Aurora satt precis utanför lyans ingång. Mellan hennes tassar låg en anspråkslös sten, grå med ljusare inslag. En helt vanlig sten. Det var ingenting hon i vanliga fall skulle koncentrerat sig på, men nu la hon hela sin uppmärksamhet på att bolla den fram och tillbaka. Världen var fel. Alla var rädda. Till och med mamma, även om hon betedde sig som att hon var stark inför kullen. Aurora såg tvivlan i hennes ögon. Antagligen hade mamma sett en varelse, hon också.
   Fram och tillbaka rullade stenen. De flesta var i lyan. Bara Assar och hon var utomhus, och hon tänkte snart gå in. Luften var fortfarande obehaglig, men i lyan luktade den i alla fall normalt. Just som hon reste sig upp så prasslade det till i buskarna. Assar såg upp och skuttade in bland buskarna. Aurora såg häpet på, innan hon satte kroppen i rörelse och skyndade efter. Även om hon var en riktig plåga i grupp, så brydde hon sig faktiskt om sina syskon. Assar var en av de bättre.
   "Assar!", ropade hon och skyndade in i buskarna. Oro. Antagligen var ingenting fel. Bara ett smådjur i buskarna. Men ändå.

Assar var inte den äventyrligaste av valpar. Hon höll sig helst i bakgrunden och pratade hellre än lekte. Men nu hade de varit samlade i lyan hur länge som helst och det spratt av energi i de små krulliga benen. Hon studsade runt och låtsades jaga något då ett prasslande plötsligt kallade till sig hennes uppmärksamhet. Hennes instinkter skrek "låt Aurora sköt det där" - Aurora var den modige av de två - och hennes mammas ord ekade i bakhuvudet "gå, nej spring, tillbaka till lyan". Men nyfikenheten tog över och hon skuttade fram till busken och försvann in i den. Själv hade hon inte upplevt eller märkbart märkt av den förändring som oroat hennes mor och syskon så. Visst luktade skogen lite unket men det var väl ingen större fara! Hon sniffade sig fram genom snåren i jakt på vad det än var som frammanat prasslet. Den korta svansen vickade glatt från sida till sida bakom henne. Hon kände hur hon var något på spåren. Något som desto närmre hon kommer började lukta allt äckligare. Plötsligt fick hon syn på en ekorre och skyndade sig efter den med ögon tindrande av glädje. Den försvann snabt upp för ett träd och hon stälde sig under det och gläfte uppjagat några gånger. Hon som ville fånga den och visa för familjen, det kanske skulle livat upp dem lite?
Nu var stanken närmast ohanterbar och det var med en nosrygg rynkad i avsky som hon rundade trädet och fick syn på det.  Eller den. Eller nej, kanske det.
En stor blånäbbad svan satt stilla i en liten vattenansamling, den ena vingen låg uträckt i en konstig vinkel och huvudet lutades åt sidan. Det flög flugor runt liket och det luktade avskyvärt. Men. Men det rörde på sig. Hon kunde inte tro sina ögon. Den uppenbart döda fågeln rörde på sig. Den vajade fram och tillbaka av en osynlig vind och kom slutligen upp på fötter. Var den kanske bara skadad? Lukten talade för annat, och den hade ju en uppenbart bruten nacke!
Assar stod som förstelnad av skräck då svanen lyfte sina stora vingar, den ena lika lelöst hängandes som dess huvud, och började gå emot henne samtidigt som den utstötte ett skrikande läte.


[Beslutat att Assar är gender fluid så hon är hon ibland, hen ibland, han ibland.. Därav hon nu]

Argh! Systern stannade inte. Auroras puls dunkade i öronen. Hon tyckte inte om att inte ha kontroll över situationen. Som valp var det svårt att alltid ha kontroll, men åtminstone någon sorts illusion var alltid fint. Valpen krånglade sig fram mellan träden och stannade tillslut upp. Syskonet stod några meter framför henne, med blicken fäst framåt. Auroras blick gled, och lukten träffade henne i samma sekund. Dött. Kväljande. Det hade varit en vacker svan, men nu var den ingenting av det längre. Omgiven av flugor och fula sår reste den sig långsamt upp. Ett skrik lämnade den. De hade aldrig fått leka med svanarna, för att mamma sagt att de kunde bitas. Aurora kände kall skräck. Hon förstod inte varför döda kunde resa sig upp, men hon visste att det var dåligt.
   "Spring, Assar!", ropade hon och galopperade fram för att knuffa till syskonet. Svanen, liket, vad det nu än var, närmade sig. Denna nya sjukdom verkade sprida sig, och Aurora var livrädd inför den.

