tjut, ett bestämt ja eller att backa några steg och säga nej.
   Så fanns åter ängeln vid hennes sida och gav henne stöd. Han hjälpte henne att lugna ner sig och få ordning på sitt tänkande. En expedition, genom Numoori för kunskap och skicklighet. Guardeiron var fortfarande lugn, men Aurora misstänkte att han hemskt gärna ville att hon skulle nappa. Livet i Höstskogen var för fridfullt.
   "Min familj...", upprepade Aurora lite förvirrat. "Säga adjö..." Hon tystnade en stund, tänkte efter och vägde fördelar mot nackdelar. Hela tiden kunde hon inte bortse från hur hjärtat pirrade av spänning över tanken på att äntligen lämna Höstskogen.

"Jag följer med dig", beslutade hon efter en stunds tänkande. Det var som att kasta en sten från axlarna, samtidigt som om hon axlade en ny. "Men jag skulle vilja säga adjö först". Aurora nickade för sig själv och frågade sedan:
   "Väntar du på mig om jag gör det nu?" Hjärtat bultade.

Den unga verkade överväga fördelar mot nackdelar, en lätt bekymmersrynka syntes på den röda panna. Till slut kom svaret och Perse blev nöjd, det syntes på hennes creméfärgade ansikte. Hon gav bara den lilla en nick som svar, sedan kom det en fråga. Den nästan onturligt långa halsen sänkte sig ner emot honan så att deras ögon hamnade nästan i jämnhöjd.
"Det göra jag, precis här väntar jag."
Svarade hon med lugn i rösten. Hon kunde stanna på denna plats i dagar utan att behöva oroa sig, kraften gav henne energi nog att gå några dygn utan mat. Och hon tvivlade inte på att det fanns djur i närheten som hon kunde äta om det skulle knipa.
"Hur lång tid tror du att det tar, på ett ungefär?"

En lättad suck lämnade Aurora när Persephone bekräftade att hon skulle vänta. Ärligt talat hade hon nog inte klarat av att bara lämna sin familj utan att säga adjö. Inte efter förlusten av Sirius.
   "Hur lång tid tror du att det tar, på ett ungefär?" Valpen såg osäker ut. Hon var dålig på att uppskatta tid. Inte alltför kort, hon ville säga hejdå i lugn och ro. Om hon däremot stannade för länge, så skulle Sraosha aldrig låta henne gå.
   "En timme?", föreslog Guardeiron.
   "En timme?", upprepade hon lydigt.

Persephone log, valpen var ivrig att komma iväg så avskedet skulle gå snabbt. Hon antog att det även kunde ha att göra med att det annars skulle bli svårt att ge sig av. Visst var detta lite av en impuls, om valpen fick fundera för länge kanske hon skulle ångra sig. Äventyrslusten i hennes styrde just nu, kärleken till familjen kunde överskugga detta om för mycket tid spenderades med dem. Perse hade ingen avsikt att röva bort valpen, men hon gillade sin roll som lärare och hon tackade verkligen inte nej till en ung följeslagare. Så att valpen ville ha snabba puckar välkomnades. Hon nickade kort.
"Dåså"
Sade hon med lugn men tydligt glad stämma.
"Ge dig av nu, så ses vi snart"

"Dåså. Ge dig av nu, så ses vi snart." Aurora log glatt, redan lugnare i den äldres närvaro. Magen bubblade och fladdrade när hon skyndade sig iväg för att hinna med allt som skulle göras. Bara inte mamma babblade på i evigheter!

[Avslutat. Kan starta ett nytt roll så snart jag har fixat med alla hejdås :'D]