Höstskogen hade vaknat upp, precis lika magnifik som dagen innan. Träden brann av eldfärger, och marken var dess spegelbild tack vare det tjocka lövtäcket som aldrig verkade förmultna. Temperaturen hade under de senaste dagarna varit lägre än den brukade. Idag var den till och med så låg att ett tunt lager frost hade legat över löven när gryningen kommit. Det hade smält bort, men det hade inte gått särskilt snabbt. Ännu hade inget vatten frusit mer än ytligt.
   Aurora älskade kylan. När hon hade vaknat på morgonen hade hon gladeligen kravlat sig ut lyan och nosat runt bland frosten. Att det var kallt berörde henne inte alls. Trots att den lilla valpkroppen inte så alltför mycket ut för världen så ägde hon bra päls och underhudsfett. Tidigast på morgonen hade det kommit rök ur valparnas munnar när de talat, vilket gjort dem alla mycket uppspelta. Det hade blivit mycket tjoande och många andetag. Aurora hade också tyckt om det, men när det blivit någon grad varmare hade röken försvunnit.
   Mamma hade varit upptagen med ett småtjafs när Aurora smet iväg. Lyan var långtråkig och vem visste vad som kunde finnas där ute nu när det var kallt? Snart trallade den lilla valpen fram genom den röda skogen. Hon hummade lätt för sig själv och stannade ofta upp för att undersöka saker, som till exempel en vacker iskristall eller något liknande. Det dröjde inte länge innan hon nådde fram till sitt mål. En liten damm, omgiven av vass längs kanterna. Det brukade finnas svanar här, men nu var de borta. De skulle komma tillbaka, det visste hon, men ändå slapp en liten suck ur Aurora. Hon hade velat kika på svanarna. Något besviken satte hon sig ner på rumpan med nosen vänd mot sjön. Var höll alla djur hus egentligen? Hon hade hoppats på att kunna retas med svanarna, men det var tomt.

Tannin hade givit sig av från flocken än en gång. De levde ett stillsamt liv på slätten, inte mycket störde dem där. Det var fridfullt och harmoniskt, och ingen brydde sig direkt ifall den unge vrenen gjorde nån avstickare då och då. Det sågs väl som en process för att lära sig om världen. I själva verket hade han helt andra planer i tankarna.
Enda sedan han möttat honan som kallade sig Fey hade han haft svårt att hålla sig borta från Höstskogen. Egentligen var de väl inte menade för varandra, egentligen borde han veta bättre och sluta låtsas. Men han var ung, naiv och hoppades på ett lyckligt slut. Dessutom kunde han inte leva utan henne.
Att presentera henne för flocken, för far... Det hade han inte vågat ännu. Men snart, mycket snart. Tanken fick det att pirra i Tannins kropp.

Han nådde en mindre damm, omgiven av höga vasstrån. Fey brukade hålla till i detta område och Tannin såg sig omkring. Han kunde inte se henne, kanske hon inte var just här. Han borde fortsätta sitt sökande.
Men så prasslade det till i närheten och med ens spetsades de stora öronen. "Fey?" Med ett hoppfullt uttryck såg sig Tannin omkring, hoppades få syn på den mörka honan.

"Fey?" Det plötsliga ljudet fick valpen att rycka till. Hon snubblade nästan över sina egna tassar i stressen att komma upp. Kvickt snodde hon runt och betraktade omgivningen med stora ögon. Att ha sjön i ryggen kändes tryggt. Då kunde ingen smyga sig på henne den vägen. En stor, mörk varg syntes en bit bort. Han kunde antagligen inte se henne. Hon var så liten att vassen tornade upp sig framför. På ett ögonblick rann rädslan av henne och ersattes av spänd nyfikenhet. Hon smög framåt så tyst det gick, med huvudet nära marken som om det skulle göra henne mindre synlig. Fey. Var det ett ord? Hon kände inte igen det. Kanske var det ett ord från det där andra språket, som mamma lovade att hon skulle lära dem. Aurora kunde bara några få ord.
   Hon kikade upp mot den okända, omedveten om att hon nog inte var så svår att se nu när hon kommit närmare. Det var bara någon meter mellan dem. Trots det tog hon betäckning bakom ett vassstrå. Nyfiket kikade hon upp på hanen. Han verkade inte så farlig. Ansiktet såg snällt ut, bedömde hon. Valpen sträckte på sig och klev ut från sitt gömställe.
   "Hej", hälsade hon sävligt.

