Försvunnen. Vart var de? Mamma? Pappa? Kommer Den här bli tvungen att irra omkring i evighet?

Crucio såg sig förtvivlat omkring, den giftgröna blicken vilt uppspärrad.

Mamma? Pappa?

Han travade stressat runt i små cirklar, nosen nära marken som om han försökte spåra deras doft.

Den här är borttappad.

Paniken steg. Han var ensam, alldeles ensam i den stor, kall skog.

Ensam....



Crucio låg ihopkurad bakom en kall sten, dolde sitt deformerade ansikte bakom sina breda tassar. De röda klorna skrapade honom, rev upp små skrubbsår. Öronen slokade, de små fina, perfekta öronen. Det enda som var perfekt. Han ville så gärna slita av dem båda, förstöra det enda perfekta han hade. För han var inte perfekt, och han ville visa världen att han hade rätt. Det lilla barnet, som så naivt nog hela tiden trott att han haft en framtid, en familj. Nu, när det kom till kritan, hade han inte någonting. Han hade nog aldrig haft det heller, och skulle han någonsin få det? Få någonting, vara värd någonting? Han betvivlade det också.

Med svepande rörelser tod sig den unga honan fram genom skogen, hon hade just ämnat Kaiwood bakom sig och andades nu lugnt in den kyliga nordanskogens luft. Lavar hängde från trädens grenar och de stora stammarna skymde all längre sikt. Hon mindes med nöje den hane hon en gång mött här, Jiraja, dem hade inte sett på länge, något ganska underligt då den förr ständigt tycktes stöta på varandra vart än i Numoori dem befann sig.
En så välkänd sten tornade upp sig framför henne, hon visste inte varför hon sökt sig hit med med smidiga kattlika rörelse tog hon satt och hoppade upp på stenen. Hennes långa klor rispade den hårda ytan, hon skulle just slå sig ner för mental vila då en rörelse i ögonvrån drog till sig hennes uppmärksamhet. Hon såg ner längsmed stenens sida och fann där ett ihopkurat vargabarn.
Ijin var ond, hon var iskall, men något som hon hyste inom sig var moderskärlek. Speciellt sedan hennes egna tre valpar fötts, och nu även vuxit sig större. Snabbt var hon nere på marken, stod invid valpen och såg på den skrämda figuren. Blicken var inte öm som man kunnat tro, utan hård. Svaghet var inget hon hade något till övers för.
Den lilla hanvalpen skymde sitt ansikte med breda tassar, röda klor rev i något som liknade röd hårdnad hud. Resten av hans kropp var svart och blå. Två små rundade vargöron stack upp mellan tassarna, han darrade. Så liten, så hjälplös, helt utelämnad i hennes vård.. Hennes våld. Hon flinade elakt och höjde sig över valpen. Ena tassen lyftes för att mjukt puffa honom i sidan.
"Hej där, lilla vän, vad gör du här helt ensam?"
Fråga hon med sin mjukaste röst, log ett vänligt leende och drog sedan med den andra tassen över hans ansikte, för att knuffa undan dem skymmande tassarna, ville se den lilles gnistrande ögon.

Crucio höjde blicken, slängde främlingen till en början en obrydd blick, som snabbt förändrades. Han såg skräckslaget på främlingen, som reste sig ovanför honom. Han kröp ihop, tryckte sig närmare stenen och reste ragg som om han försökte se större ut. Sköt rygg, tvingade fram något som skulle likna ett hotfullt morr som istället urartade sig till ett svagt gnäll. Han tryckte öronen tätt intill nacken, pupillen som tidigare varit stor och svart av sorg krympte ihop till en smal springa. Han darrade till och med.

Hon pratar, Den här förstår men vet inte hur man svarar rätt.

Tikens ord fick dock Crucio att, naivt nog, spetsa öronen smått - dock avvaktade han, för säkerhets skull. Han ville så gärna svara 'Den här är borttappad.' men kunde bara få fram ett klagande, ihåligt läte. Hur berättar man för någon att man är stum?

