Ännu en dag. Ännu en upptäcktsfärd. Intresset för att utforska falnade aldrig hos den unga honan. Hon tog varenda tillfälle i akt för att ta sig hemifrån och upptäcka nya delar av världen. Än så länge så hade hon inte tagit sig längre än Eldskogen, hon hade ju inte ens sett hela platsen, så att vandra vidare gick ju inte riktigt för sig. Plus, föräldrarna ville ju ha hem henne och bröderna till kvällen så det fanns inte riktigt nog med tid. En dag, ja då skulle hon vandra landet runt. När hon var stor och vuxen det ville säga. En lätt suck lämnade henne innan hon med enkelhet klättrade upp i en av de stadigare trädstammarna. Väl uppe så lät hon den blå blicken svepa över landskapet framför henne, försökte hitta en bra plats att ta sig till. Där, ett relativt stort stenblock. Det såg bra ut. Hon var fortfarande väldigt nervös närhelst hon skulle försöka teleportera sig. Kraften var så nyckfull, placerade henne lite varstans annat än det stället hon ville till. Det var de gångerna som den ens ville lyda henne i första taget. Hon slöt ögonen och fokuserade på stenen, tänkte på allt det som fadern hade lärt henne och sträckte sig efter kraften. Kände den krypande känslan då kroppen började förflytta sig innan hon fann sig själv glida ner från stenens kant och landa på sidan nedanför stenen. Nåja, nära nog. Åtminstone så hade hon inte dykt upp inuti stenen. Då doften av en främmande varg nådde henne så var hon snabb med att ta sig upp på tassarna igen. Det var alltid trevligt att träffa nya individer, men hon visste bättre än att lita blint på främlingar, hon hade blivit lärd bättre än så.

| Okej, hemsk rubrik, men whatever xD
Paxat till Akayru |

Vinden ven genom grästuvor och bäckarna svarade förnöjt kluckande. Den vita pälsen virvlade i cirklar över hannens kropp där den skymtade mellan löven som rasslade taktlöst men lugnande. Som en osynlig pensel fortsatte blåsten och landskapet sträckte på sig som en oändlig rygg, ekande dess framfart. 
Eldskogen. I hela hans väsen kändes det alldeles rätt att vara här. En gång för en lång, lång tid sedan hade hela den här platsen varit fylld av grönskande lövträd. Lövskogen där hans släktflock levt. Men hans väsen hade aldrig svarat på den skog som varit så som den gjorde på det den nu blivit. 
Akayru hade länge haft en nästan pervers önskan om att han hade kunnat vara här den dagen då allt fattat eld och brunnit ned. Skuldrorna rullade långsamt under huden medan han än en gång sög på tanken. Så som alla gånger tidigare då denna impuls stigit till ytan konstaterade hannen snart nog att han ändå var nöjd med att ha begett sig tillbaka hit så snart som han ändå gjorde det. För ur askan av Lövskogen hade Eldskogen rest sig.
Askan, den bästa jorden. De svarta mungiporna kröktes långsamt i början på ett fridfullt leende. Men uttrycket frös då en främmande skakning, lätt som en viskning, for genom grenverket. Akayru hade varit så uppslukad av sig själv att han sänk sin gard såpass att han inte ens noterat doften av en främmande varg som nu tycktes skamligt uppenbar. 
Pupillerna slukade för en tiondels sekund hela den rödbruna irisen och ungvargens ögonlock fladdrade bortom kontroll innan de slöts. Hjärtrytmen ökade och så även hannens andning. Sekunder senare slogs ögonen upp - och vingarna ut. 
Näst intill ljudlöst lämnade pilgrimsfalken trädets krona bakom sig och steg upp, upp, upp.
Lika kvickt som han satt sig i rörelse lät han kroppen bli nästan alldeles stilla i luften. Han ryttlade bara några meter ovanför främlingen, men många skulle nog ändå tycka att avståndet var en överdrift. Enligt Akayru själv var det ordet inte applicerbart när det kom till sin egen säkerhet. 
I fullkomlig tystnad såg han ner mot marken och analyserade främlingen så gott han kunde. Vit med tecken i ansiktet och på benen, såg ut att vara en hona, antagligen yngre än honom själv. Han lät någon minut passera innan han än en gång slöt ögonen och dök. 
Millisekunden innan han skulle slagit marken blommade fjäderdräkten ut i pälsskrud. Hannen löpte på sina vita tassar i en halvcirkel runt honan för att kunna möta henne ansikte mot ansikte. Varg mot varg. Att transformeras till och från fågelform var lika enkelt för Akayru som just att blinka och en helt naturlig del av av hans rörelsemönster. Hans hållning var rest och huvudet hölls högt men intresserat på sned. Dock speglade inte hans blick samma nyfikenhet utan var istället lugna på gränsen till sömniga.
"Vem är du?"