Det var med spänning Tannin väntade på ett svar, samtidigt som han hoppfullt såg sig omkring. Men inget svar kom. När han förstod det började öronen sloka en aning, och det var med ett smått besviket uttryck han nu såg runt området. Kanske han hade haft fel. Det var nog inte Fey, säkert bara en fågel eller något annat djur han hade hört.
Men så prasslade det igen. Det ryckte i hans stora öron, samtidigt som han försökte lokalisera ljudet. Och så plötsligt kunde han ana en skepnad, betydligt mindre än han själv, som rörde sig emot honom med försiktiga rörelser. Nyfiket lades huvudet en aning på sned medan Tannin fortsatte att studera det som rörde sig emot honom, och när slutligen en liten varg dök upp för hans ögon kunde han inte låta bli att dra på mungiporna.
"Hejsan," hälsade han tillbaka med ett finurligt uttryck i sitt gråvita ansikte. "Mitt namn är Tannin. Vem är du?"
Det var en valp, en rödaktig sådan. Denna kunde inte vara gammal, som max ett par år. Och Tannin kunde inte låta bli att undra vad denne gjorde här, och ensam? Snabbt såg han sig omkring. Ingen annan verkade vara i närheten. Fanns det ingen familj eller förälder som höll uppsikt över det lilla livet?

Valpens anländande lockade fram ett leende. Hon fastställde sin diagnos - han verkade snäll. Mamma hade varnat dem för onda vargar, men någon som log kunde knappat vilja något ont. Hon såg upp i hans svartvita ansikte medan han talade. Den lockiga svansen rörde glatt på sig. Lockarna hängde inte riktigt med, vilket ledde till en ganska oorganiserad rörelse.
   "Jag heter Aurora.", svarade hon glatt med ett leende på läpparna. Han var mycket större än vad hon var, och hon tvingade böja nacken för att kunna se upp på honom. "Vad stor du är. Du är vuxen va?" Den enda hon kände som var lika stor som honom var mamma, och mamma var vuxen.

Tannin studerade den lilla varelsen närmare. Pälsen var inte bara rödaktig, utan faktiskt helt röd. Något han aldrig hade sett tidigare, vilket fascinerade honom. Ögonen lös vita mot honom, vilket fick dem att se tomma och livlösa ut. Och i pannan verkade den unga ha början till horn, två knölar som stack upp på huvudet. Det påminde honom om hans mor, och såklart den förlorade broder. Båda hade horn... Eller ja, hade haft åtminstone. Ifall brodern levde eller inte var ovisst. Det smärtade honom att tänka på den saken.
En svag suck undslapp Tannin då han tänkte på saken, men lika fort återfann sig blicken på den unga valpen. Och trots det underliga utseendet hon bar, lyckades hon sudda bort tankarna på Tannins förlorade bror. Hon var så söt!
"Fint namn," flinade han emot henne, samtidigt som han satte sig ned med smått klumpiga rörelser. Fortfarande var det svårt att hålla koll på de här långa benen.
Hennes nästa fråga fick Tannin att skratta till. "Tja... Nej. Vuxen är jag inte. Jag är bara 16. Men jag kommer från ett släkte där vargarna blir väldigt stora. Större än många andra. Det är därför jag är såhär stor redan nu, antar jag." Ja, vrenen blev oftast större än andra. De var högresta, mäktiga, mystiska... Det hade föräldrar alltid förespråkat om.

"Fint namn." Förtjust vinklade Aurora ner ansiktet mot marken, men kunde inte hindra sig själv från att kika upp mot honom genom ögonfransarna. Ett nästan förläget leende låg över valpens läppar. Hon myste över komplimangen. Att mamma sa något snällt var en grej, men det här var en utomstående! Hon sprattlade förtjust lite närmare.
   Ett skratt lämnade den svartvita och hon såg nyfiket upp mot honom. Vad hade roat honom? Snart insåg hon att det antagligen varit för att hon antagit att han varit vuxen. "Jaha.", svarade hon förvånat och klippte med öronen. I valpens vilda fantasi föreställde hon sig enorma vargar som klampade fram genom Höstskogen som om det bara varit snår. Auroras panna var rynkad, käkarna lätt särade och ena ögonbrynet höjt. Hon såg väldigt fundersam ut där hon tänkte. Sedan, som om någon blåst ut ett ljus, försvann uttrycket och hon log igen.
   "Jag ska också bli stor en dag. Störst i Numoori typ!" Hon sträckte på sig så gott det gick med en mankhöjd på tjugo centimeter.

Ett leende gled över Tannins läppar medan han granskade den unga valpen. Det var verkligen något speciellt med de där små varelserna. Deras liv var så rena, orörda, oskuldsfulla. Vem kunde hindra ett leende i närheten av en valp?
Ett skratt lämnade honom när han hörde hennes ord.
"Det tvivlar jag inte på, unga dam." Han såg på henne med ett finurligt leende. Det fanns verkligen ingenting som kunde jämföras med hoppet och drömmarna hos en så ung varelse. "När du har växt färdigt får du söka upp mig, så vi kan se vem som är störst av oss två."
Han sträckte på sig och lade sig sedan ner, för att komma på en jämnare nivå med den unga varginnan. Den röda pälsen hon bar fascinerade honom. Han hade inte sett något liknande tidigare.
"Var är dina föräldrar, Aurora? Du är väl inte ensam här ute... eller är du?"
Tannin såg på henne, fortfarande med ett leende, men med en fundersam blick. Han hoppades verkligen att den unga vargen hade en familj i närheten. Annars vore det hela bara tragiskt... Vad skulle han då ta sig till?