Man kunde tro att det skulle ligga i Assars natur att fly, men istället stod hon som fastfrusen på samma plats medan liket kom allt närmre. Och när hon äntligen slets ur sin skräckfyllda dvala av sin systers hårda knuff så hade paniken redan tagit över hennes sinne och hon bara sprang och sprang utan minsta tanke på åt vilket håll lyan låg. Så snabbt hon kunde tog hon sig fram igenom, under, över snåren samtidigt som hon ständigt kollade bakåt för att se om svanen var efter henne, och kontrollera att hennes syster var just bakom.
"AURORA!!"
Skrek hon med andan i halsen.
"AURORA VAD ÄR DET SOM HÄNDER?!"
Såhär rädd hade hon aldrig varit i hela sitt liv, och allt medan hon flydde kom hon längre och längre bort från lyan, modern och tryggheten.

"VAD ÄR DET SOM HÄNDER?" Åh, vad Aurora själv hade velat ha svaret på den frågan. Det kändes som en mardröm som börjat ta form i verkligheten. Lyan var lika osäker som resten av Höstskogen. Trots det faktumet så ville Aurora att systern skulle bege sig ditåt, men det gjorde inte Assar. Istället rusade hon vidare och Aurora fick kämpa för att hänga på.
   "SPRING, BARA SPRING!", ropade hon. Så fruktansvärt rädd. De fortsatte framåt i vansinnig takt tills andan gick ur dem. Hon stapplade framåt och satte sig ner. Benen orkade inte bära henne längre. Skräckslagna snyftningar lämnade henne.
   "Jag vet inte", svarade hon ynkligt. "Något är fel, så fel."

Spring, bara spring! Och ja, hon sprang. Så fort och långt som hennes mångfärgade krulliga tassar bar henne. Men alla når sin gräns. Hon hörde hur hennes andehämtningar blev mer och mer ansträngda i takt med systerns och snart orkade ingen av valparna mer. Aurora var först att ge upp, och så fort Assar märkte detta tvärnitade även hon. I det ögonblicket insåg hon att hon inte ens orkade stå längre och föll ihop till en hjälplös liten pöl på marken, häftigt flåsandes. Hon hörde systerns ord som genom ett vakuum. Svårtydda och avlägsna. Hennes blå blick sökte efter systerns. Vart var svanen? Var det fortfarande efter dem? Tanken satte fart på skräcken inom hennes igen och världen klarnade. Hon sneglade förbi systern och spanade efter varje rörelse. Men de verkade ha blivit av med det vandrade liket, eller så hade det bara inte nått fram till dem längre. Först nu sjönk innebörden av systerns ord riktigt in i hennes medvetande. Fel. Ja, något var tveklöst otroligt fel. Hon såg sig om i skogen och insåg att hon inte hade den minsta aning om vart dem var eller hur de skulle hitta hem. Och de kunde ju knappast gå tillbaka samma väg, dels för att båda var allt för skräckslagna för att minnas hur de sprang och dels för risken att stöta på svanen igen! Hon snyftade till och såg bedjande på sin syster. Kunde inte hon göra något? Fixa något? Doften av död och förruttnelse var starkare i den här delen av skogen och Assar darrade av skräck inför vad det kunde vara som framkallade den fräna doften. Samtidigt var hon så trött och utpumpad så att hon kunde kräkas. Det var som att de inte hade någonstans att ta vägen. Ett uppgivet gny lämnade hennes i samma stund som de första tårarna började rinna.
"Vad ska vi ta oss till?"
Flämtade hon fram.

