Hon skakade långsamt och ytterst elegant på sitt finlemmade, långa huvud. Det var sant, det hade hon inte gjort. Men kanske berodde det på att hon inte visste själv. Helt ärligt så var livet en förvirrande sak att förstå sig på, syften och mål och allt möjligt som de flesta verkade ha koll på. Hon hade inget uppenbart mål i sikte, vandrade runt, såg världen, ville inte stanna för länge på samma plats. Måhända ville hon se om det fanns någon med samma värderingar och världssyn som hon.
   "Sanningen att säga så vet jag inte helt vart jag är på väg. Jag kanske stannar här en tid, eller beger mig vidare. Hurså? Har ni något förslag på resmål, Tannin?"
   Blodbergen lät som den plats på Numooris karta som passade henne bäst rent namnmässigt. Hon tyckte om att se blodet flyta och färga marken röd. Den var också nästintill idealisk i miljöerna. Men om Tannin hade något förslag var hon mer än öppen för förslag.
   "Annars frågar jag er detsamma. Vart är ni på väg?" frågade hon med huvudet lätt på sned.

Tannin lyssnade till hennes ord, lika intresserad som han varit under hela mötet. Och när hon sedan frågade om förslag på resmål ryckte han lätt på axlarna.
"Sanningen att säga vet jag inte riktigt. Jag har inte sett mycket av världen." Han gav henne ett sorglöst leende. "Jag är visserligen inte född i detta område, utan i en skog av rosor och gamla träd, norrut härifrån. Men vi gjorde vandringen då jag var mycket yngre än jag är nu, så jag minns inte riktigt alla de områden vi flyktigt passerade."
Det hade varit en lång, mödosam vandring. Men de hade nått sitt mål, och Tannin trivdes mycket väl i deras nya hem. Rosenskogen var endast ett svagt minne i hans huvud, och det var sällan han tänkte på den.
"Själv är jag ingenstans på väg. Jag har mitt hem på slätten som ligger söder om dessa berg. Där håller min flock till."
Han kastade en kort blick över axeln, och där bortanför de klippiga avsatserna kunde man se slätten sträcka ut sig mot horisonten. Tanken på flocken som strövade där värmde hans hjärta, och nöjt tittade han tillbaka mot Sideri.

Hon lyssnade mest med ett halvt öra slött riktat åt hans håll. I själva verket vandrade hennes tankar iväg i helt andra riktningar. Hans ord var bara meningslöst babbel för henne nu. Hon var färdig här. 
   "Jaså, en flock? Säg mig, vilken flock tillhör du?" frågade hon och låtsades inte om att hon knappt lyssnat på vad han hade sagt, och hon trodde inte att han hade märkt det heller.
   Inte för att hon hade för avsikt att söka upp dem och terrorisera dem. Absolut inte. Så dum var hon inte. Hon visste mer än säkert att det var ett idiotiskt drag att beträda reviret om man inte tillhörde flocken som ägde det. Då var man så gott som död, eller i varje fall både utskälld och mörbultad om man hade tur. Vissa av flockarna, de med de illvilligaste ideologierna, tvekade inte att ta till våld för att få bort inkräktare. 
   Det var bara simpla nybörjare som vågade sig på sådant. Hon var bara ... låt säga, nyfiken.

Öronen spetsades på Tannins huvud, ett uppenbart tecken på att han blev glad över hennes fråga. Riktigt varför visste han inte, men kanske det berodde på det enkla faktumet att hon visade intresse för honom och hans liv.
"Jag tillhör en flock som kallas Treontha," sade han med en stolt röst. "Jag har vuxit upp där, både far och mor har sitt hem i flocken, precis som jag och min syster."
Glatt log han åt sina egna ord, då en värme spred sig genom kroppen vid tanken på familjen. Det var verkligen underbart, denna idyll som han levde i. Nästan för bra för att vara sant. Och sedan hade han henne, han hade sin älskade Fey. Och snart skulle hon också vara en del av Treontha. Tannin trodde verkligen inte att något kunde krossa den bild han hade av livet, det var perfekt. Ingenting kunde förstöra saker och ting.
"Det är mitt hem, min familj." Svansen svepte bakom honom medan han talade. "Du borde besöka oss någon gång." Ett glatt leende spelade på hans läppar, då han uppriktigt gillade Sideri och faktiskt hoppades på att få träffa henne i framtiden också.