Öronen spetsade, blicken skärpt. Sinnet på helspänn, men ingenting. Trots att doften tog sig närmare så kunde hon inte för allt i världen lokalisera vargen som den tillhörde. Inte bland trädens toppar, inte längs med marken. Naturens vaga viskningar som alltid lät henne få reda på andra vargars position innan hon kunde se dem hjälpte för tillfället inte alls. Märkligt. Ändock så fanns doften där. Var vargen osynlig? Nej, hon skulle ha märkt rörelserna på marken. Om inte... Blicken vändes uppåt mot den klarblå himlen som kunde skymtas mellan trädkronorna. Fästes vid en rovfågel som cirkulerade ovanför henne. Kunde det vara? Det verkade långsökt, men någon bättre förklaring hade hon inte på situationen. Hon hade sett märkligare krafter, hon hade märkligare krafter, enligt henne själv. Hennes misstankar besvarades då den brunaktiga fågeln vek in sina vingar och med en förvånansvärd fart ställde in siktet på marken. Sekunden innan den skulle ha slagit i marken, kraschat i vad som troligen skulle varit en förödande smäll, så förändrades skepnaden från bevingad och luftburen till fyrbent och markbunden. Chock eller rädsla var väl väntat att skymta i honans anlete, men istället så fanns där endast ett intresserat uttryck, med en vilja att veta mer. Smått fascinerad så studerade hon hanen som nu stod framför henne, vit med rödbruna ögon. Någonting över hans utseende fick för en kort stund honan att tänka på sin far, men tankarna vandrade snart vidare då hanen ställde en fråga. ''Jag är Nyxe, av Oga''. Det var nog få vargar som skulle veta var Oga stod för, men hon hade börjat presentera sig med klannamnet allt oftare. Stoltheten för sin ras och klan var oklanderlig trots hennes ringa ålder. Hon hade väl aldrig direkt betett sig som en vanlig valp dock. ''Och du är?''.

| Jag antar att falken är brunaktig? Stämmer det inte så är det bara att hojta till så ändrar jag c: |

Det sömniga i hans blick ersattes successivt av något förbryllat medan han studerade främlingen. Valpar så unga som denna brukade i regel inte veta vart de skulle göra av sig vid första interaktion med Akayru. Visst verkade han ha fångat hennes uppmärksamhet, men reaktionen var ändå allt annat än valpig. 
Längre på den tråden hann han inte spinna innan den abrupt nystade ihop sig i ett väldigt trassel vid hennes gensvar. Hans hjärna började surra så intensivt att namnet hon presenterat sig med nästan försvann i någon slags mental kortslutning. 
Av.. Oga?
Ofrivilligt frustade han till i vad som knappt kunde räknas som ett skratt. Det ocharmiga ljudet följdes av känslor som brottades om att få uttryckas över hannens ansikte. Tvivel, frustration, förtjusning, äckel.. Akayru hade i slutänden alla tänder blottade i ett gigantiskt leende som inte var det minsta roat, brynen krokigt hopdragna och blicken brann.
"Näe...?", uttalandet var märkligt utdraget och han visste inte riktigt själv om det var retoriskt eller ej.
Vad han visste var att han ännu inte kunde tro henne. Vem som helst kunde slänga sig med en titel. Prövande tog hannen två steg närmare och huvudet föll åter vetgirigt på sned. Akayru blev sedan medveten om den märkliga mask som låg klistrad över hans ansikte och skyndade sig att släta ut sitt uttryck till något trevligare. Men ögonen glimmade fortfarande. Han lät tystnaden tjockna mellan dem, som blod som långsamt, långsamt koagulerar. När några långa sekunder passerat log han medvetet ett vagt, vänligt smil.
"Jag är Akayru, av Oga." han härmade hennes ton och nästan ekade hennes uttalande, om det inte vore för att han ersatte honans namn med sitt eget.



OFF: det stämmer, han ser ut som en helt vanlig pilgrimsfalk :>

Med en smått skeptisk blick så betraktade hon hur hanen reagerade på det lilla hon hade sagt. Hur hans anlete förvreds i en allt annat än trevlig grimas. Oga. Hade det någon betydelse för hanen? Kände han någon som tillhörde klanen, eller kunde det faktiskt vara så att han själv tillhörde den? Den vita fällen stämde då i alla fall. Av vad far hade berättat så var nästan alla fullblodiga Ogor vita i grunden, med väldigt få, om några tecken. Hennes egna tecken var nog i det största laget till och med, men far hade ju fötts som halvblod, så allting stämde väl inte in på dem. Hon kunde inte säga att hon riktigt begrep sig på det där med genetik eller rening, verkade för komplicerat. Kanske var det hennes rastlösa valpsinne som sken igenom, otåligheten och viljan att utforska som tog överhanden. Kanske var det någonting som man bara förstod när man blev äldre. Hon slets från sina tankar när hanen tog några steg närmare henne. Verkade komma allt mer underfund med vad det nu var som han funderade över. Då han till sist gav henne sitt namn så klistrade sig ett förvånat ansiktsuttryck på henne. Det var inte det faktum att han tillhörde Oga som förvånade henne, utan snarare namnet. Så likt. Det kunde inte vara ett sammanträffande. ''Vänta...''. Hon grävde igenom sitt minne tills hon hittade det hon sökte, såg fadern framför sig där han berättade en av de många historierna för valparna om sin födelseflock och familj. Hon svalde klumpen som hade satt sig i halsen innan hon sedan fortsatte. ''Akaryuu, är du släkt med honom?''. Hon var nästan säker på att så var fallet. Hur stor var sannolikheten att två så pass lika namn, från samma klan, inte var släkt på något vis? Det var otroligt att hon ens i första taget stött på en annan Oga. Det fanns så få kvar av dem. Uttrycket slätades till slut ut och ersattes av ett vagt leende. Det här kunde bli intressant. Kanske hon faktiskt var släkt med hanen, och kanske han kände hennes far. Så många tankar, så lite tid att sortera dem.