Aurora visste att hon behövde samla sig. Med en ansträngning kvävde hon snyftningarna och försökte samla ihop sina drag.
   "Vad ska vi ta oss till?" Tikvalpen tog sig upp på fötter och såg andfått på sin syster. Hon kände sig lika rädd som systern såg ut, men försökte tänka klart. Lyan var en fristad. Ingenting hade ännu vågat närma sig den, kanske tack vare mamma. De måste tillbaka.
   Ett darrigt andetag lämnade henne. Hon brukade inte bossa när hon träffade ett syskon i enskildhet, men nu behövde de båda en plan. Hon plockade upp sin egna lilla karta över Höstskogen i sinnet. De hade sprungit bort från lyan, förbi sjön och fortsatt ganska rakt. Om de gick lika långt tillbaka, och sedan svängde i en snäv, 90-graders sväng så skulle de komma tillbaka. Eller? Det var den enda planen de hade.
   "Såhär gör vi." En dominerande ton hade smugit sig in i hennes röst. "Vi går ditåt", hon pekade med tassen lite till höger om hållet de kommit ifrån. "Sedan svänger vi såhär" Hon vred åter på tassen för att illustrera. De kunde bara hoppas att det fungerade. Hon såg på sin syster, uppmanande. Hjärtat hamrade i bröstet.

Den lilla valpen lyssnade förtvivlat på systerns ord, och allt medan Aurora började låta mer självsäker så dämpades hennes egna snyftningar. Det lät som en bra plan, tveklöst som en bra plan. Men hon visste inte om den skulle fungera. Och även om hon helst inte tänkte på det så fanns det kanske en risk att de fans fler djur lika fel som svanen där ute. Hon darrade vid tanken. Men hon ville inte skrämma upp systern genom att dela med sig av tankarna. Istället reste hon sig upp och nickade bestämt.
"Okej"
Sade hon, och man kunde förtfarande höra en liten darrning på rösten.
"Okej" Djup inandning "Då går vi!" Fick hon fram innan hon fräste ut luften ur nosen, den luktade förfärligt. Hon suckade tyst. Okej, det var dags att vara modig nu!

"Okej. Då går vi!" Aurora nickade. Hon söp in luft genom nosen, och försökte låta bli att tänka på riskerna med planen. Tillsammas började valparna trava i den utlagda riktningen. Löv med frostiga lager prasslade lätt under deras tassar. Det var både en nackdel och en fördel. De hördes, men på samma sätt skulle de två även höra om något större kom emot dem. 
   Tystnad låg emellan de båda systrarna innan Aurora bröt den.
   "Vi kan inte stanna i Höstskogen. Inte när det är såhär." Ängsligt sneglade hon ut mot sidorna, bara för att kontrollera så inte hennes röst framkallade något ont. Men skogen låg stilla.

En rysning gick igenom hennes kropp varje gång en kråka kraxsade, varje gång ett prassel prasslade. Även om dessa ljud bara låg till det vanliga i hennes hemtrakt så skrämde de nu livet ur henne. Hon var högst skärrad, uppskakad. Det var under sammanbiten tystnad som de rörde sig framåt. Assar vågade knappt andas så rädd var hon för vad som skulle kunna komma och anfalla dem. Vilken sekund som helst skulle det kunna ske. Så tog hennes syster till orda och hennes första reflex var att hyscha henne, men hon lät bli. Systerns ord var berättigade.
"Jag vet inte, om vi bor kvar här kommer jag aldrig våga lämna lyan igen.."
Hon mötte sin systers blick.
"Det är ett som är säkert."
Hon ogillade tanken på att förflytta sig när en sådan fara härjade i skogen, men samtidigt så kanske det fanns områden utan dessa varelser. Denna sjukdom som verkade ha drabbat Numoori. Hon hade inte sett mycket men hon förstod att det som varit fel med den där svanen låg i luften och spred sig. Hon vågade inte tänka på om en varg med samma infektion skulle komma i deras väg. De skulle inte ha en chans.