Treontha. Hon rådbråkade sin hjärna, letade efter minnen hon eventuellt skulle kunna ha om flocken som denne Tannin kom ifrån, men hon kom fram till att hon inte kände igen dem mer än till namnet. Faktum var att Sideri hade relativt god kunskap om landets flockar, men hon visste inte mer om varje flock än vad som rymdes i tre meningar. Kanske kunde hon fördjupa sig en aning? Man visste ju aldrig vem som skulle dyka upp härnäst.
   "Treontha, säger ni", mumlade den långbenta vrentiken, mer till sig själv än till Tannin. Hon kunde inte låta bli att fundera lite över hans ord om hemmet, om familjen - själv hade hon vänt dem ryggen då de inte var värdiga henne. Var det fel beslut? Kunde hon någonsin känna att hon ville ha en bror, en syster, en far och en mor att ty sig till?
   Irriterat ruskade hon på sig, som för att bli av med tankarna. Aldrig i livet. Aldrig att hon ville se de där hopplösa kräken igen. Vem behövde någon att ty sig till? Ensam är stark, hette det ju, och Sideri var mer än stark i sin ensamhet. Hon behövde ingen alls. Hon klarade sig bättre än bra på egen hand.
   "Det kanske jag gör, någon dag", sade hon som svar på hans förslag på att hon skulle besöka dem. "Vill du berätta lite mer om din flock, käre Tannin? Du förstår, jag är en vetgirig typ och svulten på nya kunskaper." Ett leende klöv hennes ansikte i två. 
   "Dessutom vet man aldrig när sådant kan komma väl till pass", avslutade hon och väntade på hans fortsättning.

Tannin nickade glatt åt henne. Han var stolt över sin flock, stolt över att tillhöra den. Och han berättade gladeligen om de saker han höll nära hjärtat.
"Treontha är en mindre flock bestående av stäppvargar från grunden, men nu finns där även andra raser, såsom vrenar. Min mor och far är med i flocken, jag föddes in i den. Vi tror starkt på Gudarna, och lever efter de seder som vargar hade sedan urminnes tider." Han ryckte lätt på axlarna samtidigt som han glatt viftade på svansen. "Kort sagt, åtminstone. Jag vet inte riktigt vad mer jag kan berätta. Vi håller oss mest på våran egna kant. Vi är inte direkt några krigare, såsom jag hör att vissa flockar är."
Vad mer än så kunde han egentligen berätta? Det fanns inte mer, han ville ju inte direkt skrika ut hur mycket som helst. Dessutom visste han inte ifall Sideri ens skulle vara vidare intresserad nu när hon fått veta detta. Hon hade ju inte direkt visat så stort intresse för hans Gudar, mer än att hon verkade ha tyckt det var väldigt roligt att säga emot honom. Tannin hade inte haft några problem med just det, men det ledde till att han trodde att Treontha inte skulle vara intressant för Sideri, då deras levnadssätt byggde så mycket på religion.

[Förlåt för segt svar D: ]

Hon hade lagt huvudet på sned när hon lyssnade, men nu klippte hon lite med öronen och rätade på sig. Det ryckte svagt i hennes ena öga medan hon, med outgrundlig min, betraktade honom och tycktes överlägga med sig själv mellan sin skalles fyra väggar.
   "Det låter som om du trivs där", sade hon sakta. "Själv har jag för länge sedan konstaterat att livet i den gemenskap som en flock innebär inte passar mig. Jag finner ensamheten långt mer ... roande."
   Hon skulle aldrig kunna stå ut i en flock, intalade hon sig. Åtminstone ingen som Treontha. Inte bara för att hon inte var troende, utan också för att hon helt enkelt tyckte bra om att gå för sig själv och grubbla över saker som hon egentligen inte borde.
   "Men det är klart", fortsatte hon, "det är väl det som skiljer individer från varandra. Hur olika de är i huvudet."