Honans ansikte speglade vid ljudet av Akayru's namn hans egen förvåning. Något i reaktionen fick honom att känna sig så fullkomligt trygg, som att omfamnas av vattnet i en forsande men varm flod. Strömmen var där, men han hade alltid varit en god simmare när det krävdes av honom.
Akayru väntade snällt. Egentligen var han inte av tålmodigt virke, men just nu trampade han vatten. Blicken var så fixerad vid Nyxe att hannen fick tunnelseende. Varje liten skiftning hos honan fick den vita ungvargskroppen att spänna sig ytterligare. När valpen svalde kunde han inte andas längre. Sen talade hon.
Äntligen.
Frågan som ställts var så förlösande att allt det stela försvann och han kände inget behov av kämpa emot floden längre. Leendet blev skevt men genuint och ena brynet for upp en aning. Med slutna ögon sänkte hannen sitt huvud tills det hölls lägre än Nyxe's.
"Mitt namn är Akayru, av Oga. Son av Gina, dotterson av Akaryuu." presenterade Akayru sig slutligen med djup i stämman.
Parallellt med sitt svar avslutade han bugningen med en vördnadsfull nick av erkännande. Hittills i sitt liv hade han levt som att familj inte spelade någon roll. Han hade aldrig haft någon som helst längtan efter att ta reda på om någon var vid liv, kände inget band som ryckte och drog. Det var helt enkelt alldeles för belastande bara att fundera över att planera en såpass komplicerad sökning. Ninjor var sällan enkla att spåra, ens för andra ninjor. 
Men här stod nu plötsligt en framför honom. En väldigt liten en, visserligen, men visst var det en Oga. Må så vara att det fanns ett uns av tvivel kvar inom Akayru, sådan var bara hans natur. Skeptiker. Alltid ifrågasatte han sin mor under uppväxten då hon fostrat honom. Ändå var han just det, fostrad av Gina och alltså väluppfostrad som resultat.
"Ja, jag ser verkligen exakt ut som honom - jag vet." fortsatte hannen kvickt men log vänligt, dock kunde han inte hindra sig själv från att himla med ögonen. 
För visst var han väluppfostrad. Men otålig, det var han definitivt också. Humor var dessutom en av hans främsta försvarsmekanismer i spända situationer, till skillnad från morfaderns fullkomliga lugn i möten av samma intensitet.

Med en bugning så uppgav hanen sitt namn och sina förfäders namn. Gina, Akaryuu. Namn som var väldigt bekanta för den unga honan. Hon besvarade bugningen, speglade hanens rörelser samtidigt som ett vagt leende lade sig på läpparna. De var motsatser, härstammade från samma varg. Vilket gjorde dem till kusiner? Var det rätt ord? Hon hade aldrig stött på någon av sin faders syskon eller deras valpar, endast hört historier om dem, så allting var väldigt nytt och intressant för den unga honan. ''Min far är Stripe, och Akaryuu var min farfar''. Troligen hade väl hanen redan listat ut att även hon var släkt med den vita hanen på något sätt. ''Du är den första släktingen förutom min närmsta familj som jag har träffat''. Ett sådant underligt sammanträffande, en sån slump. Fast kanske hade det varit menat för dem att träffas? Av alla vargar i landet så var det just en släkting, en annan ninja, som hon stötte på denna annars så ordinära dagen. Tänk om hon inte hade velat utforska, tänk om hon stannat hemma just idag. Då hade hon gått miste om det här. Det gjorde honan bara än mer uppspelt att upptäcka resten av landet, för man visste aldrig vad man kunde hitta, uppenbarligen. Hanen fortsatte talade och fångade hennes uppmärksamhet igen. Talade om hur lik han var sin morfar, men verkade inte helt nöjd med faktumet. Kort funderade hon varför, men kom underfund med att hon troligen inte skulle få nått vettigt svar på det sättet. ''Det vet jag ingenting om, jag har aldrig träffat honom. Jag har endast hört min far berätta om honom''. Valpen trampade smått på stället där hon stod, började bli rastlös av att stå stilla. Det var en av de saker som hon alltid hade svårt med, att förväntas vara stilla under långa perioder. Det var väl därför som hon inte riktigt lyckades meditera som fadern så envetet försökte lära henne. Nåja, på något sätt var väl hennes unga ålder tvungen att gestalta sig. Utan att vänta på något svar så gav hon efter för den krympande känslan i benen och tog några språng mot ett träd i närheten. Klorna låstes fast i barken innan hon vände tillbaka huvudet mot den vita hanen. ''Kommer du eller?. Stämman hon talade med vittnade om lekfullhet, men det fanns en underliggande utmanande ton.

