Blodbergen var en vacker plats. Hon tyckte om den för dess högresta berg som glödde i solens sista strålar, för det blod som enligt legenden besudlat dessa ytor hennes klor nu klickade mot när vrentiken smög vidare över bergen i jakt på sig själv. De röda ögonen matchade omgivningarna när de sökte runt efter en levande själ att träffa på. Hur mötet sedan skulle fortlöpa var en senare fråga.
Sideri var nyss kommen till Blodbergen. Hon kom från Azhekaslätten, och hon hade fortfarande utsikt över stäppen härifrån. Hon log för sig själv, ett dämpat, men ack så illvilligt leende som mest var till för att blotta de många rakbladsvassa tänder som dolde sig i tikens gap. Hon mindes ännu mötet med valpen som inte talade, som inte hade slutat med blod utan bara med avsked. 
Hon hade för en sekund funderat på att attackera valpen, för att lära den veta hut och för att få känna det varma blodet rinna i munnen, men låtit bli. Undertryckt den naturliga impulsen att kasta sig över de svaga och harmlösa. Istället hade hon varnat den. "Den här gången. Men inte nästa." Det var ett hot, en hint om att valpen skulle hålla sig borta om livet var den kärt. För nästa gång tänkte hon inte spara på krafterna.
Hon stelnade till när hon uppfattade något som liknade en närvaro alldeles nära. Sakta vände hon sig om, och de blodröda ögonen log.

[Privat med Tannin]

Vad dessa röda berg kunde ge honom hade Tannin ingen aning om, men ändå hade han valt att söka sig hitåt nu. Det var mycket i rörelse här, det hade han hört från de andra i flocken. Mycket som hände, många flockar som flyttade och vandrade i dessa områden. Kanske han hade varit nyfiken och velat undersöka saken. Men det spelade ingen roll, för nu var han här.
De stensorter som utgjorde bergskedjan var verkligen röda. Precis som de färgats med blodet av fallna krigare. Tannin förstod verkligen varifrån bergen fått sitt namn. Det klädde dem, även om det kanske var lika osmakligt.
Fridsamt spatserade han framåt i stilla mak, nöjd med att endast existera och uppleva allting omkring sig. Skymningen fick bergen att lysa i ett magnifikt ljus och alla de nyanser som skapades på de kalla stenformationerna var magnifika att skåda. Tannin hade alltid varit en sådan som uppskattade det enkla och vackra i naturen. Därför njöt han nu till fullo.
Och där vandrade han, försjunken i sina egna tankar, totalt omedveten om att han närmade sig en annan varg.

Sideri smög långsamt närmare främlingen, vars lukt hon uppfattat för sent. Alldeles, på tok för sent. Om han hade varit aggressivt inställd och velat attackera henne, hade hon varit oförberedd alltför länge. Hon måste verkligen träna upp luktsinnet om hon ville bli en fulländad jägare.
Hon drog ett djupt andetag. Hon var på sitt goda humör idag. Tur för honom. Tur för valpen på Azhekaslätten. Hon tänkte inte ta någons liv idag, i varje fall inte som det såg ut nu. Hon tänkte inte slåss nu. Om hon inte blev provocerad förstås.
Sedan sträckte hon upp sig till sin fulla längd - 137 cm över manken - och tog ett steg framåt, avverkade avståndet mellan dem till bara några få meter.
"Vare hälsad, främling." Rösten hade antagit en munter, förnöjd ton, en avspegling av dess ägares sinnesstämning. Sideri var dock en oförutsägbar individ vars humör kunde skifta från en sekund till en annan, och endast rösten var inte att lita på för att bedöma vad som rörde sig i hennes sinne.
"Får jag be om ditt namn?" frågade hon respektfullt. Hon kände sig glad idag, fylld av respekt för andra levande varelser. Senast igår hade hon avskytt dem. Avfärdat dem som äckliga krälande kryp som inte såg vad de hade för ögonen. Men idag tyckte hon om dem.
Som sagt, hennes sinnesstämning var dock bräcklig som blodådrorna som löpte i hennes kropp.