[Det är helt lugnt!]

Tannin nickade emot henne som svar. "Ja, jag trivs. Jag kan inte säga annat." Ett varmt leende låg på hans läppar, som alltid då han talade om sin högt älskade flock.
Han lyssnade på det Sideri hade att säga, och han kunde inte riktigt förstå henne. Att inte ha en flock kändes så... ensamt på något vis. Han trodde inte att han själv skulle klara av det. Det var hela hans liv, den där flocken. Utan dem skulle han vara vilsen, så hemskt vilsen.
Men till viss del var han tvungen att också hålla med henne, för de var alla skapta olika, det var en del av universum. De kunde inte alla vara lika, och de vargar som fann att de inte var flock individer fyllde även de en plats i världen. Det kunde Tannin inte neka till ifall han så skulle vilja.
"Ja, vi är alla olika. Vissa finner ensamheten mer trivsam," Tannin kastade en menande blick på Sideri samtidigt som han retsamt log, "medan andra, såsom jag själv, inte kan tänka sig annat än flocklivet."
Återigen kände han tacksamhet över den möjlighet och det hem som Gudarna hade välsignat honom med i livet.

Hon var måhända ensam, men inte på något dåligt sätt. Ensamhet hade två sidor. Den ena var befriande, fridfull och utan krav och press från andra. Frihet. Den andra var tyngande, ledsam och ynklig. Det var den ledsna sortens ensamhet, som bara de som längtade efter gemenskap bar på. Det gjorde hon inte, och därför var ensamheten inget hon reflekterade över eller ens brydde dig om. Den bara fanns där, en ständig följeslagare vartän hon gick.
   "Ensamhet är vad man vill att det ska vara", sa hon och klädde sina tankar i ord. "Det kan vara bra elldr dåligt, beroende på vem som är ensam. För min del är det bra."
   Hon drog ett djupt andetag. Bergsluften renade lungorna, renade hennes innanmäte, och fyllde henne med frid. Hon behövde ingen flock för att få frid. Det räckte gott med bergsluften.
   "Nej, Tannin. Nu tror jag att jag ska bege mig vidare. Hur som helst var det ett nöje att få utbyta tankar med er." Hon log litet.
   Därefter vände hon sig om och började vandra bort.

[Hejhopp! Ett par månader var det ja. Men jag ser det som avslutat, såvida du inte vill lägga till något.]

Han lyssnade till hennes ord, lika intresserat som tidigare. Tannin var väldigt brydd om vad hon sade, för han fann det intressant, och för att visa detta nickade han som svar samtidigt som ett leende ständigt låg på läpparna.
Han gillade denna vrenhona, trots hennes starka åsikter och hennes något bitska attityd. Kanske det var det som gjorde att han fann henne så intressant. Hon stack ut ur mängden. Hon var inte som alla de andra. En svag beundran fanns också inom honom, för att hon vågade säga sitt tycke och sin mening, och stå för de ord hon gav honom. Det var få som ägde den förmågan.

"Ja, du har rätt. Det var ett nöje men det är hög tid att fortsätta vidare." Tiden hade sprungit ivägen i detta trevliga sällskap, och även om han inte ville släppa henne riktigt ännu var det hög tid att vandra vidare. Tillbaka mot flocken. De undrade säkerligen var han höll hus.
"På återseende, Sideri."
Han gav henne ett sista kort leende innan hon vände ryggen mot honom. Sedan snodde även Tannin runt och började sin vandring tillbaka mot Stäppen.

[AVSLUTAT!]