"Stripe...", ekade hannen lågmält och blev torr i munnen.
Plötsligt började rötter kräla upp ur jorden och höga stammar jagade himlen för att slutligen explodera i magnifika kronor. Löven målade i guld av solen långt där ovanför. 
Akayru stod där mellan barkklädda pelare i en gyllene sal, i fullkomlig förundran, alla färger så magnifikt intensiva. Förändring var så plötslig att hannen bara accepterade den, oförmögen att ifrågasätta vad som skett. Han drunknade i sig själv, sin naturliga skepsis borta med brisen som smekte honom genom hans minnen.
Han såg upp, men det räckte inte, så han fortsatte att höja sitt huvud och insåg att han var liten. Synen som mötte honom var inte himlen, men det kändes så. Gina log ned mot honom. Moderns läppar delade på sig och började tydligt forma ord ämnade åt honom. Men Akayru kunde inte förstå vad hon försökte säga. Akayru kunde inte ens höra henne. Rädslan slog honom så att raggen restes och han försökte desperat att säga.. Någonting. Vad som helst.
Vad som helst för att kunna prata med sin mamma igen. Munnen lydde inte. Det blev ett skälvande andetag. Ett ingenting.
Hannens vita huvud for häftigt framåt vid ljudet av en stämma som kändes inte bara främmande, utan helt omöjlig. Han stirrade på den vita vargen framför honom. Bruna ögon. Blåa ränder. Hjärtat gjorde ont. När hade det börjat slå så vilt? Rösten matchade inte, skavde. Akayru's öron lade sig reflexmässigt bakåt. Vargen som stod framför honom såg ut att vara en hanne, men liten som en valp. Ändå hörde han en honas stämma.
Varför kunde han höra henne, men inte Gina? Varför? Hannen ville skrika det. Men än en gång blev det bara ett ingenting. 
Akayru förstod inte, kunde inte koppla. Aldrig träffat honom..? Min far..? 
Min far. Min far är Stripe. 
Den vita vargen susade med anmärningsvärd hastighet genom luften och Akayru naglade fast sin blick som gällde det livet. Något började brinna i de rödbruna ögonen och han blinkade hårt. 
Min far är Stripe.
Han var tillbaka i Eldskogen. Försiktigt särade hannen långsamt sina ögonlock. Kikade nästan försynt i den andres riktning. Ränderna hade vandrat över benen och var inte längre bara blå. När han sökte efter det blå återfann han det honans ögon. Nyxe. Det var ju Nyxe. 
"Låt oss se vad du går för..!", log han skälmskt och kastade sig rakt upp i luften. 
Han förvånade sig själv över hur kvickt han var helt återställd och rotad i verkligheten igen. Deras konversation hade flutit på i naturligt tempo. Ändå kändes det för Akayru som om han rest långt, långt bort för att sedan återvända till henne i nästa rörelse. Som om tiden var ur led. 
Vingarna sträcktes, det var nära en meter från spets till spets. Hans siluett var nästan svart i motljuset där han steg innan han rullade över på rygg mitt i rörelsen, bort från Nyxe. Ögonen rörde sig så intensivt att de tycktes helt stilla och nästan genast blev hans blick fullkomligt fokuserad då han avslutat sitt sökande. I en snäv båge ven Akayru rakt mot närmsta vattendrag, vingarna omfamnade den egna kroppen och han lät sig falla. Näbben klöv ytan och ögonen glittrade när han som det rovdjur han var lät klorna sjunka genom fjällen innan han med en plötslig mjukhet lika snabbt lämnade vattnet. Den silverglimmande fisken hade redan gett upp, som vore den medveten om hur chanslös den varit.
Blicken fästes åter på valpen och han steg som en våg högt upp ur bäcken. Vattendroppar föll kring honom som ett varmt sommarregn och fick fjäderdräkten att skina i solen. När han återvunnit sin höjd kastade han bytet än högre upp i luften och ett märkligt litet leende ryckte i falkens ansikte innan även han föll, än snabbare. Tassarna hann knappt kittlas av gräset innan musklerna började jobba. 
"Fånga den!" eggade ungvargen den lilla. 
Akayru hade medvetet sett till att fisken skulle falla närmare Nyxe än honom själv. Ett handikapp som inte var mer än rättvist med hennes unga ålder i åtanke. Men han tänkte inte hålla igen, för sådan var inte en Ninjas läggning. En sista gång vandrade bilden av moderns ansikte genom hans sinne, innan Akayru kastade sig ut ur minnena och in i leken.

Huvudet lades frågande på sned då hon väntade på en reaktion från hanen som till synes stod fastfrusen under några evighetslånga sekunder. Verkade bearbeta sina tankar. Vad det gällde hade hon ingen aning om, och var inte särskilt nyfiken att ta reda på heller. Hon hade annat i tankarna redan. Till slut kom den där reaktionen och följt av orden som lämnade honom så slängde sig hanen upp i skyn. Lika snabbt och felfritt som när han förvandlats till en varg tidigare så tog han nu åter an formen av rovfågeln. Hon visste inte det exakta namnet på den, men ståtlig, det var den. Hon iakttog fågelns minst sagt imponerande rörelser samtidigt som hon tog sig ut på en av grenarna. Släppte inte den fjäderklädda med blicken, ett tydligt intresse över hennes blick och uttryck. Att kunna byta skepnad, förvandlas till ett djur hade hon aldrig sett förut om än hon hört om det. Det var så fascinerande att bevittna, på snudd till otroligt. Hon anade dock att det för hanen var som det naturligaste i världen, som att hon alltid hörde naturens viskningar omkring henne, likt sin moder. Hon hade på senare tid kommit underfund med att det inte hörde till det vanliga, att inte alla uppfattade omgivningen så som hon gjorde, att det måste tyda på att hon ärvt sin moders jordkraft. Hur hon skulle kontrollera den var dock en fråga i sig, en som var än svårare att lista ut än teleporteringen. Tankarna till trots så hade hon ändå inte förlorat fokus på hanen där han dykt ner mot vattnet och utan problem sedan stigit med en glänsande fisk i klorna. Utan förvarning så kastade han fisken upp i luften. ''Fånga den!''. Ett vagt flin lades på hennes läppar då hon tog ett språng till en gren i ett annat träd, inte långt ifrån det första men utan tvekan närmare fisken. Den tappade sin lyftkraft från kastet, började falla. Blicken envetet fäst vid den silveraktiga skepnaden. Analyserade för några korta sekunder innan hon sköt ifrån med benen i ett hopp, förvånansvärt starkt för den smäckra unga kroppen. Hon nådde fram till fisken i precis rätt tidpunkt. Käkarna slöts med ett vagt knastrande läte om fjällen och kroppen kröktes samtidigt i en volt. Graciöst, felfritt. Hon landade i nästa sekund på tysta, mjuka tassar och släppte ner fisken till marken. Ytterligare ett flin lade sig på hennes läppar. ''Kallar du det där för en utmaning?''. Hon verkligen älskade känslan av att känna minnena flöda, hur färdigheterna i så perfekt harmoni med kroppen hjälpte henne i vad än hon tog sig an. Hanen borde väl inte ha väntat sig mindre från en artfrände, oavsett ålder.