Tikvalpen hummade lätt som svar. På ett sätt kunde Aurora inte tänka sig att lämna lyan. Det var deras hem, deras fristad. Alla hennes minnen och uppväxt låg hårt sammanknutet med platsen. Att bara... gå kändes inte bra. Kanske var det såhär i resten av landet?
   Än så länge hade de klarat sig undan sjukan. De kunde vänta ut stormen - om det nu inte var såhär Numoori såg ut nu för tiden. Hon rynkade pannan över sina tankar. Aurora ville ogärna behöva stanna i lyan för resten av sin tid. Trots livsfaran så älskade hon spänningen i att vara olydig. Pirret i magen när hon smög sig iväg... Mammas förmanande ord låg i bakhuvudet, men ekade inte lika starkt. Aurora var blott en valp, och förstod inte riktigt vilka konsekvenser som kunde komma.
   De fortsatte fram en stund innan hon långsamt saktade ner.
   "Tror du vi ska svänga nu?" Hon försökte fomulera det som om hon bara ville testa sin syster och se hur vaksam denne varit. Egentligen visste Aurora inte riktigt hur långt de hade gått, men hon lät i alla fall en nonchalant, lugn mask ligga över ansiktet.

Systern verkade inte säga något mer så Assar höll sina fortsatta funderingar för sig själv. Skulle de hitta tillbaka till lyan och vad skulle mamma sägs när hon märkte att de försvunnit? Tänk om hon var ute och letade efter dem. Tänk om hon stötte på svanen!! Ett litet pip undslapp den orangea valpen. Hon ville inte tänka i de banorna längre. Men det var svårt att låta bli. Tänk om det var fullt av dessa sjuka varelser i hela landen, tänk om det inte fanns någonstans att fly? En rysning kröp sig upp längs med ryggraden då hon tänkte på det. Så tog systern till orda, äntligen något som distraherade henne från sina egna tankar.
Hon såg på vad hon såg som sin storasyster med blåa oskuldsfulla blick. Hon visste inte alls hur långt de rört sig men systern verkade ha koll.
"Jag vet inte.."
Fick hon tvekande fram. Hon såg sin om i skogen, kände inte riktigt igen sig över huvud taget faktiskt. 
"Tror du att det är dags?"
Frågande hon försiktigt. Bad till gudarna att systern skulle vara åtminstone hälften så säker som hennes ton antytt.

"Jag vet inte..." Aurora behöll sin fastklistrade min, men insidan kändes stel. Det var som om systern just tvingat henne att be om ursäkt till någon, kanske Ursa. Systern hade ingen aning, Aurora var inte så säker. Vad skulle de göra nu? Tikvalpen bestämde sig för att köra på det enda kort de hade. Chansa.
   "Jag tror vi ska hitåt.", svarade Aurora och vände nosen i en tvär vinkel, så som planerat. Förhoppningsvis skulle de hamna någorlunda rätt, eller åtminstone i bekantare marker.

Assar darrade lite där hon stod, hela den här situationen och all stress började märkas på hennes yttre.  Det inre var redan i absolut kaos. Hon lade allt hopp på att systern visste bäst, att hon kanske hade kontroll över situationen som kändes helt okontrollerbar för henne själv. Jag tror vi ska hitåt. Tror. Assar hakade upp sig på ordet. Tänk om de bara villade runt och blev mer vilse. Tänk om det dök upp fler döingar, ja döingar var vad hon fick kalla dem, och de blev fast. Mamma hade sagt att om de kom vilse skulle de stannar där de var och så skulle hon komma o hitta dem. Lite som en utdragen kura gömma, hade hon sagt. Kanske det var smartast egentligen? Men Assar ville inte sitta still när hela skogen kunde vara full av faror. Hon ville hålla sig på resande tass. Och den unkna lukten som spred sig i luften. Den signalerade på något vis för henne att faran fanns överallt. Ännu en rysning.
"O.. Okej"
Fick hon slutligen ur sig, efter vad som säkert var flera sekunder va betänketid.
"Jag tror dig"
Fick hon ur sig och började gå. Hon försökte sniffa efter bekanta dofter bland löven men allt hon kunde känna var stanken av förruttnelse och död. Hon svalde och kände hur tårarna brände bakom ögonlocken. Tänk om de var borta för alltid? Tänk om de kom tillbaka o så var det ingen i lyan, tänk om de flytt utan dem. Kanske inte märkt att de var bort. Hon ruskade på sig, nej sådär fick hon inte tänka. Hon trodde inte att hennes mor för ett ögonblick skulle överge henne, dem.
"Vad gör vi om... om en sån där.. döing kommer?"
Den blå blicken vreds mot systern.