*Petelipet-pet*  :)

En röst ryckte plötsligt Tannin ur hans tankar och det var med ett förvånat uttryck som han såg upp. Blicken fastnade på en främmande varg som helst plötsligt var väldigt nära honom. Nog borde han ha märkt det... Men det var ingen nyhet att han var en hopplös dagdrömmare. Tannin hade alltid haft en förmåga att försvinna i sina egna tankar alldeles för lätt, och här var ytterligare ett bevis som bekräftade det.
Han ruskade lätt på huvudet, som för att samla sig, och riktade sedan hela sin uppmärksamhet mot främlingen.
"Var hälsad," svarade han samtidigt som ett mjukt leende drog över det avlånga ansiktet. Den andra vargen verkade glatt inställd emot honom, och även om Tannin hade vett nog att vara vaksam mot främlingar hade han ingen anledning att vara otrevlig. Så han log glatt tillbaka.
"Mitt namn är Tannin." Ett svar på frågan som hade ställts, enkelt och trevligt. Det var faktiskt roligt med lite sällskap, till skillnad från de tankar som ständigt virrade omkring i hans huvud. "Får jag be om ert?"

[FÖRLÅT för segt svar. Men detta roll hade inte blivit "bevakat" så har helt missat det! Tack för petandet :'D]

Ett slugt leende smög sig upp i tikens ansikte. De röda ögonen, inte blodröda, utan mer åt det giftiga hållet studerade främlingen med milt intresse. Leendet blev bredare tills det gick från öra till öra. Ett sådant leende skulle man akta sig för, speciellt när det kom ifrån Sideri. Vem visste vilket humör hon kunde vara på idag.
"Det får ni", sa hon och leendet dog. Istället ersattes det av en uttryckslös, hårdhudad mask. Död som sten. "Sideri."
Hon gav inte någon närmare förklaring, men hon såg till att namnet lät högt och klart så att han inte kunde missa det. Ögonen smalnade och hon drog ett djupt andetag, så att de magra revbenen blottades under huden.
"Tillåt mig att undra vad som för Tannin till Blodbergen denna förtjusande dag", sa hon utan att se på honom. Istället lät hon blicken vandra längs bergens röda sten, ut över klippkanterna, snärja in sig i taggiga snår fulla av dödligt vassa spetsar. Vackra spetsar. Tusen nålar.
Det var en förtjusande dag.

[Heeelt lugnt]

Tannin lade huvudet en aning på sned medan han granskade den andra vargen. Honan verkade på något vis... Han kunde inte sätta ord på det. Hon var svår att läsa av. Och det gjorde honom aningen osäker på vad han kunde vänta sig av detta möte. Men han var vaksam, som alltid vid möten med främmande vargar, och i sinom tid skulle nog hennes avsikter uppenbara sig. Och tills hon gav honom en anledning till att vara otrevlig, skulle Tannin le och vara trevlig emot henne. Något annat var otänkbart för honom. Det var så han hade blivit fostrad.
"Hejsan, Sideri."
Vrenhanen lät de ljust blå ögonen granska henne en gång till, denna gång lite mer noggrant. Första anblicken han lagt på henne hade varit förvirrad, då han inte varit beredd på att hon skulle dyka upp.
När hon lät blicken glida bort från honom, över bergklipporna, gjorde han detsamma. Intresserad av ifall det fanns något där att se. Men ifall hon tyckte det var det hennes sak, för Tannin kunde verkligen inte finna något intressant att se på. Så hans blick återvända till honan.
"För att svara ärligt på din fråga så vet jag helt enkelt inte," svarade Tannin med ett kort skratt. Det lät löjligt, men det var sant. "Det är väl ren nyfikenhet, egentligen. Det verkar röra sig mycket vargar i dessa berg nu om dagarna, jag hoppades väl få veta mer om varför."
Flockarna. Ja. Han undrade varför de vandrade. Lite information hade han väl, men han ville veta mer. Mycket mer.
"Och ni, Sideri? Vad för er hit?"