Alltid när Akayru lät sig jobba kände han det. Ruset. Energin som fortplantade sig från musklerna och strömmade genom honom. Men det var djupare än bara fysiskt. Hela hans väsen svarade på rörelse . Istället för att tröttas ut närde det hans psyke som i sin tur försedde hans kropp, allt i en oändlig cirkel. 
Var han en helt självförsörjande organism? Akayru flinade, road av sin egen tanke. Att lägga fokus på sina funderingar utan att stanna upp var heller inget problem för honom, hans tassar skötte sig själva och han hade fullkomlig tillit till sin egen kropp. 
Hannen fokuserade sin blick på honan och följde med intresse varje rörelse hon utförde, analyserade hennes mönster. Han hade mycket god syn. I grunden inte bättre än andra Ninjavargar, men då han föredrog att spendera sin egen tid som pilgrimsfalk hade den successivt utvecklats och var numera sylvass oavsett vilken form han tog. Egen tid hade han länge haft gott om. Inte var väl det något Akayru klagade akiv över, han trivdes gott i sitt eget sällskap. Men vargar är flockdjur, det visste hannen var oförnekligt. Biologiskt. 
Pannan rynkades, den vita pälsen lade sig i lustiga små veck. Han hade gott om annan biologi som var både intressantare och mer fördelaktig att investera sin tid i.
"Jag trodde inte att jag skulle se dagen komma då jag mötte en annan fullblodsninja..", ett brett grin tog över hans ansikte medan han tog ett enda långt språng upp på grenen Nyxe just lämnat. 
"Du kommer kunna bära klanens namn med stolthet, Nyxe av Oga." 
Fisken hade inte varit så mycket en tävling som den varit ett prov. Han var inte särskilt tävlingsinriktad, han hade aldrig behövt vara det. Den enda som varit starkare än honom själv hade varit hans mor och då hade Akayru redan från mycket ung ålder varit medveten om att anledningen var just det, att hon varit vuxen och han enbart en valp. 
Egentligen brydde han sig inte heller nämnvärt om deras klan heller. Oga var bara en titel i mängden, något att sortera under övriga artighetsfraseringar. Men när han såg på Nyxe var det någonting inom honom som sattes i rörelse. Hannen visste inte om det var något som knöt sig eller löstes upp.
Akayru ville beskydda henne.

Hon sänkte huvudet ner mot fisken igen, denna gången för att ta en tugga av det färska köttet på dess kropp. Fisk var egentligen något hon verkligen tyckte om att äta, det var bara synd att de var så svåra att fånga. Hon gjorde en mental notering om att hon en dag skulle lära sig det också. Blicken vändes tillbaka till hanen då han talade och tog sig upp i det träd som hon nyss befunnit sig i. ''Det finns inte många av oss kvar, så det är väl rätt otroligt att just vi träffades''. Som vanligt så talade hon med ord som inte riktigt matchade hennes kropp. Hon tog ytterligare en tugga av fisken innan även hon tog sig upp i ett träd, ett som stod intill det hanen befann sig i. ''Tack, det är en av mina önskningar att kunna göra det''. Ett leende klädde hennes läppar, ett genuint och vänligt ett. Det dröjde dock inte länge innan hon kom in på andra tankar och kastade sig till en gren i ett närliggande träd. Det var så underbart att kunna ha full tillit till att kroppen skulle klara av det man ställde in sig på, att balansen var felfri när tassarna fick grepp om de smala grenarna. Hon älskade det. Friheten, valmöjligheterna. Hon hade svårt att sätta sig in i att inte alla hade det, eller hur det skulle vara att leva utan det. För henne så var det allt hon visste. ''Akayru, har du några syskon?''. Hon var smått nyfiken på svaret. Syskon var väldigt bra att ha även om de kunde driva en till vansinne ibland. En blick slängdes bak mot hanen för att se om han följde med henne innan hon fortsatte att ta sig framåt bland grenarna.