"Vad gör vi om en sådan här döing kommer?" Först travade Aurora på utan att svara. Hon lättade blicken från systern, lät den glida över omgivningen. Det kanske gav sken av att hon såg sig om, men egentligen funderade hon. Det uppenbara svaret var väl kanske att springa, men i så fall skulle de leda varelsen rakt till lyan. Valpen saktade ner till en långsam gångtakt för att kunna demonstrera.
   "Då fryser vi den", förklarade hon samtidigt som ett frosttäcke vandrade ut från valpens tassar. Kraften hade blivit starkare på senare tid. Hon kände sig stolt, men var ärligt talat inte säker på om det skulle räcka för att ta slut på en av de levande döda.

Hade svansen varit lång nog hade sen smugit in och gömt sig mellan hennes mörka lurviga ben, men nu pressades den blott mot bakdelen. Hon väntade spänt genom systerns tystnad, hon verkade fundera på annat, eller kanske det rätta svaret? Assar tyckte inte om känslan av att hennes storasyster - för ja, hon såg ändå Aurora på något vis som en storasyster - inte heller visste vad de skulle göra. Så saktade den rosa vargen av och Assar vände sig emot henne. Fryskraft. Assar tippade sitt fluffiga huvud åt sidan och studerade det för ett tag. Om de frös fast döingarna så borde de väl klara sig undan? Hon kunde känna tvivlet växa inom henne men lät det inte ta överhanden.
"Okej."
Sade hon och en beslutsamhet hade lagt sig över hennes anlete. Hon tänkte inte bara stå där och vara rädd, tänkte inte bara vara isolerad till sin lya och mors trygghet resten av sitt liv. Om de klarade av det här var det ett bevis på att de var handlingskraftiga vargar. Och sådana behövde ingen moder trygghet för att klara sig i den här världen. Även om hon älskade sin mamma. 
Hon samlade sig, tog några djupa andetag och lät sedan frosten skimra i luften. Små kristaller som svävade runt i luften omkring dem. Knappast ens i närheten av stark nog för att kunna förfrysa en zombie, men det var alltid något.. Offensiva attacker var inget hon ens tänkt på att träna! Det hon kunde med sin kraft var för hennes eget nöje, sånt som var fint att se på eller delar ur en berättelse hon tänkte ut själv. Att slåss med dessa gudagåvor var inget hon förstod sig på. Men just i denna stund önskade hon nog ändå att hon övat lite på sådant. För vad skulle en naiv liten glad valp kunna göra mot världens ondska? Hon skulle ju bli uppäten hel om hon inte lärde sig att försvara sig själv. Aldrig dock, skulle hon gå ut i strid. Iallafall inte vad hon kunde tänka sig nu. Alla dessa tankar susade genom hennes huvud då hon såg på systern och kämpade fram ett leende.
"Vi kan nog klara det"
Sade hon försiktigt.
"Nu fortsätter vi hem!"

Assars uppmuntrande ord fick ett svagt leende att sprida sig över Auroras läppar. Hon såg för sin inre syn hur ett tjockt istäcke spred sig över en av varelsernas flanker. Det sprack. Hon försökte igen, denna gång med ansiktet och ögonen. Det verkade fungera bättre. Den snubblade till. Tassarna, insåg hon. Tikvalpen lämnade sina fantasier.
   "Sikta mot tassarna först, och sedan ansiktet", rådde hon. "Eller tvärt om." Helst ville Aurora bara komma hem. Det kändes som om de hade fortsatt framåt långt mycket längre än vad de hade sprungit bort från lyan.
    De fortsatte framåt. Snart kändes miljöerna mer välbekanta. Aurora kände i sitt sinne hur hon slappnade av.
    "Nästan hemma", sa hon optimistiskt.

[Alltså jag vettefan vad de gör egentligen haha]