Hon lyssnade på hanens ord medan den röda blicken vandrade över bergen i samma färg. Hon fäste ingen större uppmärksamhet vid Tannins berättelse, ville väl mest få det överstökat. 
"Vad som för mig hit?" Hon log och fäste blicken på Tannin igen. "Många saker. Rastlöshet, kanske. Viljan att hitta rätt. Min plats i världen. Sådana saker."
Hon tog ett steg närmare honom, varje muskel i hennes seniga kropp var spänd som en bågsträng, redo att hoppa iväg i vad som än skulle behövas. Leendet försvann och ersattes av ett svävande, nästan sorgset uttryck.
"Jag har inte riktigt hittat den än, förstår du." Hon syftade på den plats som skulle vara hennes. Där hon skulle kunna stanna. Det hade inte varit Numoorislätten. Inte heller i dessa berg skulle hon kunna slå sig ner. De kändes inte rätt.
Hon litade på att hennes plats skulle kännas helt rätt.

[Gaah, kort]

En plats i livet... Så det var det hon sökte.
Den sorgsna minen som gled över honans ansikte fick Tannin att tänka på Treontha. Han hade en plats i livet. Han hade en familj, han hade en flock. Och han var tacksam över det. Väldigt tacksam. Han tänkte inte på det så mycket, men kanske han borde tacka Gudarna oftare för det som de välsignat honom med?
Sannerligen var han lycklig, som slapp leta efter den plats som han hörde hemma på. Slippa känna sig vilse och förvirrad. Få hade nog det privilegiet.
"Jag hoppas du finner det du söker." Tannin log svagt emot honan, som för att försöka inge henne hopp. "Om så inte en dag, säkerligen inom en snar framtid."
Svansen rörde sig lätt bakom honom. Han skulle inkludera henne i sina böner också, önska att hon kunde hitta ett hem.
"Bara du har tilltro kommer Gudarna att leda dig på rätt väg. Det kanske kan kännas hopplöst vissa gånger, men alla vindar vänder förr eller senare."

Hennes röda blick fångade hanens blå, och han log mot henne. Något vände sig i hennes inre, men hon tryckte undan det. Inte läge att bli blödig. Hon hade varit alltför blödig alltför länge.
"Jag hoppas att du finner det du söker. Om så inte en dag, säkerligen inom en snar framtid. Bara du har tilltro så kommer Gudarna att leda dig på rätt väg. Det kanske kan kännas hopplöst vissa gånger, men alla vindar vänder förr eller senare."
Hon vände bort blicken och fnös föraktfullt. Snack om Gudar? Jo visst, säkert. Hon hade då inte sett till några gudar.
"Säg mig Tannin, har du sett dessa gudar som du talar om?"
Sideri trodde endast på det hon med egna ögon kunde se. Hon förkastade allt andligt, avfärdade allting som inte var fysiskt, gick att ta på, försäkra sig om. Det var svagt att förlita sig på någonting som inte säkert existerade. Bräckligt. Nu smög sig ett litet leende upp på den grå tikens läppar igen.

Hennes familj hade varit djupt troende. Det var en av anledningarna till att hon hade lämnat dem. De var svaga individer, som lät sig styras av sina egna sjuka vanföreställningar om högre makter i skyn. De var veka och sköra. Hon kände sig så mycket starkare nu när hon hade lämnat dem bakom sig. Hon löpte ingen risk att smittas av deras tro. Hon trodde på handling och konsekvenserna av det. Inget förändrades om inga vargar tog hand om det. 
Hennes familj var knappt värda att döda ens, så hon hade inte brytt sig om att göra sig det besväret. Men om hon hade gjort det, skulle de ha tackat henne. Bortsett från den lilla obetydliga detaljen att de var döda och inte kunde tacka någon alls, än mindre sina larviga gudar.
Nu log hon mot Tannin och väntade på dennes svar.