Stillsamt betraktade Akayru honan medan hon började äta. Hon såg ut att tycka om det. Själv åt han nästan alltid fisk. I sin falkform var det så enkelt för honom att fånga att han helt slapp anstränga sig. Det var dessutom inte lika tung mat som kött. Så länge han kunde minnas hade han alltid föredragit att ständigt känna sig.. lätt.
Inte bara för att det gjorde det smidigare för honom rent fysiskt, utan han hade även noterat att det gjorde hans sinne gott. Han kände sig inte lika trögtänkt och tung, som om att känna fylld av mat hindrade honom från att fylla sig med tankar. Kunde han inte hålla sin inre monolog behövde han meditera. Meditera gick inte om han var helt dåsig av en överfull mage och då började det bara brusa i huvudet på honom, som om han höll hela havet i sitt kranium. 
"Ja, om jag ska vara ärlig så trodde jag först inte på dig när du sa att du var av Oga", kommenterade han lättvindigt och ryckte lite på axlarna.
"Men som om att nämna Aka senior inte räckte så har du ju nu bevisat att jag ibland kanske är för skeptisk." hannen nickade åt fisken och lät undslippa ett nästan generat litet skratt. 
Akayru var imponerad av hennes vokabulär. Visst var ett gott ordförråd något han fått höra att många ninjavargar hade från tidig ålder, men han tillät sig ändå att tilltala Nyxe som en vuxen då han tyckte att hon nog ändå måste ligga i överkant på inlärningskurvan.
"Önskningar..", det vita huvudet föll fundersamt på sned medan han smakade på ordet. 
"Jag har nog inte några önskningar." konstaterandet kom kvickt och han log emot honan igen, till synes fullkomligt obrydd.
Ungvargen sträckte på sin seniga kropp där han låg på trädgrenen så att han maximerade mängden sol han kunde bada i. Myste i värmen. 
"Syskon? Inga jag känner till. Det var alltid bara jag och Gina, min mor, vad jag kan minnas. Men det vore dumt att förneka att det är möjligt." orden rullade över hans läppar som om han aldrig tidigare funderat över det och avslutades i en ljudlig gäsp. 
"Jag träffade någon av mina morbröder när jag var valp, yngre än dig antagligen, antagligen var det din far. Jag minns bara att han hade.. Ett ljus kring sig. Det var då jag lärde mig ordet 'kusin'", Akayru skrattade till vid minnet innan han fortsatte "Hur många är ni, om jag får fråga?"

Hon lade märke till att hanen inte följde efter henne så hon stannade upp och vände bak huvudet mot honom då han talade. Inte trott att hon varit den hon sagt att hon var? Hon hade svårt att förstå varför med tanke på att ingen annan som hon stött på ens hade vetat vad en ninjavarg var, än mindre kunnat benämna klanen vid namn. Å andra sidan så kunde det väl bero på att de var så få att det var märkligt att stöta på en bara av en slump. ''Varför trodde du mig inte?''. Den valpiga nyfikenheten sken för en kort stund igenom såväl hennes röst som hennes uttryck. Hon tog sig några grenar närmare hanen innan hon lade sig ner inte långt ifrån honom med ett av frambenen hängande fritt i luften under henne. ''Nog måste du ha några önskningar, eller? Något du vill bli bättre på eller lära dig? Kanske att utforska landet, det vill jag. Att se alla platser och möta massor av olika vargar, det vore kul''. För några sekunder så drömde hon sig bort i sina tankar. Ja, det vore trevligt. Hon behövde bara bli lite äldre först så att föräldrarna lät henne gå iväg någon längre sträcka. Hon önskade bara att det inte tog sådan tid, hon ville ju gå nu. Hon drogs ur sina tankar då hanen fortsatte att tala, svarade på hennes fråga om syskon. ''Låter ensamt. Även om syskon kan retas och vara jobbiga så finns de alltid där. Det skulle vara så tomt utan dem...''. Det fanns en viss eftertänksam ton i hennes röst då hon talade. Nej, hon skulle inte vilja veta hur det var att vara utan dem. Trots att de kunde vara uppblåsta, larviga idioter ibland så älskade hon dem ändå. ''Låter som att det kunde ha varit min far, han har alltid ett sånt otroligt ljus i sig trots allt han förlorat''. Hon hade hört hans berättelser, om än han inte gått in på allt för många detaljer så hade hon ändå en uppfattning om det hela, och det var inte vackert. ''Det är jag och mina två bröder. Far har även en kull på tre valpar sen tidigare, jag har bara träffat en av dem, men jag tror de är äldre än dig''. Hon kände dem inte bra nog för att kalla dem för syskon. Hon hoppades på att få chansen att träffa och lära känna dem bättre dock. En dag kanske.

"Du svarade själv på din första fråga innan", han rullade över på rygg utan att förlora balansen och lät blicken följa ett skirt moln som krusade sig mot den blekblå himmelen "Det kändes otroligt."
Ungvargens huvud föll slappt över till sidan så att kinden trycktes mot barken och halvt slöt hans vänstra öga. Molnen gjorde honom märkligt illa tills mods just nu, hur de bara evaporerade ibland utan att ens lämna ett duggregn efter sig.. 
"Jag har rest ensam både länge och långt, jag blir så enkelt uttråkad. Men jag rekommenderar verkligen att du utforskar så länge kropp och sinne tillåter dig. Det känns som att du kommer att kunna uppskatta Numoori mer än jag kan, se det glimra", Akayru lät huvudet glida ned från grenen, log åt henne uppochned. 
"Tydligen var jag något av en naturbegåvning som liten, kanske var det bara för att jag var ensam valp som Gina sa det, men allt kändes alltid nästan för enkelt.. Jag har inga problem att se efter mig själv.. Men.. Jag vet inte..", Akayru's ansikte gick successivt från avslappnat till prytt av djupa bekymmersrynkor medan orden ebbade ut.
Nästa rörelse var så hastig att den hade kunnat överrumpla en varg av annan ras. Men Nyxe var en Oga. Hanvargen hade i ett enda ljudlöst svep rullat upp i stående och kastat sig över till samma träd som den yngre valpen. Avståndet var nästan helt utsuddat mellan dem, han var bara några decimeter snett ovanför henne på närmaste gren.
Nyxe var så tunt bygd.. Det skulle komma att bli fördelaktigt när hon växte upp. Hannen hade hört historier om vissa halvblod som var korsade med mer bastanta raser som gjorde dem klumpiga även efter reningsriterna genomförts. Hon skulle aldrig ha det problemet med sin lätta kropp. 
"Vad föredrar du att träna?" leendet som följde med frågan var nu aningen stelt, svansen svepte prövande.
Det fanns ord i Akayru han inte hade förmåga att yttra och det störde honom mer än han var villig att erkänna ens för sig själv. Så istället försökte han att distrahera. Ännu en försvarsmekanism hos denna ungvarg.
Många gånger hade Akayru blivit så trött på träningen hans mamma propsade på att han skulle gå igenom att han nästan kände sig allergisk. Men att diskutera och kanske rent av utföra det med någon som var lika delar främling som familj tycktes blåsa nytt liv i ämnet.