[Aww, han är så söööt, jag vill inte misshandla honom D': ]



Valpen verkade livrädd, vem hade våndat den så att det hade orsak att frukta en vänlig främling så? Hon fick en glimt av de uppspärrade, livrädda, kristallgröna ögonen och försökte sig på sitt charmigaste leende för att lugna den lilla. Utan större resultat.
En rynka bildades mellan de två ögonbrynen då hon insåg att hanens ansikte såg fel åt, Pannan sluttade alldeles för tvärt, och det lila hon såg av det röda ansiktet var pälsfritt. Hans tassar, som ha ständigt försökte skyla sig med, knuffades raskt undan (?)
En kväkning lämnade henne, avsky, illamående, hon grimagerade. Hanens kropp var inte bara storvuxen och inte var det bara de långa röda klorna som var unika för honom. Nej, hans ansikte - om det kunde kallas ett sådant - var platt, hårt och pälslöst. Hon väste till, men samlade sig sedan.
Detta var troligen anledningen till valpens rädsla. Allas genuina avsky gentemot honom och hans utseende.
Men, stod hon ut med Kangee varje dag, en hane som inte ens ägde kött och hud på anletet, nej det bestod blott av skelett och isande blå ögon, så skulle väll detta inte vara något större problem. Han kunde faktiskt ha potential, om inte annat så skulle han sätta skräck i alla fiender. Ijin hade ärvt sin moders sluga manipulativa personlighet.

"Lugna sig."
Sade hon med en lite väl hård röst, samtidigt som hon åter klädde in ansiktet i en mild mask.
"Jag skall inte göra dig illa."
Små vita lögner gjorde inget, det kunde krävas för att nå sitt mål, inte för att Ijin någonsin skulle tveka för en lögn annars heller.

[Du vill innerst inne :'D]

Främlingens först grimaserade min förvånade inte Crucio, dock fick det honom att hastigt sänka blicken och blygt sloka med öronen.

Den här visste hela tiden...

Vad som kom oväntat var hennes ord. Hur kunde hon bara... prata med honom, som om han vore värd något? Vad som var mer oväntat, var att hennes ord tog effekt. Han slappnade av, slutade upp med att trycka sig mot stenen och slängde istället upp små blyga blickar mot hennes, gjorde allt för att se henne samtidigt som han försökte undvika ögonkontakt.

För Den här gillar att veta vad De andra gör...

Ändå tänkte han inte ens tanken på att läsa hennes tankar. Han visste inte ännu vad hon var kapabel till, och ja, han hade stött på vargar som förut kunnat blockera tankeläsare, som kunnat avslöja ifall han försökte göra intrång... eller så var hon en tankeläsare själv, som i detta nu tog reda på alla hans tvek. Han kände sig konstig, såg ner på sina tassar. Sina för stora tassar, med de rödblanka klorna. Hans främsta vapen, hans ögonstenar. För vad var han utan sina klor, hans enda riktigt farliga försvar? Vad var han utan sina framtassar, sina massiva framtassar som kunde orsaka ordentlig skada på varelser som var till och med större än honom?

Försvarslös... Enkelt byte.

[Ahaha, kanske lite xD]