Tannin blinkade några gånger emot honan samtidigt som öronen klippte på hans huvud. Far hade talat om detta, att andra kunde komma att ifrågasätta deras tro. Men de följde Murderotic, hon som hade fått bevis på Gudarnas existens. Det fanns inga tvivel i deras liv, de var endast redskap som var gjorda för att följa de högre makternas vilja.
Så leendet gled tillbaka över hans ansikte. Visst, såklart skulle det alltid finnas de som inte trodde på Gudarna. Och det var upp till dem, men inget skulle kunna ta Tannins tro ifrån honom.
"Nej, jag har aldrig sett någon av Gudarna," svarade Tannin uppriktigt. Han tänkte inte ljuga om den saken. "Och jag vet vad du undrar. Hur kan jag då veta att det existerar? Sanningen är att jag faktiskt inte vet med säkerhet."
En finurlig glimt fanns i hans ögon och det var med ett snett leende som han granskade henne. Han hade för länge sedan listat ut att han inte behövde bekräftelse på att Gudarna fanns för att tro på dem och lägga sin tillit hos dem.
"Det är det som är det fina med att tro. Man behöver inte veta med säkerhet för att kunna tro."
Det kallades inte för vetskap om Gudar, det kallades för tro.

"Nej, jag har aldrig sett någon av Gudarna, och jag vet vad du undrar. Hur kan jag då veta att de existerar? Sanningen är att jag faktiskt inte vet med säkerhet."
Hon slöt ögonen och tog in hanens ord, nickade lugnt medan han talade och hummade för sig själv. Ett ordlöst mummel som bekräftelse. Det lilla leendet var tillbaka på tikens läppar igen när hon öppnade ögonen och fann att han också log mot henne.
"Det är det som är det fina med att tro. Man behöver inte veta med säkerhet för att kunna tro."
Hon tog ett lugnt steg framåt, utan att hota honom. Men det lömska leendet och de smala ögonen kunde förstås vittna om helt andra saker. Hon hade i varje fall inte för avsikt att attackera honom.
"Jag antar att det alltid kommer råda meningsskiljaktigheter mellan vargar angående den saken. Folk som tycker annorlunda. Jag, personligen, tror mer på det... materiella."
En kort paus medan hon väntade på hur han skulle reagera. Sedan tog hon till orda igen.
"Fysiska saker. Som jag vet existerar. Känns inte det en aning mer... tillförlitligt?"

Han studerade henne då hon klev närmare. Det var inte hotfullt, men ändå kändes honan lömsk. En impuls av att backa undan några steg gled över Tannin, men han sköt den åt sidan. Han tänkte inte backa undan, inte visa att han tyckte hon var lite... obehaglig ibland. Hon kanske skulle ta illa upp, och han tänkte inte visa tecken på svaghet heller.
Så Tannin stod fast, fortfarande med ett svagt leende på läpparna, och när han åter talade var det med samma lugna röst som tidigare.
"Meningsskiljaktigheter ser jag inget negativt med. De leder till diskussioner, som kan leda till nya slutsatser. Det är så vi utvecklas."
Visserligen ledde det även ofta till osämja och bråk, men det berodde inte på att man hade olika åsikter, utan att man inte kunde acceptera andra vargar som kanske tyckte olika. Och det var en helt annan sak.
"Materiella saker är tillförlitliga, jag håller med dig. Men det är även sådan man tar för givet. Gudarna kommer jag aldrig att kunna ta för givet, då mitt liv består av att söka dem. Det finns inget säkert där, endast min tro som grundar sig i min egna övertygelse. Ingen vetskap, ingen säkerhet." Ett snett leende prydde nu hans ansikte och det glimmade i dem blåa ögonen. "Det är något okänt, något spännande."

Hon behöll den röda blicken stadigt vilande på hanen när han svarade henne. Huvudet lades lite lätt på sned när hon betraktade honom.
Han tyckte att det var spännande att inte veta. Tanken lockade fram en lätt fnysning, som hon dock skickligt lät dölja. Det var osäkert. Ens hela existens kunde vändas uppochner genom denna enda osäkerhet, så därför var det bättre att sätta sin tro till sådant som kunde hjälpa en just nu. Hon hade inte heller hört något eller fått något tecken från dessa gudar som han talade om. De hade aldrig gett ett ljud ifrån sig. Aldrig bevisat för hennes tvivlande hjärta att de existerade.
"Jag finner då inget spännande i osäkerhet." Rösten lutade åt det lite mer hånfulla hållet, men hon såg till att fortfarande behålla den där lite mjuka undertonen. "Menar du att du sätter allt ditt hopp till de där gudarna? Lägger ditt liv i tassarna på dem?"
För henne var det svagt att vara beroende av någonting. Hon var självständig, hade så varit i många år, sedan hon lämnade sin familj. Det var en skör tråd, så lätt att klippa av. Och när den där tråden som band en till den man var beroende av klipptes av, då famlade man runt i blint, taggigt mörker helt ensam.