"-Söka upp mig, så vi kan se vem som är störst av oss två." Aurora såg upp i den mörkes ögon och log. En kraftig nysning rungade hennes kropp. Några små snöflingor dalade ner mot marken. De hann inte långt innan hon trampade ner dem av upphetsning över att han nu var på hennes nivå.
   .. Sedan kom den frågan som alla verkade ställa. En sådan tråkig fråga. Varför undrade folk alltid över hennes föräldrar? Hon suckade.
   "Mamma och de är i närheten, typ.", svarade hon och himlade lätt med ögonen, men kikade undan lite så att han inte skulle se. "Men det är lugnt, jag klarar mig själv!"

Ett hummande läte lämnade Tannin när han hörde den ungas svar. Hade han ens kunnat vänta sig något annat?
"Jag tvivlar inte på det, Aurora," sade han med ett roat tonfall. "Du ser ut som en sådan som kan klara sig på egen hand. Det var bara en undran."
Tannin log emot henne. Det kändes betryggande att veta att valpen inte var ensam. Att det fanns en mor åt den lille någonstans i närheten. Att vara så liten och alldeles ensam... Tannin kunde inte tänka sig att det kunde bli värre än att vara alldeles ensam i den unga åldern.
Tankarna nådde hans broder, som försvunnit utan att spår, väldigt ung... Det var länge sedan nu. Ännu skar minnet i Tannins hjärta.
Huvudet ruskades lätt så han sköt undan tankarna på Baugur och återvände till verkligheten.

Aurora suckade och nickade. Hon kunde för allt i världen inte förstå de äldres oro. Ingenting skulle skada henne här i Höstskogen. Det var hennes hem. Om någon ville henne något ont, så fanns alltid mamma där. Och ingenting klådde mamma!
   Valpen ansåg ämnet tråkigt, och ledde därmed vidare tankarna. Det slog henne att han ropat något när de först träffats.
   "Du", sa hon. "Vad är Fey?"

Helt plötsligt bytte valpen ämne, och med en smått förvånad min såg Tannin på den unga. Det ryckte i hans mungipor, och ett kort, överraskat skratt lämnade honom. Han hade inte direkt varit beredd på det där, och han kunde inte låta bli att le åt den småtuffa attityden som Aurora uppvisade.
"Inte vad. Vem," svarade Tannin med ett finurligt leende i det avlånga ansiktet. "Fey är namnet på en varg som jag känner." En varg han kände mycket väl och höll av med hela sitt hjärta. Men det var detaljer som valpen säkerligen ändå inte skulle förstå sig på, så Tannin sade inget om den saken.
"Du förstår, jag trodde nämligen att hon var här. Men det var hon inte." Ett hummande läte lämnade honom, på gränsen till ett skratt. "Istället hittade jag dig." Han såg mot valpen med en lurig blick. Samtidigt undrade han var Fey befann sig. Säkerligen hade något fångat hennes intresse, säkerligen befann hon sig någon annanstans och njöt av dagen. Det var nog ingen fara med henne. Han kunde söka upp henne senare.

"Inte vad. Vem." Aurora såg tveksamt på honom när han förklarade. En annan varg? Fey. En svag bris drog genom gläntan och fick Auroras lockiga svans att slött röra på sig.
   "Istället hittade jag dig." Aurora såg tillbaka på vassen. Den hade prasslat till, men hon kunde fortfarande - till sin stora besvikelse - inte se några svanar. Den ljusa blicken återvände till Tannin.
   "Men om du letade efter Fey...", frågade hon fundersamt. "Varför pratar du då med mig?" I och för sig så uppskattade hon sällskapet, men Tannin letade efter någon annan så var det inte artigt att hålla honom fast: det var hon ganska säker på att mamma sagt. Fey kanske ville något viktigt!

Tannin skrattade till då han hörde den unga honans ord. Det lättsamma och härliga sättet som valpar hade var något som verkligen fick vrenhanen att glädjas. Det var så underbart att se dem, att tala med dem. De hade verkligen ett helt annat synsätt på världen än vad vuxna vargar hade.
"Det finns väl inget fel i att ta en kort paus för att tala med dig, Aurora?" Lätt retsamt flinade Tannin emot henne. "Jag hinner träffa Fey, var så säker."
Ja, han var inte orolig. Hon kunde klara sig själv, och fortfarande hade han mycket tid innan han behövde vara tillbaka till flocken. Dessutom verkade den unga honan ha mycket bestämda åsikter och inte vara rädd för att ställa frågor, vilket roade Tannin ytterst mycket. Han stannade gärna och talade med henne, nu när han fått möjlighet.
Tannin var av den åsikten att man kunde lära mycket av valpar, då de hade det där annorlunda synsättet på världen. De såg saker som för vuxna kunde vara omöjliga att upptäcka.