Ijin flinade då valpen lugnade ner sig, och även om man utseende fortsatte att sända kårar längs hennes ryggrad - det var helt enkelt inte naturligt - så höll hon en vänlig uppsyn. Ljuv, mjuk, mild, snäll, det kunde man iallafall tro. Mjukt förde hon den ena framtassen över den lillas gråblå päls, satte den mot hans sida och drog dne lilla till sig.
"Är du helt ensam?"
Frågade hon och såg in i hans gröna blick som ständigt sökte sig någon annan stans. Ett perfekt offer, och med dem klorna, en perfekt soldat. Men Ijin hade fullt upp med sina egna valpar och sin roll som tillförordnad beta, dessutom kunde hon knappast höja sin rank något mer. Detta betydde att hanen inte var någon nytta för henne egentligen. möjligen för TBB - vilka hon värderade högt - men inte för henne själv.
Och detta var problemet med att uppfostra egoistiska och hårda soldater, det var det enda misstag Blossom gjort med alla sina medlemmar och valpar. Hon hade skapat dem till kallsinta monster, som alltid kämpade för egen vinning. Praktiskt i flocksyften kanske, men då man inte längre hade något mer att vinna i flocken så sökte man andra alternativ - eller så ville man bara roa sig.
Det var det som satt på Ijins topprio lista just nu. Ha kul.
Hon hade tränat som en dåre, hon var stark, hon hade en bra rang, hon hade tre starka valpar och en växande flock under sig. Och en jagande utledhet i kroppen, ständigt var hon rastlös, uttråkad.
Hon behövde en paus.
Det var det som jagat henne ut ur Kaiwood och upp i Nordan, tristess.
Behov av en leksak.
Och där hade han uppenbarat sig, från ingenstans. Liten och hjälplös och alldeles för ful för att älska.

Det var perfekt.
Hon log ett hånleende och såg ner på den lille med en nytänd gnista i sina blodröda ögon.

För nära.

Han ogillade närheten, ville helst av allt ha ett större tomrum mellan honom och främlingen. Han visste inte ens vad hon hette, vem hon var eller hur hon var. Han hade dock aldrig fått några varningar, som 'tala aldrig med främlingar' från sina föräldrar - trots detta kände han att något var allvarligt fel. Hon bar inte bara en doft, utan flera dofter från flera olika individer, alla var dem vargar. Crucio avslöjade sin misstänksamhet med att smått stryka bak öronen och grymta missnöjd.

För nära.

Och hennes ord, som han fullt ut förstod, ekade i hans huvud långt efter att främlingen yttrat dem.

Ensam...

Var han det, egentligen? Var han helt ensam?

Tror det.

Men han sa det inte. Han skakade långsamt på huvudet. Han ljög, dolde sitt oroade ansikte bakom den livrädda masken. Avslöjade inte ett dugg.

Och så tog han mod till sig.

"Den här måste gå nu."
Han lät sin röst eka i hennes huvud, ja, han utnyttjade sin kraft för att göra sig förstådd. Han talade till henne, talade i hennes huvud, med en röst som inte alls lät som ett barns. Den var mycket svår att beskriva - det lät faktiskt som om två röster talade på samma gång. En ung röst, en barnaröst, den röst han skulle ha haft, och den vuxna basröst det var tänkt att han skulle få. Dock verkade det som om ödet ville något annat, det ville att hans röster, den som skulle ha varit och den som skulle ha kommit skulle slås samman. Crucio försökte backa undan lite, ett litet steg. Han ville därifrån, återvända till en familj han inte hade. Återvända till ensamheten han aldrig trodde att han skulle sakna. Tidigare hade han bönat efter sällskap, önskat sig någon som tyckte om honom honom trots det ansikte inte ens en mor kunnat älska. Men hade han haft fel, trots allt? Var han dömd till det här?

Att förälska sig i Ensamheten...?

Ijin höjde på huvudet och man kunde skymta irritationen i den blodröda ögon då en udda röst - snarare två sammansmälta röster - ekade igneom hennes huvud. Ijin ville helst ha sitt huvud för sig själv, och tog två steg bakåt med en irriterat svepande svans - ett av de kattlika dra hon hade. Öronen ströks bakåt och hon såg på valpen med att framtvingat leende - som inte riktigt lyckades se vänligt ut.
"Och var skulle Den här ta vägen?"
Frågade hon med en retsam ton i rösten, valde att kalla valpen vid samma 'namn' som denne verkat valt åt sig själv. Ett nedvärderande sådant, så roande - det var som om den lilla bad om att förnedras. Fawst vad annat kunde man göra med anlete som hans. Hon smackade med tungan och såg utmanade på den lille, slog sedan ihop med käftarna med ett saxlikt ljud och slgo sig ner. Såg på den lilla med en ormlik blick, satt helt still och betracktade honom med stor list.