Tannin kunde se den tvivlande blicken i hennes röda ögon. Det såg nästan ut som om hon idiotförklarade honom. Och det fick honom att roat dra på mungiporna samtidigt som ett lätt skratt lämnade honom.
"Nej, jag överlåter inte hela mitt liv till dem. Mitt liv är en gåva, vilken jag själv är ämnad att värna om. Jag har min fria vilja, jag gör mina egna val. Gudarna kan inte bestämma över oss, det är inte deras sak."
Nej, trots deras makt kunde de inte bestämma. Fri vilja, vilket alla levande varelser hade, gjorde det omöjligt. Däremot kunde Gudarna alltid lägga sig i de dödligas liv, ifall de fann det av intresse. Men aldrig bestämma.
"Men ja, jag sätter mitt hopp till dem. Ifall jag finner mig själv vilse, kan jag känna trygghet i tron om att de kommer leda mig till min rätta väg."

Något rörde sig i vrentikens huvud, som instämde med en lätt nickning. Livet var sannerligen en gåva, men som med alla gåvor fanns det folk som inte förtjänade den, men som hade fått den ändå. Då var det väl ändå hennes plikt att ta ifrån dem det som inte tillhörde dem? De som inte var värdiga?
   Han skrattade. Tyckte visst att något hon sagt var roligt. 
   "Jag tror inte att dina gudar är något för mig", sade hon i en avmätt ton. "Om jag finner mig själv vilse är det väl mitt problem att hitta tillbaka, inte sant?"
   Det var nonsens. Allt detta om gudar. Vari låg meningen med att sätta sitt hopp och ägna sitt liv åt en sorts fantasiväsen som ändå inte svarade på de böner man ropade ut? Hon visste, för hennes mor hade varit sjukligt troende. Aldrig hade hon hört något svar. Aldrig. Hur högt hennes mor än hade mässat, hade himlen förblivit tyst och förseglad. Hon väntade sig inte sprakande fyrverkerier eller ljusblixtar, men någonting. Någonting.
   Den här hanen tog alldeles för lätt på saker och ting. Hon hade en känsla av att han tog det mesta med en nypa salt och det där leendet som hon inte tyckte om. 
   "Dödsfall. Till exempel. Har jag aldrig hört talas om en gud som förhindrat. Men jag antar att det är endast den dödes sak att förhindra? Inte för att det går. Han är ju död."
   Ett litet roat flin undslapp henne. Vissa saker skulle man kanske inte ta alltför lätt på.
   "Håller ni med om det, Tannin?"

Tannin log emot henne med en road min. Hon måste tro att han var knäpp, som talade på detta vis om Gudarna, när hon själv inte alls verkade tro på dem. Men samtidigt, de hade en intressant konversation. Tannin respekterade hennes åsikter, och det verkade faktiskt som att hon respekterade det han sade också. Med andra ord, ett givande möte.  Intressant och givande. 
"Det är helt ditt val vad du väljer att tro på, Sideri. Kan du finna din egna väg utan Gudarnas hjälp, gör då så. Jag kan inte se något negativt med det."
Sedan drog en allvarligare min över hans ansikte, suddade ut en stor del av det tidigare bekymmerslösa leendet. Endast ett svag glimt av det dröjde sig kvar i hans ansikte.
"Ja, döden..." En suck undslapp Tannin då han tänkte på alla de vargar som vandrat vidare till Chaibos rike, bland annat brodern som sedan länge varit försvunnen.
"Dödsfall är något naturligt, Sideri. De sker av en anledning. När våran tid att lämna jordelivet är kommen, så kan vi på intet sätt förhindra det. Det är en enkel lag här i världen - man föds och man dör. Det är ingenting som vi kan, eller ens ska, lägga oss i. Oavsett om vi tillhör de dödliga eller gudomliga väsen."
Han såg emot henne med en allvarsam blick. Döden var ingenting som han direkt gillade att tala om, än mindre med den skämtsamma ton hon verkade ha i sin röst.