Såklart hon hade. Hur dum fick hon vara? Ett smått ursäktande leende lade sig på hennes läppar då hon nickade som svar. Det behövdes inte utvecklas något mer, bäst att bara glömma att hon inte tänkt sig för innan hon öppnat munnen. Istället så lyssnade hon på det Akayru fortsatte att prata om. Uppmanade henne att utforska så länge hon hade lusten till det. Det kändes inte som att den känslan någonsin skulle försvinna, men det gick omöjligt att veta. Kanske vaknade hon upp en dag och kände för att stanna kvar på en och samma plats? Förhoppningsvis inte inom någon snar framtid åtminstone. Hon hade inte så mycket att kommentera på det hela, förutom en sak som hon hade börjat fundera över. ''Finns det en anledning till att du nämner Gina vid sitt namn?''. Hon var inte säker på om det var rätt att fråga, kanske var det för personligt och inkräktande, men för henne kändes det märkligt att benämna sina föräldrar med deras namn. För henne var det alltid mor och far, att kalla dem för Ajimi och Stripe kändes bara konstigt, men kanske fungerade det för dem? Alla var väl olika. Hennes tankar avbröts tvärt så hanen förflyttade sig, i snabba, ljudlösa rörelser. Det var ingenting hon var direkt ovan vid, men det fick henne att vakna till från sina tankar. Den blå blicken sneglade mot honom där han nu befann sig snett ovanför henne, till synes oberörd av faktumet. Vad hon föredrog att träna? Bra fråga. Hon visste vad hon inte gillade att träna. Meditering. Det var för långtråkigt och resultaten kom inte snabbt nog. Hon visste att det var viktigt, men det fick vänta till en annan dag intalade hon sig ofta. ''Jag vet inte, troligen allting som har att göra med snabbhet och akrobatik, det är nog det roligaste. Själv då?''. Att kasta sig fram mellan trädgrenar, slå volter av alla de slag, balansera på ställen som inte borde vara möjliga att balansera på. Kanske var hon lite av en våghals, just när det kom till sådant. Blicken vändes sedan upp mot himlen som sakta men säkert hade börjat skifta i vaga toner av rosa. Visserligen så befann de sig inte särskilt långt ifrån Acherati, men hon visste att föräldrarna inte uppskattade om hon kom hem efter skymningen. Kanske började det snart bli dags att dra sig hemåt. En låg suck lämnade valpen. ''Jag borde nog börja bege mig hemåt...''. Det gick tydligt att höra att det inte riktigt var vad hon ville. Det här mötet hade blivit väldigt intressant. Det var ungefär då som tanken slog henne, varför skulle de egentligen behöva skiljas åt? Om han nu ville följa med ville säga. ''Vill du följa med? Jag tror att far gärna skulle träffa dig''.

