Hon var en av de som på något olyckligt vis hamnat i skymundan. Inte var hon den starkaste, den snabbaste eller den smartaste av dem. Hon bara var. Existerade.
Några snabba tårar sprang ner för sidan av nosryggen och föll sedan till marken. En dämpad snyftning hördes från ynglingen. Hon kände sig otillräcklig. Hon var otillräcklig. Hade inget att erbjuda förutom brett leende och ett varmt hjärta, nog för att mamma ofta talade om att de var de saker hos en varg som var viktigast - det varma hjärtat och det innerliga leendet, men det kändes inte längre inom henne som att det var så.
Som att det inte var en sanning hon längre skulle kunna leva efter. Käkarna spändes och hon knep ihop ögonen så de sista tårarna trycktes ut ur ögonvrån och strax därpå föll till marken. Frambenen gled lojt ut över gräset och hon la sig till rätta med hals och haka placerad över benen.

Asami såg ut över ängen som kläddes av månblommornas förundrande sken. Hit kom hon alltid när tankarna bet i henne och fick henne att känna sig osäker, samtidigt som hon också undvek att visa flocken sin svaghet.

[Öppet roll]

Chayan rörde sig i skuggans dunkel,  likt han alltid gjort trots att behovet sedan länge försvunnit. Han trivdes bäst där, funnit sin plats i en värld som aldrig riktigt välkomnat honom med öppna armar. 
Till kvällens ära hade vilan undsluppit honom, drömmarnas rike flyktigt och endast för de behöriga. Istället ägnade sig Chayan åt att sträcka på de dvalande musklerna. 
Även om de tränade även här, där krigens och kampernas makt ännu inte hunnit greppa fingrarna kring dem, så var övningarna inget emot vad han vuxit upp med. Det kändes förkasteligt att låta de sega, tåliga musklerna förtvina bara för att de inte tränade tillräckligt ofta. 
Så i skuggans dunkel, gömd för månens sken, pressade hanen sin kropp till det yttersta. 
Pälsen kändes varm och fuktigt när han avbröt sig efter en stunds slitande. I nosen stack det av flockdoft, trots att han avlägsnat sig en bit från området för att inte störa någon. 
Han vädrade i luften, försökte gissa, känna. Veta.
Lukten var nära. Tillräckligt nära för att han borde se vem det var om han bara letade lite. 
Han rörde sig inte först, funderade på om han borde leta. Borde störa.

Den mörka varginnan rör sig genom månblommornas glöd. De viker undan för henne så hon inte ska trampa på någon av dem. De är för vackra och praktfulla för att trampas på. Må de stå här i många hundra år till.
Varginnan rör sig ljudlöst och marken under hennes tassar berättar för henne hur omgivningen ser ut. Vilka som befinner sig inom området och var de befinner sig. Två närvaron är närmast. Brodern verkar röra sig i mörkret och det förvånar henne inte. Men det är den andra närvaron som drar till sig hennes uppmärksamhet. Dottern befinner sig där längre fram.
Asami har alltid gjort bra ifrån sig under lektioner och träningar. Men det verkar vara något som håller henne tillbaka. Får henne att hålla sig i bakgrunden. Och att hon inte verkar ha upptäckt några krafter ännu verkar dra ner henne ännu mer. Som mor är Wami orolig och hon bestämmer sig för att inte låta ungtiken vara här och nu. Hon rör sig närmare och snart ser hon dottern ligga på marken bland månblommorna. Ett varmt leende placeras på den mörka varginnans läppar.
"Hej, hur är det, hjärtat?" Frågar hon och stannar på tillräckligt avstånd för att ungvargen fortfarande ska ha sitt personliga utrymme.