Den långbenta honan lade huvudet på sned och synade hanen med röda ögon, liksom glödande av någon ondskefull eld i hennes bröst. Någonting i hans ord, röst, uppenbarelse provocerade henne. Hon tyckte inte om hur han talade till henne. Som om han förklarade fenomenet "död" för henne. 
   Jag kan visa dig död.
   Men hon tyglade sig. Inte förstöra. Inte nu.
   "Så, Tannin." Rösten var lugn, hal och slingrande som en nyfångad fisk. Svår att få grepp om, veta var man hade. "Låt säga att er tid på jorden tog slut precis nu. I mina käftar. Skulle ni förhindra det? Försöka lägga er i?"
   Det var inget direkt hot, men hon var mer än lovligt medveten om att det kunde uppfattas som ett sådant i mångas öron. Om än inte hennes egna.
   "Är det ödet som placerar älgen i vargens gap? Är det era Gudar? Skulle ni ändå hålla er till er teori om det här med 'anledningar'? Skulle ni ändå tro att det var era Gudars vilja?"
   Ett ivrigt steg framåt, innan hon återfick kontrollen. Vad håller du på med? frågade en del av hennes undermedvetna, samtidigt som en annan, mycket större del av det skrek: Framåt, Sideri! Ryck fram! Visa honom att du är värdelös på teori. Visa honom att du lär dig mycket bättre genom praktik.
   "Ni kan ju trots allt inte veta om ert slut blir idag eller imorgon", sade hon med ett brett leende.

Tannin lade huvudet aningen på sned medan han lyssnade till hennes ord. Ja, han kunde faktiskt förstå vad hon menade, han kunde relatera till det hon sade. Det fanns en sanning i hennes ord, det märktes att hon hade tänkt till innan hon talade. Det respekterade han, allt för många hade tappat förmågan att tänka innan de talade nu för tiden.
"Självklart skulle jag kämpa emot ifall du attackerade för att döda mig!" utbrast Tannin med en smått road min, ovetande om att hon faktiskt kunde vara kapabel till det. "Men det betyder inte att vi vet hur det skulle sluta. Antingen skulle jag falla, eller så skulle jag överleva. Det är omöjligt att veta ifall det är min tur att dö eller inte, innan vi befinner oss i den situationen." Han log finurligt emot henne. "Jag menar, vem vet? Mitt i allt kan blixten träffa mig, här och nu, och göra slut på mitt liv!"
Han skrattade gott åt tanken, samtidigt som han hoppades att hon skulle förstå vad han menade. Ingenting var skrivet i sten, och man visste aldrig när man skulle dö. Och det var något som vrenhanen var glad över. Han ville inte veta när hans tid var slut. Och när slutet väl kom skulle han välkomna det med öppen famn, nöjd över det han åstadkommit i livet.
"Du är intelligent, Sideri," sade Tannin sedan med en mjuk och allvarlig röst. Det hördes att man menade det. Sedan lade han till, med en mer skämtsam tonstämma, "Jag kan med en djupt ärlighet säga att du har förtjänat min respekt." Han blinkade med ena ögat åt henne.