I smyg läste han hennes ansikte, reaktionerna mellan raderna. När hon slängde honom ett blått öga log Akayru så brett att tänderna glimmade och små rynkor dök i hans ögonvrår. Små veck som nog såg malplacerade ut i hans unga ansikte. Solrynkor. Han mindes inte en tid då han inte haft dem. Gina brukade skoja om att han fått dem för att han flugit för nära solen.
Finns det en anledning till att du nämner Gina vid sitt namn?
Akayru's anletsdrag frös. Ögonen blev matta, fortfarande riktade åt hennes håll, men nu stirrandes ut i ett ingenting. För en millisekund var han fullkomligt stel. Kände sig upp och ner. Sedan begravde han sina svarta klor, trängde djupt genom barken. Det kändes som att han hade förlorat all balans om han inte höll i sig. Men när han rörde på sig, krossades allt det frusna. En rysning fortplantade sig längs ryggraden och hannen huttrade ofrivilligt till. Tyst och stilla blev han sedan stående utan att besvara frågan om vad han föredrog att träna.
"Nyxe..", ungvargens vita ögonlock fladdrade och fokus återvände till hans blick när han äntligen talade igen "Du vet det du sa om Stripe - din far - tidigare? Om hans ljus och allt han förlorat?" 
Akayru öppnade munnen. Stängde den igen. Öppnade, stängde. Som en fisk. Något urskuldande for över hannens ansikte, han svalde ljudligt. Torr i munnen. 
"Jag förtjänar inte att kalla henne för något annat än Gina. Jag är rädd för att det lilla ljus jag har kvar inte skulle överleva i så fall.. Och det tror jag inte att hon skulle tycka om, om hon fortfarande fanns.. Någon gång kan jag berätta - när du är äldre - vad som hände. Om du vill." rösten blev lägre och lägre, från viskning och avslutades i mummel. 
Leendet återvände till Akayru's ansikte. Men det var inte samma leende längre. Det som tidigare varit prytt av solrynkor var nu målat i bitterhet och smärta. Ändå undslapp ett skratt honom, som nog egentligen snarare förtjänade att kategoriseras som en fnysning.
"Vet du vad det hemskaste är? Jag kan inte ens minnas hennes röst längre." luften skakade hans kropp när han drog in den, direkt lämnade den honom igen i ett skratt som stod i skärande kontrast mot hans sorgefyllda ansikte. 
Akayru var nästan rädd. Vad höll han på med? Han kände inte igen sig själv. Så länge hade han varit övertygad om att han hade bearbetat Gina's död. Efter all den tid han ägnat åt att tänka på, analysera och meditera kring varje ögonblick av händelseförloppet som var henne sista månader i livet. Men hannen hade aldrig sagt ett enda ord högt. 
Stora, runda tårar hade börjat välla ner över hans kinder medan han talade om henne. Inte förrän nu då hannen tystnat upptäckte han det. Akayru ryckte till som om han kommit på någon annan med att börja gråta, stört något privat. Men han kunde inte sluta. Utan ett ljud bara stod den unga hannen där. Medan salt och vatten målade vågor i hans vita päls. 
"Förlåt", rösten var så liten, så liten, som vore han valpen och inte Nyxe "Och ja, tack. Jag följer gärna med."

Så fort som hon hade ställt frågan om Gina så ångrade hon sig. Såg med ens hur hans anlete förvreds i en allt annat än önskvärd ton, en stel och nästan förskräckt ton. Valpens öron strök sig med ens bak mot nacken, anletet antog ett osäkert uttryck. Det sista hon ville var ju att göra honom upprörd. Varför hade nyfikenheten fått ta övertaget över henne igen? Den tjänade ju ingenting till annat än att ställa till det för henne. Utan att hon märkt rörelsen så fann hon sig nu ståendes på grenen, svansen slakt hängandes bakom henne, men inte indragen mellan benen. Vad skulle hon nu göra? Kunde hon släta över det på något sätt? Skulle hon be om ursäkt? Tusen frågor forsade igenom hennes sinne likt en hänsynslös flodvåg under de få sekunderna som han stod tyst. Hon lyssnade på honom utan att avbryta, tog in alla orden som lämnade hans läppar. Hon förstod nog inte riktigt vad han menade, men det vore dumt att fråga för tillfället, så mycket visste hon. Hon nickade bara vagt för att visa att hon hört vad han sagt. Han log, men det var inte samma glada leende som förut. Hon kände igen den där sortens leende allt för väl. När helst någon av valparna hade frågat fadern om någon familjemedlem han förlorat så fanns det där. Det väckte en smärta inom henne, och en vilja att ta bort den andres smärta. Då han nämnde att han inte kunde minnas hur moderns röst hade låtit så sträckte hon ut sin högra framtass och placerade den över hans. En liten vit tass på en större. En liten gest av empati och vänlighet. Hon visste inte varför hon gjorde det, men det kändes rätt. Det var det minsta hon kunde göra efter att ha orsakat hela känslostormen. ''Du behöver inte be om ursäkt, det är snarare jag som borde det. Det var inte meningen att göra dig ledsen''. Hon lät orden dröja i luften ett tag även om hon hört hans bekräftelse på att han ville följa med. Hon flyttade på tassen från hans och tog ett djupt andetag. Lät blicken vandra över honom ännu en gång innan hon tog sig ner för träden och granskade omgivningen. Det dröjde inte länge innan hon orienterade sig. ''Den här vägen''. Då hon såg att han följde efter henne så började hon sedan styra sina steg hemåt.

Han ville ta hand om Nyxe. Men här stod han nu. Klorna släppte grenen vid den plötsliga beröringen från honan. Så gott hannen bara kunde blinkade han genom tårarna för att se, men det kom bara fler och fler. Siluetten av en liten, liten tass på hans större kunde Akayru ändå urskilja. Båda lika vita. En salt droppe föll från pärlbandet under hans öga och landade i pälsen på hennes tass. 
"Nej", han skakade bestämt på huvudet, men rösten skar sig. 
"Du gjorde mig inte ledsen, jag var redan ledsen. Jag trodde inte att jag var det längre, men dina ord var som en yxa för det frusna havet inom mig", tårarna färdades nu genom solrynkor i hannens ansikte. 
Ungvargen var alldeles för känslomässigt överbelastad för att ens känna sig generad längre. Han ville ta hand om Nyxe. Men här stod hon nu. Och tröstade honom.
"Tack, Nyxe." log han mjukt, med genuin värme tog han hennes namn i sin mun. 
Han svepte ut i ett långt, lågt hopp, sträckte på sin kropp och njöt av fartvinden under den korta sekund den varade innan han landade strax bakom honan. Akayru nickade bekräftande för sig sjäv, ja, den här vägen. Några enstaka tårar rann fortfarande sakta genom hans vita päls medan han i stillhet följde hennes ledning. Men i hans huvud brusade det inte längre.




A V S L U T A T