"Det finns väl inget fel i att ta en kort paus för att tala med dig, Aurora? Jag hinner träffa Fey, var så säker." Aurora nickade, fortfarande lite tveksam men till största del övertygad. Om han nu sa det så!
   Hennes tankar stannade inte länge på samma ställe. Hon vände sig om och pekade med ena tassen mot sjön. Vattenytan låg stilla. Inga andra djur förutom några skräddare syntes till.
   "Vet du var svanarna är?" frågade hon. "Jag kom hit för att... ehm, träffa dem." Hon hade tänkt att säga att hon kommit hit för att retas med dem, men vid en annan tanke så var ju Tannin trots allt en vuxen. Han kanske skulle säga att hon inte fick det, eller ännu värre: bli arg på henne!

Tannin såg fundersamt på valpen då denna talade om svanarna. Roande var dessa samtal med så unga varelser, men samtidigt kunde han inte låta bli att undra ifall det verkligen var hela sanningen Aurora sade.
Men inte var Tannin den som tänkte vara elak mot valpen på något vis. Så istället för att ifrågasätta hennes avsikter så ställde han sig upp och såg sig omkring, som om han letade efter svanarna. Sedan himlade han lätt med ögonen mot Aurora.
"Ja, här verkar de inte vara. Men du vet väl hur fåglar är?" Han log svagt emot henne. "Så fort de får chansen är de ivriga att visa att de kan flyga. Nästan som om de vill retas med oss markbundna, vi som inte har såna där vackra, häftiga vingar."
Retsamt log han mot den unga honan medan han talade.

"Ja, här verkar de inte vara. Men du vet väl hur fåglar är?" Ja, nog visste hon hur fåglar var. De bara flög sin väg! Ibland bet de någon också. Henne hade de minsann bitit tre gånger! För ett kort ögonblick såg hon butter ut, men muntrade snart till.
   "Jag hade velat ha vingar!", sa hon drömmande. "Några av mina syskon har det, men inte jag." Valpen såg lite missnöjd ut.

Tannin såg på den lilla varelsen. Så syskonen till denna hade vingar? Han hade mött en bevingad varg en gång i tiden, det hade varit fascinerande... Den vargen hade dock också haft två huvuden, vilket inte verkade höra till det vanliga. Men vad visste han egentligen? Det enda han kände säkert var Treontha. Och han var nöjd med det också.
"Det finns bättre saker än att ha vingar." Han log mot Aurora. "Jag lovar att du har något som dina syskon är avundsjuka på också."
Ifall det var sant hade han ingen aning om, men så hade det varit för han och hans syskon, de hade alltid varit mer eller mindre avundsjuka på varandra. Och så skulle det nog vara syskon emellan genom alla tider.
Han höjde huvudet och såg sig omkring. Han undrade om inte valpens moder började oroa sig för var den lilla varlsen befann sig.
"Jag tror du har varit borta för länge. Är det inte dags för dig att börja bege dig hemåt, så sin mor inte behöver oroa sig?" Han såg snällt emot valpen.

[Kanske dags att börja avsluta? Känns som att det här rollet är långt bak i tidslinjen xD]

Aurora såg misstrogen ut. Tannin sa säkert bara allt för att hon inte skulle känna sig nere. Visst, det fanns säkert häftigare saker, men vilka av dem ägde hon? Horn? Det hade de flesta av dem ändå.
   "Jag tror du varit borta för länge." Aurora ryckte till, lite nervöst. Trots att hon visat upp en stursk attityd så ville hon verkligen inte att hennes mor skulle komma på hennes utflykter. Då kanske hon inte skulle kunna genomföra dem igen!
   "Åh, just det", slapp det ur henne. "Vi ses!" Valpen hastade iväg tillbaka mot hemmet.

[Jaa, lite så xD]

Tannin såg efter den lilla varelsen när denne skuttade iväg, och han kunde inte låta bli att le. Det fanns något fridfullt över den där naiva ungdomen. Han saknade det lite, det kände ibland som att vuxenlivet var så fullt av mörka, oroande saker. Det hade varit enklare om man hade kunnat vara ung, som den här lilla krabaten. Men det var väl så i livet, alla skulle växa upp. Till och med Aurora som just nu hade hela livet framför sig.
Tannin skakade på huvudet, ruskade bort tankarna. Nej, nu måste han fortsätta. Han hade lovat att möta Fey, och det skulle han också göra.

[AVSLUTAT]