Medan han talade rörde hon inte en min. När han log mot henne rörde hon inte en min. Hon log, men log inte för att besvara honom. När han kommenterade hennes intelligens med en komplimang (åtminstone trodde hon att det var en sådan, hon hade alltid varit dålig på alla känslor som inte i grund och botten bestod av något negativt) rörde hon inte en min. Breddade inte flinet. Dödade det inte heller.
   Hon kunde stå på samma sätt i evigheter. Le en galnings sågtandade grin. Stirra på ingenting och ändå se allt. Låta blicken löpa över alla ärr som täckte hennes kropp, dolda under den tjocka pälsen, och minnas den smärta hon känt när de karvats in i hennes hud, men också all den smärta hon givit till den andre.
   Jag är generös. Jag tar inte emot något utan att ge något tillbaka.
   "Jag instämmer. Döden är en svår sak att diskutera, därför att det ligger utanför räckvidden för ett vargskt medvetande. Något vi förstår, men ändå inte. Vi förstår att en död varg ligger, och inte reser sig mer, oftast i varje fall." Det fanns ju alltid dessa andevargar, som hon hade hört talas om. Vore intressant att möta en. "Vi förstår orsaken. Ett slagsmål. En jakt. En sjukdom. Det vi inte förstår är om det var meningen."
   Och vem kunde veta något sådant? Svaret ekade högt i hennes inre, som ett skrik i en sal med högt i tak. Ingen. Ingen.
   "Min respekt är svår att förtjäna. Jag hoppas att ni inser det. Det är en djupt sittande sak som inte tål att delas ut till höger och vänster."
   Sant. Bara de vars svar intresserade henne var värda hennes respekt. Bara de som visat att de inte var svaga. Respekten var något ytterst privat för henne. Man ger inte bort bitar av sig själv till någon som inte förtjänar det.
   "Jag respekterar inte dumbommar. Dårar. Idioter. Kalla dem vad man vill. Om jag respekterar er återstår att se. Räknar ni er till kategorin idioter?" frågade hon. Leendet hade stelnat när hon talade, men nu pockade det på uppmärksamhet igen, ryckte i hennes mungipor även om det inte ville blomma fullt ut.

Tannin nickade emot henne då hon talade. Det var det han hade velat komma fram till, någorlunda i alla fall. Han var av samma åsikt som henne i just det påståendet hon nu sade.
"Jag håller helt med dig i den frågan," sade han, fortfarande leende. Han gillade det här, det var trevligt. Diskussionen de hade, mötet de upplevde, dagen i allmänhet... Ja, det kändes trevligt alltihopa.
Och Sideri var sannerligen en unik individ. Någon som hann fascinerande och oförutsägbar. Det var som om hon kunde säga vad som helst. Orden som kom ur hennes mun hade inte upphört att förvåna Tannin ännu. Som när hon frågade ifall han var en idiot.
"Tjaaa... Jag skulle inte klassa mig själv som en idiot. Men å andra sidan tror jag inte det är jag som har den avgörande rösten i detta fall, det är nog du. Och du kan ha en helt annan uppfattning om mig, än vad jag har." Svansen rörde sig svagt bakom honom, ett tecken på att han inte hade tagit det minsta illa upp av hennes ord.
"Jag är inte här för att förtjäna din respekt. Det var definitivt inte min avsikt heller då vi inledde denna konversation." Tannin talade sakligt, med en allvarlig underton i rösten. Nej, det hade faktiskt inte varit den enda tanken han haft, faktiskt inte en tanke han alls haft. "Däremot vore det helt klart en trevlig bonus ifall jag lyckades!" Åter igen var det retsamma tonfallet där.

Tiken hummade lågt vid hans ord och sprack för en sekund upp i ett litet fundersamt leende, innan det försvann och hon åter stod orörlig likt en föråldrad staty. 
   "Vem skulle klassa sig själv som en idiot? Ingen med lite värdighet. Dessutom ... man kan inte bli respekterad av alla. Meningsskiljaktigheter som vi talade om, inte sant?"
   Rösten var låg men smidig. Ljus men aldrig gäll. Liksom sjungande. Ett redskap hon utrustats med på vägen mot det slutgiltiga. Målet. Vad nu målet var för något.
   "Som sagt, jag finner ingen användning av eller respekt för idioter. Men jag tycker inte att ni är en, Tannin. Faktiskt inte. Ni må vara en aning förvirrad, men säg den själ som inte är det? Ni är inte desperat efter respekt och desperation är något jag värderar mycket lågt."
   För hon var naturligtvis inte desperat. Nej. Hon var törstig. Girig. Inte ärelysten, bara angelägen om att finna någon som var henne värdig. Äran fick det gå som det ville med. Hon måste bevisa för sig själv att det fortfarande fanns någon sorts reson i världen.
   Inte desperat. Bara angelägen.
   Det lät bra.
   "Trots en del delade meningar kring saker och ting tycker jag ändå att vi har löst det på ett respektfullt sätt", tillade hon med ett finurligt litet leende.

Tannin lyssnade till hennes ord och han konstaterade med ens att det var något med honan som var fascinerande. Hon var, mycket likt hans far, en varg som hade svar på allt. Och det var otroligt hur fängslad han blev av sådana varelser. Kanske han till viss del önskade att han själv vore sådan. Många gånger kändes det som att orden han sade endast var trevande försök till att uppnå samma storhet som han såg andra äga.
Leendet som han gav honan hade inte bleknat och han nickade emot henne som en respektfull gest.
"Sannerligen," sade han med ett nöjt tonfall. Han kanske inte var så trevande i sitt sätt, trots allt. Hon verkade ju åtminstone inte avsky honom, vilket enligt Tannin var en vinst.
"Jag finner inte heller dig som en idiot, Sideri. Jag måste säga att jag verkligen har uppskattat vårat samtal. Trots meningsskiljaktigheter, men vad vore det för nöje att diskutera med någon som höll med i allt man sade?" Han flinade glatt åt henne.

Den grå varginnan hade nästan omärkligt smugit sig närmare Tannin, successivt, steg för steg. Hon stod nu där och övervägde sina alternativ. Han verkade vara närmast fängslad av hennes ord, hur skickligt hon vände dem på tungan och fick dem att tala till hennes fördel. Ett enkelt byte. För enkelt?
   "Det ligger inget nöje i det alls", svarade hon mjukt och höjde huvudet en aning. "Inget nöje alls."
   Ett roat leende spelade på hennes läppar. Öronen var nu bakåtvinklade, som om hon lyssnade efter något, och när hon rätade på sig blev hennes fulla höjd mycket påtaglig. Det var alltid behändigt att vara stor när de smått galna tankarna flödade runt i huvudet på henne. Storlek gjorde så mycket för helheten. Storlek kunde inge skräck eller respekt. Ingen blev rädd eller överväldigad av någon som var liten.
   Hon hade skonat den lilla grå, stumma valpen på slätten. Hon hade varnat den, men inte anfallit den, oavsett hur mycket den provocerade henne med sin trotsiga tystnad. Oavsett hur mycket det kliade i henne att få döda den, oavsett hur mycket hennes kropp skrek efter färskt kött, ben, blod - oavsett så hade hon inte gjort det.
   Av den enkla anledningen att hon inte smakat på kött på väldigt länge - riktigt kött, vargakött - var hon mycket hungrig nu.
   Håll dig bara lugn. 
   "Jag har även jag uppskattat den tid vi har slagit ihjäl", sade hon och grinade åt den uppenbara vinken om mord.

Det var något med Sideri som var oförutsägbart. Som om där fanns något, lurande under ytan, i väntan på att få komma fram. Vad det var hade Tannin ingen aning om, och trots att där fanns en känsla av att han borde akta sig, vara vaksam, brann ändå nyfikenheten inom honom som en flammade eld. Han ville veta mer, höra mer, lära mer.
Han böjde lätt huvudet i en bugande gest emot henne med ett brett flin. "Nöjet var helt på min sida," sade Tannin med en charmerande röst.
En blick kastades över axeln, i riktning mot slätten. Han noterade att solen hade passerat en bit över himlen sedan han lämnade flocken, och kanske de undrade var han befann sig? Han borde återvända. Men blicken sökte sig åter mot Sideri, och där fanns den där mystiska, lurande sidan inom henne som han ville se, och nyfikenheten flammade åter upp. En stund till kunde han stanna. Trots allt, han var vuxen, han klarade sig själv. Mor och far fick helt enkelt vänja sig vid den tanken.
"Så, Sideri. Jag tror inte att du någonsin sade vars du är på väg?" Återigen fanns det glada, naiva leendet där på Tannins läppar.